Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musikerlivet
Concordia in consonanti
6 maj 2010 fyller Kungliga Hovkapellets förening 90 år! Med anledning av jubiléet kommer vi att publicera några historiska artiklar om den här perioden i orkesterns historia. Medlemmar och gäster kommer att högtidlighålla jubiléet vid en mottagning efter kvällens föreställning, och festbilder kommer givetvis så småningom!
Några av Hovkapellets förening ordföranden de senaste decennierna: Peter Höglund, Sven-Erik Eriksson, Peter Bergström, Einar Sveinbjörnsson, Lars Gerdt (nuvarande ordf.), Backa Katarina Eriksson, Urban Gradén och Ulf Engström.
Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, historia, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Dirigenter…?
Det känns som om det är dags att kommentera dirigentens roll i våra liv. En utmärkt tidpunkt för det…
Har man aldrig spelat i en orkester är det nog svårt att föreställa sig vilken betydelse dirigenten har för resultatet. Han eller hon står ju bara där och viftar yvigt och kan förefalla rätt överflödig. En solospelare helt utanför orkestern. Fel, fel, fel!!! Det är nästan absurt vilken betydelse dirigenten har för slutresultatet.
Det handlar dels om det mest uppenbara – att hjälpa orkestern att spela tillsammans, samtidigt. Hålla tiden. Det handlar också om att vara den sammanhållande musikaliska kraften, att se till att det är en musikalisk tolkning snarare än 85 (eller hur många musiker det nu är som medverkar) som utgör slutresultatet.
Men även den här beskrivningen av dirigentrollen är en grov förenkling. Dirigentens teknik påverkar så mycket mer (ibland undrar jag om de ens själva inser hur mycket) – orkesterns klang, hur vi lyssnar på varandra, om musiken andas, trygghet, riktning, liv, linjer, magi (brist på magi)….
En konsert eller föreställning blir aldrig riktigt, riktigt bra om inte dirigenten är riktigt, riktigt bra. Då är det något som saknas. Ibland är musiken så fantastisk, vacker , rörande eller mäktig att man till viss del förlåter att det inte når ända fram, men man känner ändå alltid skillnaden. Absolut!!
Inget gör oss orkestermusiker så deprimerade och frustrerade som dåliga dirigenter. Det hjälper inte att de gör sitt bästa, om det inte är tillräckligt för musiken. Om de inte kan visa det.
På samma sätt som vår tillvaro blir alldeles rosenskimrande och underbar med en riktigt bra dirigent som förstår musiken, som kan förmedla den med sin teknik och får oss att låta så bra som det bara är möjligt. Med de dirigenterna blir vårt jobb ett av de absolut bästa som finns.
Vi är alltså anspråkslösa små varelser, vi önskar oss inget mindre än fullkomligt geniala dirigenter…i stort sett hela tiden.
Det var min lilla fundering den här veckan
Mia
Kategorier: dirigenter, musikerlivet, orkestern
Rörigt värre!
Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.
Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!
Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…
…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!
Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.
Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?
Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?
Men bara när jag har bra rör.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument
Härliga liv!
Hej igen!
Oj vad tiden går, jag har jobbat massor och med en stundande tur från Sälen till Mora så tar all min tid slut. Förra veckan hade jag som vi säger 8 tjänster. En tjänst är en inställelse och med 8 tjänster kan veckan bli såhär:
- Måndag var ledig som kompensation för söndagens arbete
- Tisdag: Repetition 12-15 Föreställning 19.30-22.45
- Onsdag: Föreställning 19.30-22.20
- Torsdag: Repetition 12-15 Föreställning 19.30-22.20
- Fredag: Repetition 11-14 Föreställning 19.30-22.00
- Lördag: Föreställning 18.00
- Söndag: LEDIG!
Så kan det se ut! Det är svårt med vardagspusslet en sån vecka och har man som jag dessutom missförstått lite och tror att det viktigaste i mitt liv just nu är skidor så blir det lite körigt. Jag har försökt klämma in både skidträning och fiolövning så mycket det går (just nu mest skidträning…)
Den här veckan är min Signe sjuk och vi har haft totalt puss på munnen förbud här hemma för att inte åka på barnens förkylningar men ändå…. nu sitter jag här med lite ont i halsen och har fyra dagar på mig tills att jag ska köra öppet spår… TYPISKT!
Det blir skönt på måndag när detta är avklarat så kan livet bli lite mer normalt. Jag lovar mina kollegor att jag ska ägna mig mer åt min fiol, jag lovar min kära man att jag ska sluta köpa funktionskläder för att dämpa mina nerver inför min långa tur i spåret. Jag lovar också mina barn att när de vill gosa ska jag inte hoppa bort och utbrista:
-Jag vill inte ha baciller!! Oj vad vi ska pussas!
Malin
(sa jag att jag ska gå med i en triathlon klubb…?)
Kategorier: musikerlivet
Ett mycket märkligt jobb
Klockan är 20:30 på kvällen, jag har redan slumrat till några gånger i TV-soffan när jag hör dörrklockans karaktäristiska ”pling plong”. Jag reser mig med ett ryck, tar hallen i två snabba kliv, kastar mig på ytterdörren och öppnar snabbt för att hindra ytterligare en dörrsignal och därmed riskera att ungarna vaknar.
– Tjena! säger jag till barnvakten, som är röd om kinderna från den bitande vinterkvällen.
– Tjena, säger hon.
Vi känner varandra rätt bra vid det här laget, hon har varit barnvakt hos oss regelbundet i drygt ett år nu.
– Iskallt! säger hon och ryser, – vad jag hatar den svenska vintern, brrrrr!
Ok! tänker jag och tar på mig dunjackan.
– Vi ses om en stund, säger jag, det finns mat i kylen om du blir hungrig. Jag blir inte borta länge.
När jag en stund senare promenerar längst Hornsgatan känner jag den bitande vinden slita och dra i jackan. Det är knappt några människor ute, inte speciellt mycket bilar heller.
Utanför Söders Hjärta står några ensamma resturanggäster och röker sin cigarett, vad gör man inte för lite njutning, tänker jag och drar jackan tätare om mig.
Skeppsbron är helt öde, på avstånd ser man ljusen från Djurgården och djurgårdsbåten tuffar tappert fram och tillbaks trots kyla och snöstorm. Jag får associationen till Bosse bogserbåt som jag just såg i Bolibompa för bara en liten stund sedan.
På Centralbron så ser jag på avstånd en stor mängd limousiner utanför Café Opera, just det!, det var någon gala i kväll… årets bästa och kändaste kändis skall koras igen.
Tjejerna i kön har nästan inga kläder på sig fast det är iskallt, jisses vad dom måste frysa.
Jag smiter in på Operan, hälsar på den glada tjejen i scenporten, går in i korridoren under scenen, ner till mitt skåp och sätter på mig kostymen.
Letar efter tamburinen, blir tvungen att leta en stund eftersom den inte låg på sin plats, javisst ja! den var med ute på Gäddviken i förmiddags. Med tamburinen i hand närmar jag mig den bakre dörren i orkesterdiket. Redan innan jag tryckt ner hantaget känner jag hur energin förändras, jag tycker nästan att dörren känns varm.
Jag öppnar dörren och går in.
En explosion av ljud och energi slår emot mig, väggarna ångar fortfarande från de föregående akterna. Kollegorna är svettiga och energin lyser ur deras ögon. Dirigenten kommer in och slår igång den tredje akten av Lohengrin. Den startar med sin karakteristiska uppåtgående triol som får allt att sätta fart ungefär på samma vis som när en rymdraket startar: Babadabaaa, bamba dam…
Et ögonblick senare är det slut och jag befinner mig sakta lunkande hem på Skeppsbron.
Djurgårdsbåten tuffar vidare och utanför söders hjärta står det fortfarande två människor och röker och fryser.
När jag sedan kommer hem, betalat barnvakten och lite senare slumrat till i soffan, så drabbas jag av en mycket märklig overklighetskänsla, har jag spelat på Operan ikväll, eller drömde jag bara?
Ett mycket märkligt jobb tänker jag när jag släcker och går och lägger mig.
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Tystnad
Lördagmorgon. Ligger i sängen med en kopp kaffe och dator. Familjen är ute på vift, jag är ensam och det är alldeles tyst. Helt underbart, fantastisk, ljuvligt tyst.
Som musiker älskar man naturligtvis musik. Men man älskar också tystnad. Både tystnaden som finns i musiken och den som finns utanför musiken. När man kommer hem efter att ha repeterat i 4 timmar- ett intensivt flöde av ljud, ibland starkt, ibland svagt, men konstant. Då är tystnaden ett reningsbad. Meditation.
Jag tror inte det finns många musiker som det första de gör när de kommer hem är att sätta på radion eller musik.
Däremot finns det ett oändligt antal musiker som ber restaurangen sänka ljudet på musiken, ifrågasätter varför volymen måste vara så hög på gymet eller blir närmast aggressiva när det kommer in en stackars gatumusiker i tunnelbanevagnen och man inte kan komma undan. Vi störs av allt från fläktljud, dagisgrupper, läckande hörlurar, fnissande tonåringar till byggnadsarbete.
Så jag ligger kvar i sängen, hoppas att familjen håller sig borta en liten stund till och bara njuter.
Mia
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Serviceteam
Något inte alla vet och i ärlighetens namn något vi musiker kanske inte alltid tänker på är vårt serviceteam, vi har faktiskt ett sådant! De kallas orkesterservice och är på jobbet för att ordna så allt fungerar bra för musikerna. Med allt menas allt från att alla stolar i diket över huvud taget finns (sen ska det dessutom sitta en musiker på varje stol) till att alla noter finns på plats, att lamporna lyser eller någon skruv på stolen kanske har fastnat eller varför inte någon tycker det är för trångt eller bla bla bla….ni fattar, det är mycket som ska fungera!
När man går in i diket står det alltid någon från orkesterservice och prickar av att man är där. På dagarna (repetitionerna) om någon är sjuk så händer inget förutom att den som är sjuk såklart blir sjukanmäld. Är det däremot kväll (föreställning) och någon plötsligt saknas måste ju någon se till att den stolen får sin musiker,det gör OS! Jag kallar från nu orkesterservice för OS (passar bra i tiden..). Jag har själv fått ett samtal vid en repetition,
Ring ring
-Hej det är Malin
-Ja det är från operan varför är du inte på repet?
-Öh…ska jag vara det?
-Ja
Så kan det gå! Vi jobbar så olika tider hela tiden så det är konstigt att det inte händer oftare än det gör. Dag dag kväll kväll kväll dag osv.. På kvällen om någon har missat eller uteblivit av annan orsak är det OS roll att reda ut det hela. Om OS inte får tag i den som ska vara där får man ringa jouren. Hos oss i stråket är det en i stämman varje kväll som har jour och då ska man vara beredd att åka till jobbet t o m 10 min efter att föreställningen har börjat. Oftast blir man inringd på morgonen eller ett par dagar före om någon är sjuk och då är det orkesterbyrån som ringer. Är det däremot ett sånt fall att någon plötsligt saknas, då ringer OS.
OS dukar fram i diket eller på rotundan där vi ofta repeterar, dvs stolar notställ mm. På dagen är det t ex rep på en Mozart opera med en liten orkester. När repetitionen är slut ska det dukas om, kanske till Elektra. Då är det plötsligt dubbelt så många eller fler som ska få plats i diket, alltså OS får rodda om allt till något helt annat! Morgonen efter är det kanske Mozart igen och då måste stolar och notställ tas bort igen…
Vanligt förekommande är att man möter någon från vår OS bärandes på en harpa, den förvaras i ett eget rum och OS kör eller bär harpan till och från där den ska vara.
Dirigenten ska ha sina noter till föreställningen, det ordnar OS. De kommer in med noterna ca 15 min före och lägger dem på dirigentpulten. Lite beror det på vilken dirigent det är för man kan nog utgå ifrån att alla vill ha det på sitt sätt. Vid det laget sitter många musiker i diket och övar lite, ställer in stolen, kollar att allt är som det ska. OS kan då få en del att ordna med eftersom det då kan bli många samtidigt som vill ha saker ordnat och gärna på en gång!
Jag kan ibland undra om OS ibland känner sig som jag kan göra hemma när jag försöker laga mat och alla barn vill mig något samtidigt hela tiden, och jag i mina inte så pedagogiska stunder till slut bara skriker TYST! JAG ORKAR INTE!! Jag har aldrig sett detta hända i diket och beundrar OS tålamod (bäst att inte veta vad de pratar om i fikarummet när vi väl har börjat spela…)
Jag tror och hoppas ändå att det oftast är vänliga tongångar mellan oss musiker och vår kära orkesterservice, jag är så glad att dessa otroligt trevliga personer finns där och hjälper oss med det vi behöver ha hjälp med.
Tack för att ni finns!
Malin
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern
Att öva eller inte öva…
Det är det här med övning. Hatkärlek. Jag har ju redan klargjort att jag är en nörd och att jag gillar den disciplin som krävs för att vara musiker, men det vore en lögn att påstå att det alltid är underbart att öva. Ganska ofta rullar det bara på rätt slentrianmässigt- frukost, uppvärmning, iväg till Operan och repetera, hem, öva ett pass eller två beroende på om det är föreställning på kvällen eller ledigt. Utan alltför mycket tankeverksamhet.
Sen finns det dagar som inte är det minsta självklara- strålande sol, lång frukost i sängen (borde värma upp), rusa in till Operan för att hinna till repet (borde ha värmt upp), hem efter repet, där sitter Anders och lockar med fika i solen (borde öva), hoppsan – redan dags att åka in till Operan och spela föreställning (borde ha övat) och så traska iväg till jobbet medan grannarna höjer vinglaset i en skål där de står vid grillen och ler (känns som om just det här var väldigt årstidsorienterat…).
Som sagt inte lika självklart. Men precis lika nödvändigt!
Varenda dag. Inte förhandlingsbart.
Skidresa med horn.
Solresa med horn.
Ridläger med horn.
Visst tar vi semester från våra instrument, men knappast under pågående säsong. Det får bli på sommaren när vi har gott om tid att komma tillbaka i form igen.
Men det finns också en trygghet i övningen som ritual. I den bästa av världar slösar man inte bort någon tid utan övar naturligtvis bara på det man inte kan och alltid med total koncentration. I den kanske något sannare av världar (jag talar naturligtvis bara för mig själv) kan det i undantagsfall hända att man går ut ur övningsrummet med bättre koll på nya löparskor än skalor… Men förhoppningsvis lite i form i alla fall. Tryggheten består väl snarare i bekräftelsen – det funkar i dag också.
När jag nu har skrivit det här känner jag med ett visst obehag att min disciplin för ögonblicket absolut borde vara bättre. Jag menar genast. Ner i övningsrummet och öva koncentrerat, målmedvetet och genomtänkt!
Vi hörs.
För övrigt är det naturligtvis inte mitt notställ på bilden!
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Jag gillar premiärer!
Hej Hallå!
Det känns som att tiden rusar, jag skrev förra fredagen och vips så har det gått en dryg vecka! Bäst att hänga med och vara i nuet så mycket det bara går.
Igår var det premiär på Läderlappen och jag gillar premiärer! Det är alltid något visst i luften, ofta en känsla av hur ska det gå? Har vi koll på läget? Allt ifrån de tankarna till att det luktar mer parfym ifrån salongen än det gör vanliga kvällar ger helt klart en särskild spänning.
För min egen del gick det bra att spela, jag var relativt utvilad och kunde fokusera bra. Det är inte på något sätt enkelt att spela operett bara för att det är ”enkel” musik. Ingen takt är riktigt som man läser i noterna det är små dragningar hela tiden och kravet på öronen är stora! Det hela mottogs på ett bra sätt. Det var mycket skratt i salongen och härliga applåder när det var slut. En kul kväll på jobbet!
Efter premiärer är det fest och det brukar vara roligt att gå på. Jag och Henrik var tvungna att åka hem till barnvakten så vi skålade hemma i köket och åt glass, inte så dumt det heller!
Malin
Kategorier: föreställningar, musikerlivet
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ledig helg!
Här sitter jag mitt i en ledig helg! Det är inte ofta man som musiker går hem på fredagen och har en helt tom helg framför sig men det gjorde jag igår. Jag gick i och för sig inte hem kl 17 men ca 22.27 rusade jag ut från operan för att hinna med bussen ut till Värmdö 22.48. Jag hann!
Jag hade spelat Barberaren och jag tror att mitt huvud stannade hemma igår för hur jag än försökte fokusera så gick det inte alls. Jag spelade i pauserna, tappade bort mig, läste på fel rad, vände sida fel osv….Tack Gunilla (min pultkamrat) för tålamodet. Pultkamrat eller pultis kallas den man sitter bredvid och delar noter med för kvällen.
Ja ja väl på bussen kunde jag njuta av vetskapen att jag skulle vara hemma med familjen hela helgen!
Nu till ämnet ledig helg. Jag tror klockan var ca 05.00 när Signe vaknade och tyckte det var dags att gå upp… det tyckte inte jag.. Vi hittade till slut en form för detta. Henrik gick till Rasmus säng Rasmus låg med en kudde på huvudet i Henriks säng, jag låg helt under mitt täcke. Signe var uppe och provade olika kreationer balett dräkt, prinsessklänning osv. Självklart ville hon gärna få ett utlåtande om varje kombination av kläder som hon bytte till. Det kan tilläggas att när Signe vill något (eller inte vill) visar hon det mycket tydligt!! Vi slumrade ett tag på detta sätt tills jag vaknade av att Signe viskade att kaffet var klart. Jag hade alltså fått somna om till slut, UNDERBART!
Vi har idag åkt pulka, kört barn till kompisar och aktiviteter, handlat och allt som man brukar göra en lördag. Känslan är dock helt annorlunda när man vet att kvällen är fri. Det kan också vara så eftersom hela familjen är lite ovan vid just lediga helger att det blir totalt kaotiskt!! Alla ska plötsligt samsas två hela dagar under samma tak och vi föräldrar ska klara att reda ut alla små konflikter om lego, dataspel, vem som ritar med vilka pennor osv utan att själva lyckas trassla in oss med varandra och varandras rutiner… Det är en konst i sig. Jag brukar ofta känna att detta kaos jag pratar om är ett härligt kaos, jag är liksom mitt i livet.
Nästa vecka väntar genrep och premiär på Läderlappen, jag får en ny chans på Barberaren och två stycken Coppelia ska jag också spela. Nu väntar en kväll med Henrik och jag tror han sa något om champagne….
Malin
Kategorier: musikerlivet