Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musikerlivet
Serviceteam
Något inte alla vet och i ärlighetens namn något vi musiker kanske inte alltid tänker på är vårt serviceteam, vi har faktiskt ett sådant! De kallas orkesterservice och är på jobbet för att ordna så allt fungerar bra för musikerna. Med allt menas allt från att alla stolar i diket över huvud taget finns (sen ska det dessutom sitta en musiker på varje stol) till att alla noter finns på plats, att lamporna lyser eller någon skruv på stolen kanske har fastnat eller varför inte någon tycker det är för trångt eller bla bla bla….ni fattar, det är mycket som ska fungera!
När man går in i diket står det alltid någon från orkesterservice och prickar av att man är där. På dagarna (repetitionerna) om någon är sjuk så händer inget förutom att den som är sjuk såklart blir sjukanmäld. Är det däremot kväll (föreställning) och någon plötsligt saknas måste ju någon se till att den stolen får sin musiker,det gör OS! Jag kallar från nu orkesterservice för OS (passar bra i tiden..). Jag har själv fått ett samtal vid en repetition,
Ring ring
-Hej det är Malin
-Ja det är från operan varför är du inte på repet?
-Öh…ska jag vara det?
-Ja
Så kan det gå! Vi jobbar så olika tider hela tiden så det är konstigt att det inte händer oftare än det gör. Dag dag kväll kväll kväll dag osv.. På kvällen om någon har missat eller uteblivit av annan orsak är det OS roll att reda ut det hela. Om OS inte får tag i den som ska vara där får man ringa jouren. Hos oss i stråket är det en i stämman varje kväll som har jour och då ska man vara beredd att åka till jobbet t o m 10 min efter att föreställningen har börjat. Oftast blir man inringd på morgonen eller ett par dagar före om någon är sjuk och då är det orkesterbyrån som ringer. Är det däremot ett sånt fall att någon plötsligt saknas, då ringer OS.
OS dukar fram i diket eller på rotundan där vi ofta repeterar, dvs stolar notställ mm. På dagen är det t ex rep på en Mozart opera med en liten orkester. När repetitionen är slut ska det dukas om, kanske till Elektra. Då är det plötsligt dubbelt så många eller fler som ska få plats i diket, alltså OS får rodda om allt till något helt annat! Morgonen efter är det kanske Mozart igen och då måste stolar och notställ tas bort igen…
Vanligt förekommande är att man möter någon från vår OS bärandes på en harpa, den förvaras i ett eget rum och OS kör eller bär harpan till och från där den ska vara.
Dirigenten ska ha sina noter till föreställningen, det ordnar OS. De kommer in med noterna ca 15 min före och lägger dem på dirigentpulten. Lite beror det på vilken dirigent det är för man kan nog utgå ifrån att alla vill ha det på sitt sätt. Vid det laget sitter många musiker i diket och övar lite, ställer in stolen, kollar att allt är som det ska. OS kan då få en del att ordna med eftersom det då kan bli många samtidigt som vill ha saker ordnat och gärna på en gång!
Jag kan ibland undra om OS ibland känner sig som jag kan göra hemma när jag försöker laga mat och alla barn vill mig något samtidigt hela tiden, och jag i mina inte så pedagogiska stunder till slut bara skriker TYST! JAG ORKAR INTE!! Jag har aldrig sett detta hända i diket och beundrar OS tålamod (bäst att inte veta vad de pratar om i fikarummet när vi väl har börjat spela…)
Jag tror och hoppas ändå att det oftast är vänliga tongångar mellan oss musiker och vår kära orkesterservice, jag är så glad att dessa otroligt trevliga personer finns där och hjälper oss med det vi behöver ha hjälp med.
Tack för att ni finns!
Malin
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern
Att öva eller inte öva…
Det är det här med övning. Hatkärlek. Jag har ju redan klargjort att jag är en nörd och att jag gillar den disciplin som krävs för att vara musiker, men det vore en lögn att påstå att det alltid är underbart att öva. Ganska ofta rullar det bara på rätt slentrianmässigt- frukost, uppvärmning, iväg till Operan och repetera, hem, öva ett pass eller två beroende på om det är föreställning på kvällen eller ledigt. Utan alltför mycket tankeverksamhet.
Sen finns det dagar som inte är det minsta självklara- strålande sol, lång frukost i sängen (borde värma upp), rusa in till Operan för att hinna till repet (borde ha värmt upp), hem efter repet, där sitter Anders och lockar med fika i solen (borde öva), hoppsan – redan dags att åka in till Operan och spela föreställning (borde ha övat) och så traska iväg till jobbet medan grannarna höjer vinglaset i en skål där de står vid grillen och ler (känns som om just det här var väldigt årstidsorienterat…).
Som sagt inte lika självklart. Men precis lika nödvändigt!
Varenda dag. Inte förhandlingsbart.
Skidresa med horn.
Solresa med horn.
Ridläger med horn.
Visst tar vi semester från våra instrument, men knappast under pågående säsong. Det får bli på sommaren när vi har gott om tid att komma tillbaka i form igen.
Men det finns också en trygghet i övningen som ritual. I den bästa av världar slösar man inte bort någon tid utan övar naturligtvis bara på det man inte kan och alltid med total koncentration. I den kanske något sannare av världar (jag talar naturligtvis bara för mig själv) kan det i undantagsfall hända att man går ut ur övningsrummet med bättre koll på nya löparskor än skalor… Men förhoppningsvis lite i form i alla fall. Tryggheten består väl snarare i bekräftelsen – det funkar i dag också.
När jag nu har skrivit det här känner jag med ett visst obehag att min disciplin för ögonblicket absolut borde vara bättre. Jag menar genast. Ner i övningsrummet och öva koncentrerat, målmedvetet och genomtänkt!
Vi hörs.
För övrigt är det naturligtvis inte mitt notställ på bilden!
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, orkestern
Jag gillar premiärer!
Hej Hallå!
Det känns som att tiden rusar, jag skrev förra fredagen och vips så har det gått en dryg vecka! Bäst att hänga med och vara i nuet så mycket det bara går.
Igår var det premiär på Läderlappen och jag gillar premiärer! Det är alltid något visst i luften, ofta en känsla av hur ska det gå? Har vi koll på läget? Allt ifrån de tankarna till att det luktar mer parfym ifrån salongen än det gör vanliga kvällar ger helt klart en särskild spänning.
För min egen del gick det bra att spela, jag var relativt utvilad och kunde fokusera bra. Det är inte på något sätt enkelt att spela operett bara för att det är ”enkel” musik. Ingen takt är riktigt som man läser i noterna det är små dragningar hela tiden och kravet på öronen är stora! Det hela mottogs på ett bra sätt. Det var mycket skratt i salongen och härliga applåder när det var slut. En kul kväll på jobbet!
Efter premiärer är det fest och det brukar vara roligt att gå på. Jag och Henrik var tvungna att åka hem till barnvakten så vi skålade hemma i köket och åt glass, inte så dumt det heller!
Malin
Kategorier: föreställningar, musikerlivet
Ledig helg!
Här sitter jag mitt i en ledig helg! Det är inte ofta man som musiker går hem på fredagen och har en helt tom helg framför sig men det gjorde jag igår. Jag gick i och för sig inte hem kl 17 men ca 22.27 rusade jag ut från operan för att hinna med bussen ut till Värmdö 22.48. Jag hann!
Jag hade spelat Barberaren och jag tror att mitt huvud stannade hemma igår för hur jag än försökte fokusera så gick det inte alls. Jag spelade i pauserna, tappade bort mig, läste på fel rad, vände sida fel osv….Tack Gunilla (min pultkamrat) för tålamodet. Pultkamrat eller pultis kallas den man sitter bredvid och delar noter med för kvällen.
Ja ja väl på bussen kunde jag njuta av vetskapen att jag skulle vara hemma med familjen hela helgen!
Nu till ämnet ledig helg. Jag tror klockan var ca 05.00 när Signe vaknade och tyckte det var dags att gå upp… det tyckte inte jag.. Vi hittade till slut en form för detta. Henrik gick till Rasmus säng Rasmus låg med en kudde på huvudet i Henriks säng, jag låg helt under mitt täcke. Signe var uppe och provade olika kreationer balett dräkt, prinsessklänning osv. Självklart ville hon gärna få ett utlåtande om varje kombination av kläder som hon bytte till. Det kan tilläggas att när Signe vill något (eller inte vill) visar hon det mycket tydligt!! Vi slumrade ett tag på detta sätt tills jag vaknade av att Signe viskade att kaffet var klart. Jag hade alltså fått somna om till slut, UNDERBART!
Vi har idag åkt pulka, kört barn till kompisar och aktiviteter, handlat och allt som man brukar göra en lördag. Känslan är dock helt annorlunda när man vet att kvällen är fri. Det kan också vara så eftersom hela familjen är lite ovan vid just lediga helger att det blir totalt kaotiskt!! Alla ska plötsligt samsas två hela dagar under samma tak och vi föräldrar ska klara att reda ut alla små konflikter om lego, dataspel, vem som ritar med vilka pennor osv utan att själva lyckas trassla in oss med varandra och varandras rutiner… Det är en konst i sig. Jag brukar ofta känna att detta kaos jag pratar om är ett härligt kaos, jag är liksom mitt i livet.
Nästa vecka väntar genrep och premiär på Läderlappen, jag får en ny chans på Barberaren och två stycken Coppelia ska jag också spela. Nu väntar en kväll med Henrik och jag tror han sa något om champagne….
Malin
Kategorier: musikerlivet
Efterslag
Efterslag är sexiga
De är fantastiska. Underbara. Urhäftiga. Till synes så små och obetydliga men ändå så helt avgörande för om det ska svänga eller inte. Att jag säger det har inget att göra med att vi hornister i väldigt hög grad är inblandade i efterslagandet. Vi, altfioler och andrafioler. Det hade jag tyckt även om jag spelade bas. Det är bara på tiden att det blir sagt.
Ettor (basarnas jobb) är inte på något sätt ointressanta, men de behöver efterslagen för att definieras. Ja, i ärlighetens namn är det väl tvärtom också. De behöver varandra. Symbios.
Men ettor möts inte av samma raljerande som efterslag. – ”Det är väl inget att spela, bara lite efterslag”. Vad är det för okunnigt nonsens?
Som nu i Läderlappen. Vad vore Strauss utan efterslag? Eller Verdi eller Rossini? Med häng, utan häng, Wienerisch eller raka. När de hamnar rätt är det bara helt fantastiskt rätt. En konst inom konsten.
Ja, detta var dagens världsomstörtande fundering.
(för er som känner att ni inte har totalkoll på vad efterslag är, så är det pa-pa i um-pa-pa)
Kategorier: musikerlivet, orkestern
Anteckningar
Man skulle kunna tro att de noter vi spelar ifrån under en föreställning innehåller just- noter, och så är det väl…i princip. Men som musiker gör man anteckningar i noterna. Tempo, antal slag, dragningar m.m. Och man signerar de stämmor man spelat. ”Har du spelat andra horn på Madame Butterfly?” ”Vet inte, kolla stämman”. Och då står det där på sista sidan, omöjligt att förneka. Jag har spelat stämmor som användes när operan i fråga hade Sverigepremiär 1907 och som musiker sedan dess signerat. Det är lite hisnande.
Och så finns det andra varianter på anteckningar…ja, eller anteckningar…kanske snarare historier som fylls på och utvecklas föreställning efter föreställning. 15 min paus, tredje och fjärde horn, andra akten i Traviata – det är viktigt att inte slöa till.
Och så den kanske mest kreativa varianten – teckningar utförda med olika grader av talang. Den avgjort mest begåvade i orkestern är Erik Friberg. Teckningen här bredvid har han gjort och fler av hans alster hittar ni här på vår hemsida. Andra kanske bör förbli…mindre offentliga.
I en annan tid och en annan orkester spelade jag med en rätt berömd, t.o.m. världsberömd, dirigent som var otroligt otrevlig. För att bli av med lite irritation ritade jag längst bak i noterna en, tyckte jag själv, rätt inspirerad karikatyr av honom. Senare fick jag veta att det var hans eget notmaterial och att det reser jorden runt med honom. Jag kände mig inte fullt lika bekväm med min teckning då…eller, jo förresten, rätt nöjd.
Men missförstå mig inte – ser ni någon av oss lyfta en penna under en föreställning är det garanterat för att snabbt anteckna något om dirigentens slag eller en nödvändig andning.
Självklart inget annat. Hur skulle det se ut!?
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet
En salig blandning…
VAD ÄR DET egentligen för skillnad på att arbeta som musiker i en operaorkester och en symfoniorkester? Ja, att vi oftare spelar opera- och balettmusik än vad våra kollegor i symfoniorkestrarna gör är väl ganska uppenbart. Men det finns andra skillnader mellan våra arbetsplatser. Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande. Det gillar jag väldigt mycket!
Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande.
Ja, ursäkta mig – innan jag fortsätter kanske jag skulle berätta för nytillkomna läsare lite mer om vem jag är.
Större delen av mitt liv har jag ägnat åt att spela, först blockflöjt och så småningom oboe och engelskt horn. Jag är uppväxt med musik, framförallt kyrkomusik, och det tror jag har grundlagt det stora intresse jag fortfarande har för den repertoaren. Hemma hos mig finns förutom mig själv en snart 11-årig son. Den tid som blir över när familj, jobb och fackligt arbete är avklarat ägnar jag mig gärna åt träning. Styrketränat har jag gjort i många år, numera varierar jag mig mer. Just nu är det en mix av Pilates, fria vikter och löpträning som gäller! Dessutom ingår jag i webbredaktionen för denna sida, där jag i första hand sysslar med historik men även med vår nya blogg.
Jag var ju inne på det här med alla våra olika yrkesgrupper, och den kreativa miljö det skapar. Det här påverkar förstår i väldigt hög grad det fackliga arbetet på Operan. Vi bedriver fackligt arbete precis som på vilken annan arbetsplats som helst i samhället, vi har kollektivavtal, lokala avtal, MBL-förhandlingar – ja, precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Skillnaden är att vi av praktiska skäl har svårt att gå ifrån på arbetstid för att utföra vårt arbete som fackliga förtroendemän. Alltså får vi göra det på vår fritid,vilket gör det lite mer komplicerat med mötestider och allt sådant. Något av det roligaste för mig personligen i det dagliga fackliga arbetet är samarbetet med de övriga fackliga organisationerna i operahuset. Bara från mitt eget förbund, SYMF, finns tre klubbar i huset.Det här samarbetet är väldigt givande, lärorikt och trevligt!
Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, musikinstrument, orkestern
Body pump, Läderlappen, skola, middag, öva…
Jaha, första dagen i mitt bloggande liv var en vanlig dag. Starten går varje morgon 06.10 med att få i ordning barnen för att åka till skolan. Med en ledig kväll i ryggen är det ok men om man t ex har spelat Wagner kvällen före kan det kännas mindre kul… Ja ja, jag spelade Coppelia igår och dirigenten Philip Beran ger mig (och många andra i orkestern) så mycket positiv energi att jag sover gott och morgonen känns ok!
Efter att ha lämnat barnen åkte jag till gymmet och tränade Body Pump! Härlig träning och man pumpar verkligen ur kroppen på energi. Väl på Operan så var det stämrep dvs i mitt fall är det 1:a violinstämman som träffas och spelar på ställen tillsammans i lugn och ro. Första repetitionen i diket med sångare på scenen inklusive regi och rekvisita är en spännande tillställning som ofta kan vara lätt rörig. Själv är jag glad att jag ska sitta på min stol och spela mina noter. Jag brukar fundera över hur jag skulle klara att göra en operaroll – bara att komma ihåg texten – eller dansa och komma ihåg alla steg… oj, oj!
På bussen hem brukar jag sova, åh vad skönt!
Nu återstår bara att hämta barnen, laga mat, plocka undan i köket, och sen var det nog ett par ställen i Läderlappen jag borde kika på…
Malin
Kategorier: dirigenter, musikerlivet, orkestern
Debut
Men hur svårt kan det egentligen vara att skriva sin första blogg…? Otroligt svårt som det känns just nu.
”Tänk på bloggens form innan du börjar, då den första bloggen blir mallen för de kommande…”. Ja, men då känns det genast mycket lättare. ”Det är trevligt om bloggare använder mycket bilder och länka vidare till andra sajter”. Prestationsångest!
Äh, vad tusan, jag börjar med det som åtminstone borde vara lätt -
Jag heter Mia, är 45 år och spelar valthorn i Hovkapellet. Valthorn – det absolut vackraste instrumentet som finns. Helt objektivt. Det är säkert.
Jag är en nörd (en egenskap som jag delar med rätt många av mina kollegor). Jag tror det är ett klart plus att vara lite nördig om man är musiker. Kanske t.o.m. en förutsättning…? Det finns övningar (i bemärkelsen – att öva på sitt instrument) som jag gjort i stort sett hela mitt valthorns-liv. Med viss variation och förhoppningsvis bättre och bättre men ändå- samma övningar. Så det är klart man måste vara lite nördig för att stå ut.
Ni kommer att märka att jag är en nörd även när det gäller andra saker. Trädgård, ridning, löpning. Jag har lätt att snöa in fullkomligt när jag blir intresserad av något. Jag läser all facklitteratur, lär mig växtnamn på latin, skriver upp alla löprundor, gör förteckningar över alla växter i min trädgård, statistik, tider, mellantider…
Jag vågar inte ens fundera på hur många anteckningsböcker jag fyllt med min nördighet.
Men jag gillar min nördighet.
Och jag gillar den disciplin man måste ha som musiker (eller ryttare eller löpare…kanske inte så mycket som trädgårdstokig).
Och jag gillar valthorn och opera. Och de flesta operakompositörer verkar gilla valthorn. Men det är ju inte så konstigt -
Det är ju det vackraste instrumentet. Helt objektivt.
Kategorier: musiker, musikerlivet, musikinstrument
Hej alla!
Nu sitter jag alltså här och ska blogga…spännande! Jag kan ju med säkerhet säga att jag har ägnat betydligt mer tid med min fiol än med datorn så vi får se hur det går! Och vem är nu jag?
Jag heter Malin och spelar fiol i Kungliga hovkapellet – man kan faktiskt säga att jag är uppfödd på och med Operan. Båda mina föräldrar jobbade nästan hela sitt yrkesliv i orkestern. Pappa Hans Samuelsson spelade fagott och mamma Kristina Samuelsson spelade fiol.
Ibland tänker jag att jag kanske skulle hittat på något mer eget än att göra exakt samma sak som båda mina föräldrar men jag älskar opera och tycker det är helt fantastiskt att jobba i ett så levande hus som Operan! Jag kommer säkert bli kvar och få ett fantastiskt yrkesliv.
Utöver mitt yrke så har jag min familj. Jag är gift med Henrik Peterson (som också spelar fiol och för tillfället är han på Operan, har även varit fast anställd här). Vi har tre barn Elvira 7 år, Rasmus 6 år och Signe 3 år. Jag har alltså inte så stora problem med vad jag ska göra när jag inte jobbar. Träning är också en stor del av mitt liv. Jag cyklar gärna, skidor är kul,
löpning en utmaning och styrketräning finns också med. Vätternrundan är ett stort mål som jag i år cyklar för andra gången!
Jag tycker det ska bli roligt att skriva lite om hur jag har det i livet på och utanför operan. Jag hoppas kunna ge er en rolig inblick i hur man har det som musiker, både det som är fantastiskt och även de bitarna som man kanske inte tänker på som utomstående!
Malin
Kategorier: historia, musiker, musikerlivet, opera, orkestern