Kungliga Hovkapellets emblem
huvudbild

Hovkapellet hem » Publicerat under kategori historia

Kungliga Hovkapellet – Royal Swedish Orchestra

Operans orkester, med anor från 1526, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Hovkapellet - som spelar opera, balett och konserter - är en av Sveriges största orkestrar med 105 medlemmar.

Du kan kika ner i orkesterdiket och följa orkesterns sammansättning av musiker och dirigenter säsong för säsong från 1848 till idag. Webbplatsen drivs av orkesterns medlemmar via Kungliga Hovkapellets förening. Välkommen!

Ladda ner unika ringsignaler Hovkapellet. From the History of the Royal Court Orchestra 1526-2013
Kungliga Hovkapellets musiker 2015-2016

Kategorier

Välkommen att botanisera i vårt arkiv med alla inlägg sedan webbplatsen öppnade i maj 2006:

Arkiv

RSSInlägg (RSS)

Besök gärna Kungliga Operan på operan.se.

Hovkapellet på 1950-talet

Vi har tidigare haft förmånen att få ta del av hovkapellisten Gösta Macklins operaminnen tack vare hans dotter Kersti som nedtecknat dem. Nu har hon även skickat oss ett antal fotografier tagna på 1950-talet av Gösta Macklin med motiv från orkesterdiket på Operan, premiärfester, turnéer och dylikt.

En antal bilder föreställer personer som vi inte kunnat identifiera ännu eller som vi är osäkra på, så om du som läser detta känner igen någon av musikerna/personerna som saknar namn får du gärna lämna en kommentar nedan eller skicka ett mejl till Hovkapellet eller direkt till Kersti.

För att se mer om medlemmarna på 50-talet, se orkesterlistan: Hovkapellets musiker, säsongen 1950/51.

Stort tack till Kersti Macklin!

  • BILD 40

    Bild 40: Rolf Hallberg, violin I, på Skansen.

  • BILD 39

    Bild 39: Flöjtisten Olofsson (utan skägg!)

  • BILD 38

    Bild 38: Grönvall (altviolinist) i Uppsala.

  • BILD 37

    Bild 37: Ernst Kjellberg (violin II) och Johansson på Centralen

  • BILD 36

    Bild 36: CW Carlsson och C Cöster (cellist) på 10:ans spårvagn

  • BILD 35

    Bild 35: Åke Warthel på Uppsalakrog

  • BILD 34

    Bild 34: Axel Herjö(?) och Frohwald Erdtel, altviolinister

  • BILD 33

    Bild 33: Gösta Finnström i diket

  • BILD 32

    Bild 32: Två okända. Fest på Operan.

  • BILD XX

    Bild 31: Maestro Hans Knappertsbusch hyllas av brasset

  • BILD 30

    Bild 30: Maestro Hans Knappertsbusch vid matbordet, samtalar med Grünfarb (?)

  • BILD 29

    Bild 29: Trumpetare Olsson på HB (KB?)

  • BILD 28

    Bild 28: Trumpetare Svensson på HB (KB?)

  • BILD 27

    Bild 27: Flöjtisten Carl Achatz

  • BILD 26

    Bild 26: Åke Warthel och Pelle Carlsten uppvaktar med present på Lilla Essingen

  • BILD 25

    Bild 25: Margareta Macklin, Percy Engbom och Rolf Hallberg uppvaktar till förlovning. Lilla Essingen (hemma hos Macklins).

  • BILD 24

    Bild 24: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen

  • BILD 23

    Bild 23: Stångberg, Sixten Sundin, fagott. Rolf Hallberg violin I, på Skansen

  • BILD 22

    Bild 22: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen.

  • BILD 21

    Bild 21: Nils Grevillius och Kung Fredrik av Danmark

  • BILD 20

    Bild 20: Repetition inför festligheter till Gustav VI Adolfs 70-årsdag. Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist.

  • BILD 19

    Bild 19: Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist

  • BILD 18

    Bild 18: Finnström konsertmästare, Ingrid Fagerström harpa.

  • BILD 17

    Bild 17: 3 st okända kapellister (trumpetare Svensson tv, Åke Warthel th ?).

  • BILD 16

    Bild 16: Pilotti, Margareta Macklin, okänd.

  • BILD 15

    Bild 15: Okända dryckesbröder på hotellrum.

  • BILD 14

    Bild 14: Okända dryckesbröder på hotellrum.

  • BILD 13

    Bild 13: Margareta Macklin och ev Widegren?

  • BILD 12

    Bild 12: (Widegren ?) och Margareta Macklin.

  • BILD 11

    Bild 11: Okänd och Widegren

  • BILD 10

    Bild 10: Elsa Marianne von Rosen

  • BILD 09

    Bild 09: Från baletturné (Fröken Julie?)

  • BILD 08

    Bild 08: ? – ?

  • BILD 07

    Bild 07: Åke Warthel och Elsa Marianne von Rosen?

  • BILD 06

    Bild 06: Pilotti och ?

  • BILD 05

    Bild 05: Baletten: Björn Holmgren(?), ?, Teddy Rhodin

  • BILD 04

    Bild 04: ? och Helge Widegren, violin II (?)

  • BILD 03

    Bild 03: Fest på Operan (okända)

  • BILD XX

    Bild 02: Fest på Operan (okända)

  • BILD 01

    Bild 01: Cellister, bl.a. Cöster?

  • BILD 003

    Bild 003: Kuriosa. Första gången i diket. Jag (Kersti Macklin) fick följa med pappa till Operan en dag när orkestern hade ledigt. Året är troligen 1955, jag är ca 3 år. Har ett svagt minne av att vi var inne i ett mörkrum för fotoframkallning. Det var svag, röd belysning och kanske låg det nedanför den korta trappan på bas-alt-brass-slagverkssidan av diket. Ett litet rum där, i anslutning till omklädningsrum och orkesterfoajé.

  • BILD 002

    Bild 002: Gruppfoto på hovkapellisternas barns julgransplundring, kanske 1955. Jag (Kersti Macklin) sitter, liten och smal, på golvet, t v, längst fram. Gissningar: Längst upp, t h, står Finnströms dotter. Nästan i mitten sitter en liten dyster pojke, det kan ev. vara sedermera överåklagare Christer van der Kwast. Med på bilden torde också bl a finnas Gösta Lax’ son och Folke Englunds son. De är ungefär i min ålder.

  • BILD 001

    Bild 001: Okänd. Någon som kan hjälpa oss att identifiera mannen på bilden? ’To Gösta Macklin with best wishes [signatur] 1956’

Foto: Gösta Macklin

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, historia, musiker, musikerlivet

1 kommentar »

Fyra flöjter från 60-talets slut

I Youtube-klippet ovan ser vi den fjärde delen i programmet ”Efter föreställningen – en operavarieté i nummerform” som Sveriges television sände i slutet av 1960-talet. Fyra hovkapellister ur orkesterns flöjtstämma framträder på Operakällarens bakficka med ”La petite vals” av Joe Heyne. Som programmet påpekar, observera basflöjten (som trakterades av Bernt Nyholm)!

God fortsättning på 2015!

Kategorier: historia, humor, inspelningar, video och ljud

2 kommentarer »

Kungliga Hovkapellets förening 90 år

FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.

Emil Trobäck

Emil Trobäck

Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.

Inför det här jubiléet  har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.

Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.

Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!

Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.

I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!

I räkenskaperna för 1926,  jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.

TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.

Under  resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.

Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…

KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit  en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.

Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer

Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor  och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.

Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.

1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.

Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen  och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.

De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.

Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!

På den rent fackliga sidan  är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.

16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).

Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.

Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning,  för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.

PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.

Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.

På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.

1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.

PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.

Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?

Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.

Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.

På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr  fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.

Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950  hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.

Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.

Hovkapellister - mingel 1Hovkapellister - mingel 1

Concordia in consonanti!

Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner

Lämna en kommentar »

Concordia in consonanti

6 maj 2010 fyller Kungliga Hovkapellets förening 90 år! Med anledning av jubiléet kommer vi att publicera några historiska artiklar om den här perioden i orkesterns historia. Medlemmar och gäster kommer att högtidlighålla jubiléet vid en mottagning efter kvällens föreställning, och festbilder kommer givetvis så småningom!

Några av Hovkapellets förenings ordförandenNågra av Hovkapellets förening ordföranden de senaste decennierna: Peter Höglund, Sven-Erik Eriksson, Peter Bergström, Einar Sveinbjörnsson, Lars Gerdt (nuvarande ordf.), Backa Katarina Eriksson, Urban Gradén och Ulf Engström.
Hovkapellister - mingel 1
Hovkapellister - mingel 1

Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, historia, musikerlivet, orkestern

Lämna en kommentar »

Hitta rätt i musikerlistorna

HOVKAPELLET RÄKNAR SIN historia från 1526. Det betyder att vi nu 2010 fyller hela 484 år och därigenom är en av världens äldsta orkestrar. Bara Det Kongelige Kapel i Köpenhamn (anno 1448) har en längre kontinuerlig historia, och slår oss med 78 år.

Ett av syftena med den här webbplatsen (som drivs av musikerna själva) är att lista alla som arbetat i Hovkapellet sedan begynnelsen. Såvitt vi vet är vi den enda orkestern som har för avsikt att genomföra ett sånt projekt och vi tycker att vi har kommit en bit på väg sedan starten i maj 2006.

Kontaktkarta med foton på hovkapellister och dirigenter

Just nu finns drygt 1500 orkestermedlemmar och dirigenter inlagda i databasen här på hovkapellet.com. Det är hittills alla anställda från säsongen 1848/49 fram till idag. Observera dock är många vikarier som jobbat en kortare tid i orkestern av praktiska skäl inte är med i listorna (se sida med frågor och svar). Vi jobbar med att lägga in ännu fler säsonger. Förutom anställningsår, befattning, födelsedatum och instrument strävar vi dessutom efter att lägga in fotografier eller målningar av så många medlemmar som möjligt. Det är för närvarande hela 322 år som återstår att mata in…

Så här söker du i databasen

För dig som är ny besökare följer här en kort beskrivning av hur man söker i databasen. (Klicka på bilderna nedan för förstoringar.)

Att använda säsongslistorna på hovkapellet.com

På sidan ”musiker och dirigenter” kan du bläddra manuellt framåt och bakåt i listorna eller söka efter en specifik säsong genom att skriva in årtalet i sökrutan. Överst till höger finns också ett sökfält där du kan söka efter namn på person eller text i biografi. På bilden ovan tjänar säsongen 1939/40 som exempel.

Enkel sökning i databasen

I ovanstående exempel har jag gjort en enkel sökning på namnet ”Åhman”. Fyra träffar dyker upp i träfflistan. Tre heter ’Åhman’ och en har ’Åhman’ i biografitexten. Man kan se namn, kategori och anställningsår. Klicka på namnen för att visa respektive persons biografisida.

Hittar du ändå inte den du söker kan du testa avancerad sökning, med utökade sökkriterier.

Här är ett exempel på en biografi ur databasen, Pauline Maria Åhman, som var harpist på 1800-talet och en av våra kvinnliga föregångarna i orkestern.

Hjälp oss med arbetet!

Släktforskar du på fritiden eller har biografiska uppgifter om gamla medlemmar i Hovkapellet? Kanske fotografier? Vi tar tacksamt emot allt sådant. Kontakta oss gärna.

Mikael Rydh, webbredaktör

Kategorier: bilder, dirigenter, historia, musiker, orkestern

Lämna en kommentar »

Hej alla!

Nu sitter jag alltså här och ska blogga…spännande! Jag kan ju med säkerhet säga att jag har ägnat betydligt mer tid med min fiol än med datorn så vi får se hur det går!  Och vem är nu jag?

Jag heter Malin och spelar fiol i Kungliga hovkapellet – man kan faktiskt säga att jag är uppfödd på och med Operan. Båda mina föräldrar jobbade nästan hela sitt yrkesliv i orkestern. Pappa Hans Samuelsson spelade fagott och mamma Kristina Samuelsson spelade fiol.

Ibland tänker jag att jag kanske skulle hittat på något mer eget än att göra exakt samma sak som båda mina föräldrar men jag älskar opera och tycker det är helt fantastiskt att jobba i ett så levande hus som Operan! Jag kommer säkert bli kvar och få ett fantastiskt yrkesliv.

Utöver mitt yrke så har jag min familj.  Jag är gift med Henrik Peterson (som också spelar fiol och för tillfället är han på Operan, har även varit fast anställd här). Vi har tre barn Elvira 7 år, Rasmus 6 år och Signe 3 år. Jag har alltså inte så stora problem med vad jag ska göra när jag inte jobbar. Träning är också en stor del av mitt liv. Jag cyklar gärna, skidor är kul,Malin Peterson löpning en utmaning och styrketräning finns också med. Vätternrundan är ett stort mål som jag  i år cyklar för andra gången!

Jag tycker det ska bli roligt att skriva lite om hur jag har det i livet på och utanför operan. Jag hoppas kunna ge er en rolig inblick i hur man har det som musiker, både det som är fantastiskt och även de bitarna som man kanske inte tänker på som utomstående!

Malin

Kategorier: historia, musiker, musikerlivet, opera, orkestern

3 kommentarer »

I backspegeln: Kungliga Hovkapellet på 1960-talet

Arkivbild: bas och tuba

Hovkapellet repeterar Arkivbild

Kungliga Operan (Kungliga Teatern) gav på 1960-talet ut en publiktidning som kallades ”Vår opera”. I nr 2 år 1966 hade man några intressanta artiklar om Kungliga Hovkapellet som vid den tiden hade 114 medlemmar. Under rubriken Att vara hovkapellist skrev cellisten Erik Dybeck en artikel som gav en historisk tillbakablick men också speglade det vardagliga arbetet i Hovkapellet under 60-talet.

Erik anställdes i orkestern 1954 och slutade med pension 1984. Vid sidan av sin tjänstgöring som cellist var han också fackligt engagerad och var under många år ordförande i Kgl Hovkapellets Förening.

Tommy Svanström, cellist i Hovkapellet

Hovkapellets emblem

Att vara hovkapellist

Det hovkapell som idag har sin verksamhet förlagd till Operan skiljer sig naturligtvis nog i hög grad från de ”pipare och pukare” som var i tjänst vid Gustav Vasas hov 1526, vilket år även räknas som hovkapellets födelseår. Från 1526 härstammar också märket ovan. 1773 bands Hovkapellet till den operaverksamhet som Gustaf III startade detta år.

ERIK DYBECK

Erik Dybeck

Idag utgör Hovkapellet en fullt modern operaorkester på 114 medlemmar. Man får aldrig – utom vid enstaka tillfällen då symfonikonserter ges – höra hela orkestern i samtidig aktion, men det stora antalet medlemmar är ändå nödvändigt. Orkesterdikets storlek tillåter visserligen inte större numerär än ca 80 man men Hovkapellet skall förutom föreställningarna på teatern (ca 300 per säsong) delta i den alltmer omfattande turnéverksamheten i den svenska landsorten Dessutom är varje hovkapellist ledig en dag i veckan och av den anledningen måste man alternera.

Hur blir man då hovkapellist? När en plats ledigannonseras söker man platsen och provspelar inför en jury bestående av representanter för teaterledningen och orkestern. Rekryteringen sker mestadels från Musikhögskolan, Sveriges Radios musikskola och andra orkestrar inom landet. På grund av bristen på inhemska förmågor måste man ibland gå utanför landets gränser för att finna kompetenta musiker. Ungrare, tjecker, tyskar m fl nationaliteter är idag representerade i hovkapellet.

Man kan knappast säga att det kvinnliga inslaget i orkestern idag är särskilt stor. Den första kvinna som anställdes i Hovkapellet – förutom harpisterna som genom tradition varit och är kvinnor – var den ungerska violinisten Edith Wohl som idag återfinns bland konsertmästarna i I:a violinstämman. Detta var så sent som 1953. Hennes anställning väckte på sin tid en viss uppståndelse bland de äldre manliga kollegerna som nog menade att operamusicerandet var för betungande för en kvinna. Idag finns det nio kvinnliga hovkapellister som tillsammans med sina manliga kolleger kämpar sig igenom långa wagnerföreställningar med beundransvärd energi.

Hur förflyter då en hovkapellists dag? Har han repetition på förmiddagen samt föreställning på kvällen åtgår för detta 6 timmar. En lång resväg – och många har det – tar mellan två och tre timmar i anspråk. Därtill kommer ca tre timmars daglig övning på instrumentet och vi finner att tolv timmar har gått åt.

ett av de främsta önskemålen från Hovkapellets sida att statsmakterna måtte bevilja medel till inrättande av övningsrum

Beträffande övandet finns som ett av de främsta önskemålen från hovkapellets sida att statsmakterna måtte bevilja medel till inrättande av övningsrum på Kungl. Teatern. Många som är rädda om sina hyreskontrakt törs inte öva hemma och resultatet blir ett evigt jagande efter någon ostörd vrå på teatern.

Många kanske undrar om det inte kan bli lite enahanda att ”bara” spela opera kväll efter kväll. En operamusiker ser nog inte sitt yrke på det sättet. Det lagarbete som fordras i en operaproduktion – kapellmästare, regissörer, sångare, balettmästare och dansare, alla har de sin uppfattning om hur musiken skall klinga – ställer stora krav på en hovkapellists flexibilitet och många gånger på hans tålamod. Men när resultatet blivit vad det bör vara, en musikaliskt fullödig föreställning kan hovkapellisten känna sig tillfreds med att ha varit en icke obetydlig kugge i det komplicerade maskineri som heter opera.

Erik Dybeck
ur publiktidningen ”Vår Opera” nr 2 1966

Hovkapellet idag

Red. anmärkning: 1966 fanns nio kvinnor i Hovkapellet och sedan dess har andelen stadigt ökat. Innevarande säsong är 40 av de 107 tillsvidareanställda medlemmarna kvinnor. I den stora skara dirigenter som gästar Operan utgör kvinnor dock fortfarande en försvinnande liten del.

Kategorier: historia, musiker

1 kommentar »

Musik och musiker i Crusells Stockholm

Bernhard Henrik Crusell år 1826

Musiklivet i Stockholm under Bernhard Crusells tid är en av de intressantaste perioderna i svensk musikhistoria. Crusell anställdes i Kungliga Hovkapellet 1793, året efter mordet på Gustaf III och var verksam i dryga 40 år till pensioneringen 1834. Under denna period sökte sig stort antal virtuoser till Stockholm för att i många fall ägna återstoden av sina liv till att tjäna stadens invånare med sin konst. De lade grunden för den framväxande kammarmusiken av hög internationell klass både i det att de främsta tonsättarna för sin tid blev representerade samt att dessa tonsättare blev spelade på en hög musikalisk och teknisk nivå. Låt oss först göra en kort tillbakablick:

MUSIKLIVET I STOCKHOLM präglades av en viss stagnation några år före mordet på Gustaf III 1792, från att ha varit relativt aktivt genom instiftandet av Musikaliska Akademin 1771. Detta berodde närmast på kriget mot Ryssland som hade inletts sex år tidigare och som slukade det mesta av statsbudgeten. Hovkapellets konsertverksamhet under denna tid var obefintlig eftersom den drivande kraften Abbé Georg Joseph Vogler hade begett sig utomlands samma år som krigsutbrottet. Hovkapellet bedrev annars en regelbunden konsertverksamhet vid sidan av operan och vid dessa konserter förekom ofta solistiska inslag av orkestermusikerna själva. Dessa skickliga musiker som ofta skrev sina egna solokonserter var mestadels inflyttade från andra europeiska länder, främst från Tyskland.

Förutom orkestermusik så var musiklivet under Gustaf III:s regeringstid mycket rikt. Orkestrarna utökades ofta med kör och solister. Man hade kammarmusiksoaréer, musikstunder i kyrkorna, musik i det fria på Djurgården likväl som danstillställningar med underhållningsmusik i pauserna. Sommartid gavs operaföreställningar på teatern vid Drottningholm, där kungen hade sitt sommarresidens. Under sommarmånaderna gavs också kammarmusikkonserter i Orangeriet vid Kungsträdgården. Vintertid förekom kammarmusik vid den här tiden fortfarande mest i hemmen.

En som delvis deltog i kriget mot Ryssland var den blott 13-årige klarinettblåsaren i musikkåren vid Änkedrottningens Livregemente, Bernhard Crusell. Livregementet var förlagt vid Sveaborgs fästning. Han tillhörde manskapet på schebecken Ivar Benlös, ett krigsfartyg tillhörande svenska skärgårdsflottan som endast deltog i några smärre drabbningar eftersom det var olämpligt för uppdrag i öppen sjö och höll sig därför i skärgårdslederna. Bernhard själv höll sig mest till skeppsgossarna som var i samma ålder i brist på annan sysselsättning. På våren 1791 överflyttades Änkedrottningens Livregementes tredje bataljon under major Wallenstjärna som Crusell tillhörde till Stockholm. Samma år fick han, bara 16 år gammal befälet över regementsmusiken.

Som fyraåring brukade han sitta utanför ett fönster där den ende musikutövaren i staden om somrarna brukade spela flöjt.

BERNHARD CRUSELL FÖDDES i Nystad i Finland 15 oktober 1775 som son till en fattig bokbindare, så fattig att Bernhard inte fick någon riktig skolgång. Av sin mor fick han i alla fall lära sig läsa innantill. I sin egen självbiografi berättar han att han redan i tidiga barndomen älskade musik. Som fyraåring brukade han sitta utanför ett fönster där den ende musikutövaren i staden om somrarna brukade spela flöjt. Trots sina föräldrars bannor drogs han alltid till samma plats men eftersom han alltid kom hem när flöjten tystnat så fick han till slut hållas. Vid åtta års ålder flyttade familjen till Nurmijärvi. På en herrgård i närheten bodde en familjen Armfelt. Maken var kapten och hustrun spelade klaver. Här fick han tillstånd att vara sällskap åt familjens barn. Av barnens lärare fick han låna en förskrift med vilkens hjälp han lärde sig att skriva alldeles själv. I byn intill bodde en regementsmusiker som spelade klarinett. Sonen spelade också lite klarinett men kunde inte skriva. Berhard ville kunna spela klarinett och kunde skriva så de båda gossarna började idka en slags växelundervisning. Väldigt fort hade Bernhard lärt sig alla stycken utantill, plus alla sånger han kunde sjunga plus ytterligare några stycken. Hans talang väckte visst uppseende på orten och när kapten Armfelt i januari 1788 reste till Sveaborg kom han med förslaget att Bernhard skulle följa med och spela för officerarna. Berhard accepterade, följde med och framförde de stycken han kunde. Officerarna blev så nöjda med hans prestation att Major Wallenstjärna bjöd honom att ingå som volontärmusiker vid sitt kompani vid Änkedrottningens Livregemente. Bernhard skulle också få bo i majorens hus där han fick en faderlig omvårdnad. Strax härefter i juli 1788 utbryter kriget mot Ryssland. Under de två krigsåren vistas Bernhard mycket i major Wallenstjärnas hem där han själv lärde sig noter och även det franska språket. Efter kriget förflyttas alltså Crusell med Wallenstjärnas bataljon till Stockholm där han snart kom att träffa Abbé Vogler.

Abbé Vogler, är för allmänheten mest känd för sin hymn ”Hosianna Davids Son” som sjungs vid advent. Han var knuten till Mannheim, dåtidens största centrum för musikkultur. Här hade han undervisat efter ett eget utarbetat tonsystem som vann en viss ryktbarhet. Han var känd som en av sin tids största organister och drog bokstavligt talat tusentals människor till sina konserter. 1786 kallades han av Gustaf III till Stockholm för att tillträda som hovkapellmästare och som musiklärare åt kronprins Gustaf. Hovkapellmästare blev han aldrig men väl Direktör för musiken.

I Stockholm startade han Den Svenska Nationella Musikskolan som konkurrerade med akademin om musikeleverna. Denna startade han tillsammans med operan för att för dess räkning utbilda sångare och musiker. Han blev känd som en spektakulär organist och konstvännerna hade delade meningar om hans prestationer. Som exempel kan nämnas uppförandet av hans eget verk ”Jerikos belägring”. Jerikos murars fall målades på så sätt att Vogler med bägge armarna tryckte ner så många tangenter som han kunde nå på den starkt registrerade orgeln. Effekten är lätt att föreställa sig och att sådana fasoner som för tankarna till sent 1900-tal och Karl-Erik Welin, vid den här tiden väckte stor sensation är också lätt att förstå.

EN AV DE största förtjänsterna för både konsertlivet och Hovkapellet var den av Vogler 1794 inrättade änke- och pupillkassan. Kassan skulle sörja för att musikernas familjer skulle få ett drägligt liv efter hovkapellistens bortgång. Kassan finansierades dels genom regelbundna avgifter och genom konserter där medlemmarna medverkade gratis. Denna idé inspirerade senare Crusell i hans verksamhet i Linköping.

Den som blev Crusells nestor och lärare i komposition i Stockholm var just Abbé Vogler. Crusell beskriver deras möten som ”lärorika samtal” och handlade troligen mycket om hantverkets konst och grundinställningen till komponerandet. Vogler kom att utgöra en förenande länk mellan Crusell och en grupp tyska komponister som ägnat klarinetten stort intresse: Frans Danzi, Peter von Winter och senare Carl Maria von Weber. Alla var elever till Vogler, de två första från Voglers tid i Mannheim. Vogler hade också mycket att lära Crusell om klarinettens civila bruk, Crusell hade ju mest erfarenhet av det militära.

Väl i Stockholm gick karriären snabbt. Efter att Vogler hade hört Crusell som solist i Stora Börssalen 1793 där han framförde ”små solostycken”, blev han som 18-åring engagerad i Hovkapellet blott fem år efter det att han lämnat Nurmijärvi. Året efter tog han definitivt avsked från det militära och blev också enligt egen utsago förste klarinettist i Hertigen Regentens Harmonimusik. Han framträdde som solist med Hovkapellet i en klarinettkonsert första gången i april 1795.

Vad var det då för ett Hovkapell som mötte Crusell och vilka skulle bli hans kollegor i mer än 40 år. Som sagts tidigare kom de flesta virtuoserna från början från andra länder, företrädesvis Tyskland:

Den kanske förnämste konsertmästaren, alltså förste violinisten vid Hovkapellet var Christian Friedrich Müller, en av sin tids mest firade internationella violinsolister.

MÜLLER VAR FÖDD i Braunschweig och kom 1779 som violinsolist till Köpenhamn. Där förälskade han sig i mezzo-sopranen Karolina Fredrika Halle-Walter. Karolina hade börjat som balettelev vid Det Konglige Teater som sexåring och rönt stor uppmärksamhet i barnroller. Senare blev hon en ännu mera firad sångerska och första aktris vid operan i Köpenhamn. Då violinsolisten Müller visade henne stort intresse nappade hon gladeligen men kärlekssagan stötte snart på patrull. Överhovmästaren hos kronprinsen general Eickstedt, samtyckte inte till deras romans och han såg till att Müller blev utvisad ur Danmark. Anledningen var att teaterledningen var rädda för att bli av med sin firade stjärna om romansen fortsatte. Müller flyttade då till Sverige och med honom rymde också under dramatiska omständigheter hans älskade Karolina. De gifte sig i Göteborg och for därifrån till Stockholm där båda fick anställning vid Operan, hon som Första Aktris och han som andre konsertmästare i Hovkapellet. Efter en tid kom de på ekonomiskt obestånd och fick fordringsägare på halsen. Redan efter två år i Sverige tvingades de fly igen. Denna gång till Norge där de mottogs välvilligt och gav flera konserter i Kristiania. Under en konsertresa till London träffade de det svenska sändebudet som på Gustaf III:s befallning uppmanade dom att återvända till Sverige mot att de skulle bli befriade från åtal och 1783 återinträdde de i tjänst i Stockholm. Här blev dom huvudstadens favoriter genom sina konsertframträdanden. Christian Friedrich var också en duglig kompositör och komponerade violinkonserter och sångstycken med obligat violinstämma som ofta framfördes. Han skrev också en opera. 1787 steg han till förste konsertmästare och till ”direktör af instrumentalmusiken”. Erik Gustaf Geijer skriver om Christian Fr. Müller:

”Han är ändå den fullkomligaste virtuos i sitt slag, som jag kan göra mig begrepp om, och då jag hör honom, ger jag fiolen priset framför alla instrumenter i världen.” Müller framträdde också som dirigent för orkestern vid åtskilliga konserter där Bernhard Crusell medverkade som solist.

Två valthornister vid namn Steinmüller kom till Stockholm 1784. Wilhelm och Johan ingick från början i en turnerande familjekvartett hornvirtuoser. Fadern Thaddäus var anställd i orkestern vid hovet hos furst Esterhazy under Joseph Haydns ledning. Enligt vissa uppgifter hade även sönerna haft anställning i samma orkester. Haydns omvittnat svåra och höga hornstämmor var i de flesta fall skrivna för fadern. Det finns uppgifter om att de tre bröderna bars fram till dopet av makarna Haydn. De hade alla haft sin far som lärare och skapade en horntradition i Sverige som skulle få många efterföljare. Kommentarer från deras många solistframträdanden i Stockholm vittnar om deras oerhörda skicklighet på sitt instrument.

EN OBOIST OCH sedermera flöjtist vid namn Johann Friedrich Grenser är värd att nämna. Han tillhörde en känd musikersläkt från Dresden. Grenser var också kompositör och skrev en klarinettkonsert som ofta framfördes av Crusell. Det kan ha varit av Grenser som Crusell f.f.g. fick tipset om hans kusin Heinrich Grenser, tidens bäste byggare av träblåsinstrument dit klarinetten hör. Faktum är att Crusell senare i livet träffade Heinrich och beställde instrument. Man vet att Crusell ägde en klarinett i ebenholz med silverklaffar byggd av Heinrich. De instrument som idag finns på Musikmuseet i Stockholm och med stor sannolikhet en gång har tillhört Crusell är också byggda av H Grenser.

Crusell hade trots att han var anställd i Sveriges enda professionella orkester och vid ett flertal tillfällen framträtt som solist med orkestern aldrig fått någon riktig skolning på sitt instrument förutom de enkla instruktioner han fått i det militära. I mars 1798 yppade sig ett tillfälle att citat: ”utan särdeles kostnad komma till Berlin”. Här studerade Crusell en tid för den store klarinettisten Frans Tausch som tidigare hade varit medlem av den berömda Mannheimorkestern som är själva modellen för dagens symfoniorkester. Strax efter sin hemkomst framför Crusell en konsert av Tausch. Vid samma konsert framfördes också en av de populära blåsarserenaderna av Mozart f.f.g. i Sverige.

Ungefär vid samma tid gifte sig Crusell med Anna Sophia Klemming. Äktenskapet skulle ge dom sex barn av vilka tre klarade sig till vuxen ålder.

FRÅN PETERSBURG KOM år 1800 en valthornist som skulle bli en legend i många år, Johann Michael Hirschfeld. Hirschfeld skulle tillsammans med Crusell och fagottisten Frans Preumayr komma att utgöra stommen bland blåsarna i Hovkapellet. Denna trio skulle också förgylla konsertlivet i många år. Hirschfeld var född i Thüringen och blev anställd i Hovkapellet 1801 och skulle kampera ihop med Crusell i 32 år, ända till 1833, ett år före Crusells pensionering. Han var en betydande virtuos som behärskade såväl en bländande teknik som ett fulländat musikaliskt uttryck. Erik Gustaf Geijer skriver om Hirschfelds hornspel: ”Då det spelas så, som han spelar, tycker jag åtminstone, att det är vackrast af alla blåsinstrument, kanske af alla instrument jag hört.” Crusell skrev flera verk för Hirschfeld, som tyvärr gått förlorade.

År 1803 företog Crusell en resa till Paris. Syftet var att studera komposition. Här kom han i kontakt med för tiden viktiga kompositörer och musiker som klarinettisten vid operan, Lefèvre, som skrev en klarinettskola som skulle bli vägledande för många generationer klarinettister. Crusell umgicks också med andra svenskar under sin tid i Paris, både diplomater, konstnärer och artister. Att intet nytt finns under solen när svenskar samlas utomlands visas av en anekdot från en fest som föranleddes av att en bekant skulle resa bort. I dagboken från den 2 augusti 1803 står det: ”Konversationen var efter vanligheten animerad endast av svordomar och grovheter, vi skildes åt kl. 12 och de flesta i sällskapet voro högst missnöjda över att man ej var full.”

Crusell hade nog inte så mycket gemensamt med det franska klarinettspelet vid den här tiden. Tonidealet var annorlunda och det beskrivs av Crusells egen svärson fagottisten Frans Preumayr från en konsertresa: ”Klarinettisternas ton är vass och spetsig – så vill man här ha den – nåväl – jag skänker gärna ett halvt dussin av härvarande hela klarinettister mot en enda av pappas toner.”

DENNE FRANS PREUMAYR har gått till musikhistorien som sin tids internationellt sett bäste fagottist. Han ingick i en talangfull brödraskara av tre fagottister som skulle sätta stora avtryck i den svenska musikhistorien på grund av sina mångsidiga begåvningar och flitiga konserterande. Frans innehade första fagottjänsten i Hovkapellet från 1811 tillsammans med sin bror Conrad. Alla bröderna figurerar dock i konsertannonser redan från 1805. Frans nådde internationell ryktbarhet genom sina konsertresor i Frankrike, Tyskland och England där han mottogs med största beundran. Vid ett flertal tillfällen försökte man med lockande anbud att knyta honom till sig. Frans blev dock trogen Sverige kanske inte minst för att han var gift och hade tre barn med Crusells dotter Sofia. Han var också mycket familjär med Crusell och kallade honom privat för ”Pappa”. Frans var också verksam som musikdirektör för Svea Livgardes Musikkår i Stockholm där han införde regelbundna sommarkonserter och prisades som den förste som fått ett militärkapell i stånd att framföra klassiska mästerverk som Beethovens och Mozarts symfonier.

Brodern Conrad innehade också sin tjänst som fagottist från 1811. Han var flitigt verksam som solist och kammarmusiker tillsammans med sina bröder och ingick som en självklar del i den skickliga skaran av blåsare. Conrad var också verksam som musikdirektör vid Livgrenadjärregementet i Linköping mellan 1815 och 1818 då Crusell övertog denna tjänst som han innehade till två år före sin död. Conrad Preumayr gick tyvärr en för tidig död till mötes 1819 endast 44 år gammal.

Den tredje brodern Carl var från 1808 anställd som cellist i Hovkapellet men det är som fagottist som han blivit mest känd. Han övertog sin brors plats i tre år efter dennes död. Carl var den mest mångsidige konstnären av bröderna eftersom han vid sidan av sin tjänst som cellist i kapellet och sitt fagottspel även var verksam som sångare och aktör vid både Operan och Dramatiska Teatern. Han var begåvad med en djup basröst och hans paradroller som operasångare var: Sarastro i ”Trollflöjten”, Guvernören i ”Don Giovanni” och Osmin i ”Enleveringen från Seraljen”, alla av Mozart.

Om Operans repertoar vid 1800-talets början fortfarande var totalt franskdominerad med vissa inslag av italiensk opera, så skulle konsertmusiken vid denna tid hitta nya vägar. Haydn och Mozart hade förekommit sparsamt. En Mozartsymfoni hade för första gången framförts i april 1789. Mozart förekom sedan vid 33 tillfällen under sent 1700-tal.

INTRESSET FÖR TEATERN hade sjunkit och konsertmusik hade blivit det nya nöjet. Här frodades intresset för wienklassikerna och Mannheimkompositörerna desto mer. En central händelse som väckte intresset var första framförandet av Haydns oratorium Skapelsen. Nya försök gjordes med Mozarts Requiem och senare Haydns Årstiderna. Härmed var den tyska tonkonstens stora entré på Stockholms estrader ett faktum. Mozarts kammarmusik började introduceras mer och mer. Crusell spelade Mozarts klarinettkonsert framförd f.f.g. i Sverige den 13:e november 1802 samma år som den för första gången publicerades av förläggaren André. Ett annat verk som framfördes ofta var Beethovens berömda septett, självklart med trion Crusell, Hirschfeld och Preumayr i blåsarstämmorna.

På hösten 1806 kom ett kungligt brev till operans direktion om att operan skulle stängas

På hösten 1806 kom ett kungligt brev till operans direktion om att operan skulle stängas. Endast lilla scenen invid Kungsträdgården fick vara kvar. Senare skulle även operahuset rivas. Teaterdirektionen och hela det övriga hovet gick emot kungen i detta beslut men han var obeveklig. Besparingen kom lägligt eftersom Sverige var indraget i koalitionen mot Napoleon och därför låg i startgroparna för krig. Planerna kunde dock inte fullföljas på grund av krigsutbrottet 1808 mot Ryssland. Operahuset fick tjäna som sjukhus åt de dåligt utbildade männen som efter den nya värnpliktslagen hade tagits ut i strid och nu kom tillbaka drabbade av epidemier, köld och svält under den bistra vintern 1809. Konungen avsattes i mars 1809 då läget för Operan ljusnade eftersom hertig Carl, blivande Carl XIII befallde att operahuset skyndsamt skulle öppna igen.

Eftersom Hovkapellet hade blivit friställt under denna period, sånär som på sina sysslor på Lilla Teatern, fullkomligt blomstrade konsertlivet. Intresset för den Wienklassiska musiken hade ju börjat växa sig starkt i början av seklet och Joachim Eggert, som uppbar kapellmästaransvaret, odlade alltid Mozart, Haydn och Beethovens musik på sina konserter buren av en målmedveten iver att arbeta för den stora konsten. Ofta framfördes även hans egna verk i sann wienklassisk stil som mottogs med förtjusning och skapade en mersmak hos publiken. Under åren 1806-1809 då Operan var stängd var Crusell mycket aktiv som solist. Med tanke på att han inte var kringresande solist måste de 15 framträdanden han gjorde i Stockholm under 1807 anses som en omfattande verksamhet. I övrigt under denna tid framträdde han ungefär 8 till 10 gånger per år. Senare gick det så långt att någon i en insändare i Stockholmsposten tyckte att solist och repertoarval började kännas enformigt.

JOACHIM NIKOLAS EGGERT kom till Stockholm 1803 som violinist i Hovkapellet. Han var född 1779 i Gingst, Rügen, som då var en del av Sverige. Efter violinstudier i Stralsund, kompositionsstudier och en kortare kapellmästartjänst i Mecklenburg-Schwerin kom han så till Stockholm på genomresa på sin väg att söka tjänst i Petersburg. Här blev han väl emottagen av Friedrich Haeffner som då var hovkapellmästare och snart fick han i uppdrag att skriva musik för speciella tillfällen. Hans första verk skrivet i Sverige var en begravningskantat för hertig Fredrik Adolf. Han komponerade vidare fem symfonier som är stilistiskt i en fulländad wienklassisk stil med dragning åt romantik. Detta var givetvis något helt nytt för en tonsättare verksam i Sverige där man tills nu nästan enbart känt till den franska stilen. 1808 blev Eggert under två år vice kapellmästare efter Haeffners uppsägning och mellan 1810 och 1812 steg han till Hovkapellmästare. Eggert debuterade som dirigent den 14 maj 1807. Vid denna konsert tog han tillfället i akt att presentera flera av sina egna kompositioner, bland annat två symfonier. Han stod också som dirigent vid uruppförandet av Crusells Trippelkonsert för klarinett horn fagott och orkester som han hade skrivit för sina vänner Hirschfeld och Preumayr.

Länge har det ansetts att tromboner introducerades för första gången i symfonisk musik vid uruppförandet av Beethovens femte symfoni på Theater an der Wien den 22 november 1808. Men, vad som inte är känt i den stora trombonvärlden är att vid Eggerts debutkonsert som dirigent i Stockholm framfördes bevisligen hans Ess-dur symfoni som klart inkluderar användandet av tre tromboner i partituret. Alltså förekom Eggert Beethoven med 18 månader. Trombonen introducerades alltså för första gången i en symfoniorkester den 14 maj 1807 i Riddarhussalen i Riddarhuset, Stockholm, Sverige.

Efter första framförandet i Sverige 1810 av Haydns ”Årstiderna” hade Eggert en stor uppgift kvar i Stockholm, nämligen att introducera Wienklassikerna även för scenen. Detta skedde vid hans sista framträdande som dirigent i Stockholm med Mozarts ”Trollflöjten” som hade svensk premiär på Operan den 31 oktober 1812. Efter detta avslutades definitivt hans dirigentverksamhet.

När han avreste från Stockholm ämnade han att återvända till sina hemtrakter i nordtyskland men hindrades av den oroliga situationen i Europa. Sommaren 1812 tillbringade han i Östergötland tillsammans med sina vänner Drake och Rääf där han deltog i Drakes arbete med att uppteckna folkmusik. På hösten blev han sjuk och avled i april 1813 på Rääfs egendom Thomestorp utanför Linköping.

CRUSELL HADE SEDAN Parisresan 1803 varit ganska flitig som kompositör. Mest för klarinett men han hade också komponerat några sånger och en del andra verk för framför allt blåsare. I maj 1811 företog han en resa till Leipzig för att försöka få en del publicerat. Här tog han kontakt med kända förlag och fick till slut napp hos Kühnel senare Peters förlag, ännu i dag ett av de största på marknaden. Här fick han publicerat Klarinettkonsert Ess-dur op. 1 och Klarinettkvartett Ess-dur op. 2.

Några månader efter hemkomsten spelade Crusell enligt tidningen Dagligt Allehanda en klarinettkonsert av Du Puy.

Edouard Du Puy

Edouard Du Puy

Jean Baptiste Edouard Louis Camille Du Puy föddes 1767 -70 -71 -72 eller 1773. Böckerna anger fem olika årtal för hans födelse. Som mycket ung virtuos hade han haft stora framgångar i Tyskland och Polen. 1793 kom han till Stockholm där han framförde en egen violinkonsert under stort bifall. Här blev han erbjuden konsertmästartjänst i Hovkapellet. Åren som följde framträdde han flitigt som solist och blev även ledamot av Musikaliska Akademin. Senare blev han också anställd som sångare och aktör på Operan. Som sångare gjorde han stor succé och med sin milda barytonröst gränsande till tenor blev denne charmör damernas gunstling. Men denna karriär blev kort. I oktober hamnade han på en fest på krogen Mon Bijou där ett sällskap revolutionssympatisörer hade samlats för att fira Napoleons återvändande från Egypten. Här ställde han sig på begäran och sjöng Marseljäsen och en del andra revolutionssånger. Detta kom till kungens kännedom och Du Puy blev omedelbart landsförvisad. Teaterchefen Hamilton vädjade om nåd för Du Puy hos kungen som slutligen förlät honom. Redan dagen efter bevistade kungen en föreställning av operetten ”Lilla matrosen” där Du Puy medverkade som matrosen Adolf. I operetten finns en dialog mellan Adolf och en ung flicka som lyder:

– Adolf: ”Vad gör ni här?”
– Flickan: ”Jag äter frukost. Var kommer ni ifrån?”
– Adolf: ”Från havet.”
– Flickan: ”Och vart ska ni resa?”

Här ställde sig Du Puy vid scenkanten, blickade upp mot kungen och sa: ”JAG RESER INTE, JAG STANNAR KVAR.” Bifallet och jublet från publiken var öronbedövande. Bara kungen var måttligt road. Han dunkade med näven i balustraden och skrek: ”Jodå, han reser och det redan i afton.” Samma kväll fördes Du Puy med vakteskort ut ur landet.

HAN BEGAV SIG till Köpenhamn. Efter en första svår tid fick han anställning som sångare vid Kgl Teatern. Han gjorde stor succé både som violinsolist och operasångare och blev allas gunstling. Speciell succé gjorde han som huvudrollsinnehavare i Mozarts Don Juan i den första uppsättningen i Danmark 1807, en roll som han helt kunde identifiera sig med.

Efter en kärleksaffär med självaste kronprinsessan landsförvisades han igen och reste tillbaka till Sverige, där han mottogs med öppna armar. 1812 inledde han sitt kapellmästarskap på stockholmsoperan som han skulle inneha till sin död tio år senare. Ett gravmonument restes på Johannes kyrkogård där det än idag läggs blommor på hans grav.

Hans tid som kapellmästare vid operan präglades av ett starkt ledarskap, kompetens, utstrålning och en begåvning som ingav respekt. Många nya operor spelades. Flera Mozartoperor hade Sverigepremiär under denna tid: ”Don Juan”, ”Enleveringen” och ”Figaros bröllop”. Du Puy medverkade ofta själv som sångare och var också en utmärkt dirigent för både opera och konserter.

1814 INRÄTTADE HAN en pensionskassa för orkestern, utnämndes till professor och skrev pjäsen ”Föreningen” inför unionsbildningen med Norge. 1816 bildade han även en orkesterelevskola för stränginstrument.

När Karl XIV Johan kröntes 1818 var det Du Puy som skrivit musiken till denna och som också framförde den.

Bernhard Crusell

Bernhard Crusell

År 1818 var också det år då Crusell inledde sin verksamhet som musikdirektör över de båda Livgrenadjär regementena i Linköping. Det var ganska vanligt att Hovkapellets blåsare innehade någon liknande tjänst ute i landets militärorkestrar. Det var ett sätt att dryga ut kassan under sommarmånaderna när teatern hade stängt. Vid denna tidpunkt hade Linköping ungefär 3000 invånare och det var säkert ett välkommet miljöombyte för Crusell med familj att få vistas i småstadsmiljö om somrarna långt från huvudstaden och operans intriger. Staden var också väl försedd med en musikintresserad allmänhet och duktiga amatörmusiker vid sidan av de professionella blåsarna i militärorkestrarna. Vid stadens gymnasium disponerade man över en samling med 100-tals musikaliska verk. Man hade också ett spektakelhus där skådespel och konserter kunde hållas. Här hölls abonnemangsserier där amatörer och regementsmusiker framförde verk av Mozart och Beethoven. Crusells huvudsakliga ansvar var att införskaffa noter och instrument samt att svara för undervisningen av eleverna. Han skulle också anföra orkestrarna vid konserter och sköta repetitionsarbetet inför dessa. Han genomförde också en stor social gärning i inrättandet av en änke- och pupillkassa som stöd åt musikernas änkor och barn. Här inspirerades Crusell av den av Abbé Vogler instiftade kassan för Hovkapellets musiker 24 år tidigare. Idén fick Crusell av att en trumslagare Westerholm, bosatt utanför staden av fattigvården förvägrades inflyttning med motiveringen att han och hans familj skulle komma att ligga fattigvården till last. Regementschefen skrev då ett skarpt formulerat brev till konungens befälhavare i Linköpings län med krav på att beslutet skulle upphävas. Kravet beviljades. För kassans räkning spelades en årlig konsert där hela behållningen gick oavkortat till kassan. Den första konserten i denna återkommande serie spelades 1823, året efter Crusells andra resa till Tyskland:

CRUSELLS HÄLSA BÖRJADE vackla. Svindelkänslor och en nervsjukdom gjorde att han tog tjänstledigt från Hovkapellet i två år. För att kurera detta åkte han 1822 till Karlsbad. Under denna resa fick han tillfälle att studera tyska militärorkestrar. Här umgicks han med kompositörer som C M v Weber och den blott 13-årige Felix Mendelsohn som trots sin ringa ålder repeterade sin sjunde symfoni.

Vid ett besök hos sin förläggare Peters som han aldrig träffat avslöjade han först inte vem han var utan bad bara Peters att visa exempel på ny vacker klarinettmusik. Peters tog då fram i tur och ordning tre av Crusells egna kompositioner. När Crusell bara skakade på huvudet blev Peters upprörd och sa: ”Tycker herrn inte om Crusell, så finnes ingen god musik för herrn, ty Crusells penna har lämnat det förträffligaste som någonsin skrivits för klarinett.” Crusell sa: ”Jag äger den redan.” Peters svarade ännu argare att detta inte var sant eftersom verken just lämnat pressarna och att han ägde den enda handskriften. Crusell svarade att handskriften tidigare varit hans egendom och nu gav han sig tillkänna.

Ett år efter Crusells återkomst från Tyskland gavs den första konserten i St. Lars kyrka i Linköping för pensionskassan varvid en del av de verk som han medförde därifrån framfördes. Konserten var i programmet sammansatt av stycken ur Haydns oratorium ”Skapelsen”, Webers opera ”Friskytten” och ett potpurri av Rossinistycken. Dessa konserter växte senare till en årlig musikfest och blev mycket populära. Tidigare hade det ansetts omöjligt för en militärorkester att framföra de stora konstnärliga verken som operor, oratorier och symfonier. Detta gjordes möjligt genom ett idogt arbete. Denna kvalitetshöjning av militärorkestrarna gjorde det möjligt för människor ute i landet att ta del av de stora verken av Mozart, Beethoven, Haydn, Weber, Rossini och många andra, en möjlighet de inte annars hade haft. Radio fanns inte och det var långt till huvudstaden med landets enda symfoniorkester. Även i grammofonskivans tidigaste barndom användes militärorkester som ackompagnement åt solister och sångare av den enkla anledningen att stråkar inte hördes i de primitiva mikrofonerna. Crusells arbete i Linköping var mycket betydelsefullt för den fina blåsmusiktraditionen vi allt sedan dess har haft i Sverige.

UNGEFÄR SAMTIDIGT SOM engagemanget i Linköping inleddes startades en konsertserie i Stora Börssalen i Börshuset vid Stortorget i Gamla Stan. Initiativtagare var vännerna Crusell, hornisten Hirschfeld, Frans Preumayr och Johan Fredrik Berwald, kusin med kompositören Franz Berwald. Här inleds den sista perioden i Crusells solistiska karriär. Konserterna följde alltid samma mönster: 1 symfoni, 1-2 arior, 2 konserter för blåsinstrument alt. en konsert för ett stråkinstrument och som avslutning en uvertyr. Här fanns också utrymme för solisterna att framföra sina egenhändigt skrivna konserter. Att de mera drivna solisterna också skrev solokonserter för sig själva var mera regel än undantag. Denna abonnemangsserie varade till 1822, samma år som Crusell tvingades ta tjänstledigt i två år för sin sjukdom.

Kort efter att Crusell hade återinträtt på sin tjänst gavs premiären på hans enda opera ”Den lilla slavinnan”. Under arbetet med denna förbättrades hans hälsa väsentligt. Han tar sig själv som bevis på nyttan av intressant sysselsättning för nervsjuklingar. I operan förekommer arian ”Från Ganges sköna stränder” med en mycket virtuos obligat klarinettstämma som Crusell naturligtvis hade tillägnat sig själv. Efter hans långa bortavaro måste detta tillfälle ha varit en stor triumf. Han hade varit svårt sjuk och dessutom mist en dotter, men här fick han bevisa att den ordinarie soloklarinettisten var tillbaka med bibehållen spelform och skulle så vara i ytterligare tio år.

SINA SISTA TIO år i Hovkapellet framträdde Crusell allt mindre utanför orkestern. Hans hälsa blev återigen sämre mot slutet och 1834 gick han i pension. Sin tjänst i Linköping hade han kvar i ytterligare två år. Den 28 juli 1838 avled Crusell i sviterna av en leversjukdom 62 år gammal. Han ligger begravd invid Solna kyrka. Hans grannar är av idel ädel adelsbörd. Hans gravsten är den enklaste men i mitt tycke den vackraste, utan meritlista. Det står bara: CRUSELL, och på baksidan: Restes av maka, barn och barnbarn. För det var precis sådan han var, anspråkslös och familjekär, pojken från Nurmijärvi som blev berömd för att han var bra på att spela klarinett. Men han såg inte på sin berömmelse i termer av vad han kunde vinna för egen del, utan snarare vad han kunde uträtta för andra. Det är det som gör honom till en stor musiker men framför allt till en stor människa.

Text: Alf Hörberg

Källor:
Fabian Dahlström: B. H. Crusell
Svenska litteratursällskapet i Finland (1976)

KMAs skriftserie nr 21: B. Crusell
Hans dagböcker. Studier i hans konst
Verkförteckning (1977)

Tobias Norlind: Kungl. Hovkapellets historia 1526-1926
Wahlström & Widstrand (1926)

Dagligt allehanda: 11, 14 och 20 maj 1807

Avishai Kallai: Joachim Eggert: Authenticating the Premiere Performance of his E-Flat Symphony
STM Online Vol. 4 (2001)

Kategorier: historia, kompositörer, musiker

1 kommentar »

Hovkapellmästaren Foroni

Jacopo Foroni

På Confidencen spelas under september månad 2008 operan ”Drottning Kristina” av Jacopo Foroni. Foroni var inte bara kompositör, utan också en mycket uppskattad hovkapellmästare, och med anledning av att hans musik för ovanlighetens skull framförs passar det bra att presentera honom lite närmare.

JACOPO FORONI FÖDDES i provinsen Verona 1825. Han var en virtuos pianist och framgångsrik kompositör. Han turnerade under flera år i Europa med små operasällskap. Foroni hade tänkt sig en framtid som officer i den österrikiska armén men efter att ha deltagit i upproret i Milano 1848, då den österrikiske greve Radetzky och hans soldater drevs ut ur staden, fick han ge upp de planerna. (Italien blev en stat först 1861, och bestod vid den här tiden av en mängd småstater som delvis var ockuperade av Österrike.)

Hovkapellmästaren Foronis arbete betydde väldigt mycket för hovkapellets utveckling trots den korta tid han innehade tjänsten. 1822-1849 leddes Hovkapellet av Johan Fredrik Berwald, tidigare konsertmästare. Man kan läsa mellan raderna i samtida beskrivningar av honom och förstå att han ansågs som en gedigen och kompetent ledare, men att han tyvärr saknade ”det lilla extra”. Ingen faktisk kritik mot Berwald framkom förrän på 1840-talet, då man började anse att hans brist på entusiasm och esprit började sprida ut sig inte bara i Hovkapellet utan till teatern i sin helhet och 1849 blev han till sist tvungen att avgå. (Han fick senare delvis upprättelse men det får avhandlas i en annan artikel.)

Jacopo Foroni

FORONI KOM TILL Sverige 1848 som ledare för en italiensk operatrupp som gästspelade 1848/49 på Mindre teatern som låg på Kungsträdgårdsgatan. Truppen blev så populär att den även inbjöds att spela på Kungliga teatern. Många av dess italienska musiker blev kvar i Stockholm, såväl sångare som orkestermusiker.

1849 efterträdde Jacopo Foroni Berwald som hovkapellmästare och orkesterchef. Han var bara 24 år, livlig och temperamentsfull, och lär ha varit raka motsatsen till den avsatte Berwald. Foroni var en kompetent kompositör, bra pianist och framförallt en bra dirigent. Trots sitt italienska ursprung tyckte han mycket om tysk musik, speciellt Beethoven låg honom varmt om hjärtat. Vid nästan alla konserter han dirigerade fanns antingen en symfoni eller ouvertyr av honom på programmet.

Kungliga teatern befann sig under Jacopo Foronis korta tid som hovkapellmästare i en period mellan den gamla och den nya tiden. Repertoaren hade ingen tydlig inriktning, man verkade snarare pröva en mängd olika saker för att bryta den konstnärliga passivitet teatern hade hamnat i. Foroni var enligt samtida källor en perfekt chef under de här omständigheterna – energisk, positiv och initiativrik.

8 SEPTEMBER 1858 kom det tragiska beskedet – Foroni hade avlidit, endast 33 år gammal, i den koleraepidemi som då härjade i Stockholm.

Foroni skrev 4 operor:

Margherita (1848) uruppförd i Milano
Cristina regina di Svezia (1849) uruppförd i Stockholm
I Gladiatori (1851) uruppförd i Milano
Advokaten Pathelin (1858) uruppförd i Stockholm

Cristina regina di Svezia framfördes vid Vadstena-Akademien under namnet Drottning Kristina, och spelas på Confidencen hösten 2008. För vidare information se Confidencens hemsida.

Källor:
Kungliga Hovkapellets Historia 1526-1926 (Norlind/Trobäck)
Arkivmaterial KTA
SvD (artikel om Foroni av C-G Åhlen)

Backa Katarina Eriksson
ordförande i Hovkapellets förening

Kategorier: dirigenter, historia

Lämna en kommentar »

Intervju med harpisten Ingrid Fagerström

Lena, dotter till Anna Stångberg (harpist i Hovkapellet 1954-60) intervjuar sin mormor Ingrid Lang-Fagerström, (harpist i Hovkapellet 1921-62) i samband med ett skolarbete runt 1970.

Harpa.

mic

Lyssna på en intervju med harpisten Ingrid Lang-Fagerström gjord av hennes dotterdotter Lena omkring 1970 [mp3 7.39].

Släkten Lang – harpister i Hovkapellet

Josef Lang

Anna Lang

Ingrid Fagerstrom

Anna Stangberg

Josef Lang (17 dec. 1865 – 15 juli 1946), harpist i Kungliga Hovkapellet 1886-1925. Svensk harpist av böhmisk härkomst. Han utbildade sig i Prag och arbetade sedan som harpist där samt i Brünn (Brno) och Dresden. Under sin tid som harpist i Hovkapellet var han även (från 1894) repetitör och tidvis kapellmästare. Josef Lang var lärare vid Musikhögskolan i Stockholm 1895-98 samt 1909-36. Litt. et art. 1897; LMA 1910.

Josef gifte sig 1895 med sin elev Anna Nordqvist-Lang (5 juli 1874 – 20 dec 1920), som sedemera tjänstgjorde som harpist i kapellet 1896 – 1920. Anna var dotter till hovkapellmästare Conrad Nordqvist. Hon fick von Beskows stipendium år 1883.

Tillsammans fick Josef och Anna dottern Ingrid Lang-Fagerström (6 mars 1897- 15 aug. 1990) som blev harpist och anställdes i kapellet 1921-1962. Ingrid studerade vid musikhögskolan i Stockholm för fadern och för L Lundberg i pianospel. Hon var en uppskattad och ofta anlitad harpist, såväl i orkestrar som solist. 1936-41 var hon bitr. lärare vid musikhögskolan i Stockholm.

När Ingrid var 27 år gammal fick hon dottern Anna Fagerström-Stångberg (född 8 dec 1924) som i sin tur kom att arbeta som harpist i Hovkapellet mellan åren 1954-60. Anna studerade åren 1942-47 för J Moreau vid Musikhögskolan i Stockholm. 1942-53 var hon anställd på Oscarsteatern. 1960 blev hon förste harpist i Sveriges Radios symfoniorkester. 1968 fick hon tjänst vid Musikhögskolan i Stockholm som lärare i harpspel.

Tack till Åsa Lännerholm för bandet med intervjun.
Åsa är harpist i Hovkapellet och var elev till Anna Fagerström-Stångberg.

Kategorier: historia, musikinstrument, video och ljud

1 kommentar »

Space2u.com© Kungliga Hovkapellets förening | Om webbplatsen | Inlägg (RSS) | Kommentarer (RSS)