Hovkapellet hem » Publicerat under kategori bilder
Bröderna Trobäck
Det kom ett mejl med två fotografier från en av våra hemsidebesökare, Åke Trobäck i Örebro. Åke, som har följt sin släkt tillbaka till 1735, är barnbarn till kontrabasisten Emil Trobäck som verkade i orkestern åren 1908-38.
Emils bror Fredrik Trobäck var också en hovkapellist, anställd i cellostämman 1901-17. Under åren 1908-17 arbetade följdaktligen de båda bröderna samtidigt i orkestern.
1920 blev Emil Kungliga Hovkapellets förenings förste ordförande, några år innan Hovkapellet firade sitt 400-årsjubileum 1926. Emil Trobäck skrev tillsammans med Tobias Norlind en minnesskrift om Hovkapellets historia 1526-1926, en bok som vi i webbredaktionen har använt flitigt under skapandet av denna webbplats.
Åke skriver: ”Fotot troligtvis taget 1926 kort efter Hovkapellets 400-årsjubileum, då Emil förärades Vasaorden/medaljen synlig på bröstet. I grunden var det sannolikt boken om Hovkapellets historia som låg bakom.”
Utöver sitt intresse för släktens historia är Åke själv hobbymusiker. Hans dotter Sara Trobäck bär vidare det musikaliska arvet som violinist och konsertmästare i Göteborgs symfoniker.
Emil Trobäck 1926. Foto: Josefina Trobäck som hade fotoateljé på Hamngatan 17.
Fredrik Trobäck, violoncell
Hovkapellet på 1950-talet
Vi har tidigare haft förmånen att få ta del av hovkapellisten Gösta Macklins operaminnen tack vare hans dotter Kersti som nedtecknat dem. Nu har hon även skickat oss ett antal fotografier tagna på 1950-talet av Gösta Macklin med motiv från orkesterdiket på Operan, premiärfester, turnéer och dylikt.
En antal bilder föreställer personer som vi inte kunnat identifiera ännu eller som vi är osäkra på, så om du som läser detta känner igen någon av musikerna/personerna som saknar namn får du gärna lämna en kommentar nedan eller skicka ett mejl till Hovkapellet eller direkt till Kersti.
För att se mer om medlemmarna på 50-talet, se orkesterlistan: Hovkapellets musiker, säsongen 1950/51.
Stort tack till Kersti Macklin!
-
Bild 40: Rolf Hallberg, violin I, på Skansen.
-
Bild 39: Flöjtisten Olofsson (utan skägg!)
-
Bild 38: Grönvall (altviolinist) i Uppsala.
-
Bild 37: Ernst Kjellberg (violin II) och Johansson på Centralen
-
Bild 36: CW Carlsson och C Cöster (cellist) på 10:ans spårvagn
-
Bild 35: Åke Warthel på Uppsalakrog
-
Bild 34: Axel Herjö(?) och Frohwald Erdtel, altviolinister
-
Bild 33: Gösta Finnström i diket
-
Bild 32: Två okända. Fest på Operan.
-
Bild 31: Maestro Hans Knappertsbusch hyllas av brasset
-
Bild 30: Maestro Hans Knappertsbusch vid matbordet, samtalar med Grünfarb (?)
-
Bild 29: Trumpetare Olsson på HB (KB?)
-
Bild 28: Trumpetare Svensson på HB (KB?)
-
Bild 27: Flöjtisten Carl Achatz
-
Bild 26: Åke Warthel och Pelle Carlsten uppvaktar med present på Lilla Essingen
-
Bild 25: Margareta Macklin, Percy Engbom och Rolf Hallberg uppvaktar till förlovning. Lilla Essingen (hemma hos Macklins).
-
Bild 24: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen
-
Bild 23: Stångberg, Sixten Sundin, fagott. Rolf Hallberg violin I, på Skansen
-
Bild 22: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen.
-
Bild 21: Nils Grevillius och Kung Fredrik av Danmark
-
Bild 20: Repetition inför festligheter till Gustav VI Adolfs 70-årsdag. Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist.
-
Bild 19: Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist
-
Bild 18: Finnström konsertmästare, Ingrid Fagerström harpa.
-
Bild 17: 3 st okända kapellister (trumpetare Svensson tv, Åke Warthel th ?).
-
Bild 16: Pilotti, Margareta Macklin, okänd.
-
Bild 15: Okända dryckesbröder på hotellrum.
-
Bild 14: Okända dryckesbröder på hotellrum.
-
Bild 13: Margareta Macklin och ev Widegren?
-
Bild 12: (Widegren ?) och Margareta Macklin.
-
Bild 11: Okänd och Widegren
-
Bild 10: Elsa Marianne von Rosen
-
Bild 09: Från baletturné (Fröken Julie?)
-
Bild 08: ? – ?
-
Bild 07: Åke Warthel och Elsa Marianne von Rosen?
-
Bild 06: Pilotti och ?
-
Bild 05: Baletten: Verner Klavsen, Yvonne Brosset, Teddy Rhodin
-
Bild 04: ? och Helge Widegren, violin II (?)
-
Bild 03: Fest på Operan (okända)
-
Bild 02: Fest på Operan (okända)
-
Bild 01: Cellister, bl.a. Cöster?
-
Bild 003: Kuriosa. Första gången i diket. Jag (Kersti Macklin) fick följa med pappa till Operan en dag när orkestern hade ledigt. Året är troligen 1955, jag är ca 3 år. Har ett svagt minne av att vi var inne i ett mörkrum för fotoframkallning. Det var svag, röd belysning och kanske låg det nedanför den korta trappan på bas-alt-brass-slagverkssidan av diket. Ett litet rum där, i anslutning till omklädningsrum och orkesterfoajé.
-
Bild 002: Gruppfoto på hovkapellisternas barns julgransplundring, kanske 1955. Jag (Kersti Macklin) sitter, liten och smal, på golvet, t v, längst fram. Gissningar: Längst upp, t h, står Finnströms dotter. Nästan i mitten sitter en liten dyster pojke, det kan ev. vara sedermera överåklagare Christer van der Kwast. Med på bilden torde också bl a finnas Gösta Lax’ son och Folke Englunds son. De är ungefär i min ålder.
-
Bild 001: Okänd. Någon som kan hjälpa oss att identifiera mannen på bilden? ’To Gösta Macklin with best wishes [signatur] 1956’
Foto: Gösta Macklin
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, historia, musiker, musikerlivet
Hovkapellist på Liljevalchs!
I december fick vi veta att vår musikerkollega och webmaster Mikael Rydh hade fått fem målningar antagna till Vårsalongen på Liljevalchs. Eftersom många av oss inte ens vetat om Mikaels ”alternativa konstnärsskap” var det både överraskande och väldigt roligt.
Mikael berättar själv:
”I oktober skickade jag in min ansökan till Liljevalchs och fick några veckor senare veta att jag antagits med fem oljemålningar till Vårsalongen som pågår 25 jan – 24 mars 2013. Det känns fantastiskt kul!
Bilderna kom till under en period då jag funderade mycket kring hur vi människor beter oss mot varandra, hemma, på arbetet eller i relation till vänner. Våra ord och handlingar har ofta större kraft än vad vi kanske inser. Ett förfluget ord kan inte återtas medan ett vänligt ord kan värma länge. Vissa menar rentav att effekten av en handling aldrig upphör.
Målningarna avbildar personer med huvudet bortvänt, nedböjt eller vänder ryggen till och ingen av dem möter betraktarens blick. Syftet med bilderna är egentligen inte att porträttera specifika personer.
På eftermiddagarna, mellan passen i orkesterdiket, brukar jag ofta gå på konstmuseer och gallerier eller sitta och teckna. Lediga dagar målar jag så mycket jag hinner. Även när jag målar försöker jag tänka musikaliskt, t ex kring komposition och klangfärg.”
Vi gratulerar Mikael, och hoppas att många får möjlighet att gå och se hans och alla andra målningar under våren!
Bilder från konserten på Kulturfestivalen
Foto: Jon Nilsson
Kategorier: bilder, evenemang, konserter
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Sångarhyllning till Jussis ära
Välbesökt sångarhyllning utanför Operan lördagen den 5 februari på hundraaårsdagen av Jussi Björlings födelse. Foto: Jon Nilsson.
Kategorier: bilder, evenemang, sångare
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Turnébilder från Oslos operahus
Nu befinner sig delar av Kungliga Operans ensemble på ett ”gjestespill” på Den Norske Opera og Ballett (13-28 januari) med Glücks Orphée samt Mozarts Così fan tutte.
Den stora salongen med sina 1.364 platser är redan välfylld kan man läsa på Oslooperans hemsida. Till Così fan tutte lär det visst endast finnas ståplatser – något som inte brukar tillhandahållas hemma på Kungliga Operan.
Här några foton från orkesterns första dag i Oslos operahus:
Oslos operahus – exteriör
Utsikt över Oslofjorden
Publikfoajé
Kostymateljé
Publikfoajé
Salongen
Personalmatsalen
Hovkapellet repeterar med dirigent William Lacey
I Orphée bär alla musiker kostym och hatt.
Foto: Mikael Rydh 2011-01-12.
Flera bilder på operahuset, via Google.
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Gästspelet i Savonlinna
Så är då Kungliga Operans ensemble hemma igen efter en fin gästspelsvecka på Savonlinna operafestival.
Kungliga Hovkapellet anlände lördag 25 juli till ett ganska svalt Savonlinna, och de flesta av oss installerade sig på hotell Vuorilinna. Hotellet består till största delen av studentlägenheter med sovrum och delat kök och badrum. Hotellstandarden är lägre än vad vi är vana vid, men med gott humör och uppfinningsrikedom tror jag de flesta trots allt hade ett ett riktigt bra boende under veckan. Dagen efter ankomst var det dags för generalrepetition på Elektra, och när vi anlände till borgen Olavinlinna var det kallt och rått. Orkesterdiket är längre och smalare än vårt dike på Operan, men med ett hårt arbetande team från orkesterservice och gemensamma ansträngningar fick vi alla medverkande på plats. Den där generalrepetitionen måste ha blåst bort alla moln, för när vi kom ut i dagsljuset igen mötte vi en stad som var solig och väldigt varm.
Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.
Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.
Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!
Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.
Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
Text: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, föreställningar, gästspel, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kungliga Hovkapellets förening 90 år
FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.
Emil Trobäck
Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.
Inför det här jubiléet har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.
Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.
Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!
Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.
I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!
I räkenskaperna för 1926, jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.
TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.
Under resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.
Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…
KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.
Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer
Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.
Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.
1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.
Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.
De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.
Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!
På den rent fackliga sidan är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.
16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).
Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.
Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning, för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.
PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.
Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.
På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.
1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.
PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.
Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?
Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.
Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.
På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.
Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950 hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.
Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.
Concordia in consonanti!
Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Rörigt värre!
Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.
Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!
Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…
…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!
Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.
Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?
Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?
Men bara när jag har bra rör.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument
Hitta rätt i musikerlistorna
HOVKAPELLET RÄKNAR SIN historia från 1526. Det betyder att vi nu 2010 fyller hela 484 år och därigenom är en av världens äldsta orkestrar. Bara Det Kongelige Kapel i Köpenhamn (anno 1448) har en längre kontinuerlig historia, och slår oss med 78 år.
Ett av syftena med den här webbplatsen (som drivs av musikerna själva) är att lista alla som arbetat i Hovkapellet sedan begynnelsen. Såvitt vi vet är vi den enda orkestern som har för avsikt att genomföra ett sånt projekt och vi tycker att vi har kommit en bit på väg sedan starten i maj 2006.
Just nu finns drygt 1500 orkestermedlemmar och dirigenter inlagda i databasen här på hovkapellet.com. Det är hittills alla anställda från säsongen 1848/49 fram till idag. Observera dock är många vikarier som jobbat en kortare tid i orkestern av praktiska skäl inte är med i listorna (se sida med frågor och svar). Vi jobbar med att lägga in ännu fler säsonger. Förutom anställningsår, befattning, födelsedatum och instrument strävar vi dessutom efter att lägga in fotografier eller målningar av så många medlemmar som möjligt. Det är för närvarande hela 322 år som återstår att mata in…
Så här söker du i databasen
För dig som är ny besökare följer här en kort beskrivning av hur man söker i databasen. (Klicka på bilderna nedan för förstoringar.)
På sidan ”musiker och dirigenter” kan du bläddra manuellt framåt och bakåt i listorna eller söka efter en specifik säsong genom att skriva in årtalet i sökrutan. Överst till höger finns också ett sökfält där du kan söka efter namn på person eller text i biografi. På bilden ovan tjänar säsongen 1939/40 som exempel.
I ovanstående exempel har jag gjort en enkel sökning på namnet ”Åhman”. Fyra träffar dyker upp i träfflistan. Tre heter ’Åhman’ och en har ’Åhman’ i biografitexten. Man kan se namn, kategori och anställningsår. Klicka på namnen för att visa respektive persons biografisida.
Hittar du ändå inte den du söker kan du testa avancerad sökning, med utökade sökkriterier.
Här är ett exempel på en biografi ur databasen, Pauline Maria Åhman, som var harpist på 1800-talet och en av våra kvinnliga föregångarna i orkestern.
Hjälp oss med arbetet!
Släktforskar du på fritiden eller har biografiska uppgifter om gamla medlemmar i Hovkapellet? Kanske fotografier? Vi tar tacksamt emot allt sådant. Kontakta oss gärna.
Mikael Rydh, webbredaktör
Kategorier: bilder, dirigenter, historia, musiker, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)