Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musikerlivet
Kungliga Hovkapellet 500 år, SVT
En klingande berättelse om musikens stora betydelse genom historien. Filmaren TM Rives besöker världens fem äldsta orkestrar som, flera århundraden efter att de grundades, fortsätter att spela än idag. Genom unika samlingar av noter, lönelistor och historiska programblad i original, avslöjas både när de första musikerna anställdes och vilken repertoar som spelats. Vi reser till fem europeiska städer där musiken alltid stått i centrum, dit tidernas främsta musiker sökt sig och många av historiens berömda kompositörer bjudits in för att uruppföra sina verk. Och i denna exklusiva skara hittar vi två skandinaviska orkestrar, en av dem är Hovkapellet i Stockholm.
Se programmet Världens äldsta orkestrar på SVT Play.
Hovkapellet spelar musik från de 500 år orkestern funnits. Det blir stycken av publikfavoriter som Mozart och Strauss men också exempel från orkesterns allra tidigaste repertoar, såsom den ceremoniella Tornmusiken samt en originalkomposition av Albrici, drottning Kristinas hovmusiker.
Allt startade 1526 när Gustav Vasa som nytillträdd kung ville markera sin ’ärorika upphöjning’ genom att anställa 12 ’pijpare och trompetare’. Idag behövs det cirka 100 musiker för att framföra de operor, baletter och konserter som Hovkapellet spelar på kungliga operan i Stockholm.
Vid denna specialinspelade tv-konsert till orkesterns 500-års jubileum i år står Alan Gilbert på pulten. Den tidigare chefsdirigenten för New York Philharmonics och Hamburgs Elbphilharmonie, är numera Hovkapellets musikchef och jubileumskvällens ciceron.
Se programmet Hovkapellet 500 år av musik på SVT Play.
Kategorier: historia, musiker, musikerlivet, orkestern, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Beställningsverk till Hovkapellets 500-årsjubileum
Torbjörn Helander om att skriva Time Weave inifrån orkestern
När Kungliga Hovkapellet nu går in i sitt 500-årsjubileum 2026 är det inte bara historien som står i centrum, utan också nuet och framtiden. Ett för jubileumsåret nytt verk är Time Weave, skrivet av Torbjörn Helander – altviolinist i Hovkapellet sedan många år och en musiker vars liv är tätt sammanvävt med Operahuset på flera sätt. Förutom sin egen roll i orkestern återkommer sonen Vilhelm som altviolinvikarie, en syster har varit engagerad i balettkompaniet och Helander är gift med en tidigare anställd i Kungliga Baletten. Inte många personifierar så tydligt hur yrkesliv, familj och konstnärlig vardag löper parallellt inom institutionen.
Inför uruppförandet har jag ställt frågor till Torbjörn om hur Time Weave tog form – om idéer som växer organiskt, om tid och kontinuitet, och om hur det är att komponera för den orkester man själv sitter mitt i.
Hur började arbetet med Time Weave?
Orkesterchefen Gesa frågade mig vid den här tiden förra året. Jag kom igång att skriva på vårkanten. Jag började med en idé som jag hade och försökte helt enkelt spinna vidare på den. Tanken att en ursprunglig idé är som ett frö med ett eget inneboende liv som låter utveckla sig tilltalar mig. Efter hand ser jag en helhet ta form. Det finns ingen symbolik, citat eller dylikt som ska ”betyda” något särskilt, utan jag har helt enkelt försökt komponera något som jag själv, och förhoppningsvis publiken kommer att tycka om att lyssna på. Det har inspirerat mig att föreställa mig att det är mina kollegor i min favoritorkester som ska spela tonerna jag nedtecknar.
Titeln antyder rörelse, lager och något sammanvävt. Vad betyder Time Weave för dig?
Titeln anspelar delvis på själva musiken; att den flödar på som en väv, sömlöst, där olika delar förenas med varandra och bildar en enhet. Det kan också symbolisera tiden själv, hur vi alla är en del av helheten, eller t ex en orkester, som Hovkapellet. Det är inspirerande att tänka på hur musiker kommer och går, men orkesterns själ består. Vi är alla del av väven.
Hur är verket uppbyggt formmässigt?
Som tidigare antytt tycker jag om att musiken har ett flöde, där det ena förvandlas till, och flyter in i det andra, men jag vill också ha kontraster och överraskningar, som i en berättelse. Så ja, det finns avgränsade delar, även om de alla hänger ihop på nåt sätt.
Kan du berätta om instrumenteringen?
Jag försöker få fram de klangerna i orkestern som jag föreställer mig, men jag har också tänkt på att det, om möjligt, ska vara roligt och stimulerande för alla i orkestern.
Som altviolinist har du lång erfarenhet av att sitta mitt i orkestern. Hur påverkar det ditt tonsättande?
Svårt att säga med exakthet. Man får se det som ett stort privilegium att under så många år ha fått uppleva och medverka i så många magnifika symfoniska verk. Ofta underhåller jag mig med att lyssna och studera instrumentering och harmonik medan vi spelar. Ibland går jag hem och kollar, och lär mig av mästarnas partitur.
Finns det återkommande musikaliska trådar i verket?
Ja, det gör det. Det finns några återkommande, bärande motiv. Men även de genomgår metamorfoser under resans gång.
Hur skiljer sig arbetet med ett större orkesterverk från annat komponerande?
Jag tycker det är otroligt inspirerande att ha en hel orkester att ”måla” med! En bred palett! Jag märkte mot slutet att det tar mer tid med allt detaljarbete och korrekturläsning. Det är helt enkelt mer information som ska på pränt, och fler ställningstaganden.
Att både du själv och din fru arbetat inom Operahuset – påverkar det ditt musikaliska tänkande?
Det gör det säkert undermedvetet. Allt vi tar in påverkar oss på något sätt. Och man kan alltid lära sig av andra människor, andra konstformer, andra tankar om man har ögon och öron öppna.
Vid uruppförandet kommer du att sitta i salongen. Vad är du mest nyfiken på att höra?
Jag vet inte faktiskt. Jag kan mycket väl föreställa mig musiken, men det är jättesvårt att föreställa sig hur det ska bli när det ”blir verklighet”.
När Time Weave klingar i operahuset för första gången 17:e och 18:e januari 2026 är det alltså inte bara ett nytt orkesterverk som möter publiken, utan också ett koncentrat av erfarenhet, kollegial närhet och reflektion över tidens gång. I Hovkapellets jubileum sammanflätas generationer, tradition och förnyelse – och Helanders musik blir ytterligare en tråd i den väv som orkestern fortsatt spinner, fem sekel efter sin tillkomst.
Mikael Rydh
Kategorier: intervjuer, konserter, musiker, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ny medlem i violin I-stämman
Efter ett framgångsrikt provår har Kungliga Operan nu beslutat att erbjuda Anna Putnikova en tillsvidareanställning i violin I-stämman i Kungliga Hovkapellet. Vi är glada och stolta över att få välkomna henne som fast medlem i ensemblen, och ser fram emot många inspirerande musikaliska stunder tillsammans.
Varmt välkommen till Hovkapellet, Anna!
Anna Putnikova är född i Sibirien och började spela violin vid sex års ålder i Barnaul för läraren Elena Shelepova. År 2009 flyttade Anna till Moskva, där hon fortsatte sin musikutbildning. Mellan 2010 och 2014 studerade hon vid Academic Music College i Tatiana Balashovas klass, med vilken hon fortsatte sina studier vid Moskvas Tjajkovskijkonservatorium mellan 2014 och 2019. År 2022 flyttade Anna till Tyskland och studerade vid Hochschule für Musik und Tanz Köln i professor Nadja Nevolovitschs klass fram till 2025.
Under sina studier i Ryssland arbetade hon som vikarie i olika orkestrar i Moskva, och år 2019 fick hon en fast tjänst i förstaviolingruppen i Moscow State Symphony Orchestra, där hon arbetade fram till 2022. Under säsongen 2023–2024 genomförde Anna en praktikperiod med Sinfonieorchester Aachen och fortsatte därefter att samarbeta med orkestern vid flera tillfällen som vikarie. År 2024 flyttade hon till Stockholm och började samma år arbeta vid Kungliga Operan. I april 2025 blev hon fast medlem i orkestern.
Förutom orkesterspel är Anna mycket engagerad i kammarmusik och pedagogik. Bland hennes meriter finns Första pris och ett specialpris för tolkning av verk av S. Prokofjev vid den internationella tävlingen för unga musiker ”Dedication to Sergei Prokofiev” (Moskva, 2015), samt Tredje pris vid den andra Allryska violintävlingen uppkallad efter N. A. Goldenberg (Saratov, 2016).
Kategorier: musiker, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Podcast med hovkapellister
Två musiker ur Kungliga Hovkapellet, Staffan Mårtensson, klarinett, och Anders Engström, fagott har startat en podd tillsammans. Podden har fått namnet Nära örat och där diskuteras allt om musik i allmänhet och klassisk musik i synnerhet.
I skrivande stund finns fyra avsnitt att avnjuta.
https://shows.acast.com/nara-orat-allt-om-musik
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern, special, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Grattis Kati, nyligen invald ledamot i Musikaliska akademin!
Kati Raitinen, foto: Tina Axelsson
Grattis Kati, nyligen invald ledamot i Musikaliska akademin!
– Hur kändes det när du fick veta att du blivit vald?
En blandning av misstro och glädje! Tänker dock fortfarande att de nog ringer efter semestern och säger att det blev fel.
– Vilka har varit dina viktigaste musikaliska influenser och förebilder som cellist? Hur har de påverkat din spelstil och tolkning av musik?
Om jag tänker rent cellistiskt så är Truls Mørk en som så att säga sprängde mitt medvetande när jag hörde honom första gången. Gillar fortfarande hans spel väldigt mycket. Min kära lärare Frans Helmerson är en annan, men inte bara för att han spelar bra utan också för hur han ser på spelandet och musicerandet, och hur han mötte mig som elev. Paavo Pohjola som var min kammarmusiklärare på Sibelius-akademin var viktig på många plan. Sen är det väldigt många kollegor som har påverkat och inspirerat, alltså väldigt många, och de mest betydande har nog varit och är Cecilia Zilliacus, Bengt Forsberg och Johanna Persson. Kammarmusiken har redan från början (började spela som 9-åring) varit en självklar och viktig del av att vara musiker för mig. En till som jag måste nämna är pianisten Maria Joao Pires. Hennes inspelningar älskar jag, framför allt Schubert, och det kanske är fånigt att säga men jag tänkte ofta att ingen man skulle kunna spela på det sättet hon spelar på och jag gillade den tanken väldigt mycket. Att det behöver inte vara ett handikapp att vara kvinna.
– Vad ser du mest fram emot när det gäller att vara en del av Musikaliska akademin? Finns det några specifika projekt eller samarbeten du hoppas få möjlighet att delta i?
Jag ser fram emot precis allt! Vet inte så mycket om vad som förväntas av mig. Jag har lite idéer om ett par projekt som kanske kunde passa akademin. Vi får se! Tänker också på möjligheten att påverka politiken i den kulturskymning som Sverige är i.
– Som musiker är egen övning en viktig del av framgång. Kan du dela med dig av hur din dagliga rutin ser ut och hur du håller inspirationen vid liv?
Jag har några kära uppvärmningsövningar, en favorit av Janos Starker, och jag spelar skalor. Fyra oktaver, treklanger, fyrklanger, stråkövningar. Där är faran att man slutar lyssna på vad som faktiskt kommer ut, så nu när jag börjat undervisa lite mer har jag adderat lite tekniska övningar i form av etyder som mina elever spelar. Inspiration… jag håller nog med dem som säger att det är 90% perspiration och 10% inspiration som gör det! Och att hitta eller hitta på kreativa projekt! Och att snöa in sig på detaljer…
Vilka utmaningar har du mött på din väg som cellist, och hur har du hanterat dem? Finns det några särskilda ögonblick som har format dig som musiker?
När jag skolades till att bli klassisk musiker fanns det en rätt tydlig mall på hur det skulle låta, hur man skulle spela, vilken musik man skulle spela osv. Jag trivdes ofta rätt bra i det men märkte tidigt att det var roligt att hitta musik som inte redan var känd och spelad av alla. Ny som gammal. Och likaså var de mest betydande ögonblicken sådana att jag hittade något hos mig själv som jag inte visste om. Eller kanske alltid hade vetat om men inte vågat erkänna ens för mig själv. Vågade spela på ett sätt som ingen annan spelade på. Vi har ett intressant yrke, dels ska vi övertyga lyssnarna och oss själva att det här just nu är det bästa sättet att spela den här musiken på, dels hålla oss öppna och lyssnande och ifrågasättande till vårt egen och andras spel livet ut. Låta det utvecklas.
De största utmaningarna som cellist har jag nog haft i Hovkapellet, fast då mer i form av mänskliga relationer. Inte lätt med stort arbetskollektiv. Antagligen oavsett orkester… Hur jag hanterat dem? Försöker lära av livet!
Motgångar är ofta väldigt bra lärare, mina elever och jag har ibland skämtat om att det borde finnas en kurs på musikhögskolor som heter ”att förlora en provspelning på ett snyggt, kamratligt och osjälvdestruktivt sätt”. En kurs i livsfilosofi som eleverna inte skulle vallfärda till!
Kategorier: intervjuer, musiker, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Min farmor sjöng och dansade Salome
Mitt namn är Ylva Lundén-Welden och jag spelar viola i Kungliga Hovkapellet. För mig känns det lite extra roligt när det nu är dags att spela Salome, 118 år efter Richard Strauss skrev den. Inte bara för att det är så fantastiskt musik utan också för att min farmor Signe Rappe sjöng titelrollen endast året efter den skrevs, på Hovteatern i Mannheim.
Detta var år 1906 och operan hade haft premiär i Dresden 1905 och gjort succé men också skandal. Efter det gjorde hon rollen på flera olika teatrar i Europa bla i Berlin, Wien, och London (Covent Garden) och på Stockholmsoperan år 1908. I Berlin sjöng hon med Richard Strauss som dirigent. Det sägs att han tyckte mycket om hennes framförande och att de delade hästdroska till teatern. I England hade den varit förbjuden men efter flertalet ändringar fick den framföras år 1910 med sir Thomas Beecham på dirigentpulten och två nordiska sångerskor, Aino Ackté och Signe Rappe, alrernerade i rollen som Salome. Det var inte helt lätt för min farmor att övertyga sina föräldrar att få göra rollen med den skandalomsusade ”sju slöjornas dans”. Vissa sångerskor hade inhopp för dansen, men inte Signe! Till Stockholm kom hon på gästspel i december 1908 där Salome var det första hon gjorde.
Sedan gjorde hon Margareta i Faust, Elsa i Lohengrin, Aida och Senta i Flygande Holländaren. Allt detta inom loppet av två veckor! Det går ju inte att resa i tiden men att få spela Salome i samma hus som min farmor en gång sjungit den i är en förmån och det närmaste jag kommer en tidsresa utan hjälp av någon maskin.
Kategorier: föreställningar, musiker, musikerlivet
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Följ musikerna på Instagram
Kontrabasisten Emily Honeyman och hennes make, violinisten Aleksander Sätterström har dragit igång Hovkapellets musikers nya Instagramkonto. Syftet är att ta följarna med bakom kulisserna och visa orkesterns arbete inifrån, vilka vi är och vad vi gör.
Följ kontot på instagram.com/kungliga.hovkapellet/
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern, special, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Hovkapellet på 1950-talet
Vi har tidigare haft förmånen att få ta del av hovkapellisten Gösta Macklins operaminnen tack vare hans dotter Kersti som nedtecknat dem. Nu har hon även skickat oss ett antal fotografier tagna på 1950-talet av Gösta Macklin med motiv från orkesterdiket på Operan, premiärfester, turnéer och dylikt.
En antal bilder föreställer personer som vi inte kunnat identifiera ännu eller som vi är osäkra på, så om du som läser detta känner igen någon av musikerna/personerna som saknar namn får du gärna lämna en kommentar nedan eller skicka ett mejl till Hovkapellet eller direkt till Kersti.
För att se mer om medlemmarna på 50-talet, se orkesterlistan: Hovkapellets musiker, säsongen 1950/51.
Stort tack till Kersti Macklin!
-
Bild 40: Rolf Hallberg, violin I, på Skansen.
-
Bild 39: Flöjtisten Olofsson (utan skägg!)
-
Bild 38: Grönvall (altviolinist) i Uppsala.
-
Bild 37: Ernst Kjellberg (violin II) och Johansson på Centralen
-
Bild 36: CW Carlsson och C Cöster (cellist) på 10:ans spårvagn
-
Bild 35: Åke Warthel på Uppsalakrog
-
Bild 34: Axel Herjö(?) och Frohwald Erdtel, altviolinister
-
Bild 33: Gösta Finnström i diket
-
Bild 32: Två okända. Fest på Operan.
-
Bild 31: Maestro Hans Knappertsbusch hyllas av brasset
-
Bild 30: Maestro Hans Knappertsbusch vid matbordet, samtalar med Grünfarb (?)
-
Bild 29: Trumpetare Olsson på HB (KB?)
-
Bild 28: Trumpetare Svensson på HB (KB?)
-
Bild 27: Flöjtisten Carl Achatz
-
Bild 26: Åke Warthel och Pelle Carlsten uppvaktar med present på Lilla Essingen
-
Bild 25: Margareta Macklin, Percy Engbom och Rolf Hallberg uppvaktar till förlovning. Lilla Essingen (hemma hos Macklins).
-
Bild 24: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen
-
Bild 23: Stångberg, Sixten Sundin, fagott. Rolf Hallberg violin I, på Skansen
-
Bild 22: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen.
-
Bild 21: Nils Grevillius och Kung Fredrik av Danmark
-
Bild 20: Repetition inför festligheter till Gustav VI Adolfs 70-årsdag. Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist.
-
Bild 19: Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist
-
Bild 18: Finnström konsertmästare, Ingrid Fagerström harpa.
-
Bild 17: 3 st okända kapellister (trumpetare Svensson tv, Åke Warthel th ?).
-
Bild 16: Pilotti, Margareta Macklin, okänd.
-
Bild 15: Okända dryckesbröder på hotellrum.
-
Bild 14: Okända dryckesbröder på hotellrum.
-
Bild 13: Margareta Macklin och ev Widegren?
-
Bild 12: (Widegren ?) och Margareta Macklin.
-
Bild 11: Okänd och Widegren
-
Bild 10: Elsa Marianne von Rosen
-
Bild 09: Från baletturné (Fröken Julie?)
-
Bild 08: ? – ?
-
Bild 07: Åke Warthel och Elsa Marianne von Rosen?
-
Bild 06: Pilotti och ?
-
Bild 05: Baletten: Verner Klavsen, Yvonne Brosset, Teddy Rhodin
-
Bild 04: ? och Helge Widegren, violin II (?)
-
Bild 03: Fest på Operan (okända)
-
Bild 02: Fest på Operan (okända)
-
Bild 01: Cellister, bl.a. Cöster?
-
Bild 003: Kuriosa. Första gången i diket. Jag (Kersti Macklin) fick följa med pappa till Operan en dag när orkestern hade ledigt. Året är troligen 1955, jag är ca 3 år. Har ett svagt minne av att vi var inne i ett mörkrum för fotoframkallning. Det var svag, röd belysning och kanske låg det nedanför den korta trappan på bas-alt-brass-slagverkssidan av diket. Ett litet rum där, i anslutning till omklädningsrum och orkesterfoajé.
-
Bild 002: Gruppfoto på hovkapellisternas barns julgransplundring, kanske 1955. Jag (Kersti Macklin) sitter, liten och smal, på golvet, t v, längst fram. Gissningar: Längst upp, t h, står Finnströms dotter. Nästan i mitten sitter en liten dyster pojke, det kan ev. vara sedermera överåklagare Christer van der Kwast. Med på bilden torde också bl a finnas Gösta Lax’ son och Folke Englunds son. De är ungefär i min ålder.
-
Bild 001: Okänd. Någon som kan hjälpa oss att identifiera mannen på bilden? ’To Gösta Macklin with best wishes [signatur] 1956’
Foto: Gösta Macklin
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, historia, musiker, musikerlivet
Nybliven pensionär
Lördagen 30 januari 2016 avslutades eftermiddagens Bohème-föreställning på ett lite annorlunda sätt.
Den tjänstgörande piccolo-flöjtisten fick ett eget applådtack och blev serverad läskande drycker av skilda slag vid sin plats i diket. Dessutom hölls ett stort plakat upp bakom honom, till publikens och kollegornas stora förtjusning, med texten ”pensionär efter 44 år med Bohème”.
Det var alltså vår käre Erik Friebergs sista ordinarie föreställning efter 25 år som anställd i Kungliga Hovkapellet, och för oss andra som är kvar känns det nu lite konstigt.
Eftersom han dessutom kombinerade sin sista ordinarie arbetsdag med att fylla år firade vi honom ordentligt efter föreställningen, med en stor fest i vår orkesterfoaje.
Tack för alla år vi fått tillbringa tillsammans med dig, och lycka till med allt du ska göra nu!
Kategorier: musiker, musikerlivet, pensionär
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Gösta Macklins operaminnen
Det kom ett mejl till redaktionen från Kersti Macklin i Falun. Hon är dotter till hovkapellisten Gösta Macklin, som arbetade i orkesterns violin II-stämma. Kersti har gjort en sammanställning av sin pappas minnen från orkesterlivet efer en bandupptagning 1996, fyra år innan Gösta avled. Vi tackar och bockar och publicerar här Göstas operaminnen.
Vorspiel (med språng!)
Gösta Macklin
Född 1921 i Jugansbo, Sala landsförsamling.
Uppvuxen huvudsakligen i Orsa.
Avliden år 2000 i Falun.
Violinstudier på Ingesund och på ”Ackis” för Charles Barkel.
Anställd i Hovkapellets 2:a-fiolstämma 1948 – 1979.
…och så trimmade han tvåtaktare (Saab). Göstas kusin, Anders Berglöf från Orsa körde en Macklin-trimmad Saab, när han kom 3:a i bantävlings-SM, någon gång på 60-talet.
Sanningen att säga minns jag honom oftare sitta med räknestickan och fundera på någon motordetalj att förbättra, än att han övade på fiolen. Ibland tog han dock hem någon orkesterstämma och jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle. Det var på den tiden när jag själv tyckte att jag hade förvärvat lite violinkunnande och bra ton. Jag satt väl och övade på en sonat eller dylikt. Inspirerad och med illusioner. 2:a-fiolstämman till R.Strauss ”Die frau ohne Schatten” stod på ett notställ i vårt musikrum i Herrängen.
En i mina ögon ospelbar gröt.
Då kom pappa Gösta in i rummet. ”Får jag låna fiolen” (ingen fråga, en order!) sa han, tog den och spelade ett par av de värsta sidorna i ”Die frau”-noterna.
Bara så där rakt på, utan att värma upp det minsta. Han kom väl direkt från garaget. Det bara swischade till när han rev av den svåra stämman som om det vore ett hårdrockssolo. Fy tusan, vad knäckande… och här trodde man att man kunde något!
Så kan livet te sig när man är hovkapellist-barn! Att få ta del av en hård, naken sanning om människans ofullkomlighet i form av Richard Strauss. Ja, beträffande den sistnämnde, vet jag att den erfarenheten är jag inte ensam om.
En obeveklig, grym upptäckt, att man har en mycket lång väg att vandra… och jag vandrar och vandrar…
Föreliggande Gösta Macklin-episoder har sammanställts av mig, dottern Kersti,
efter en bandupptagning julaftonen 1996. Om någon händelsevis har något att tillägga, tages det tacksamt emot av undertecknad.
Falun i oktober 2012. Kersti Macklin
Ang. notmaterial, Tannhäuser
Minnen från operatiden dyker upp. Det finns massor att fundera över, bl a myterna om Sixten Ehrlings ”djävlighet” mot musikerna, som ej alls stämmer.
Jag har en helt annan erfarenhet. Här, några exempel:
Någon gång under mina första år i Hovkapellet repeterades Tannhäuser under Herbert Sandbergs ledning. Notmaterialet var enligt min mening under all kritik. Stämman bestod av två stämmor, Paris- och Dresdenupplagan, mellan vilka musikerna antogs läsa växelvis. Notskriften, sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, var nästan oläslig. En takt kunde utgöras av sidans hela bredd, dessutom försedd med text, skriven av någon durkdriven, talangfull skönskriftstecknare. Allt på papper som gulnat och mörknat under årens gång.
Att sitta ensam, utan pultkamrat, i diket, intill en puka och brummande kontrabasar, var nästintill ogörligt… man var totalt utlämnad. Vad göra? Snabbt beslut…beklaga sig hos kapellmästaren. Sagt och gjort!
Jag tar med mig de bägge relikerna och går upp till kapellmästarlogen. Träffar H. Sandberg – han som sade sig ”slå” precis som Toscanini (men trots detta spelade ingen som H.S. önskade). Herr Sandberg sade sig ej förstå min kritik, bl a med orden, ”men herr Macklin, om det här stället hade stått i en violinkonsert, hade Ni säkert lärt det utantill”.
Jag fick ej alltså på något sätt gehör för min klagan. Då kommer kapellmästare Sixten Ehrling in i logen och hör min fortsatta kverulans och säger: ”Får jag se”, och tillägger sedan, ”Nej, vet du vad, Herbert, jag skulle då verkligen inte vilja spela efter ett sådant här dåligt material”.
Jag ”vann” alltså striden, tack vare Ehrlings ingripande. (Att jag senare, längre fram, fick ”äta upp” min seger är en en annan historia.)
Wozzek
Året var 1957. Vi hade haft repetition under Sixten Ehrling, i Operakällarens matsal (p g a Operans ombyggnad.)
Jag blev kvar i lokalen efter repetitionens slut, för strängbyte. Alla andra hade lämnat arbetsplatsen. Då kommer Ehrling åter – hade tydligen glömt något. Jag hade strängat färdigt och skulle gå. Då säger Ehrling: ”Herr Macklin, får jag tala med Er, ett ögonblick bara.” Ehrling skriver något, med flygeln som underlag. Ser på mig och räcker det skrivna till mig, med orden:
”Jag menar det verkligen”
Det jag fick i min hand var ett Wozzek-program, rött till färgen. Texten var följande:
”Med hälsning och tack till Gösta Macklin och som ett litet minne av ett utomordentligt fint samarbete och en föredömlig prestation såsom stämledare och soloviolinist i Wozzek. / Tillgivne Sixten Ehrling 4/4 -57”
”81”
Hovkapellet repeterade i Attikssalen, Stockholms konserthus, under Daniel Bell. Han tjatade och tjatade, det var osämja och alla var missbelåtna.
Så blev det paus och vi satte igång igen. Han fortsatte att tjata, trots tillsägelser. Inget var positivt, bara negativt. ”Så och så ska det vara”, sa han, ”så och så slår jag”, sa han. Och så slog han på ett annat sätt.
Jag satt stämledare i 2:a fiol, alldeles under näsan på den där killen. Jag tog ner fiolen, och började vifta med stråken framför ögonen på honom – han brydde sig inte om mig. Jag slutade inte, utan fortsatte att vifta med stråken. Till sist var han tvungen att fråga mig, otåligt och märkbart irriterad:
”Vad är det, vad är det”?
”81”, sa jag.
Då började han bläddra i partituret och leta och slå, blad efter blad… och vände och vred. Och så följde han med pekfingret längs med partitursidorna.
”Ja, 81”, sa han, ”vad är det då, vad är det då?”
”Då går jag i pension”, sa jag.
Nils Grevillius
Första året jag var på Operan hade vi mycket operett och sånt där. På den tiden hämtade man lön uppe på kontoret. Så en gång när jag stod däruppe, kom Grevillius in.
Han var blaskig och hade med sig några solister. Då han kom innanför dörren, ställde han sig och tittade på mig. Han stod så en stund, sen pekade han på mig.
”Vad fan har jag gjort nu då?”, tänkte jag. Då kom han fram till mig och så la han handen på axeln på mig och så sa han:
”Jag ska tala om för er att… den här unge mannen… Förbannat bra efterslagskille!”
Herbert Sandberg
Sandberg var en stöddig plös. Han slog in så här – schlaramm (med pinnen långt bak, ner på ryggen). Och så… schlafs, schafs, schlafs, schlafs…
”Jag förstår inte… jag slår precis som Furtwängler… och han får det att låta, men inte jag…”
—
En gång hade vi Sandberg, det var en gnällig, rörig repetition. Scenarbetarna flyttade omkring saker och förde oväsen.
Sandberg, irriterad: ”Vad är det som skrapar och håller på?…”
Jag svarade : ”Det är Hovkapellet.”
”Det tyckte Kjellberg, var så roligt så…”
Några olika dirigenter
Jag var extramusiker i Radioorkestern och vi hade en fransk kapellmästare. Han slog några takter och så stoppade han och tog upp en pennkniv och började vässa pinnen.
Började om… avbröt igen… vässade pinnen något ytterligare… slog in…
Sisådär en, tre, fyra höll han på så. Till sist var det bara någon decimeter kvar, då stod han och vägde den i handen, medan han sa:
”Nu så, nu är den bra”…
Det räckte, för han hade så små rörelser.
—
Bendix däremot, han flaxade på ordentligt.
En gång var det en flöjtist som sa:
”Passa er gubbar…snart så lyfter han!”
—
Knappertsbusch såg ut som en tysk soldat från anno dazumal. Ibland när han dirigerade såg man bara ögonvitorna på honom. När det var forte, reste han sig lite.
Han var bra på att dricka sprit, han.
—
Sixten Ehrling. Vi hade föreställning, det var en balett. Ehrling dirigerade och jag satt stämledare.
Då såg jag att han hade gylfen öppen på frackbyxorna, så jag petade på honom med stråken. Han tittade på mig, lite irriterad.
”Gylfen”, viskade jag, ”kapellmästaren har gylfen öppen.” Han tittade ner och såg väl att jag hade rätt, så han tog taktpinnen i vänster hand och fortsatte att dirigera, medan han försökte knäppa. Det lyckades inte, så jag gav honom en säkerhetsnål, som jag hade.
Så blev det paus och jag satt i Futten när han kom in. Han gick fram och slog sig ned bredvid mig.
Så sa han: ”Jag förstår inte hur… hur gylfen kunde vara öppen…”
”Nej, det förstår inte jag heller”, sa jag, …”jag förstår inte hur man kan ställa sig och dirigera med gylfen öppen.”
—
Ehrling hoppade och jazzade väldigt, när han dirigerade. För att påkalla uppmärksamhet, brukade han slå med taktpinnen i pulten upprepade gånger… tatatatatatatata…
Han kunde vara rolig också – jag tror det var i Wozzek, som han sa:
”Jo, i den här takten slår jag arton slag”
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet