Berättelsen om hur musikern Roger Svedberg blev romanförfattare

Publicerat den 16 maj 2026 av admin

Få människor känner Kungliga Operan så väl som Roger Svedberg. Som slagverkare i Hovkapellet har han i decennier upplevt huset inifrån – dess musik, dess historia, dess konstiga små dramer bakom kulisserna. Men det var först när en kollega en dag kom till repetitionen och upptäckte att någon klistrat igen putorna på hans fagott, som Roger förstod att operan hade gett honom något mer än ett yrkesliv. Den hade gett honom råmaterialet till en författarkarriär. Det här är berättelsen om hur en musiker blev romanförfattare.

Operahuset, alltså själva platsen, är den egentliga huvudrollsinnehavaren i alla mina böcker. Ett hus som är så fullt av dramatik, historia, berättelser, konst och musik, och därför en ständig källa till inspiration.

Jag har alltid varit en förhållandevis flitig läsare och med förtjusning diskuterat mina läsupplevelser med omgivningen och då i huvudsak min fru. Detta var kanske anledningen till att hon anmälde mig till att vara en jurymedlem i Sveriges Radios Romanpris 2015, det året då Lotta Lundberg vann med sin starka roman ”Timme Noll”.

För mig personligen gjorde erfarenheten att jag tog ett stort steg in i den litterära världen och började så smått att skriva lite själv. Jag hade tidigare skissat på en bok om slagverk, och då specifikt slagverk i operahuset, med alla den extremt konstiga uppgifter vi råkar ut för, men hållit det hela på en mer privat fackmannamässig nivå. Erfarenheten i Romanprisjuryn (jag fick rycka in även 2016 då en av deltagarna blivit sjuk) gjorde att jag fick en liten knuff närmare just romanformen, den sammanhängande berättelsen med allt vad det innebär.

”Någon har klistrat igen putorna på en fagott i Operahuset?”

Ungefär samtidigt skedde den mycket märkliga händelsen med Magnus Bagges fagott… Det var vid en repetition när Magnus något försenad kom till operan och upptäckte till sin förfäran att någon hade klistrat igen alla putor på hans fagott!! Händelsen polisanmäldes och jag såg i mitt inre scenen när polisen får in anmälan och skall börja reda ut det ovanliga brottet att ”någon har klistrat igen putorna på en fagott i Operahuset?”. Scenen föreföll mig enormt komisk, och startade mina tankar om en deckare som börjar just så. Efter Magnus välsignelse började jag skriva och efter fem år och nio omskrivningar var det ett s.k. hybridförlag som hakade på och ”Carmensyndromet” gavs ut på Mormor förlag 2020. Ungefär samtidigt hörde Gidlunds förlag av sig och gav ut den tidigare nämnda slagverksboken som fick den mycket beskrivande titeln ”I fjärran hörs ett ljud….”, som syftar på operaslagverkarens så vanligt förkommande roll som scenmusiker. Även den boken kom ut 2020.

Pandemin kom och ändrade allas tillvaro. För mig, precis som för alla andra. Det överskott av tid som plötsligt uppstod gjorde att jag av bara farten fortsatte att skriva. ”Carmensyndromet” och miljön i ett operahus gav mersmak och jag kände att jag i mitt berättande ville återvända dit. Jag började göra research om det Gustavianska operahuset som föregått vårt nuvarande och hittade många och fascinerande berättelser från det huset, ju mer jag läste desto mer nyfiken blev jag. Resultatet blev ”Ridåhalaren” som kom ut 2022, även den på Mormor förlag. Den utspelare sig drygt 140 år före ”Carmensyndromet” i ett mycket annorlunda Stockholm. Hästdragna rälsbussar, Oscar den II vid makten, Operakällaren är tillhållet och den stora stjärnan heter Carl-Fredrik ”Lunkan” Lundkvist. En scentekniker fick denna gång bli huvudperson och C.J Sällström är ridåhalaren och har jobbat på operan så länge någon kan minnas. All dessa personer finns för övrigt porträtterade i operans foajé där jag ofta sitter och skriver.

När ”Ridåhalaren” kom ut uppenbarade sig ett mönster och jag började tämligen omedelbart att jobba på den tredje delen i det som vuxit fram och blivit en trilogi. ”Bollhuset” utspelar sig som (titeln kanske avslöjar) på Bollhuset och det var den teater som Gustav den III tog över när han blev kung. En teater som hittills fört en i jämförelse tynande tillvaro, men när unge kung Gustav tillträdde fick den allt större betydelse och resurser. Fler sångare, dansare och musiker knöts till teatern, scenkonst, kultur, sång och musik fick plötsligt en helt ny betydelse och status och för att citera Kung Gustavs svägerska (Hertig Karls unge hustru Charlotta som skrev en berömd biografi) ”Det låg ett särskilt skimmer över Gustavs dagar”. Det måste ha varit en fantastisk tid att vara knuten till ett operahus – för vissa, kanske inte för alla.

Bollhuset tar avstamp i den scen som avslutar Per-Anders Fogelströms ”Vävarnas Barn” och just den scenen där den gamla glädjeflickan Vita venus står i fören på en båt och minns sin ungdom. ”Hon var mager och senig, hennes hud var rynkig, håret grått och risigt. En gång hade hon varit ung och vacker, hon hade till och med dansat på kungliga slottet iklädd röd kjortel och blå strumpor och med håret i en guldgul fläta omslingrad av silverglänsande metalltråd. Hon hade haft ett så fint och vitt hull och de fina herrarna hade kallat henne vita venus.”

Och med denna bok som rör sig just i tiden av den svenska operans födelse så avslutar jag min trilogi och ger mig nu ut på nya äventyr.

Roger Svedberg, maj 2026