Ett mycket märkligt jobb

Publicerat den 23 februari 2010 av Roger Svedberg

Klockan är 20:30 på kvällen, jag har redan slumrat till några gånger i TV-soffan när jag hör dörrklockans karaktäristiska ”pling plong”. Jag reser mig med ett ryck, tar hallen i två snabba kliv, kastar mig på ytterdörren och öppnar snabbt för att hindra ytterligare en dörrsignal och därmed riskera att ungarna vaknar.

– Tjena! säger jag till barnvakten, som är röd om kinderna från den bitande vinterkvällen.
– Tjena, säger hon.

Vi känner varandra rätt bra vid det här laget, hon har varit barnvakt hos oss regelbundet i drygt ett år nu.

– Iskallt! säger hon och ryser, – vad jag hatar den svenska vintern, brrrrr!
Ok! tänker jag och tar på mig dunjackan.
– Vi ses om en stund, säger jag, det finns mat i kylen om du blir hungrig. Jag blir inte borta länge.

När jag en stund senare promenerar längst Hornsgatan känner jag den bitande vinden slita och dra i jackan. Det är knappt några människor ute, inte speciellt mycket bilar heller.

Utanför Söders Hjärta står några ensamma resturanggäster och röker sin cigarett, vad gör man inte för lite njutning, tänker jag och drar jackan tätare om mig.
Skeppsbron är helt öde, på avstånd ser man ljusen från Djurgården och djurgårdsbåten tuffar tappert fram och tillbaks trots kyla och snöstorm. Jag får associationen till Bosse bogserbåt som jag just såg i Bolibompa för bara en liten stund sedan.

På Centralbron så ser jag på avstånd en stor mängd limousiner utanför Café Opera, just det!, det var någon gala i kväll… årets bästa och kändaste kändis skall koras igen.

Tjejerna i kön har nästan inga kläder på sig fast det är iskallt, jisses vad dom måste frysa.

Jag smiter in på Operan, hälsar på den glada tjejen i scenporten, går in i korridoren under scenen, ner till mitt skåp och sätter på mig kostymen.

Letar efter tamburinen, blir tvungen att leta en stund eftersom den inte låg på sin plats, javisst ja! den var med ute på Gäddviken i förmiddags. Med tamburinen i hand närmar jag mig den bakre dörren i orkesterdiket. Redan innan jag tryckt ner hantaget känner jag hur energin förändras, jag tycker nästan att dörren känns varm.

Jag öppnar dörren och går in.

En explosion av ljud och energi slår emot mig, väggarna ångar fortfarande från de föregående akterna. Kollegorna är svettiga och energin lyser ur deras ögon. Dirigenten kommer in och slår igång den tredje akten av Lohengrin. Den startar med sin karakteristiska uppåtgående triol som får allt att sätta fart ungefär på samma vis som när en rymdraket startar: Babadabaaa, bamba dam…

Et ögonblick senare är det slut och jag befinner mig sakta lunkande hem på Skeppsbron.

Djurgårdsbåten tuffar vidare och utanför söders hjärta står det fortfarande två människor och röker och fryser.

När jag sedan kommer hem, betalat barnvakten och lite senare slumrat till i soffan, så drabbas jag av en mycket märklig overklighetskänsla, har jag spelat på Operan ikväll, eller drömde jag bara?

Ett mycket märkligt jobb tänker jag när jag släcker och går och lägger mig.