Kungliga Hovkapellets emblem
huvudbild

Hovkapellet hem » Publicerat av Roger Svedberg

Kungliga Hovkapellet – Royal Swedish Orchestra

Operans orkester, med anor från 1526, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Hovkapellet - som spelar opera, balett och konserter - är en av Sveriges största orkestrar med 105 medlemmar.

Du kan kika ner i orkesterdiket och följa orkesterns sammansättning av musiker och dirigenter säsong för säsong från 1848 till idag. Webbplatsen drivs av orkesterns medlemmar via Kungliga Hovkapellets förening. Välkommen!

Ladda ner unika ringsignaler Hovkapellet. From the History of the Royal Court Orchestra 1526-2013

Kungliga Hovkapellets musiker 2017-2018

Kategorier

Välkommen att botanisera i vårt arkiv med alla inlägg sedan webbplatsen öppnade i maj 2006:

Arkiv

RSSInlägg (RSS)

Besök gärna Kungliga Operan på operan.se.

Ett mycket märkligt jobb

Klockan är 20:30 på kvällen, jag har redan slumrat till några gånger i TV-soffan när jag hör dörrklockans karaktäristiska ”pling plong”. Jag reser mig med ett ryck, tar hallen i två snabba kliv, kastar mig på ytterdörren och öppnar snabbt för att hindra ytterligare en dörrsignal och därmed riskera att ungarna vaknar.

– Tjena! säger jag till barnvakten, som är röd om kinderna från den bitande vinterkvällen.
– Tjena, säger hon.

Vi känner varandra rätt bra vid det här laget, hon har varit barnvakt hos oss regelbundet i drygt ett år nu.

– Iskallt! säger hon och ryser, – vad jag hatar den svenska vintern, brrrrr!
Ok! tänker jag och tar på mig dunjackan.
– Vi ses om en stund, säger jag, det finns mat i kylen om du blir hungrig. Jag blir inte borta länge.

När jag en stund senare promenerar längst Hornsgatan känner jag den bitande vinden slita och dra i jackan. Det är knappt några människor ute, inte speciellt mycket bilar heller.

Utanför Söders Hjärta står några ensamma resturanggäster och röker sin cigarett, vad gör man inte för lite njutning, tänker jag och drar jackan tätare om mig.
Skeppsbron är helt öde, på avstånd ser man ljusen från Djurgården och djurgårdsbåten tuffar tappert fram och tillbaks trots kyla och snöstorm. Jag får associationen till Bosse bogserbåt som jag just såg i Bolibompa för bara en liten stund sedan.

På Centralbron så ser jag på avstånd en stor mängd limousiner utanför Café Opera, just det!, det var någon gala i kväll… årets bästa och kändaste kändis skall koras igen.

Tjejerna i kön har nästan inga kläder på sig fast det är iskallt, jisses vad dom måste frysa.

Jag smiter in på Operan, hälsar på den glada tjejen i scenporten, går in i korridoren under scenen, ner till mitt skåp och sätter på mig kostymen.

Letar efter tamburinen, blir tvungen att leta en stund eftersom den inte låg på sin plats, javisst ja! den var med ute på Gäddviken i förmiddags. Med tamburinen i hand närmar jag mig den bakre dörren i orkesterdiket. Redan innan jag tryckt ner hantaget känner jag hur energin förändras, jag tycker nästan att dörren känns varm.

Jag öppnar dörren och går in.

En explosion av ljud och energi slår emot mig, väggarna ångar fortfarande från de föregående akterna. Kollegorna är svettiga och energin lyser ur deras ögon. Dirigenten kommer in och slår igång den tredje akten av Lohengrin. Den startar med sin karakteristiska uppåtgående triol som får allt att sätta fart ungefär på samma vis som när en rymdraket startar: Babadabaaa, bamba dam…

Et ögonblick senare är det slut och jag befinner mig sakta lunkande hem på Skeppsbron.

Djurgårdsbåten tuffar vidare och utanför söders hjärta står det fortfarande två människor och röker och fryser.

När jag sedan kommer hem, betalat barnvakten och lite senare slumrat till i soffan, så drabbas jag av en mycket märklig overklighetskänsla, har jag spelat på Operan ikväll, eller drömde jag bara?

Ett mycket märkligt jobb tänker jag när jag släcker och går och lägger mig.

Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet

Lämna en kommentar »

Chimes i Tosca

Tosca på Operan, scenbild i akt 3TOSCA – ÖPPNINGEN AV akt 3. Jag står på scenens vänstra sida och stirrar stint in i en monitor. Den gryniga bilden av en frenetiskt viftande man hickar till några gånger för att sedan stabilisera sig. Det är dunkelt omkring mig, mörkt nästan. Jag skall strax spela chimes – ett slags ”klockrör” som skall representera kyrkklockor i fjärran.

Just nu sjunger en liten herdepojke sin visa. Han sjunger fint, säkert och bra. Jag kan inte låta bli att förundras av hur mästerligt Puccini öppnar den sista akten i Tosca. En stilla melodi, oändligt vacker, gestaltar en soluppgång som med sin fantastiska skönhet blir lika grym som vacker, eftersom det är Cavaradossis sista. Han är dödsdömd och sitter och väntar på att bli avrättad, arkebuserad i gryningen.

Jag kollar för tionde gången att jag har rätt rör, ett g. Det är så mörkt så att jag måste vinkla röret för att kunna se den lilla bokstaven som indikerar at jag har rätt chimesrör framför mig.

Nu kommer den lilla killen och kormästaren förbi, dom vinkar glatt. Killen är uppenbart lättad och nöjd. Då börjar vi!

Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, musikinstrument

Lämna en kommentar »

Ett mysterium

ATT VARA SLAGVERKAREOperan innebär utmaningar och situationer som man kanske inte riktigt förutsåg när man för hundra år sedan bestämde sig för att syssla med slagverk som yrke. Att sminkad som en clown marschera över scenen, att spela ett fughetto på bara bilhorn (utan att börja skratta) eller att försöka komma på hur det låter om en demon knackar i taket och golvet samtidigt (Brinnande ängeln – Prokofiev).

Men det mest envisa problemet jag har stött på under mina år på Operan är det gäckande instrumentet ”sistro”

I Rossini’s opera ”Barberaren i Sevilla” finns ett instrument som kallas sistro. Ingen vet hur detta instrument låter eller ser ut. Det finns bara mycket motstridiga uppgifter i den litteratur där ”sistro” nämns.

Ett instrument som länge varit kandidat hos den slagverkstrakterande allmänheten är ”sistrum” (ett cermoniellt instrument som härstammar från Egypten). Vi stackars arma satar som har försökt spela stämman på denna konstiga lilla mojäng har lärt oss den hårda vägen att det INTE är vad Rossini avsåg (det är nämligen helt omöjligt att spela de figurer som är noterade).

I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan.

Klockspel då? På den ärevördiga La Scala-teatern används enligt ryktet klockspel. I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan trots skiftande tonarter. Så enligt min åsikt är klockspel inte heller det som är avsett.

Vidare finns en teori att det är triangel som avses, bl.a. hävdar källkritisk expertis att det ”med allra största sannolikhet” är triangel. Undertecknad ställer sig inte så lite kritisk, dels till uttalandet dels till slutledningen.

Ordet sistro kommer från grekiskans ”seio” som betyder ”skaka”.

En ledtråd är naturligtvis texten, och den dramatiska situationen som omger scenerna där sistro förekommer. Sistro dyker upp på tre ställen i förspelet till greve Almavivas serenad i början av första akten. I första aktens final, samt i allegrot i slutet av andra aktens kvintett, där dr Bartolo utbrister ”Briconi Birbanti”

  • Cavatinan i början – kärlekspoesi! – Ingen ledtråd där
  • Första aktens final – texten lyder fritt översatt ”som hammaren slår till städet, så slår dessa ljud mig i huvudet”. Detta kanske kan vara något…
  • kvintetten i andra akten i stora drag
  • dr Bartolo: – Banditer, kanaljer!
    övriga: –lugna dig, ta det lugnt!

Hur löser vi detta mysterium på Stockholmsoperan då? – Kika ner i diket så får ni se!

Roger Svedberg, slaverkare

Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, orkestern

1 kommentar »

Space2u.com© Kungliga Hovkapellets förening | Om webbplatsen | Inlägg (RSS) | Kommentarer (RSS)