Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musikerlivet
Efterslag
Efterslag är sexiga
De är fantastiska. Underbara. Urhäftiga. Till synes så små och obetydliga men ändå så helt avgörande för om det ska svänga eller inte. Att jag säger det har inget att göra med att vi hornister i väldigt hög grad är inblandade i efterslagandet. Vi, altfioler och andrafioler. Det hade jag tyckt även om jag spelade bas. Det är bara på tiden att det blir sagt.
Ettor (basarnas jobb) är inte på något sätt ointressanta, men de behöver efterslagen för att definieras. Ja, i ärlighetens namn är det väl tvärtom också. De behöver varandra. Symbios.
Men ettor möts inte av samma raljerande som efterslag. – ”Det är väl inget att spela, bara lite efterslag”. Vad är det för okunnigt nonsens?
Som nu i Läderlappen. Vad vore Strauss utan efterslag? Eller Verdi eller Rossini? Med häng, utan häng, Wienerisch eller raka. När de hamnar rätt är det bara helt fantastiskt rätt. En konst inom konsten.
Ja, detta var dagens världsomstörtande fundering.
(för er som känner att ni inte har totalkoll på vad efterslag är, så är det pa-pa i um-pa-pa)
Kategorier: musikerlivet, orkestern
Anteckningar
Man skulle kunna tro att de noter vi spelar ifrån under en föreställning innehåller just- noter, och så är det väl…i princip. Men som musiker gör man anteckningar i noterna. Tempo, antal slag, dragningar m.m. Och man signerar de stämmor man spelat. ”Har du spelat andra horn på Madame Butterfly?” ”Vet inte, kolla stämman”. Och då står det där på sista sidan, omöjligt att förneka. Jag har spelat stämmor som användes när operan i fråga hade Sverigepremiär 1907 och som musiker sedan dess signerat. Det är lite hisnande.
Och så finns det andra varianter på anteckningar…ja, eller anteckningar…kanske snarare historier som fylls på och utvecklas föreställning efter föreställning. 15 min paus, tredje och fjärde horn, andra akten i Traviata – det är viktigt att inte slöa till.
Och så den kanske mest kreativa varianten – teckningar utförda med olika grader av talang. Den avgjort mest begåvade i orkestern är Erik Friberg. Teckningen här bredvid har han gjort och fler av hans alster hittar ni här på vår hemsida. Andra kanske bör förbli…mindre offentliga.
I en annan tid och en annan orkester spelade jag med en rätt berömd, t.o.m. världsberömd, dirigent som var otroligt otrevlig. För att bli av med lite irritation ritade jag längst bak i noterna en, tyckte jag själv, rätt inspirerad karikatyr av honom. Senare fick jag veta att det var hans eget notmaterial och att det reser jorden runt med honom. Jag kände mig inte fullt lika bekväm med min teckning då…eller, jo förresten, rätt nöjd.
Men missförstå mig inte – ser ni någon av oss lyfta en penna under en föreställning är det garanterat för att snabbt anteckna något om dirigentens slag eller en nödvändig andning.
Självklart inget annat. Hur skulle det se ut!?
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet
En salig blandning…
VAD ÄR DET egentligen för skillnad på att arbeta som musiker i en operaorkester och en symfoniorkester? Ja, att vi oftare spelar opera- och balettmusik än vad våra kollegor i symfoniorkestrarna gör är väl ganska uppenbart. Men det finns andra skillnader mellan våra arbetsplatser. Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande. Det gillar jag väldigt mycket!
Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande.
Ja, ursäkta mig – innan jag fortsätter kanske jag skulle berätta för nytillkomna läsare lite mer om vem jag är.
Större delen av mitt liv har jag ägnat åt att spela, först blockflöjt och så småningom oboe och engelskt horn. Jag är uppväxt med musik, framförallt kyrkomusik, och det tror jag har grundlagt det stora intresse jag fortfarande har för den repertoaren. Hemma hos mig finns förutom mig själv en snart 11-årig son. Den tid som blir över när familj, jobb och fackligt arbete är avklarat ägnar jag mig gärna åt träning. Styrketränat har jag gjort i många år, numera varierar jag mig mer. Just nu är det en mix av Pilates, fria vikter och löpträning som gäller! Dessutom ingår jag i webbredaktionen för denna sida, där jag i första hand sysslar med historik men även med vår nya blogg.
Jag var ju inne på det här med alla våra olika yrkesgrupper, och den kreativa miljö det skapar. Det här påverkar förstår i väldigt hög grad det fackliga arbetet på Operan. Vi bedriver fackligt arbete precis som på vilken annan arbetsplats som helst i samhället, vi har kollektivavtal, lokala avtal, MBL-förhandlingar – ja, precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Skillnaden är att vi av praktiska skäl har svårt att gå ifrån på arbetstid för att utföra vårt arbete som fackliga förtroendemän. Alltså får vi göra det på vår fritid,vilket gör det lite mer komplicerat med mötestider och allt sådant. Något av det roligaste för mig personligen i det dagliga fackliga arbetet är samarbetet med de övriga fackliga organisationerna i operahuset. Bara från mitt eget förbund, SYMF, finns tre klubbar i huset.Det här samarbetet är väldigt givande, lärorikt och trevligt!
Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, musikinstrument, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Body pump, Läderlappen, skola, middag, öva…
Jaha, första dagen i mitt bloggande liv var en vanlig dag. Starten går varje morgon 06.10 med att få i ordning barnen för att åka till skolan. Med en ledig kväll i ryggen är det ok men om man t ex har spelat Wagner kvällen före kan det kännas mindre kul… Ja ja, jag spelade Coppelia igår och dirigenten Philip Beran ger mig (och många andra i orkestern) så mycket positiv energi att jag sover gott och morgonen känns ok!
Efter att ha lämnat barnen åkte jag till gymmet och tränade Body Pump! Härlig träning och man pumpar verkligen ur kroppen på energi. Väl på Operan så var det stämrep dvs i mitt fall är det 1:a violinstämman som träffas och spelar på ställen tillsammans i lugn och ro. Första repetitionen i diket med sångare på scenen inklusive regi och rekvisita är en spännande tillställning som ofta kan vara lätt rörig. Själv är jag glad att jag ska sitta på min stol och spela mina noter. Jag brukar fundera över hur jag skulle klara att göra en operaroll – bara att komma ihåg texten – eller dansa och komma ihåg alla steg… oj, oj!
På bussen hem brukar jag sova, åh vad skönt!
Nu återstår bara att hämta barnen, laga mat, plocka undan i köket, och sen var det nog ett par ställen i Läderlappen jag borde kika på…
Malin
Kategorier: dirigenter, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Debut
Men hur svårt kan det egentligen vara att skriva sin första blogg…? Otroligt svårt som det känns just nu.
”Tänk på bloggens form innan du börjar, då den första bloggen blir mallen för de kommande…”. Ja, men då känns det genast mycket lättare. ”Det är trevligt om bloggare använder mycket bilder och länka vidare till andra sajter”. Prestationsångest!
Äh, vad tusan, jag börjar med det som åtminstone borde vara lätt –
Jag heter Mia, är 45 år och spelar valthorn i Hovkapellet. Valthorn – det absolut vackraste instrumentet som finns. Helt objektivt. Det är säkert.
Jag är en nörd (en egenskap som jag delar med rätt många av mina kollegor). Jag tror det är ett klart plus att vara lite nördig om man är musiker. Kanske t.o.m. en förutsättning…? Det finns övningar (i bemärkelsen – att öva på sitt instrument) som jag gjort i stort sett hela mitt valthorns-liv. Med viss variation och förhoppningsvis bättre och bättre men ändå- samma övningar. Så det är klart man måste vara lite nördig för att stå ut.
Ni kommer att märka att jag är en nörd även när det gäller andra saker. Trädgård, ridning, löpning. Jag har lätt att snöa in fullkomligt när jag blir intresserad av något. Jag läser all facklitteratur, lär mig växtnamn på latin, skriver upp alla löprundor, gör förteckningar över alla växter i min trädgård, statistik, tider, mellantider…
Jag vågar inte ens fundera på hur många anteckningsböcker jag fyllt med min nördighet.
Men jag gillar min nördighet.
Och jag gillar den disciplin man måste ha som musiker (eller ryttare eller löpare…kanske inte så mycket som trädgårdstokig).
Och jag gillar valthorn och opera. Och de flesta operakompositörer verkar gilla valthorn. Men det är ju inte så konstigt –
Det är ju det vackraste instrumentet. Helt objektivt.
Kategorier: musiker, musikerlivet, musikinstrument
Hej alla!
Nu sitter jag alltså här och ska blogga…spännande! Jag kan ju med säkerhet säga att jag har ägnat betydligt mer tid med min fiol än med datorn så vi får se hur det går! Och vem är nu jag?
Jag heter Malin och spelar fiol i Kungliga hovkapellet – man kan faktiskt säga att jag är uppfödd på och med Operan. Båda mina föräldrar jobbade nästan hela sitt yrkesliv i orkestern. Pappa Hans Samuelsson spelade fagott och mamma Kristina Samuelsson spelade fiol.
Ibland tänker jag att jag kanske skulle hittat på något mer eget än att göra exakt samma sak som båda mina föräldrar men jag älskar opera och tycker det är helt fantastiskt att jobba i ett så levande hus som Operan! Jag kommer säkert bli kvar och få ett fantastiskt yrkesliv.
Utöver mitt yrke så har jag min familj. Jag är gift med Henrik Peterson (som också spelar fiol och för tillfället är han på Operan, har även varit fast anställd här). Vi har tre barn Elvira 7 år, Rasmus 6 år och Signe 3 år. Jag har alltså inte så stora problem med vad jag ska göra när jag inte jobbar. Träning är också en stor del av mitt liv. Jag cyklar gärna, skidor är kul,
löpning en utmaning och styrketräning finns också med. Vätternrundan är ett stort mål som jag i år cyklar för andra gången!
Jag tycker det ska bli roligt att skriva lite om hur jag har det i livet på och utanför operan. Jag hoppas kunna ge er en rolig inblick i hur man har det som musiker, både det som är fantastiskt och även de bitarna som man kanske inte tänker på som utomstående!
Malin
Kategorier: historia, musiker, musikerlivet, opera, orkestern
Kungliga Hovkapellet bloggar!
Livet för en musiker i Hovkapellet, hur är det egentligen – sammet, guld, romantik och vackra salonger?
Nja, sanningen att säga är det ganska ofta istället så här:
Hur är det egentligen att arbeta som musiker i en av världens äldsta orkestrar? Nu har alla möjlighet att få en inblick i det eftersom Hovkapellet startar en musikerblogg. Här kommer du att få möta Hovkapellets musiker på ett helt nytt sätt. De första bloggarna du får möta förutom webbredaktionen är Malin Peterson och Mia Nyström, som kommer att presentera sig själva lite närmare. Vi ser fram emot vårt nya projekt, och önskar alla våra läsare mycket nöje!
Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)