Kungliga Hovkapellets emblem
huvudbild

Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musikinstrument

Kungliga Hovkapellet – Royal Swedish Orchestra

Operans orkester, med anor från 1526, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Hovkapellet - som spelar opera, balett och konserter - är en av Sveriges största orkestrar med 105 medlemmar.

Du kan kika ner i orkesterdiket och följa orkesterns sammansättning av musiker och dirigenter säsong för säsong från 1848 till idag. Webbplatsen drivs av orkesterns medlemmar via Kungliga Hovkapellets förening. Välkommen!

Ladda ner unika ringsignaler Hovkapellet. From the History of the Royal Court Orchestra 1526-2013

Kungliga Hovkapellets musiker 2017-2018

Kategorier

Välkommen att botanisera i vårt arkiv med alla inlägg sedan webbplatsen öppnade i maj 2006:

Arkiv

Besök gärna Kungliga Operan på operan.se.

Senaste kommentarer

Drottning Kristinas stora basviolin

Kungliga Operan i Stockholm är ägare av en kontrabas, signerad Giovanni Paolo Maggini år 1597, som levde och arbetade i Brescia, Italien, mellan 1580-1632 ca. Det unika med instrumentet är att det fortfarande är i bruk av kontrabasgruppens stämledare i Kungliga Hovkapellet trots att den är äldre än regalskeppet Wasa.

Redan 1773 omnämns ”Drottning Cherstes stora basviolin” i ett brev. Enligt en muntlig tradition lämnades den kvar i Stockholm av utländska musiker. Men när? Vilka tog hit den? Vem har vi att tacka för denna, än idag välklingande, klenod?

Musiken i inslaget är av Monteverdi: ”Lidia” och ”Quando l`Alba in oriente”, arrangerade för två kontrabasar.

Läs mer om det unika instrumentet här.

Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, special, video och ljud

Lämna en kommentar »

Kröningstrumpeterna

KröningstrumpeterHovkapellets trumpetare Urban Eriksson och Lars Gerdt har gjort en djupdykning i svensk musikhistoria. Resultatet är tre nybyggda kröningstrumpeter efter originalet från 1734.

Det var silversmeden Carl Lilja i Stockholm som tillverkade 12 silvertrumpeter i början av 1700-talet. Dessa finns hos Livrustkammaren i Stockholm, en i den permanenta utställningen och de övriga i lager. Det är belagt att de användes vid kungliga ceremonier och det är troligt att de kan ha ingått i orkestern då Romans Drottningholmsmusik uruppfördes 1744.

Hos Urban Eriksson väcktes redan på 1980-talet tankarna på att en gång bygga en kopia av en sådan trumpet när han såg dem utställda på Operan. Nu har hans dröm blivit verklighet och han har finansierat nybyggnation av dessa instrument.

Tillsammans med kollegan Lars Gerdt uppvaktade Urban Livrustkammaren och lyckades tillsist få tillstånd att provspela de elva instrumenten. Lars mätte upp den bästa av trumpeterna och gjorde noggranna anteckningar, utifrån vilka han sedan byggt tre trumpeter. Silversmeden Sigrid Ingela Blom har graverat alla skarvrör, vilket i sig var flera månaders arbete. Hon har även tillverkat kronorna på klockstyckena till varje trumpet. Klockstyckena är helt i silver, resten i försilvrad mässing.

På bilderna kan vi njuta av resultatet och vi får återkomma med klingande ljudexempel framöver.

Foto: Patrik Hafström

Kröningstrumpeter

Silvertrumpet_red-14_1_Krona

Silvertrumpeter

Silvertrumpeter

Silvertrumpeter

Kategorier: musiker, musikinstrument

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Parsifal

träsordinI den kommande uppsättningen av Wagners Parsifal på Operan kommer hela stråket i Kungliga Hovkapellet att använda träsordiner istället för de vanliga av gummi eller plast. Under de nu pågående repetitionerna har de provats ut – de ger en helt ny klangbild i de dämpade partierna i verket, dov men samtidigt kärnfull och intressant. Spetsa öronen lite extra under premiären den 5:e oktober!

Etikett, noter till Parsifal

Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, repetitioner, Wagner

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Nya fanfartrumpeter i Lohengrin

Lohengrin står just nu på repertoaren på Operan, en mycket uppskattad föreställning som fått stort publikt gensvar.

För att kunna sätta upp Lohengrin krävs det fyra fanfartrumpeter som trakteras av musiker på och utanför scenen när kungen i föreställningen visar sig. Hovkapellet har fram till dags dato haft signaltrumpeter av olika märken och med ojämn kvalitet, vilket försvårat möjligheterna få dem att klinga rent och unisont.

Tack vare ett samarbete med Kungliga Operans Donationsfond har hovkapellisten Lars Gerdt, som inte bara är trumpetare utan också instrumentbyggare, nu konstruerat fyra signaltrumpeter som blev klara precis i tid till Lohengrinpremiären i april. Nästa spelår kommer de nybyggda instrumenten även att nyttjas i Aida.

I en av föreställningspauserna i början av maj samlades trumpetarna (i full mundering med kostym och peruk) i repetitionslokalen Frasersalongen och vi gjorde ett snabbt videoklipp med några avsnitt ur Lohengrin. Klicka på videon ovan för att se resultatet, där Urban Eriksson, John Axelsson, Jonas Palsten och Eirik Steinsvik spelar på de nya trumpeterna. (Foto: Mikael Rydh)

Vi har tidigare skrivit om fler annorlunda instrument som används på Operan av Hovkapellet, se exempelvis de sekelgamla tjurhornen, Arnljot-lurarna i Wilhelm Peterson-Bergers vikingadrama.

Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, musikinstrument, video och ljud, Wagner

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Calle Tuba

Ur Hovkapellets fotoalbum

Carl Jakobsson med sina instrument, från vänster: Bb-tub,a F-helikon, C-tuba och Cimbasso i F. Marcus Boldemann 2011

Carl Jakobsson med sina instrument, från vänster till höger: Bb-tuba, F-helikon, C-tuba och Cimbasso i F. Tack till Marcus Boldemann som höll i kameran.

Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikinstrument

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Arnljotlurar ljuder igen

De har används enstaka gånger vid Hovkapellets julfester, men nu på Arnljots hundraårsdag kommer de till heders igen – med buller och bång.
Det gäller de närmast kultförklarade Arnljotlurarna – eller tingslurar – som specialtillverkades till Arnljots urpremiär 1910 av Ahlberg och Ohlsson, ett legendariskt svenskt företag som tillverkade bleckblåsinstrument. Företaget fanns mellan 1850 och 1959.

Lurarna anknyter till vikingatraditionen och är inspirerade av Wagners musikdramer.
– De är mycket sköna att spela på och det låter alltjämt väldigt bra om dem, säger trombonisten Espen Aareskjold i Hovkapellet.

På arnljotlurar trombonisterna Lars Westergren, Åke Lännerholm, Karl Frisendahl och Rickard Ekenblom. De står på scenen framför den bevarade originaldekoren av Thorolf Jansson. Ytterligare en tagning kan ses på Youtube. Filmklipp: Mikael Rydh.

Delar ur Arnljot ges konsertant fredagen den 17 dec på Kungliga Operan, men ni som inte kan komma och lyssna då har möjlighet att ta del av lurarna – och all den övriga musiken – via Sveriges Radio P2, lör 25/12 kl 19.15/19.30 då inspelningen från Operan sänds.

Arnljotlur. Foto: Alexander Kenney

Lurar, tjurhorn, wagnertuba och kontrabastrombon…
Läs mer om orkesterns annorlunda instrument (som bland annat används i Wagnerrepertoaren) i DN-artikel från 2007.

Kategorier: bakom kulisserna, humor, musiker, musikinstrument, video och ljud

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Arnljot – konsertant

Arnljot framförs konsertant 17 dec 2010

Hundra år efter premiären
1910 var premiäråret på Operan för Wilhelm Peterson-Bergers Arnljot, ett existentiellt drama i fornnordisk miljö och före Blomdahls Aniara den mest spelade svenska operan. Operan markerar jubileet med att – förutom två korta avsnitt ur akt I – framföra den dramatiskt i hög grad självständiga andra akten med dess storslaget sköna tonmålning av den jämtländska naturen.

Konserten framförs den 17 december 2010 med den bevarade originaldekoren som teaterhistoriskt unik inramning. Läs mer om konserten på www.operan.se.

Maggini bas från 1597

Specialvisning av historiska instrument
I samband med det konsertanta framförandet av Arnljot finns det möjlighet att delta i två specialvisningar med musiker ur Hovkapellet.

Följ med till orkesterfoajén där Michael Karlsson (stämledare i kontrabasstämman) visar upp äldre kontrabasar med intressant historia. Bland annat förevisas Hovkapellets äldsta instrument, den 413 år gamla Magginibasen som drottning Kristina lät importera till Sverige från Italien år 1597.

Visningarna pågår omkring en halvtimme och utgår från stora trappan i huvudentrén. Start kl. 16.30 respektive kl. 17.00. Visningsbiljetterna är gratis och finns endast att hämta i Kungliga Operans biljettkassa.

OBS! Begränsat antal. Inga förbokningar.

Kategorier: bakom kulisserna, konserter, musiker, musikinstrument

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Rörigt värre!

Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.

Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!

Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i  många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…

…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!

Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.

Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?

Rör och verktyg

Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?

Men bara när jag har bra rör.

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument

2 kommentarer »

Chimes i Tosca

Tosca på Operan, scenbild i akt 3TOSCA – ÖPPNINGEN AV akt 3. Jag står på scenens vänstra sida och stirrar stint in i en monitor. Den gryniga bilden av en frenetiskt viftande man hickar till några gånger för att sedan stabilisera sig. Det är dunkelt omkring mig, mörkt nästan. Jag skall strax spela chimes – ett slags ”klockrör” som skall representera kyrkklockor i fjärran.

Just nu sjunger en liten herdepojke sin visa. Han sjunger fint, säkert och bra. Jag kan inte låta bli att förundras av hur mästerligt Puccini öppnar den sista akten i Tosca. En stilla melodi, oändligt vacker, gestaltar en soluppgång som med sin fantastiska skönhet blir lika grym som vacker, eftersom det är Cavaradossis sista. Han är dödsdömd och sitter och väntar på att bli avrättad, arkebuserad i gryningen.

Jag kollar för tionde gången att jag har rätt rör, ett g. Det är så mörkt så att jag måste vinkla röret för att kunna se den lilla bokstaven som indikerar at jag har rätt chimesrör framför mig.

Nu kommer den lilla killen och kormästaren förbi, dom vinkar glatt. Killen är uppenbart lättad och nöjd. Då börjar vi!

Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, musikinstrument

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Ett mysterium

ATT VARA SLAGVERKAREOperan innebär utmaningar och situationer som man kanske inte riktigt förutsåg när man för hundra år sedan bestämde sig för att syssla med slagverk som yrke. Att sminkad som en clown marschera över scenen, att spela ett fughetto på bara bilhorn (utan att börja skratta) eller att försöka komma på hur det låter om en demon knackar i taket och golvet samtidigt (Brinnande ängeln – Prokofiev).

Men det mest envisa problemet jag har stött på under mina år på Operan är det gäckande instrumentet ”sistro”

I Rossini’s opera ”Barberaren i Sevilla” finns ett instrument som kallas sistro. Ingen vet hur detta instrument låter eller ser ut. Det finns bara mycket motstridiga uppgifter i den litteratur där ”sistro” nämns.

Ett instrument som länge varit kandidat hos den slagverkstrakterande allmänheten är ”sistrum” (ett cermoniellt instrument som härstammar från Egypten). Vi stackars arma satar som har försökt spela stämman på denna konstiga lilla mojäng har lärt oss den hårda vägen att det INTE är vad Rossini avsåg (det är nämligen helt omöjligt att spela de figurer som är noterade).

I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan.

Klockspel då? På den ärevördiga La Scala-teatern används enligt ryktet klockspel. I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan trots skiftande tonarter. Så enligt min åsikt är klockspel inte heller det som är avsett.

Vidare finns en teori att det är triangel som avses, bl.a. hävdar källkritisk expertis att det ”med allra största sannolikhet” är triangel. Undertecknad ställer sig inte så lite kritisk, dels till uttalandet dels till slutledningen.

Ordet sistro kommer från grekiskans ”seio” som betyder ”skaka”.

En ledtråd är naturligtvis texten, och den dramatiska situationen som omger scenerna där sistro förekommer. Sistro dyker upp på tre ställen i förspelet till greve Almavivas serenad i början av första akten. I första aktens final, samt i allegrot i slutet av andra aktens kvintett, där dr Bartolo utbrister ”Briconi Birbanti”

  • Cavatinan i början – kärlekspoesi! – Ingen ledtråd där
  • Första aktens final – texten lyder fritt översatt ”som hammaren slår till städet, så slår dessa ljud mig i huvudet”. Detta kanske kan vara något…
  • kvintetten i andra akten i stora drag
  • dr Bartolo: – Banditer, kanaljer!
    övriga: –lugna dig, ta det lugnt!

Hur löser vi detta mysterium på Stockholmsoperan då? – Kika ner i diket så får ni se!

Roger Svedberg, slaverkare

Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, orkestern

1 kommentar »

© Kungliga Hovkapellets förening | Om webbplatsen