Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musikinstrument
Rörigt värre!
Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.
Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!
Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…
…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!
Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.
Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?
Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?
Men bara när jag har bra rör.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument
Chimes i Tosca
TOSCA – ÖPPNINGEN AV akt 3. Jag står på scenens vänstra sida och stirrar stint in i en monitor. Den gryniga bilden av en frenetiskt viftande man hickar till några gånger för att sedan stabilisera sig. Det är dunkelt omkring mig, mörkt nästan. Jag skall strax spela chimes – ett slags ”klockrör” som skall representera kyrkklockor i fjärran.
Just nu sjunger en liten herdepojke sin visa. Han sjunger fint, säkert och bra. Jag kan inte låta bli att förundras av hur mästerligt Puccini öppnar den sista akten i Tosca. En stilla melodi, oändligt vacker, gestaltar en soluppgång som med sin fantastiska skönhet blir lika grym som vacker, eftersom det är Cavaradossis sista. Han är dödsdömd och sitter och väntar på att bli avrättad, arkebuserad i gryningen.
Jag kollar för tionde gången att jag har rätt rör, ett g. Det är så mörkt så att jag måste vinkla röret för att kunna se den lilla bokstaven som indikerar at jag har rätt chimesrör framför mig.
Nu kommer den lilla killen och kormästaren förbi, dom vinkar glatt. Killen är uppenbart lättad och nöjd. Då börjar vi!
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, musikinstrument
Ett mysterium
ATT VARA SLAGVERKARE på Operan innebär utmaningar och situationer som man kanske inte riktigt förutsåg när man för hundra år sedan bestämde sig för att syssla med slagverk som yrke. Att sminkad som en clown marschera över scenen, att spela ett fughetto på bara bilhorn (utan att börja skratta) eller att försöka komma på hur det låter om en demon knackar i taket och golvet samtidigt (Brinnande ängeln – Prokofiev).
Men det mest envisa problemet jag har stött på under mina år på Operan är det gäckande instrumentet ”sistro”…
I Rossini’s opera ”Barberaren i Sevilla” finns ett instrument som kallas sistro. Ingen vet hur detta instrument låter eller ser ut. Det finns bara mycket motstridiga uppgifter i den litteratur där ”sistro” nämns.
Ett instrument som länge varit kandidat hos den slagverkstrakterande allmänheten är ”sistrum” (ett cermoniellt instrument som härstammar från Egypten). Vi stackars arma satar som har försökt spela stämman på denna konstiga lilla mojäng har lärt oss den hårda vägen att det INTE är vad Rossini avsåg (det är nämligen helt omöjligt att spela de figurer som är noterade).
I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan.
Klockspel då? På den ärevördiga La Scala-teatern används enligt ryktet klockspel. I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan trots skiftande tonarter. Så enligt min åsikt är klockspel inte heller det som är avsett.
Vidare finns en teori att det är triangel som avses, bl.a. hävdar källkritisk expertis att det ”med allra största sannolikhet” är triangel. Undertecknad ställer sig inte så lite kritisk, dels till uttalandet dels till slutledningen.
Ordet sistro kommer från grekiskans ”seio” som betyder ”skaka”.
En ledtråd är naturligtvis texten, och den dramatiska situationen som omger scenerna där sistro förekommer. Sistro dyker upp på tre ställen i förspelet till greve Almavivas serenad i början av första akten. I första aktens final, samt i allegrot i slutet av andra aktens kvintett, där dr Bartolo utbrister ”Briconi Birbanti”
- Cavatinan i början – kärlekspoesi! – Ingen ledtråd där
- Första aktens final – texten lyder fritt översatt ”som hammaren slår till städet, så slår dessa ljud mig i huvudet”. Detta kanske kan vara något…
- kvintetten i andra akten i stora drag
dr Bartolo: – Banditer, kanaljer!
övriga: –lugna dig, ta det lugnt!
Hur löser vi detta mysterium på Stockholmsoperan då? – Kika ner i diket så får ni se!
Roger Svedberg, slaverkare
Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, orkestern
En salig blandning…
VAD ÄR DET egentligen för skillnad på att arbeta som musiker i en operaorkester och en symfoniorkester? Ja, att vi oftare spelar opera- och balettmusik än vad våra kollegor i symfoniorkestrarna gör är väl ganska uppenbart. Men det finns andra skillnader mellan våra arbetsplatser. Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande. Det gillar jag väldigt mycket!
Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande.
Ja, ursäkta mig – innan jag fortsätter kanske jag skulle berätta för nytillkomna läsare lite mer om vem jag är.
Större delen av mitt liv har jag ägnat åt att spela, först blockflöjt och så småningom oboe och engelskt horn. Jag är uppväxt med musik, framförallt kyrkomusik, och det tror jag har grundlagt det stora intresse jag fortfarande har för den repertoaren. Hemma hos mig finns förutom mig själv en snart 11-årig son. Den tid som blir över när familj, jobb och fackligt arbete är avklarat ägnar jag mig gärna åt träning. Styrketränat har jag gjort i många år, numera varierar jag mig mer. Just nu är det en mix av Pilates, fria vikter och löpträning som gäller! Dessutom ingår jag i webbredaktionen för denna sida, där jag i första hand sysslar med historik men även med vår nya blogg.
Jag var ju inne på det här med alla våra olika yrkesgrupper, och den kreativa miljö det skapar. Det här påverkar förstår i väldigt hög grad det fackliga arbetet på Operan. Vi bedriver fackligt arbete precis som på vilken annan arbetsplats som helst i samhället, vi har kollektivavtal, lokala avtal, MBL-förhandlingar – ja, precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Skillnaden är att vi av praktiska skäl har svårt att gå ifrån på arbetstid för att utföra vårt arbete som fackliga förtroendemän. Alltså får vi göra det på vår fritid,vilket gör det lite mer komplicerat med mötestider och allt sådant. Något av det roligaste för mig personligen i det dagliga fackliga arbetet är samarbetet med de övriga fackliga organisationerna i operahuset. Bara från mitt eget förbund, SYMF, finns tre klubbar i huset.Det här samarbetet är väldigt givande, lärorikt och trevligt!
Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, musikinstrument, orkestern
Debut
Men hur svårt kan det egentligen vara att skriva sin första blogg…? Otroligt svårt som det känns just nu.
”Tänk på bloggens form innan du börjar, då den första bloggen blir mallen för de kommande…”. Ja, men då känns det genast mycket lättare. ”Det är trevligt om bloggare använder mycket bilder och länka vidare till andra sajter”. Prestationsångest!
Äh, vad tusan, jag börjar med det som åtminstone borde vara lätt -
Jag heter Mia, är 45 år och spelar valthorn i Hovkapellet. Valthorn – det absolut vackraste instrumentet som finns. Helt objektivt. Det är säkert.
Jag är en nörd (en egenskap som jag delar med rätt många av mina kollegor). Jag tror det är ett klart plus att vara lite nördig om man är musiker. Kanske t.o.m. en förutsättning…? Det finns övningar (i bemärkelsen – att öva på sitt instrument) som jag gjort i stort sett hela mitt valthorns-liv. Med viss variation och förhoppningsvis bättre och bättre men ändå- samma övningar. Så det är klart man måste vara lite nördig för att stå ut.
Ni kommer att märka att jag är en nörd även när det gäller andra saker. Trädgård, ridning, löpning. Jag har lätt att snöa in fullkomligt när jag blir intresserad av något. Jag läser all facklitteratur, lär mig växtnamn på latin, skriver upp alla löprundor, gör förteckningar över alla växter i min trädgård, statistik, tider, mellantider…
Jag vågar inte ens fundera på hur många anteckningsböcker jag fyllt med min nördighet.
Men jag gillar min nördighet.
Och jag gillar den disciplin man måste ha som musiker (eller ryttare eller löpare…kanske inte så mycket som trädgårdstokig).
Och jag gillar valthorn och opera. Och de flesta operakompositörer verkar gilla valthorn. Men det är ju inte så konstigt -
Det är ju det vackraste instrumentet. Helt objektivt.
Kategorier: musiker, musikerlivet, musikinstrument
Violan i fokus
Kungl. Musikhögskolan sätter violan i internationellt fokus. Det sker under ett stjärnspäckat veckoslut i Stockholm 9-11 oktober, med kända solister från USA, Norden och Baltikum, samt hela Kungl. Hovkapellets violasektion.
Violastämman (11 altviolinister) leds av stämledaren Håkan Olsson.
Du kan läsa mer om konserten och symposiet på Musikhögskolans hemsida.
Kategorier: evenemang, konserter, musikinstrument
Siegfrieds ”flöjtspel” som ringsignal
En sak är säker – det är inte den tjusigaste ringsignalen, men väl så unik. Vi har låtit spela in den kanske knepigaste melodin i hela Nibelungens ring – för dig som vill avvika från mängden.
Som många känner till finns i Wagners ”Siegfried” ett parti där hjälten väntar under ett träd utanför odjuret Fafners grotta. Medan han befinner sig där tror han sig höra skogens röster tala till honom. Han skär till en flöjt och försöker genom att spela en visa på den få kontakt med en skogsfågel, men fågeln förstår honom inte. Och inte undra på det, så illa som han spelar. Siegfried blåser då sitt horn (ett instrument som han uppenbarligen behärskar bra), och väcker Fafner.
Ska det låta så här?
Om det till äventyrs är någon som undrar varför det låter så illa – kan inte musikern som står utanför scenen spela rätt?! – kan vi berätta att det är just så här som Wagner hade tänkt sig. Backa Katarina Eriksson har plockat fram ett slitet och sprucket rör som har använts i tjugo år(!), och som hjälper henne att få fram den rätta klangen i det engelska hornet (cor anglais). Faktum är att det krävs en skicklig musiker för att spela något som ska låta så medvetet dåligt.
Siegfrieds ”flöjtspel”
Siegfrieds ”flöjtspel” (ringsignal)Siegfrieds ”flöjtspel” (sms)
Ur Siegfried, akt 2 scen 2. Tack till Backa Katarina Eriksson, engelskt horn. Inspelat på Kungliga Operan 3:e januari 2009.
Se själva i notbilden på avsnittet ur andra aktens andra scen. Notera att Wagner skriver ”grell und unrein, zur Nachahmung eines rohen Holzinstrumentes”, och ”sehr grell” dvs ”gällt och orent, efterhärmning av ett rått träinstrument ” och ”mycket gällt”. Vi har klippt bort pauserna för att det ska bli mer sammanhängande och fungera som ringsignal.
Vi vill gärna tillägna den här ringsignalen till hovkapellmästare Leif Segerstam som på ett fantastiskt sätt har lett orkestern i Nibelungens ring nu under vintern. Leif har frågat efter en inspelning av det engelska hornsolot och då han nyligen fyllt 65 år vill vi gratulera honom på det här sättet.
Så här gör du:
Formatet är mp3 och fungerar till de allra flesta mobiler. Några kortare varianter kan passa bra som sms-signaler. Välj signal, ladda ner och spara på din dator. Sedan måste du föra över ljudfilen till din telefon, via bluetooth eller med kabel, och därefter ställa in telefonen så att den nya signalen används som ringsignal eller som sms-signal. Du kan ev. behöva justera volymen i din telefons inställningar.
Tidigare ringsignaler
- Celesta och flöjter ur Nötknäpparen
- Siegfriedsignalen (horn), ur Trollflöjten och Loranga, Masarin och Dartanjang
Tack
till Per Billman och Jennie Sandborg som gjorde inspelningen.
Copyright
Ljudfilerna ovan får fritt användas för privat bruk. Dock får de ej läggas ut på annan webbplats, distribueras vidare, säljas, eller på annat sätt användas kommersiellt utan särskilt skriftligt tillstånd.
Kategorier: musikinstrument, ringsignaler, video och ljud
Håkan Björkman och Stockholm Brass Band
Hovkapelltrombonisten Håkan Björkman har spelat in en cd tillsammans med Stockholm Brass Band, en skiva med titeln ”Mandrake in the Corner” som kommer senare under hösten. Orkesterns dirigent är Kent Jonsson (solotrumpetare i Hovkapellet).
Här kommer några Youtube-smakprov med klipp från inspelningen.
Sambezi
A Christian Song
The Carnival of Venice
The Cousins
The Guardian
The Year of the Dragon
Håkan Björkman värmer upp
Kategorier: inspelningar, musiker, musikinstrument, video och ljud
Friebergs och Söhngens resa till Berlin
Besök hos de berömda oboetillverkarna Ludwig Frank och Frank Meyer, våren 2008.
DÅ JAG FICK höra att Fredrik skulle åka till Berlin för att hämta Operans nyrenoverade rörhyvlar, frågade jag om jag fick följa med. Det går alldeles utmärk svarade Fredrik och så bar det av. Från Trelleborg gick bilfärjan över till Rostock och därifrån fick jag för första gången i mitt liv åka på Autobahn och susa iväg i fri hastighet.
I oboeverkstaden
Äggkartonger används flitigt
Justering av klaff
Det var inte bara för att hänga Fredrik i hasorna som jag följde med till Berlin. Ludwig och Frank hade vid ett tidigare tillfälle, i Stockholm, sett några av mina teckningar och ville göra business så, samtidigt som Fredrik hämtade hyvlar, levererade jag teckningar. Det var några teckningar jag gjort för länge sedan bl.a. den med flöjt- och oboenotstället.
Herrarna Frank och Meyer har sin verkstad i en gammal k-märkt f.d. prästgård i stadsdelen Pankow i Berlin, ett vackert hus med egen trädgård, nära stadens centrum. Hit reser folk från hela världen för att justera sina instrument på plats. Det finns t.o.m. ett gästrum bredvid verkstaden, där man kan sova över.
Jag hade föreställt mig ett välstädat, mer eller mindre kliniskt rent rum med blänkande arbetsbänkar och minutiös ordning.
För mig var det första gången jag besökte en instrumentverkstad. Jag hade föreställt mig ett välstädat, mer eller mindre kliniskt rent rum med blänkande arbetsbänkar och minutiös ordning. I stället såg jag små, trånga arbetsbänkar, slitna av ålder, belamrade med skruvar, fjädrar, borrar, korkbitar och allehanda fnas från material till en oboe i vardande.
För att hålla ordning på olika instrument och dess delar använder man sig av äggkartonger! Enkelt och smart; kartongerna har ju sina fördjupningar i vilka klaffar och skruvar placeras medan instrumentet ligger tryggt, utan risk för repor, mellan kartongpiggarna som sticker upp.
Fredrik och jag stod bredvid mäster Ludwig när han justerade en klaff och jag nämnde något till Fredrik, på svenska, om det kaotiska arbetsbordet. Ludwig reagerade på ordet kaos och log, precis som om han skulle vilja säga: Nur Idioten halten Ordnung, ein Genie beherscht das Chaos.
Frank-oboer är hett eftertraktade och väntetiden på ett instrument är ofta ett år eller mer. Tre av kapellets oboister spelar på ”Frank” som de skämtsamt utnämnt till Kunglig Hovkapelleverantör.
I sin utställningslokal har de ett vevpositiv. Numera är positiven ofta fejkade, d.v.s. någon vevar runt på en vev utan funktion samtidigt som musik spelas ur en ljudanläggning dold inne i positivlådan. Det här instrumentet är på riktigt och vi blev förvånade över vilket kraftfullt ljud som kom ut ur lådan. Vi tog en liten filmsnutt så att ni får höra hur ett äkta vevpositiv låter.
Sen åkte vi hem.
Kategorier: bilder, musiker, musikinstrument, video och ljud
Intervju med harpisten Ingrid Fagerström
Lena, dotter till Anna Stångberg (harpist i Hovkapellet 1954-60) intervjuar sin mormor Ingrid Lang-Fagerström, (harpist i Hovkapellet 1921-62) i samband med ett skolarbete runt 1970.
Lyssna på en intervju med harpisten Ingrid Lang-Fagerström gjord av hennes dotterdotter Lena omkring 1970 [mp3 7.39].
Släkten Lang – harpister i Hovkapellet
Josef Lang (17 dec. 1865 – 15 juli 1946), harpist i Kungliga Hovkapellet 1886-1925. Svensk harpist av böhmisk härkomst. Han utbildade sig i Prag och arbetade sedan som harpist där samt i Brünn (Brno) och Dresden. Under sin tid som harpist i Hovkapellet var han även (från 1894) repetitör och tidvis kapellmästare. Josef Lang var lärare vid Musikhögskolan i Stockholm 1895-98 samt 1909-36. Litt. et art. 1897; LMA 1910.
Josef gifte sig 1895 med sin elev Anna Nordqvist-Lang (5 juli 1874 – 20 dec 1920), som sedemera tjänstgjorde som harpist i kapellet 1896 – 1920. Anna var dotter till hovkapellmästare Conrad Nordqvist. Hon fick von Beskows stipendium år 1883.
Tillsammans fick Josef och Anna dottern Ingrid Lang-Fagerström (6 mars 1897- 15 aug. 1990) som blev harpist och anställdes i kapellet 1921-1962. Ingrid studerade vid musikhögskolan i Stockholm för fadern och för L Lundberg i pianospel. Hon var en uppskattad och ofta anlitad harpist, såväl i orkestrar som solist. 1936-41 var hon bitr. lärare vid musikhögskolan i Stockholm.
När Ingrid var 27 år gammal fick hon dottern Anna Fagerström-Stångberg (född 8 dec 1924) som i sin tur kom att arbeta som harpist i Hovkapellet mellan åren 1954-60. Anna studerade åren 1942-47 för J Moreau vid Musikhögskolan i Stockholm. 1942-53 var hon anställd på Oscarsteatern. 1960 blev hon förste harpist i Sveriges Radios symfoniorkester. 1968 fick hon tjänst vid Musikhögskolan i Stockholm som lärare i harpspel.
Tack till Åsa Lännerholm för bandet med intervjun.
Åsa är harpist i Hovkapellet och var elev till Anna Fagerström-Stångberg.
Kategorier: historia, musikinstrument, video och ljud