Kungliga Hovkapellets emblem
huvudbild

Hovkapellet hem » Publicerat av Backa Katarina Eriksson

Kungliga Hovkapellet – Royal Swedish Orchestra

Operans orkester, med anor från 1526, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Hovkapellet - som spelar opera, balett och konserter - är en av Sveriges största orkestrar med 105 medlemmar.

Du kan kika ner i orkesterdiket och följa orkesterns sammansättning av musiker och dirigenter säsong för säsong från 1848 till idag. Webbplatsen drivs av orkesterns medlemmar via Kungliga Hovkapellets förening. Välkommen!

Ladda ner unika ringsignaler Hovkapellet. From the History of the Royal Court Orchestra 1526-2013
Kungliga Hovkapellets musiker 2015-2016

Kategorier

Välkommen att botanisera i vårt arkiv med alla inlägg sedan webbplatsen öppnade i maj 2006:

Arkiv

RSSInlägg (RSS)

Besök gärna Kungliga Operan på operan.se.

Nybliven pensionär

Erik Frieberg, flöjt, piccolaLördagen 30 januari 2016 avslutades eftermiddagens Bohème-föreställning på ett lite annorlunda sätt.

Den tjänstgörande piccolo-flöjtisten fick ett eget applådtack och blev serverad läskande drycker av skilda slag vid sin plats i diket. Dessutom hölls ett stort plakat upp bakom honom, till publikens och kollegornas stora förtjusning, med texten ”pensionär efter 44 år med Bohème”.

Det var alltså vår käre Erik Friebergs sista ordinarie föreställning efter 25 år som anställd i Kungliga Hovkapellet, och för oss andra som är kvar känns det nu lite konstigt.

Eftersom han dessutom kombinerade sin sista ordinarie arbetsdag med att fylla år firade vi honom ordentligt efter föreställningen, med en stor fest i vår orkesterfoaje.

Tack för alla år vi fått tillbringa tillsammans med dig, och lycka till med allt du ska göra nu!

Kategorier: musiker, musikerlivet, pensionär

Lämna en kommentar »

Hovkapellist på Liljevalchs!

I december fick vi veta att vår musikerkollega och webmaster Mikael Rydh hade fått fem målningar antagna till Vårsalongen på Liljevalchs. Eftersom många av oss inte ens vetat om Mikaels ”alternativa konstnärsskap” var det både överraskande och väldigt roligt.

Mikael Rydh / Oväntat ljus, olja på trä, 32x39 cm, 2012

Mikael berättar själv:

”I oktober skickade jag in min ansökan till Liljevalchs och fick några veckor senare veta att jag antagits med fem oljemålningar till Vårsalongen som pågår 25 jan – 24 mars 2013. Det känns fantastiskt kul!

Bilderna kom till under en period då jag funderade mycket kring hur vi människor beter oss mot varandra, hemma, på arbetet eller i relation till vänner. Våra ord och handlingar har ofta större kraft än vad vi kanske inser. Ett förfluget ord kan inte återtas medan ett vänligt ord kan värma länge. Vissa menar rentav att effekten av en handling aldrig upphör.

Målningarna avbildar personer med huvudet bortvänt, nedböjt eller vänder ryggen till och ingen av dem möter betraktarens blick. Syftet med bilderna är egentligen inte att porträttera specifika personer.

På eftermiddagarna, mellan passen i orkesterdiket, brukar jag ofta gå på konstmuseer och gallerier eller sitta och teckna. Lediga dagar målar jag så mycket jag hinner. Även när jag målar försöker jag tänka musikaliskt, t ex kring komposition och klangfärg.”

Vi gratulerar Mikael, och hoppas att många får möjlighet att gå och se hans och alla andra målningar under våren!

Kategorier: bilder, evenemang, utblickar

4 kommentarer »

Andrej räddade Nötknäpparen

En bragd

Andrej Nikolaev dirigerar Hovkapellet i Nötknäpparen

Vid den andra av två föreställningar av Nötknäpparen lördagen den 15 december insjuknade dirigenten Eva Ollikainen hastigt och blev tvungen att lämna diket ca 10 minuter in i första akten.

Efter några minuter kom kvällens inspicient ut på scenen och bad publiken att avvakta besked om vad som skulle hända, men att det sannolikt skulle bli antingen med band eller att föreställningen skulle brytas.

Det är inte ofta sådana här tråkiga saker händer, men nu kändes det extra tråkigt eftersom salongen var fylld med glada, förväntansfulla barn. Vi tyckte att det kändes sorgligt att bli tvungna att bryta med tanke på dem.

Nu råkade det vara så att en av våra musiker i violin II-stämman, Andrej Nikolaev, tjänstgjorde. Eftersom han dirigerar, blev han tillfrågad om att rädda situationen så vi skulle kunna genomföra föreställningen som den skulle vara.

Det gjorde han med den äran, föreställningen genomfördes något försenad men precis som vanligt. Publiken tackade med stående ovationer, både när han gjorde entre i diket och vid applådtacket efter föreställningen

En fantastisk insats, och vi är alla väldigt glada över att ha kunnat genomföra föreställningen trots allt. Vid såna här tillfällen är det verkligen roligt att känna hur alla ställer upp, både på och bakom scenen!

/Backa Katarina Eriksson

Andrejs egna kommentarer

Andrej Nikolaev tackar för publikens stående ovationer

Andrej själv säger att ”processorn i huvudet” gick upp på högvarv när han fick frågan om han ville dirigera. Han hade aldrig sett partituret eller dirigerat ett sånt stort verk utan repetition. Spännande, minst sagt. Han visste heller inte hur orkestern skulle reagera. Men när han klev upp på dirigentpulten och såg alla sina kollegor i orkestern kände han att ”jag är ju hemma, det här är min orkester” och det kändes plötsligt riktigt bra. Sen satte det hela igång och han hann aldrig bli nervös utan genomförde en och en halv timme i fint samarbete med orkestern och det var en härlig upplevelse.

En intressant sak, berättar Andrej, är att hans allra första verk på Kungliga Operan som nyanställd orkestermusiker i december 1997 var just Nötknäpparen. Han kunde inte drömma om att det 15 år senare skulle bli så här!

/Mikael Rydh

Intervju i SR

Länk till intervju med Andrej i SR:s ”Mitt i musiken”.

Ännu en räddning

Det är inte första gången som medlemmar ur Hovkapellet räddar en föreställning. För snart hundra år sedan, den 14 december 1913 sjöng en hornist Rodolphe i Boheme.

Foto: Peter Lundström.

Kategorier: balett, dirigenter, föreställningar, musiker, orkestern

Lämna en kommentar »

Puccini, Verdi och Operakritik…

För några dagar sedan hade jag äran att representera operaorkestermusikerns perspektiv i ett samtal kring operakritikens framtid.

Det var en mycket trevlig och intressant kväll, med många intressanta synpunkter från operakritiker, regissör, kulturjournalister, bloggare och publik. Något som slog mig var en liten del i en större analys av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, när det gällde bristen på ”utomstående” skribenter som vill recensera eller skriva om opera. Han menade (om jag förstod honom rätt) att det har att göra med en alltför djupt rotad respekt för operakonsten.  Att det skulle vara så respektingivande, det jag håller på med, var för mig en helt ny tanke.

Att jag jobbat med opera i mer än 25 år, det beror ju förstår på att jag verkligen älskar det jag gör – men  så extremt respektingivande tycker jag inte det ska behöva vara! Jag har ju kollegor som känner på samma sätt inför symfonimusiken, och initialt kände jag att det förstås är mer eller mindre borde vara en smaksak.

Vad beror det då på, den här respekten – om den finns?

Opera är ju enligt mitt sätt att se det den optimala konstformen. När det är bra! Vi får fantastisk musik, en text, en handling – ja, någon form av musikaliskt och sceniskt allkonstverk i dess bästa stunder. Och där kommer jag fram till de resterande orden i rubriken ovan – jag tänker inte alls gå in på vad som INTE blir till de här fantastiska allkonstverken. Jag tänker istället ägna mig åt en hyllning till två stora operatonsättare – Puccini och Verdi.

I fredags kväll spelade vi Tosca på Kungliga Operan. För mig säkert den 100:e i ordningen, men jag tröttnar aldrig på Tosca. Som operamusiker finns det ju en hel del operor och baletter man spelar väldigt mycket – Tosca, Bohème, Rigoletto,  Svansjön, Carmen för att bara nämna några. De här verken som varken publik eller ensemble tröttnar på någonsin – det måste ju finnas något speciellt med just dem, eller hur?

För någon vecka sedan spelade vi också Tosca, och samma dag hade en kär kollega till mig, en hornist, begravts. Han dog alldeles för ung, och vi saknar honom mycket. Under sista akten av Tosca, efter horninsatsen som inleder akten, såg jag att mina hornistkollegor på min vänstra sida satt resten av föreställningen med tårar i ögonen och var väldigt berörda. Det säger en hel del om musikens makt, och dess förmåga att påverka även ”luttrade” operamusiker. (Det händer för övrigt mig väldigt ofta att jag blir tårögd, och väldigt berörd, utan någon som helst yttre anledning.)

Det finns ju ganska många operor med liknande handling, men det är något visst med Puccini – kombinationen handling/musikaliskt innehåll, kanske?

Just nu repeterar vi Verdis Stiffelio, en opera som  aldrig spelats i Sverige. Verdi fick stora problem med censuren på grund av operans handling, och Stiffelio föll till slut i glömska.När vi repeterade med enbart orkester var vi kanske lite fundersamma till den musikaliska kvalitén i vissa delar av verket, men sedan hade vi samsjungning, (det som ofta kallas ”sitzprobe”, och där vi går igenom verket musikaliskt med kör, soli och orkester) och där var han ju, den där alldeles magiska operatonsättaren Verdi.

Själv har jag inte så mycket att spela i Stiffelio, men redan under de inledande orkesterrepetitionerna fascinerades jag som så många gånger förut av hans sätt att komponera otroligt intressanta och bitvis dramatiska ackompanjemang i orkestersatsen. Solopartier och körsatser svävar över en kokande gryta med rytmer, och det blir helt fantastiskt dynamiskt när man får till det!

Stiffelio har dessutom en väldigt intrikat handling – jag rekommenderar verkligen ett besök!

Så vad kom jag fram till beträffande den här respekten, då? Om den finns?

Tja, jag kom nog fram till att opera är alldeles underbart, men det där respektingivande förstår jag inte mig på.

Jag tror att vi alla ska sälla oss till de tusentals barn som årligen besöker Kungliga operan för att träffa musiker, dansare, sångare och alla andra som arbetar i operahuset. De verkar mest tycka  att vårt hus är jättespännande och inspirerande. Någon överdriven respekt känner de nog inte, utan snarare en upptäckarglädje.

Faktum är, att det är ligger väldigt nära vad jag själv känner efter mer än 25 år som operamusiker!

Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, kompositörer, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, unga

1 kommentar »

Gästspelet i Savonlinna

Så är då Kungliga Operans ensemble hemma igen efter en fin gästspelsvecka på Savonlinna operafestival.
Hovkapellet förbereder sig i orkesterdiket i Olavinlinna borg.
Kungliga Hovkapellet anlände lördag 25 juli till ett ganska svalt Savonlinna, och de flesta av oss installerade sig på hotell Vuorilinna. Hotellet består till största delen av studentlägenheter med sovrum och delat kök och badrum. Hotellstandarden är lägre än vad vi är vana vid, men med gott humör och uppfinningsrikedom tror jag de flesta trots allt hade ett ett riktigt bra boende under veckan. Dagen efter ankomst var det dags för generalrepetition på Elektra, och när vi anlände till borgen Olavinlinna var det kallt och rått. Orkesterdiket är längre och smalare än vårt dike på Operan, men med ett hårt arbetande team från orkesterservice och gemensamma ansträngningar fick vi alla medverkande på plats. Den där generalrepetitionen måste ha blåst bort alla moln, för när vi kom ut i dagsljuset igen mötte vi en stad som var solig och väldigt varm.

Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.

Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.
Violasterna Håkan Olsson och Karin Ahnlund.
Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!

Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.

Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
OlavinlinnaText: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, föreställningar, gästspel, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, repetitioner

Lämna en kommentar »

Kungliga Hovkapellets förening 90 år

FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.

Emil Trobäck

Emil Trobäck

Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.

Inför det här jubiléet  har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.

Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.

Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!

Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.

I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!

I räkenskaperna för 1926,  jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.

TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.

Under  resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.

Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…

KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit  en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.

Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer

Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor  och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.

Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.

1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.

Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen  och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.

De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.

Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!

På den rent fackliga sidan  är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.

16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).

Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.

Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning,  för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.

PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.

Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.

På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.

1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.

PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.

Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?

Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.

Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.

På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr  fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.

Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950  hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.

Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.

Hovkapellister - mingel 1Hovkapellister - mingel 1

Concordia in consonanti!

Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner

Lämna en kommentar »

Concordia in consonanti

6 maj 2010 fyller Kungliga Hovkapellets förening 90 år! Med anledning av jubiléet kommer vi att publicera några historiska artiklar om den här perioden i orkesterns historia. Medlemmar och gäster kommer att högtidlighålla jubiléet vid en mottagning efter kvällens föreställning, och festbilder kommer givetvis så småningom!

Några av Hovkapellets förenings ordförandenNågra av Hovkapellets förening ordföranden de senaste decennierna: Peter Höglund, Sven-Erik Eriksson, Peter Bergström, Einar Sveinbjörnsson, Lars Gerdt (nuvarande ordf.), Backa Katarina Eriksson, Urban Gradén och Ulf Engström.
Hovkapellister - mingel 1
Hovkapellister - mingel 1

Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, historia, musikerlivet, orkestern

Lämna en kommentar »

Rörigt värre!

Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.

Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!

Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i  många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…

…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!

Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.

Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?

Rör och verktyg

Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?

Men bara när jag har bra rör.

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument

Lämna en kommentar »

En salig blandning…

VAD ÄR DET egentligen för skillnad på att arbeta som musiker i en operaorkester och en symfoniorkester? Ja, att vi oftare spelar opera- och balettmusik än vad våra kollegor i symfoniorkestrarna gör är väl ganska uppenbart. Men det finns andra skillnader mellan våra arbetsplatser. Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande. Det gillar jag väldigt mycket!

Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande.

Ja, ursäkta mig – innan jag fortsätter kanske jag skulle berätta för nytillkomna läsare lite mer om vem jag är.

Större delen av mitt liv har jag ägnat åt att spela, först blockflöjt och så småningom oboe och engelskt horn. Jag är uppväxt med musik, framförallt kyrkomusik, och det tror jag har grundlagt det stora intresse jag fortfarande har för den repertoaren.  Hemma hos mig finns förutom mig själv en snart 11-årig son. Den tid som blir över när familj, jobb och fackligt arbete är avklarat ägnar jag mig gärna åt träning. Styrketränat har jag gjort i många år, numera varierar jag mig mer. Just nu är det en mix av Pilates, fria vikter och  löpträning som gäller! Dessutom ingår jag i webbredaktionen för denna sida, där jag i första hand sysslar med historik men även med vår nya blogg.

Jag var ju inne på det här med alla våra olika yrkesgrupper, och den kreativa miljö det skapar. Det här påverkar förstår i väldigt hög grad det fackliga arbetet på Operan. Vi bedriver fackligt arbete precis som på vilken annan arbetsplats som helst i samhället, vi har kollektivavtal, lokala avtal, MBL-förhandlingar  – ja, precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Skillnaden är att vi av praktiska skäl har svårt att gå ifrån på arbetstid för att utföra vårt arbete som fackliga förtroendemän.  Alltså får vi göra det på vår fritid,vilket gör det lite mer komplicerat med mötestider och allt sådant. Något av det roligaste för mig personligen i det dagliga fackliga arbetet är samarbetet med de övriga fackliga organisationerna i operahuset. Bara från mitt eget förbund, SYMF, finns tre klubbar i huset.Det här samarbetet  är  väldigt givande, lärorikt och trevligt!

Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening

Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, musikinstrument, orkestern

Lämna en kommentar »

Kungliga Hovkapellet bloggar!

Livet för en musiker i Hovkapellet, hur är det egentligen – sammet, guld, romantik och vackra salonger?

Nja, sanningen att säga är det ganska ofta istället så här:

Interiör från ett av våra övningsrum

Hur är det egentligen att arbeta som musiker i en av världens äldsta orkestrar? Nu har alla möjlighet att få en inblick i det eftersom Hovkapellet startar en musikerblogg. Här kommer du att få möta Hovkapellets musiker på ett helt nytt sätt. De första bloggarna du får möta förutom webbredaktionen är Malin Peterson och Mia Nyström, som kommer att presentera sig själva lite närmare. Vi ser fram emot vårt nya projekt, och önskar alla våra läsare mycket nöje!

Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet, orkestern

Lämna en kommentar »

Space2u.com© Kungliga Hovkapellets förening | Om webbplatsen | Inlägg (RSS) | Kommentarer (RSS)