Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musiker
Kungliga Hovkapellets förening 90 år
FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.
Emil Trobäck
Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.
Inför det här jubiléet har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.
Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.
Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!
Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.
I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!
I räkenskaperna för 1926, jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.
TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.
Under resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.
Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…
KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.
Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer
Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.
Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.
1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.
Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.
De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.
Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!
På den rent fackliga sidan är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.
16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).
Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.
Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning, för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.
PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.
Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.
På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.
1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.
PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.
Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?
Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.
Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.
På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.
Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950 hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.
Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.
Concordia in consonanti!
Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner
Besök Operan på påsklovet
Besök Operan under påsklovet!
Under påsklovet, den 8 och 9 april hälsas alla påsklovslediga barn med familjer välkomna till Kungliga Operan.
Följ först med på en visning bland gyllene salar och hemliga skrymslen. Avsluta sedan besöket med en härlig konsert av Stockholmskvartetten (med musiker ur Hovkapellet) i Guldfoajén!
Programmet passar barn mellan 5 och 12 år och visningar och konserter ges 8 och 9 april med start klockan 9.30. Dörrarna öppnas en halvtimme innan – samling i stora entrén.
Observera att antalet platser är begränsat. Läs mer på Operans hemsida.
Dockopera för barn, premiär 6 mars
Gossen och kärleken till tre apelsiner, dockopera i en akt för barn från 2-5 år
Opera för barn med dockor och mänskliga aktörer i samarbete med Dockteatern Tittut. En stor liten föreställning fritt efter Carlo Gozzis commedia ”Kärleken till de tre apelsinerna”. Genom en förtrollning blir den sjuke gossen frisk men tvingas att ge sig ut i världen besatt av kärleken till tre apelsiner. Goda och onda makter hjälper och stjälper. Det gör även hans bästa gosedjurskompis Lill-Truff. I de älskade apelsinerna finner han till slut något helt annat än vad Gozzi tänkte sig.
Musiker: Anna Brundin Mossop (violin), Christina Örhling (cello), Per Billman (klarinett), Rolf Thunander (slagverk).
Musik: Leif Hultquist
Text: Sven Wagelin-Challis fritt efter Carlo Gozzis Kärleken till de tre apelsinerna
Scenografi och kostym: Eva Grytt
Dockmakare: Eva Grytt och Karin Magnusson
Ljus: Lennart Persson
Regi: Sven Wagelin-Challis
Mer om dockoperan på Operans hemsida. Läs även vad regissören säger om föreställningen. Du kan också ta del av Unga på Operans blogg om förberedelserna.
Kategorier: föreställningar, musiker
Tystnad
Lördagmorgon. Ligger i sängen med en kopp kaffe och dator. Familjen är ute på vift, jag är ensam och det är alldeles tyst. Helt underbart, fantastisk, ljuvligt tyst.
Som musiker älskar man naturligtvis musik. Men man älskar också tystnad. Både tystnaden som finns i musiken och den som finns utanför musiken. När man kommer hem efter att ha repeterat i 4 timmar- ett intensivt flöde av ljud, ibland starkt, ibland svagt, men konstant. Då är tystnaden ett reningsbad. Meditation.
Jag tror inte det finns många musiker som det första de gör när de kommer hem är att sätta på radion eller musik.
Däremot finns det ett oändligt antal musiker som ber restaurangen sänka ljudet på musiken, ifrågasätter varför volymen måste vara så hög på gymet eller blir närmast aggressiva när det kommer in en stackars gatumusiker i tunnelbanevagnen och man inte kan komma undan. Vi störs av allt från fläktljud, dagisgrupper, läckande hörlurar, fnissande tonåringar till byggnadsarbete.
Så jag ligger kvar i sängen, hoppas att familjen håller sig borta en liten stund till och bara njuter.
Mia
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet
Serviceteam
Något inte alla vet och i ärlighetens namn något vi musiker kanske inte alltid tänker på är vårt serviceteam, vi har faktiskt ett sådant! De kallas orkesterservice och är på jobbet för att ordna så allt fungerar bra för musikerna. Med allt menas allt från att alla stolar i diket över huvud taget finns (sen ska det dessutom sitta en musiker på varje stol) till att alla noter finns på plats, att lamporna lyser eller någon skruv på stolen kanske har fastnat eller varför inte någon tycker det är för trångt eller bla bla bla….ni fattar, det är mycket som ska fungera!
När man går in i diket står det alltid någon från orkesterservice och prickar av att man är där. På dagarna (repetitionerna) om någon är sjuk så händer inget förutom att den som är sjuk såklart blir sjukanmäld. Är det däremot kväll (föreställning) och någon plötsligt saknas måste ju någon se till att den stolen får sin musiker,det gör OS! Jag kallar från nu orkesterservice för OS (passar bra i tiden..). Jag har själv fått ett samtal vid en repetition,
Ring ring
-Hej det är Malin
-Ja det är från operan varför är du inte på repet?
-Öh…ska jag vara det?
-Ja
Så kan det gå! Vi jobbar så olika tider hela tiden så det är konstigt att det inte händer oftare än det gör. Dag dag kväll kväll kväll dag osv.. På kvällen om någon har missat eller uteblivit av annan orsak är det OS roll att reda ut det hela. Om OS inte får tag i den som ska vara där får man ringa jouren. Hos oss i stråket är det en i stämman varje kväll som har jour och då ska man vara beredd att åka till jobbet t o m 10 min efter att föreställningen har börjat. Oftast blir man inringd på morgonen eller ett par dagar före om någon är sjuk och då är det orkesterbyrån som ringer. Är det däremot ett sånt fall att någon plötsligt saknas, då ringer OS.
OS dukar fram i diket eller på rotundan där vi ofta repeterar, dvs stolar notställ mm. På dagen är det t ex rep på en Mozart opera med en liten orkester. När repetitionen är slut ska det dukas om, kanske till Elektra. Då är det plötsligt dubbelt så många eller fler som ska få plats i diket, alltså OS får rodda om allt till något helt annat! Morgonen efter är det kanske Mozart igen och då måste stolar och notställ tas bort igen…
Vanligt förekommande är att man möter någon från vår OS bärandes på en harpa, den förvaras i ett eget rum och OS kör eller bär harpan till och från där den ska vara.
Dirigenten ska ha sina noter till föreställningen, det ordnar OS. De kommer in med noterna ca 15 min före och lägger dem på dirigentpulten. Lite beror det på vilken dirigent det är för man kan nog utgå ifrån att alla vill ha det på sitt sätt. Vid det laget sitter många musiker i diket och övar lite, ställer in stolen, kollar att allt är som det ska. OS kan då få en del att ordna med eftersom det då kan bli många samtidigt som vill ha saker ordnat och gärna på en gång!
Jag kan ibland undra om OS ibland känner sig som jag kan göra hemma när jag försöker laga mat och alla barn vill mig något samtidigt hela tiden, och jag i mina inte så pedagogiska stunder till slut bara skriker TYST! JAG ORKAR INTE!! Jag har aldrig sett detta hända i diket och beundrar OS tålamod (bäst att inte veta vad de pratar om i fikarummet när vi väl har börjat spela…)
Jag tror och hoppas ändå att det oftast är vänliga tongångar mellan oss musiker och vår kära orkesterservice, jag är så glad att dessa otroligt trevliga personer finns där och hjälper oss med det vi behöver ha hjälp med.
Tack för att ni finns!
Malin
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern
Hitta rätt i musikerlistorna
HOVKAPELLET RÄKNAR SIN historia från 1526. Det betyder att vi nu 2010 fyller hela 484 år och därigenom är en av världens äldsta orkestrar. Bara Det Kongelige Kapel i Köpenhamn (anno 1448) har en längre kontinuerlig historia, och slår oss med 78 år.
Ett av syftena med den här webbplatsen (som drivs av musikerna själva) är att lista alla som arbetat i Hovkapellet sedan begynnelsen. Såvitt vi vet är vi den enda orkestern som har för avsikt att genomföra ett sånt projekt och vi tycker att vi har kommit en bit på väg sedan starten i maj 2006.
Just nu finns drygt 1500 orkestermedlemmar och dirigenter inlagda i databasen här på hovkapellet.com. Det är hittills alla anställda från säsongen 1848/49 fram till idag. Observera dock är många vikarier som jobbat en kortare tid i orkestern av praktiska skäl inte är med i listorna (se sida med frågor och svar). Vi jobbar med att lägga in ännu fler säsonger. Förutom anställningsår, befattning, födelsedatum och instrument strävar vi dessutom efter att lägga in fotografier eller målningar av så många medlemmar som möjligt. Det är för närvarande hela 322 år som återstår att mata in…
Så här söker du i databasen
För dig som är ny besökare följer här en kort beskrivning av hur man söker i databasen. (Klicka på bilderna nedan för förstoringar.)
På sidan ”musiker och dirigenter” kan du bläddra manuellt framåt och bakåt i listorna eller söka efter en specifik säsong genom att skriva in årtalet i sökrutan. Överst till höger finns också ett sökfält där du kan söka efter namn på person eller text i biografi. På bilden ovan tjänar säsongen 1939/40 som exempel.
I ovanstående exempel har jag gjort en enkel sökning på namnet ”Åhman”. Fyra träffar dyker upp i träfflistan. Tre heter ’Åhman’ och en har ’Åhman’ i biografitexten. Man kan se namn, kategori och anställningsår. Klicka på namnen för att visa respektive persons biografisida.
Hittar du ändå inte den du söker kan du testa avancerad sökning, med utökade sökkriterier.
Här är ett exempel på en biografi ur databasen, Pauline Maria Åhman, som var harpist på 1800-talet och en av våra kvinnliga föregångarna i orkestern.
Hjälp oss med arbetet!
Släktforskar du på fritiden eller har biografiska uppgifter om gamla medlemmar i Hovkapellet? Kanske fotografier? Vi tar tacksamt emot allt sådant. Kontakta oss gärna.
Mikael Rydh, webbredaktör
Kategorier: bilder, dirigenter, historia, musiker, orkestern
Anteckningar
Man skulle kunna tro att de noter vi spelar ifrån under en föreställning innehåller just- noter, och så är det väl…i princip. Men som musiker gör man anteckningar i noterna. Tempo, antal slag, dragningar m.m. Och man signerar de stämmor man spelat. ”Har du spelat andra horn på Madame Butterfly?” ”Vet inte, kolla stämman”. Och då står det där på sista sidan, omöjligt att förneka. Jag har spelat stämmor som användes när operan i fråga hade Sverigepremiär 1907 och som musiker sedan dess signerat. Det är lite hisnande.
Och så finns det andra varianter på anteckningar…ja, eller anteckningar…kanske snarare historier som fylls på och utvecklas föreställning efter föreställning. 15 min paus, tredje och fjärde horn, andra akten i Traviata – det är viktigt att inte slöa till.
Och så den kanske mest kreativa varianten – teckningar utförda med olika grader av talang. Den avgjort mest begåvade i orkestern är Erik Friberg. Teckningen här bredvid har han gjort och fler av hans alster hittar ni här på vår hemsida. Andra kanske bör förbli…mindre offentliga.
I en annan tid och en annan orkester spelade jag med en rätt berömd, t.o.m. världsberömd, dirigent som var otroligt otrevlig. För att bli av med lite irritation ritade jag längst bak i noterna en, tyckte jag själv, rätt inspirerad karikatyr av honom. Senare fick jag veta att det var hans eget notmaterial och att det reser jorden runt med honom. Jag kände mig inte fullt lika bekväm med min teckning då…eller, jo förresten, rätt nöjd.
Men missförstå mig inte – ser ni någon av oss lyfta en penna under en föreställning är det garanterat för att snabbt anteckna något om dirigentens slag eller en nödvändig andning.
Självklart inget annat. Hur skulle det se ut!?
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet
Grammis 2010
Kammarensemblen Sonanza är en ensemble specialiserad på nutida musik i ”mindre format”. Gruppen spelade in skivan ”Unheard of Again” efter ett konsertkoncept i samband med 25-års jubileet för ett par år sedan. Skivan har nu belönats med en Grammis.
Kärntruppen i Sonanza består av fyra stråkar, flöjt, klarinett, slagverk och piano. På skivan medverkar också sångerskan Anna Larsson. Flera av Sonanzas musiker är medlemmar i Hovkapellet: basisten Michael Karlsson, cellisten Eva Rydström och slagverkaren Joakim Anterot som är en av Hovkapellets ”stam-vikarier”. Grattis önskar webbredaktionen!
Kategorier: musiker, priser och stipendier, utblickar
Debut
Men hur svårt kan det egentligen vara att skriva sin första blogg…? Otroligt svårt som det känns just nu.
”Tänk på bloggens form innan du börjar, då den första bloggen blir mallen för de kommande…”. Ja, men då känns det genast mycket lättare. ”Det är trevligt om bloggare använder mycket bilder och länka vidare till andra sajter”. Prestationsångest!
Äh, vad tusan, jag börjar med det som åtminstone borde vara lätt -
Jag heter Mia, är 45 år och spelar valthorn i Hovkapellet. Valthorn – det absolut vackraste instrumentet som finns. Helt objektivt. Det är säkert.
Jag är en nörd (en egenskap som jag delar med rätt många av mina kollegor). Jag tror det är ett klart plus att vara lite nördig om man är musiker. Kanske t.o.m. en förutsättning…? Det finns övningar (i bemärkelsen – att öva på sitt instrument) som jag gjort i stort sett hela mitt valthorns-liv. Med viss variation och förhoppningsvis bättre och bättre men ändå- samma övningar. Så det är klart man måste vara lite nördig för att stå ut.
Ni kommer att märka att jag är en nörd även när det gäller andra saker. Trädgård, ridning, löpning. Jag har lätt att snöa in fullkomligt när jag blir intresserad av något. Jag läser all facklitteratur, lär mig växtnamn på latin, skriver upp alla löprundor, gör förteckningar över alla växter i min trädgård, statistik, tider, mellantider…
Jag vågar inte ens fundera på hur många anteckningsböcker jag fyllt med min nördighet.
Men jag gillar min nördighet.
Och jag gillar den disciplin man måste ha som musiker (eller ryttare eller löpare…kanske inte så mycket som trädgårdstokig).
Och jag gillar valthorn och opera. Och de flesta operakompositörer verkar gilla valthorn. Men det är ju inte så konstigt -
Det är ju det vackraste instrumentet. Helt objektivt.
Kategorier: musiker, musikerlivet, musikinstrument
Hej alla!
Nu sitter jag alltså här och ska blogga…spännande! Jag kan ju med säkerhet säga att jag har ägnat betydligt mer tid med min fiol än med datorn så vi får se hur det går! Och vem är nu jag?
Jag heter Malin och spelar fiol i Kungliga hovkapellet – man kan faktiskt säga att jag är uppfödd på och med Operan. Båda mina föräldrar jobbade nästan hela sitt yrkesliv i orkestern. Pappa Hans Samuelsson spelade fagott och mamma Kristina Samuelsson spelade fiol.
Ibland tänker jag att jag kanske skulle hittat på något mer eget än att göra exakt samma sak som båda mina föräldrar men jag älskar opera och tycker det är helt fantastiskt att jobba i ett så levande hus som Operan! Jag kommer säkert bli kvar och få ett fantastiskt yrkesliv.
Utöver mitt yrke så har jag min familj. Jag är gift med Henrik Peterson (som också spelar fiol och för tillfället är han på Operan, har även varit fast anställd här). Vi har tre barn Elvira 7 år, Rasmus 6 år och Signe 3 år. Jag har alltså inte så stora problem med vad jag ska göra när jag inte jobbar. Träning är också en stor del av mitt liv. Jag cyklar gärna, skidor är kul,
löpning en utmaning och styrketräning finns också med. Vätternrundan är ett stort mål som jag i år cyklar för andra gången!
Jag tycker det ska bli roligt att skriva lite om hur jag har det i livet på och utanför operan. Jag hoppas kunna ge er en rolig inblick i hur man har det som musiker, både det som är fantastiskt och även de bitarna som man kanske inte tänker på som utomstående!
Malin
Kategorier: historia, musiker, musikerlivet, opera, orkestern