Grattis Kati, nyligen invald ledamot i Musikaliska akademin!

Publicerat den 24 juli 2023 av Mikael Rydh

Grattis Kati, nyligen invald ledamot i Musikaliska akademin!

– Hur kändes det när du fick veta att du blivit vald?

En blandning av misstro och glädje! Tänker dock fortfarande att de nog ringer efter semestern och säger att det blev fel.

– Vilka har varit dina viktigaste musikaliska influenser och förebilder som cellist? Hur har de påverkat din spelstil och tolkning av musik?

Om jag tänker rent cellistiskt så är Truls Mørk en som så att säga sprängde mitt medvetande när jag hörde honom första gången. Gillar fortfarande hans spel väldigt mycket. Min kära lärare Frans Helmerson är en annan, men inte bara för att han spelar bra utan också för hur han ser på spelandet och musicerandet, och hur han mötte mig som elev. Paavo Pohjola som var min kammarmusiklärare på Sibelius-akademin var viktig på många plan. Sen är det väldigt många kollegor som har påverkat och inspirerat, alltså väldigt många, och de mest betydande har nog varit och är Cecilia Zilliacus, Bengt Forsberg och Johanna Persson. Kammarmusiken har redan från början (började spela som 9-åring) varit en självklar och viktig del av att vara musiker för mig. En till som jag måste nämna är pianisten Maria Joao Pires. Hennes inspelningar älskar jag, framför allt Schubert, och det kanske är fånigt att säga men jag tänkte ofta att ingen man skulle kunna spela på det sättet hon spelar på och jag gillade den tanken väldigt mycket. Att det behöver inte vara ett handikapp att vara kvinna.

– Vad ser du mest fram emot när det gäller att vara en del av Musikaliska akademin? Finns det några specifika projekt eller samarbeten du hoppas få möjlighet att delta i?

Jag ser fram emot precis allt! Vet inte så mycket om vad som förväntas av mig. Jag har lite idéer om ett par projekt som kanske kunde passa akademin. Vi får se! Tänker också på möjligheten att påverka politiken i den kulturskymning som Sverige är i.

– Som musiker är egen övning en viktig del av framgång. Kan du dela med dig av hur din dagliga rutin ser ut och hur du håller inspirationen vid liv?

Jag har några kära uppvärmningsövningar, en favorit av Janos Starker, och jag spelar skalor. Fyra oktaver, treklanger, fyrklanger, stråkövningar. Där är faran att man slutar lyssna på vad som faktiskt kommer ut, så nu när jag börjat undervisa lite mer har jag adderat lite tekniska övningar i form av etyder som mina elever spelar. Inspiration… jag håller nog med dem som säger att det är 90% perspiration och 10% inspiration som gör det! Och att hitta eller hitta på kreativa projekt! Och att snöa in sig på detaljer…

Vilka utmaningar har du mött på din väg som cellist, och hur har du hanterat dem? Finns det några särskilda ögonblick som har format dig som musiker?

När jag skolades till att bli klassisk musiker fanns det en rätt tydlig mall på hur det skulle låta, hur man skulle spela, vilken musik man skulle spela osv. Jag trivdes ofta rätt bra i det men märkte tidigt att det var roligt att hitta musik som inte redan var känd och spelad av alla. Ny som gammal. Och likaså var de mest betydande ögonblicken sådana att jag hittade något hos mig själv som jag inte visste om. Eller kanske alltid hade vetat om men inte vågat erkänna ens för mig själv. Vågade spela på ett sätt som ingen annan spelade på. Vi har ett intressant yrke, dels ska vi övertyga lyssnarna och oss själva att det här just nu är det bästa sättet att spela den här musiken på, dels hålla oss öppna och lyssnande och ifrågasättande till vårt egen och andras spel livet ut. Låta det utvecklas.

De största utmaningarna som cellist har jag nog haft i Hovkapellet, fast då mer i form av mänskliga relationer. Inte lätt med stort arbetskollektiv. Antagligen oavsett orkester… Hur jag hanterat dem? Försöker lära av livet!

Motgångar är ofta väldigt bra lärare, mina elever och jag har ibland skämtat om att det borde finnas en kurs på musikhögskolor som heter ”att förlora en provspelning på ett snyggt, kamratligt och osjälvdestruktivt sätt”. En kurs i livsfilosofi som eleverna inte skulle vallfärda till!

Kategorier: intervjuer, musiker, musikerlivet, orkestern

Lämna en kommentar »

Fem frågor till Jannica Gustafsson, ny 1:e konsertmästare

Publicerat den 7 december 2011 av Mikael Rydh

Hej Jannica Gustafsson! Först och främst varmt välkommen som fast medlem i orkestern, 1:e konsertmästare. Du börjar din tjänst ”på riktigt” den 1 januari 2012 men har redan hunnit jobbat några år i Hovkapellet som gäst. Du har studerat violinspel i Finland, i Stockholm (Edsberg) och i Köln och har jobbat som stämledare och konsertmästare i flera svenska och nordiska symfoniorkestrar och turnerat internationellt som kammarmusiker. Nu blir det mycket fokus på opera och balett framöver. Här är några korta frågor till dig:

1. Tycker du att det är stor skillnad i sättet att arbeta i en operaorkester?
– Skillnaden är förstås arbetstiderna, i en operaorkester är det mer kvällstid och längre repetitionstider. Dessutom får man spela verket fler gånger.

2. Vad är det roligaste/mest utmanande med ditt nya jobb?
– Roligaste är den underbara repertoaren. Jag älskar opera och huset är fantastiskt, det lever i väggarna.

3. Har du hunnit få några favoritverk i vår repertoar/nåt du ser fram emot att
få spela?
– Vi gjorde Poulenc’s Karmelitsystrarna nu i höstas och jag blev fullkomligt betagen av musiken. Sedan är Mozart en av mina favoriter, jag spelar gärna hans operor. Berg’s Wozzek tillhör också de verk som jag skulle vilja spela.

4. Vilken sorts musik lyssnar du helst till på fritiden?
– Jag lyssnar nästan aldrig på klassisk musik hemma. Då blir det Diana Krall, Tony Bennett, Putte Wickman och Frank Sinatra. Min äldsta dotter gillar Veronica Maggio så det blir mycket henne också hemma.

5. Har du några egna förebilder eller inspirationskällor?
– Jag läser mycket, och vill nämna Stefan Einhorn som har betytt mycket för mig.

Kategorier: intervjuer, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Konsert med Kungliga Hovkapellet

Publicerat den 26 augusti 2008 av Mikael Rydh

6 september gästar dirigenten Shi-Yeon Sung Operan och ger en konsert tillsammans med Hovkapellet på stora scenen. Orkesterns solooboist Fredrik Söhngen framträder som solist i Strauss oboekonsert.

Fredrik, kan du berätta lite om Strauss oboekonsert?
– Richard Strauss var över åttio år när konserten skrevs. Det var precis efter kriget, omkring 1945-46; Tyskland var ockuperat av amerikanerna och Strauss befann sig i Garmisch-Partenkirchen i Bayern. Där var också den drygt tjugoårige soldaten John de Lancie stationerad. Han var en mycket skicklig oboist (senare solo-oboist i Philadelphia Orchestra) och en stor beundrare av Strauss musik. de Lancie tog chansen och sökte upp Strauss och bad honom komponera en konsert för oboe.

Stilmässigt blickar den cirka 25 minuter långa konserten tillbaka på Strauss egna ungdomsverk. Man kan höra en hyllning till älsklingstonsättaren Mozart och det finns en pastisch på Rosenkavaljeren mot slutet. Stycket är briljant instrumenterat!

Vad är den största utmaningen?
– Det är fruktansvärt jobbigt rent tekniskt – både konditionen och andningstekniken måste vara på plats. Styckets första 56 takter är komponerade i en enda lång fras där det egentligen inte ges något som helst andningstillfälle. Konserten består av olika delsatser, snabba och långsamma, som går i varandra utan uppehåll och den innehåller också två kadenser.

Har du något favoritstycke för oboe?
– Denna oboekonsert av Strauss är nog min absoluta favorit. Det finns vackra och stora solopartier i tex operan Rosenkavaljeren och i stycken som tondikten Don Juan av Strauss, men det blir förstås något helt annat att få spela den här konserten. Och att få vara solist tillsammans med Hovkapellet är en ära och det ska verkligen bli roligt!

Hovkapellets solooboist Fredrik Söhngen är född 1967 i Tyskland. Efter studier i Hamburg kom han till Stockholm 1986. 1989 tillträdde han sin första tjänst i Uppsala Kammarorkester och Omnibus Kammarblåsare. 1995-97 spelade han alternerande solo-oboe i Sveriges Radios Symfoniorkester innan han 1997 påbörjade sin anställning som stämledare i Kungliga Hovkapellet.

Fredrik Söhngen har vikarierat som stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Malmö Symfoniorkester, Oslofilharmonien samt Kungliga Filharmoniska orkestern.

Förutom verksamhet vid Kungliga Operan ägnar Fredrik Söhngen så mycket tid som möjligt åt kammarmusik och har framträtt på ett antal festivaler och även medverkat i Norska Kammarorkestern med bl a Terje Tönnesen och Leif-Ove Andsnes. Fredrik Söhngen har även framträtt som solist vid ett flertal tillfällen. Han spelar på en oboe av märket Ludwig Frank, Berlin.

Den unga koreanska dirigenten Shi-Yeon Sung fick sitt stora genombrott när hon hösten 2006, i konkurrens med 500 dirigenter från hela världen, vann den Internationella Georg Solti-tävlingen för dirigenter i Frankfurt som första kvinna någonsin. Kort därpå utnämndes hon till James Levines assistent vid Boston Symphony Orchestra, där hon kommer att vara verksam under säsongerna 07/08 och 08/09 – både som assistent till James Levine och andra gästande dirigenter och med egna symfoniska program.

Shi-Yeon Sung, född i Korea 1975, fick sin första musikundervisning i hemlandet och gav sin första solokonsert som pianist 13 år gammal. 1998 kom hon till Europa för att fortsätta pianostudierna för Eckhart Heiligers i Zürich och senare för Laszlo Simon i Berlin. 2001 påbörjade hon dirigenstudier vid Hanns Eisler-konservatoriet för Prof. Rolf Reuter och fick snabbt uppgifter som assistent och dirigent vid mindre operahus och orkestrar i Tyskland.

Hösten 2006 fortsatte hon sina dirigentstudier vid Kungliga Musikhögskolans diplomklass för professor Jorma Panula. Hon har även deltagit i ett flertal mästarkurser för bl.a. Reinhard Goebel, Eri Klas och Paul Mägi.

Hon är aktuell som inhoppare i en konsert i Hollywood Bowl med Los Angeles Philharmonic den 26 augusti 2008, då hon ersätter Edo de Waart.

Kategorier: intervjuer, konserter

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

”Pappa spelar inte på gatan, han spelar i diket!”

Publicerat den 14 februari 2008 av Mikael Rydh

Jag träffar Kjell Nilsson i matsalen, Futten, på Kungliga Operan en vinterdag. Kjell är sedan några år pensionerad efter dryga 40 år i Kungliga Hovkapellets altviolinstämma. Vi har stämt möte för att han ska berätta lite om sin tid i orkestern.

När började du spela?

– Jag var nio år när jag satte igång lite med violin uppe i Luleå. Dit kom så småningom som kommunal musikledare en värmlänning som hette Folke Larsson. Med tiden hamnade han som fiollärare på Framnäs. Han lärde mig nog det mesta, de viktiga grunderna. Sen var jag på några sommarkurser med Sven Karpe i Källviksbrunn utanför Gamleby, via Lundgrenska stiftelsen. Där stod vi och övade i det gamla brunnshuset. Det fanns gamla ångskåp i badhuset, och där höll vi till och övade. På Källviksbrunn spelades för övrigt Povel Ramels ”Ratata” in i vilken de sjunger ”Var är tvålen?”. Bland andra Lars Fresk och min rumskompis (sedermera lärare på Ingesund) Kjell Larsson m.fl. var där samtidigt.

När jag var 14 år, 1955, och gick i tredje året i realskolan, hälsade jag under sommaren på i Värmland och fick vara med och spela ”Värmlänningarna” i Ransäter. Det var var nog där som mitt intresse för musikteater vaknade.

Hade du en musikalisk familj?

– Min far hade tänkt sig att försörja sig på musik, och gick på Ingesund på 20-talet. Det var ju något av en heroisk bedrift på den tiden, med tanke på att han kom från ”mitt i ingenstans” i Norrland, van vid att vara ute och hugga skog på vintrarna. Småbonde och skogshuggare var han liksom alla före honom i släkten, som bott på samma hemman sedan 1540. Min far bröt sig ur det där och det tycker jag var fenomenalt! Men när han hade varit på Ingesund i några år slog ljudfilmen igenom och en otrolig massa musiker blev arbetslösa, så min far fick sadla om.

Efter pensioneringen har jag ägnat mig åt släktforskning och upptäckte en förfader på min mors sida som var musikalisk. Han var associée i Musikaliska Akademien (en medlem utan rösträtt). Det mest otroliga var nog att ingen i släkten kände till det här, eller konstigt nog hade glömt bort det hela. Han lär till och med ha spelat i Hovkapellet en kortare tid! Hans namn var Erik Hollström, men han finns inte med i några papper. Troligtvis satte de in extra reserver när det var stora saker på gång, oratorier och sånt där. Då tog de in duktiga amatörer, så han lär ha varit med, utan lön.

Visste du tidigt att du ville ägna dig åt musiken?

det blev ett himla liv då jag skulle hoppa av gymnasiet

– Att jag skulle bli musiker var långt ifrån klart, men mina föräldrar och lärare tyckte att jag skulle prova in till Musikhögskolan. ”Det skadade ju inte att prova…” Året var 1957 och jag hade börjat gymnasiet. Till allmän överraskning kom jag in på Ackis i Stockholm på altfiol, ett instrument som jag trakterat något eller några år. Jag tog platsen, och det blev ett himla liv då jag skulle hoppa av gymnasiet. Rektorn kallade in mig och förklarade att det var fullkomligt vansinnigt. Men senare var det ganska trevligt att ha ett fast jobb här på Operan, innan mina f.d. klasskamrater tagit studentexamen.

Du började jobba parallellt med studierna?

– Ja. På nyåret 1959, efter tre terminer, behövdes det extramusiker då Operan skulle åka till Edinburgh på turné. Då blev jag tillfrågad. Många stråkmusiker behövdes till bland annat Valkyrian, som skulle spelas sex gånger under de tre veckorna. Dessutom spelade vi Maskeradbalen, Rigoletto och Wozzeck. Vi kallades stipendiater, och fick lite lägre lön.

Min lärare på Ackis, Tage Broström, dog och jag fick under något år Bertil Appelbom istället, men honom kom jag inte alls överens med. Jag jobbade mer och mer på Operan och stämledaren Gösta Finnström blev då min lärare. Vi stannade ofta kvar i operahuset när han undervisade mig. Siegfried Naumann, som var dirigentlärare på Musikhögskolan, tyckte inte om detta utan ansåg att jag måste vara med i elevorkestern på skolan. Benny Schweidenbach och jag kallades in till honom minns jag. Vi förväntades sitta och spela skalor med elevorkestern. Benny blev irriterad på detta: vi var ju anställda i Hovkapellet och då kändes det fånigt att lägga tid på nybörjarövningar. Så vi hoppade av!

Samtidigt som jag började i Hovkapellet kom också Ulf Engström, Stig Lagerkvist (violin 1), Sven Lundbom, Benny Schweidenbach (violin 2) och Per-Göran Skytt (cellist, senare Filharmonien och Freskkvartetten). Ulf och jag blev kvar till pensionen.

Även kontrabasisten Åke Asp började ungefär samtidigt som jag. Han hade varit vikarie redan tidigare. Hans far hette Viktor Asp och var också basist. Viktor är en av de musiker som förekommer oftast på inspelningar i Sverige. På 20-talet hade han de flesta basjobben på grammofon. Han spelade både ”blåsbas” (tuba) och stråkbas på stenkakorna.

Fick du provspela till Hovkapellet?

– Nej, det var mina lärare som skickade ner mig hit. Det var förresten flera före mig som blev erbjudna det här, men dels så var det ”inte fint nog” att sitta här och harva, dels skulle de sköta sina studier. Jag tyckte däremot det var vansinnigt kul! Det var ju en helt ny värld här nere! Inte bara orkestern, utan alla intressanta människor man träffade, solister, kör, balett, scenjobbare, i verkstäder och ateljéer. 1960 skulle altviolinstämman utökas från sex till sju platser, och då fick jag genomföra en informell provspelning.

Har du jobbat i andra orkestrar?

– Inte som fast anställd, men på 60- och 70-talen sprang man ju väldigt mycket som vikarie. Mest i Stockholms orkestrar men även i Norrköping och Gävle med flera. Jag tycker dock att det är så ”konstnärligt och förnämt” i de andra orkestrarna, att det blir en slags inavel av det hela. Här på Operan kan man ju sätta sig och prata om något annat än musik med någon från målarverkstan t.ex.

Hur var din första tid i kapellet?

– Min första produktion blev Stockholmspremiären av baletten Månrenen. Märkligt nog var det samma produktion som avslutade min tid i Hovkapellet efter 42 år. Vi var senare ute på folkparksturné med den och orkestern var nedbantad till endast 14 man. Vi spelade så starkt vi kunde men det lät ingenting utomhus. Folke Nilsson höll i pinnen. Detta var extrajobb under semestern, då de som ville kunde delta. Det gjordes en opera- och en baletturné varje sommar. Eduard van der Kwast tog operaturnén och jag fick baletten. Törnrosa och Figaros bröllop är exempel på andra föreställningar jag var med på i folkparkerna. 80 kr om dagen var gaget inklusive traktamente, så det blev inte särskilt mycket pengar över. Värt att komma ihåg är att det på den här tiden inte fanns några studielån eller dylikt så man fick skrapa ihop pengar till utbildning bäst man kunde.

Min familj kom ibland ner till Stockholm från Luleå för att lyssna; de tyckte det var mycket trevligt. Och en gång var vi uppe i Luleå och spelade, en operaturné på vintern. Det var en stor händelse den gången och mina föräldrar var i publiken. En fotograf hade sett dem hälsa på mig och över bilden i tidningen dagen efter stod rubriken ”Såg sonen i diket”.

När vår dotter Deidre var fyra-fem brukade hon ofta snacka med sin kompis, farbror Sture i Ica-affären. Hon berättade en gång för honom att hennes kusin skulle gå i vaktparaden. Farbror Sture frågade då om hennes pappa skulle vara med och spela och hon svarade: ”Nej, pappa spelar inte på gatan, han spelar i diket!”

Du jobbade länge här på Operan, 42 år. Hur var det?

– Det var verkligen kolossalt roligt! Det är klart att det var en del knorrande och bråk om arbetstider och klagomål på kapellmästare och sånt. För att få bra dirigenter måste ledningen vara ute sådär fem år i förväg, men vi förstod ju – som konstruktionen ser ut med anslag och planering – att det inte är så lätt att ha den framförhållningen.

Och så arbetstiderna förstås. De försökte ju alltid att ta ut så mycket som möjligt av orkestern… Vissa chefer insåg dock att det inte gick att spela maximalt vecka efter vecka, då lät det inte bra efter ett tag! En praxis var att orkestern skulle få vila under en Wagnerperiod. Men att då lägga in Mozartoperor mellan Ringenföreställningarna var ingen vila – Figaros bröllop t.ex., som på sätt och vis är mer ansträngande än Wagner för stråkarna!

Vi spelade mycket på Drottningholm också, det var likadant där. För stråkmusiker är det otroligt jobbigt att spela opera seria, Gluck och liknande. Man får ju aldrig ta ner instrumentet och vila, det är bara långa toner! Att vi sen hade nån slags vintermössor till peruker och tjocka kostymer på oss gjorde det inte lättare, särskilt inte när det var varmt.

Vi hade också ständigt krig med professor Agne Beijer, han som återupptäckte teatern på tjugotalet.

Vi hade också ständigt krig med professor Agne Beijer, han som återupptäckte teatern på tjugotalet. Varje dag ställde han personligen in 1700-talsstolar i diket som var så låga att man fick ryggskott direkt. Det skulle se riktigt ut, tyckte han, och det hade han ju rätt i. Men det var många fler föreställningar på den tiden så för att överleva ställde vi varje kväll in mer sittriktiga stolar. Morgonen därpå bytte professorn ut dem igen.

Gustav Hilleström var chef på den tiden. Han tryckte in så mycket folk det bara gick och satte in extrastolar vid behov. Det skulle brandmyndigheten aldrig godkänna idag.

Operan hade föreställningar på Drottningholm i början och slutet av sommarsäsongen. Ett år spelade jag Rossini med Drottningholmsteaterns egen orkester. Det var samma år som min dotter Deidre föddes. Då bestod orkestern mest av filharmoniker, den så kallade ”Hötorgsligan”.

En av de bästa produktioner jag varit med om, då allting stämde, var också ute på Drottningholm. Il pastor fido av Händel. Charles Farncombe, som nyligen dog, dirigerade. Dekor och kostymer var fantastiska, David Walker stod bakom den och balettchefen Mary Skeaping rekonstruerade danser. Sångarna stämde perfekt, kör och alltihop var bra. Som helhet var detta en av de allra bästa produktioner som jag deltagit i. Jag och Lars Brolin spelade för övrigt viola d’amore i en aria – det var kul. Vi spelade operan på turné i Wiesbaden och Edinburgh också, den var mycket populär.

Är det några dirigenter som du minns särskilt?

– Silvio Varviso var ju fenomenal på sin tid! Det blev mycket bra resultat de åren han var här. Det är sorgligt att han verkade ha tappat gnistan vid sitt sista besök här för några år sen.

Ringen och Rosenkavaljeren med tysken Rudolf Kempe på 70-talet var något extra. Han kom till en orkester som kunde sina saker; vi smällde ju i oss de pjäserna med Varviso. Kempe kom in och kände bara lite grann, provade några ställen och sen var det föreställningar – och det blev kanonbra! Sångarna var också mycket bra. Några föreställningar med Nils Grevillius var också minnesvärda.

Jag hann faktiskt också få vara med i några föreställningar med Jussi Björling. Visserligen hade jag inte vett att uppskatta det då; det var alldeles i början då de satte in en utan repetitioner. Man skulle in direkt bara. Bokförare i violastämman var Eduard van der Kwast. Han hade för sig att alla nya på hans tid började med att ”sitta på rutin” som det kallades. Man fick spela allting under tre månader, för att lära sig repertoaren. Och det var mycket repertoar och stora bitar. Det var ett alldeles korkat sätt lära sig, då det blev alldeles för mycket på en gång! Bland annat var det Manon Lescaut med Jussi Björling och Grevillius. Alldeles färsk hade man ju all möda i världen för att inte ”åka in” och spela i pauserna i direktsändning i radio!

Det hör till saken också att vi spelade både Trubaduren och Rigoletto med gamla noter från omkring 1850-talet, som var fullkomligt hopplösa. De tryckte en not och sen var det likhetstecken då samma not upprepades. Tonarter sattes bara ut en gång i början; numera sitter de ju som påminnelse på varje notrad. Franska ”felvända” pauser osv. Det var ganska svårt att spela efter de noterna om man inte var van – och det var man ju inte!

Förresten, alla de så kallade ”enkla” styckena – det är så otroligt lätt att åka dit på de där operorna och vilken åsna som helst hör ju om det är fel! Likadant med wienervals, många undrar varför man ska repetera det, wienervals kan väl alla? Men det är mycket svårt att få ihop det så det blir bra, speciellt om det är enkel musik!

Jussis sista föreställning var Trubaduren av Verdi och den gick också i direktsändning på radion. Det var i samband med det stora Sixten Ehrling-bråket. Sixten Ehrling skulle dirigera Ringen och började repetera och sedan skulle Jussi ha den här föreställningen, en söndagsmatiné. Orkestern ville repetera inför den, men Sixten sade nej till det. Han ville inte sätta av tid från sina repetitioner till Herbert Sandberg så att vi skulle få friska upp minnet. Och detta blev droppen som kom det hela att rinna över. Inte sjutton ville han ge av sin tid till en annan dirigent om han kunde undvika det! Och så var alla kapellmästare.

Nästan den enda dirigent som inte var sån var Berislav Klobucar. Första gången han kom hit gjorde han Elektra tillsammans med regissören Hartmann. När repetitionstiden började närma sig slutet kom scenens byrå och frågade om de inte behövde fler repetitioner, för det begärde ju alla kapellmästare och regissörer. ”Nej”, svarade de, ”det är klart.”

Klobucar, ”Klubban”, var en klippa som man alltid kunde lita på. Allt han ledde (till skillnad från de som dirigerade ”under Hovkapellets vana ledning”) var av hög klass. Hans särmärke var att resa sig från pallen högst en gång under en akt och då blev det musik, vill jag lova. Han kunde vara barsk men fnittrade ibland som ett barn.

Då hade han beställt blommor, mimosa, som fraktades upp från Italien och dem delade han efteråt ut till alla i orkestern.

En dirigent som aldrig nånsin betedde sig illa var en herre som hette Ino Savini. Han hade tydligen en privatförmögenhet och var inte alls beroende av att vara här och arbeta. Oföränderligt artig och vänlig var han, och han fick till det bra också. Det var bara en sak med honom – och detta hände alltid minst en gång per föreställning – han blev så rörd att han började gråta och glömde att slå och då gick det åt skogen. Men han hade verkligen stil. När han var ute på en sommarturné i folkparkerna med La Traviata uppträdde han i vit smoking. Han hade skaffat sig en liten lampa som han placerade på golvet vid dirigentpulten och belyste honom underifrån.

En påskhelg hade vi premiär på Verdis Nabucco, Nebukadnessar, med Savini. Då hade han beställt blommor, mimosa, som fraktades upp från Italien och dem delade han efteråt ut till alla i orkestern. Vid den här tiden, omkring 1964-65, var det inte så vanligt att man flög upp blommor på det här sättet.

Någon i orkestern du vill nämna?

– En person i orkestern som jag minns särskilt var Allan Olsson, 1:a trumpetaren. Det var en vänlig själ och om honom finns det mycket att berätta. Den skånska dialekten hade han lagt bort och till utseendet liknade han Winston Churchill. Han var lärare på musikhögskolan i bleckblås. Det fanns då bara en lärare på trumpet och basun och jag tror han hade hand om tuba också. Han byggde även egna instrument. Allan hade börjat som violinist och konsertmästare på biografer och hade en stor orkester på cirka trettio man på en biograf på Söder. Han var ett snille: när han sökte trumpettjänsten i Hovkapellet spelade han tredje satsen ur Mendelssons violinkonsert – på trumpet!

Hur upplevde du orkesterns utveckling?

– Genomgående var det lägre kvalitet på orkestern då jag började, men orkestern fick ihop det ibland och det blev då riktiga kanonföreställningar. Men standarden generellt har ju höjts enormt mycket med tiden.

Orkestern gjorde Wagner bra?

– Ja, det gjorde vi. Jag tror att man måste spela de där pjäserna så mycket att man har dem i skallen. Innan man kan påstå att man verkligen vet vad det rör sig om måste man ha spelat dem i flera år.

Kjell berättar avslutningsvis att han nu har lite problem med sömnen då han precis fått mängder av spännande material till sin släktforskning, något som håller honom sysselsatt på nätterna. Vi önskar honom lycka till med det i framtiden!

14 februari 2008, Mikael Rydh

Kategorier: intervjuer, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Samtal med Edit Wohl-Ernster

Publicerat den 20 maj 2006 av Backa Katarina Eriksson

En mulen torsdag i september tog jag med mig min vän och kollega Ann-Marie Hofer för att besöka pensionerade konsertmästaren Edit Wohl. Edit var en av de första kvinnliga hovkapellisterna, och kom sedermera att bli Sveriges första kvinnliga konsertmästare.

HON ARBETADE I KUNGLIGA HOVKAPELLET mellan 1952 och 1985 med ett kortare avbrott. Jag funderar ibland mycket över hur livet gestaltade sig för mina företrädare, och hur det var exempelvis för Edit som en av mycket få kvinnor i den då mansdominerade orkestern.

Edit är utbildad i Budapest och kom till Sverige med sin familj i mitten av fyrtiotalet. Hennes far hade affärskontakter i Sverige, och i och med det mycket kontakt med den svenska ambassaden och ambassadör Per Anger, som även kom att bli en vän till familjen.

Per Anger var en av diplomaterna vid Raoul Wallenbergs sida i Budapest under andra världskrigets slutskede – den svenska legationen hade under hans ledning redan påbörjat arbetet med att rädda ungerska judar när Wallenberg kom till Budapest 1944. Genom dessa kontakter kunde familjen lämna Ungern, som inte var ett lätt land att leva i för judar på den tiden.

1952 FANNS EN PLATS som violinist i Hovkapellet utannonserad. På den tiden fanns det platsannonser i två kategorier, platser för män och platser för kvinnor! Violinistplatsen stod under ”platser för män” men Edit anmälde sig ändå till provspelningen som ägde rum på Operans scen, med nerdragen ridå.

Juryn blev mycket förtjust i den sökandes spel och ansåg att han skulle erbjudas tjänsten – ända tills ridån drogs upp och de såg att det var en kvinna som stod där.

Juryn blev mycket förtjust i den sökandes spel och ansåg att han skulle erbjudas tjänsten – ända tills ridån drogs upp och de såg att det var en kvinna som stod där. Det ansågs allmänt att en kvinna omöjligen skulle orka med arbetet rent fysiskt, men efter en stunds diskussion ingrep maestro Sixten Ehrling och övertalade juryn att provanställa henne. Det visade sig senare att Edit Wohl under sitt yrkesverksamma liv ytterst sällan skulle vara sjuk.

Ungefär ett år senare ringde Ehrling upp henne och erbjöd en plats som konsertmästare. Hon sade först nej, eftersom hon kände att kollegorna kanske fortfarande trodde att hon inte skulle klara av arbetet, men då Ehrling berättade att det var ett önskemål från orkestern tackade hon ja.

HUR VAR DET DÅ ATT ARBETA I KUNGLIGA HOVKAPELLET i mitten på 1950-talet? Kände hon sig som kvinnlig pionjär, kände hon sig socialt utanför?

Nej, Edit har mycket positiva minnen från hela sin karriär, och säger att hon hade så otroligt mycket roligt under åren på Operan. Det sociala livet i orkestern låter märkvärdigt likt det vi har än idag, och hon kände sig aldrig utanför gemenskapen. Det som däremot störde henne var den uttalade antisemitism som fanns hos flera kollegor.

Jag tycker att det borde ha stört en hel del att det varken fanns omklädningsrum eller skåp – men det som för mig känns som helt otänkbart verkar inte Edit ha bekymrat sig nämnvärt över. Det hände att damerna i orkestern vid behov fick dela loge med sångerskor, eller klä om på någon toalett, men så småningom förändrades de här förhållandena i och med att fler kvinnor anställdes i orkestern.

UNDER VÅREN 1960 pågick det stora bråket mellan orkestern och Sixten Ehrling, och Edit fann det mycket otrevligt. Ehrling var ju den som övertalade hovkapellisterna att provanställa henne, och han var en viktig person för henne. När maestro Ehrling till slut lämnade operahuset gjorde Edit det också – hon började i Filharmoniska orkestern.

Men hon trivdes aldrig där. Det var en helt annan arbetsmiljö än den hon var van vid på Operan. Hon tyckte det var tråkigt med den nedsättande attityd filharmonikerna visade gentemot operamusikerna, så när telefonen ringde, och hon tillfrågades om hon inte ville komma tillbaka till Hovkapellet, tackade hon ja och återvände efter ett års bortavaro.

VID SIDAN AV ARBETET i orkestern spelade Edit mycket kammarmusik, i första hand med sin kvartett, Wohlkvartetten (med Ulf Engström, Lars Brolin och K-G Bergström), men också i andra sammanhang. Det blev också många utlandsresor och kontakter i den akademiska världen genom Edits make, professor Lars Ernster. Han var professor i biokemi vid Stockholms universitet och dessutom mycket engagerad internationellt.

Vi hade en mycket trevlig förmiddag i Edits vackra hem, och det kändes fantastiskt roligt för mig att få höra förstahandsberättelser om händelser jag bara hört talas eller läst om. Dessutom var det väldigt roligt att höra Edit spela – jag bad att få ta en bild på henne med Guarneriusviolinen – och då tog hon även fram stråken och spelade medan jag fotograferade.

Kategorier: historia, intervjuer, musiker

1 kommentar »