Hovkapellet hem
Sommar i Savonlinna
I skrivande stund har Kungliga Operan och Hovkapellet semester, men om två veckor börjar repetitionerna inför sommarens turné till Savonlinna Nyslott Operafestival i Finland, där solister, kör och orkester medverkar i två produktioner: Figaros bröllop och Elektra.
Scen: Olavinlinna slott (Olofsborg). Läs mer om denna borg från 1470-talet på Wikipedia. Du kan hitta fler bilder på borgen här.
Dirigenter: Patrik Ringborg (Elektra) och Stefan Klingele (Figaros bröllop).
Föreställningsdatum: 27, 29, 30 juli ges Figaros bröllop och 28 och 31 juli ges Elektra.
Kungliga Hovkapellets förening 90 år
FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.
Emil Trobäck
Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.
Inför det här jubiléet har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.
Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.
Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!
Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.
I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!
I räkenskaperna för 1926, jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.
TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.
Under resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.
Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…
KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.
Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer
Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.
Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.
1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.
Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.
De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.
Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!
På den rent fackliga sidan är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.
16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).
Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.
Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning, för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.
PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.
Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.
På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.
1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.
PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.
Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?
Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.
Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.
På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.
Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950 hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.
Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.
Concordia in consonanti!
Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner
Macbeth tillbaka
”Fasansfullt lysande” skrev pressen om Lena Nordin som Lady Macbeth i samband med premiären på Verdis Macbeth i februari i fjol. Nu är Vilppu Kiljunens uppsättning tillbaka med Marcus Jupither ffg och Lena Nordin som paret Macbeth. Nya i sammanhanget är även Lennart Forsén som Banquo, Jonas Duran som Macduff och Klas Hedlund som Malcolm.
Macbeth. Opera i fyra akter (paus efter akt 2). Musik: Giuseppe Verdi. Text: Francesco Maria Piave efter William Shakespeare. Version 1865 (final: version 1847). Från den 5 juni kl 18.00. Spelas 6 gånger t o m 15/6. Längd ca 3 tim 10 min. [Torbjörn Eriksson, presschef på Operan.]
Hovkapellet dirigeras av Pier Giorgio Morandi.
Kategorier: föreställningar, opera, recensioner
Concordia in consonanti
6 maj 2010 fyller Kungliga Hovkapellets förening 90 år! Med anledning av jubiléet kommer vi att publicera några historiska artiklar om den här perioden i orkesterns historia. Medlemmar och gäster kommer att högtidlighålla jubiléet vid en mottagning efter kvällens föreställning, och festbilder kommer givetvis så småningom!
Några av Hovkapellets förening ordföranden de senaste decennierna: Peter Höglund, Sven-Erik Eriksson, Peter Bergström, Einar Sveinbjörnsson, Lars Gerdt (nuvarande ordf.), Backa Katarina Eriksson, Urban Gradén och Ulf Engström.
Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, historia, musikerlivet, orkestern
100 stationer blir 100 känslor
Nu byter Operan ut varje station i Stockholms tunnelbana mot en känsla. Och till varje känslostation finns ett utvalt stycke opera- och balettmusik. Skriv in mellan vilka känslor du vill resa i känsloplaneraren, så får du en spellista med musik att njuta av längs din väg. Medtag näsduk.
Kategorier: humor, utblickar, video och ljud
Minnen
Hej igen!
Att skriva bloggar är annorlunda än vad jag trodde. Från början trodde jag det var busenkelt att komma på vad jag ville skriva om..men icke!! Jag liksom funderar annorlunda, jag tänker är det här intressant eller det här eller detta kanske och det mesta tänker jag nej om. Nu ska jag göra på ett nytt sätt jag ska skriva om mina veckor och strunta i om det är intressant för det var nog tanken från början!!
Nu har det varit påsklov för barnen och vi lyckades med att de fick vara hemma hela veckan med undantag av en dag. Vi har ju inte påsk eller sportlov på operan så just dessa veckor kan kännas lite sådär.. Denna veckan gick bra med hjälp av min fina bror och min kompis som ibland säger- behöver ni hjälp är det bara att säga till!! Sånt betyder mycket känner jag.
Jag har repeterat Våroffer, ett verk som jag har längtat efter att få spela!! Jag har ett helt otroligt minne från just Våroffer när jag var barn.
Eftersom jag har vuxit upp med två föräldrar som jobbade på operan så har ju Våroffer dykt upp med jämna mellanrum. Pappa var fagottist så redan där har ju stycket gett en viss spänning. Det kunde kännas hela dagen innan föreställning att det var något spännande pappa skulle göra på kvällen. Mitt starkaste minne gäller mamma…
Hovkapellet skulle spela Våroffer konsertant i Berwaldhallen med Maestro Sixten Ehrling. Mamma hade övat mycket och säkert pratat om att det var svårt och kanske sagt -hur ska det gå, jag kommer inte riktigt ihåg. Det jag kommer ihåg är när jag sen skulle höra denna konsert. Jag blev så otroligt nervös för mamma! Jag visste ju att Maestro Ehrling hade ett stort temperament och inte alltid sa saker till musikerna på det ”snälla” sättet. Jag satt uppe på en läktare och var helt övertygad om att ifall mamma hamnade fel bland alla rytmer skull Maestro bryta konserten och skälla på mamma inför all publik!! Vilken puls jag hade. Det gick bra för mamma och vi kunde återse varandra efter denna konsert med en glad känsla.
Minnen har jag gott om! En rolig sak med att vara på operan som barn är att allt finns där, alla fantasier kan bli ”på riktigt”. Fortfarande kan jag ibland tänka att det är lite konstigt och underbart att man inte hajar till för mer än vad man gör. T ex när man sitter i matsalen under en repetition och hör kallningarna.. Ett lik till scenen tack, två kaniner till scenen, tomteblossen passa nu osv eller om man(utan att reagera) möter blåmålade människor utan huvud i korridoren.
Jag fick ofta följa med mamma och pappa till jobbet (oj vad jag tjatade). Pappa och jag gick ofta runt bakom kulisserna och träffade olika människor och tittade på olika saker. En gång fick jag titta och prova kniven som Tosca lite senare skulle mörda Scarpia med. Jag satt sen och såg detta mord och kände mig nöjd för JAG visste ju att det inte var på riktigt…
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, konserter
Besök Operan på påsklovet
Besök Operan under påsklovet!
Under påsklovet, den 8 och 9 april hälsas alla påsklovslediga barn med familjer välkomna till Kungliga Operan.
Följ först med på en visning bland gyllene salar och hemliga skrymslen. Avsluta sedan besöket med en härlig konsert av Stockholmskvartetten (med musiker ur Hovkapellet) i Guldfoajén!
Programmet passar barn mellan 5 och 12 år och visningar och konserter ges 8 och 9 april med start klockan 9.30. Dörrarna öppnas en halvtimme innan – samling i stora entrén.
Observera att antalet platser är begränsat. Läs mer på Operans hemsida.
Figaros bröllop
Det drar ihop sig till premiär för Figaros bröllop eller ”Den galna dagen” – Mozarts berömda opera buffa i fyra akter. Text: Lorenzo da Ponte efter Beaumarchais skådespel. För regi och scenografi står Ole Anders Tandberg. Premiär på Kungliga Operan den 27 mars kl 19.30. Spelas 14 gånger t o m 14/5.
Premiären direktsänds i SR/P2 27/3 med start klockan 19.15.
Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans kör leds av dirigenten Stefan Klingele.
Kategorier: föreställningar, opera
Dirigenter…?
Det känns som om det är dags att kommentera dirigentens roll i våra liv. En utmärkt tidpunkt för det…
Har man aldrig spelat i en orkester är det nog svårt att föreställa sig vilken betydelse dirigenten har för resultatet. Han eller hon står ju bara där och viftar yvigt och kan förefalla rätt överflödig. En solospelare helt utanför orkestern. Fel, fel, fel!!! Det är nästan absurt vilken betydelse dirigenten har för slutresultatet.
Det handlar dels om det mest uppenbara – att hjälpa orkestern att spela tillsammans, samtidigt. Hålla tiden. Det handlar också om att vara den sammanhållande musikaliska kraften, att se till att det är en musikalisk tolkning snarare än 85 (eller hur många musiker det nu är som medverkar) som utgör slutresultatet.
Men även den här beskrivningen av dirigentrollen är en grov förenkling. Dirigentens teknik påverkar så mycket mer (ibland undrar jag om de ens själva inser hur mycket) - orkesterns klang, hur vi lyssnar på varandra, om musiken andas, trygghet, riktning, liv, linjer, magi (brist på magi)….
En konsert eller föreställning blir aldrig riktigt, riktigt bra om inte dirigenten är riktigt, riktigt bra. Då är det något som saknas. Ibland är musiken så fantastisk, vacker , rörande eller mäktig att man till viss del förlåter att det inte når ända fram, men man känner ändå alltid skillnaden. Absolut!!
Inget gör oss orkestermusiker så deprimerade och frustrerade som dåliga dirigenter. Det hjälper inte att de gör sitt bästa, om det inte är tillräckligt för musiken. Om de inte kan visa det.
På samma sätt som vår tillvaro blir alldeles rosenskimrande och underbar med en riktigt bra dirigent som förstår musiken, som kan förmedla den med sin teknik och får oss att låta så bra som det bara är möjligt. Med de dirigenterna blir vårt jobb ett av de absolut bästa som finns.
Vi är alltså anspråkslösa små varelser, vi önskar oss inget mindre än fullkomligt geniala dirigenter…i stort sett hela tiden.
Det var min lilla fundering den här veckan
Mia
Kategorier: dirigenter, musikerlivet, orkestern
Rörigt värre!
Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.
Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!
Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…
…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!
Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.
Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?
Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?
Men bara när jag har bra rör.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument