Hovkapellet hem » Publicerat under kategori bakom kulisserna
Drottning Kristinas stora basviolin
Kungliga Operan i Stockholm är ägare av en kontrabas, signerad Giovanni Paolo Maggini år 1597, som levde och arbetade i Brescia, Italien, mellan 1580-1632 ca. Det unika med instrumentet är att det fortfarande är i bruk av kontrabasgruppens stämledare i Kungliga Hovkapellet trots att den är äldre än regalskeppet Wasa.
Redan 1773 omnämns ”Drottning Cherstes stora basviolin” i ett brev. Enligt en muntlig tradition lämnades den kvar i Stockholm av utländska musiker. Men när? Vilka tog hit den? Vem har vi att tacka för denna, än idag välklingande, klenod?
Musiken i inslaget är av Monteverdi: ”Lidia” och ”Quando l`Alba in oriente”, arrangerade för två kontrabasar.
Läs mer om det unika instrumentet här.
Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, special, video och ljud
Hovkapellets julkalender
Första december startar lucköppningen i Hovkapellets förenings egen julkalender.
Under 25 dagar kommer olika konstellationer av musiker bjuda på musikaliska smakprov inför julen. Med julkalendern vill orkestern sprida ljus och glädje i decembermörkret och skicka en hälsning till publiken och alla lyssnare att det kommer en tid efter pandemin och att vi ser fram emot att mötas igen. Operahuset är stängt, men musiken lever vidare! Håll ut!
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, special, video och ljud
Följ musikerna på Instagram
Kontrabasisten Emily Honeyman och hennes make, violinisten Aleksander Sätterström har dragit igång Hovkapellets musikers nya Instagramkonto. Syftet är att ta följarna med bakom kulisserna och visa orkesterns arbete inifrån, vilka vi är och vad vi gör.
Följ kontot på instagram.com/kungliga.hovkapellet/
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern, special, video och ljud
OperanPlay
Ta del av OperanPlay, upplev operahusets föreställningar och kom in bakom kulisserna! OperanPlay är Kungliga Operans digitala kanal, där konserter, föreställningar, balett och evenemang visas utan login och utan avgifter. Just nu visas t ex Orfeus och Eurydike, Madama Butterfly, Short Stories, Valkyrian och teveproduktionen Livet på Operan mm.
Tisdagen den 31 mars bjuder Kungliga Operans tillträdande musikchef Alan Gilbert in till en symfonikonsert i miniformat på OperanPlay. Konserten framförs av musiker från Kungliga Hovkapellet, medlemmar ur Filharmonikerna, pianisterna Martin Sturfält och Simon Craaford-Phillips samt sopranen Elin Rombo.
Se operan.se och operanpplay.se för mer information.
Kategorier: bakom kulisserna, balett, barn och unga, evenemang, föreställningar, inspelningar, konserter, musiker, opera, orkestern, sångare, special, video och ljud, Wagner
Till minne av Sixten Ehrling
1:e hovkapellmästare Sixten Ehrling skulle i år fyllt 100 år. Oboisten Backa Katarina Eriksson minns en dynamisk dirigent.
1:e Hovkapellmästare Sixten Ehrling lämnade Operan och Kungliga Hovkapellet efter en turbulent period på 60-talet, men återkom under den sista delen av sin karriär som gäst vid flera tillfällen.
Jag anställdes 1985, och spelade med honom under den här sista perioden, och med tiden började jag undra över vad den här konflikten egentligen bottnade i. Det jag upplevde var en enormt skicklig dirigent, ganska lynnig som person, men inget exceptionellt som numera skulle kunna förorsaka så stora motsättningar.
När jag för ett antal år sedan gjorde ett litet forskningsprojekt med anledning av Kungliga Hovkapellets Förenings 90-årsjubileum gick jag igenom alla mötesprotokoll i våra arkiv. Det var intressant läsning, och jag kan bara dra slutsatsen att Ehrling var före sin tid. Mycket av motsättningarna orsakades av hans höga konstnärliga krav som vi nu ser som självklara, och snarare ställer på oss själva i första hand. Det var kanske inte helt lyckat att han både var orkesterchef och konstnärlig chef, en organisation av orkesteravdelningen som sedan länge är borta.
Sixten Ehrling gjorde en stor insats för både Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operan i stort; han drev igenom en välbehövlig utökning av orkestern, diskuterade mycket aktivt kvaliteten på gästdirigenterna (som han inte tyckte höll måttet) och gjorde mycket annat för att höja orkesterns och Kungliga operans konstnärliga kvalitetsnivå.
Vid en av hans jämna födelsedagar (det bör ha varit hans 70-årsdag) spelade vi Rosenkavaljeren på Operan, och teaterledningen sa till honom att han fick bjuda vilka han ville på födelsedagsmiddag efter föreställningen. Jag tror inte att ledningen riktigt hade budgeterat för alla de gäster han visade sig vilja bjuda, men hela Kungliga Hovkapellet med respektive firade honom ordentligt på Operaterrassen!
Backa Katarina Eriksson, hovkapellist
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, musiker, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Hovkapellet på 1950-talet
Vi har tidigare haft förmånen att få ta del av hovkapellisten Gösta Macklins operaminnen tack vare hans dotter Kersti som nedtecknat dem. Nu har hon även skickat oss ett antal fotografier tagna på 1950-talet av Gösta Macklin med motiv från orkesterdiket på Operan, premiärfester, turnéer och dylikt.
En antal bilder föreställer personer som vi inte kunnat identifiera ännu eller som vi är osäkra på, så om du som läser detta känner igen någon av musikerna/personerna som saknar namn får du gärna lämna en kommentar nedan eller skicka ett mejl till Hovkapellet eller direkt till Kersti.
För att se mer om medlemmarna på 50-talet, se orkesterlistan: Hovkapellets musiker, säsongen 1950/51.
Stort tack till Kersti Macklin!
-
Bild 40: Rolf Hallberg, violin I, på Skansen.
-
Bild 39: Flöjtisten Olofsson (utan skägg!)
-
Bild 38: Grönvall (altviolinist) i Uppsala.
-
Bild 37: Ernst Kjellberg (violin II) och Johansson på Centralen
-
Bild 36: CW Carlsson och C Cöster (cellist) på 10:ans spårvagn
-
Bild 35: Åke Warthel på Uppsalakrog
-
Bild 34: Axel Herjö(?) och Frohwald Erdtel, altviolinister
-
Bild 33: Gösta Finnström i diket
-
Bild 32: Två okända. Fest på Operan.
-
Bild 31: Maestro Hans Knappertsbusch hyllas av brasset
-
Bild 30: Maestro Hans Knappertsbusch vid matbordet, samtalar med Grünfarb (?)
-
Bild 29: Trumpetare Olsson på HB (KB?)
-
Bild 28: Trumpetare Svensson på HB (KB?)
-
Bild 27: Flöjtisten Carl Achatz
-
Bild 26: Åke Warthel och Pelle Carlsten uppvaktar med present på Lilla Essingen
-
Bild 25: Margareta Macklin, Percy Engbom och Rolf Hallberg uppvaktar till förlovning. Lilla Essingen (hemma hos Macklins).
-
Bild 24: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen
-
Bild 23: Stångberg, Sixten Sundin, fagott. Rolf Hallberg violin I, på Skansen
-
Bild 22: Pierino Gamba dir, Finnström konsertmästare, Skansen.
-
Bild 21: Nils Grevillius och Kung Fredrik av Danmark
-
Bild 20: Repetition inför festligheter till Gustav VI Adolfs 70-årsdag. Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist.
-
Bild 19: Kung Fredrik av Danmark dir, Joel Berglund solist
-
Bild 18: Finnström konsertmästare, Ingrid Fagerström harpa.
-
Bild 17: 3 st okända kapellister (trumpetare Svensson tv, Åke Warthel th ?).
-
Bild 16: Pilotti, Margareta Macklin, okänd.
-
Bild 15: Okända dryckesbröder på hotellrum.
-
Bild 14: Okända dryckesbröder på hotellrum.
-
Bild 13: Margareta Macklin och ev Widegren?
-
Bild 12: (Widegren ?) och Margareta Macklin.
-
Bild 11: Okänd och Widegren
-
Bild 10: Elsa Marianne von Rosen
-
Bild 09: Från baletturné (Fröken Julie?)
-
Bild 08: ? – ?
-
Bild 07: Åke Warthel och Elsa Marianne von Rosen?
-
Bild 06: Pilotti och ?
-
Bild 05: Baletten: Verner Klavsen, Yvonne Brosset, Teddy Rhodin
-
Bild 04: ? och Helge Widegren, violin II (?)
-
Bild 03: Fest på Operan (okända)
-
Bild 02: Fest på Operan (okända)
-
Bild 01: Cellister, bl.a. Cöster?
-
Bild 003: Kuriosa. Första gången i diket. Jag (Kersti Macklin) fick följa med pappa till Operan en dag när orkestern hade ledigt. Året är troligen 1955, jag är ca 3 år. Har ett svagt minne av att vi var inne i ett mörkrum för fotoframkallning. Det var svag, röd belysning och kanske låg det nedanför den korta trappan på bas-alt-brass-slagverkssidan av diket. Ett litet rum där, i anslutning till omklädningsrum och orkesterfoajé.
-
Bild 002: Gruppfoto på hovkapellisternas barns julgransplundring, kanske 1955. Jag (Kersti Macklin) sitter, liten och smal, på golvet, t v, längst fram. Gissningar: Längst upp, t h, står Finnströms dotter. Nästan i mitten sitter en liten dyster pojke, det kan ev. vara sedermera överåklagare Christer van der Kwast. Med på bilden torde också bl a finnas Gösta Lax’ son och Folke Englunds son. De är ungefär i min ålder.
-
Bild 001: Okänd. Någon som kan hjälpa oss att identifiera mannen på bilden? ’To Gösta Macklin with best wishes [signatur] 1956’
Foto: Gösta Macklin
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, historia, musiker, musikerlivet
Traviata repeteras
Just nu repeterar Hovkapellet La Traviata med dirigenten Giampaolo Bisanti. Bild från en orkesterrepetition den 28:e april i Operans repsal i Gäddviken. Nypremiären äger rum på Kungliga Operan 13 maj 2015.
Kategorier: bakom kulisserna, Gäddviken, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Parsifal
I den kommande uppsättningen av Wagners Parsifal på Operan kommer hela stråket i Kungliga Hovkapellet att använda träsordiner istället för de vanliga av gummi eller plast. Under de nu pågående repetitionerna har de provats ut – de ger en helt ny klangbild i de dämpade partierna i verket, dov men samtidigt kärnfull och intressant. Spetsa öronen lite extra under premiären den 5:e oktober!
Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, repetitioner, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
”Livet på Operan”
På onsdag 28 augusti sänder SVT premiäravsnittet av ”Livet på Operan” på SVT1 och SVTPlay klockan 21.00.
I fem entimmesavsnitt får tittarna lära känna de som tillbringar dagar och nätter på och bakom scen på Kungliga Operan i Stockholm. Bland personerna som teveserien följer hittar vi två hovkapellister, hornisten Ayman al Fakir och slagverkaren Roger Svedberg.
Kategorier: bakom kulisserna, special, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Gösta Macklins operaminnen
Det kom ett mejl till redaktionen från Kersti Macklin i Falun. Hon är dotter till hovkapellisten Gösta Macklin, som arbetade i orkesterns violin II-stämma. Kersti har gjort en sammanställning av sin pappas minnen från orkesterlivet efer en bandupptagning 1996, fyra år innan Gösta avled. Vi tackar och bockar och publicerar här Göstas operaminnen.
Vorspiel (med språng!)
Gösta Macklin
Född 1921 i Jugansbo, Sala landsförsamling.
Uppvuxen huvudsakligen i Orsa.
Avliden år 2000 i Falun.
Violinstudier på Ingesund och på ”Ackis” för Charles Barkel.
Anställd i Hovkapellets 2:a-fiolstämma 1948 – 1979.
…och så trimmade han tvåtaktare (Saab). Göstas kusin, Anders Berglöf från Orsa körde en Macklin-trimmad Saab, när han kom 3:a i bantävlings-SM, någon gång på 60-talet.
Sanningen att säga minns jag honom oftare sitta med räknestickan och fundera på någon motordetalj att förbättra, än att han övade på fiolen. Ibland tog han dock hem någon orkesterstämma och jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle. Det var på den tiden när jag själv tyckte att jag hade förvärvat lite violinkunnande och bra ton. Jag satt väl och övade på en sonat eller dylikt. Inspirerad och med illusioner. 2:a-fiolstämman till R.Strauss ”Die frau ohne Schatten” stod på ett notställ i vårt musikrum i Herrängen.
En i mina ögon ospelbar gröt.
Då kom pappa Gösta in i rummet. ”Får jag låna fiolen” (ingen fråga, en order!) sa han, tog den och spelade ett par av de värsta sidorna i ”Die frau”-noterna.
Bara så där rakt på, utan att värma upp det minsta. Han kom väl direkt från garaget. Det bara swischade till när han rev av den svåra stämman som om det vore ett hårdrockssolo. Fy tusan, vad knäckande… och här trodde man att man kunde något!
Så kan livet te sig när man är hovkapellist-barn! Att få ta del av en hård, naken sanning om människans ofullkomlighet i form av Richard Strauss. Ja, beträffande den sistnämnde, vet jag att den erfarenheten är jag inte ensam om.
En obeveklig, grym upptäckt, att man har en mycket lång väg att vandra… och jag vandrar och vandrar…
Föreliggande Gösta Macklin-episoder har sammanställts av mig, dottern Kersti,
efter en bandupptagning julaftonen 1996. Om någon händelsevis har något att tillägga, tages det tacksamt emot av undertecknad.
Falun i oktober 2012. Kersti Macklin
Ang. notmaterial, Tannhäuser
Minnen från operatiden dyker upp. Det finns massor att fundera över, bl a myterna om Sixten Ehrlings ”djävlighet” mot musikerna, som ej alls stämmer.
Jag har en helt annan erfarenhet. Här, några exempel:
Någon gång under mina första år i Hovkapellet repeterades Tannhäuser under Herbert Sandbergs ledning. Notmaterialet var enligt min mening under all kritik. Stämman bestod av två stämmor, Paris- och Dresdenupplagan, mellan vilka musikerna antogs läsa växelvis. Notskriften, sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, var nästan oläslig. En takt kunde utgöras av sidans hela bredd, dessutom försedd med text, skriven av någon durkdriven, talangfull skönskriftstecknare. Allt på papper som gulnat och mörknat under årens gång.
Att sitta ensam, utan pultkamrat, i diket, intill en puka och brummande kontrabasar, var nästintill ogörligt… man var totalt utlämnad. Vad göra? Snabbt beslut…beklaga sig hos kapellmästaren. Sagt och gjort!
Jag tar med mig de bägge relikerna och går upp till kapellmästarlogen. Träffar H. Sandberg – han som sade sig ”slå” precis som Toscanini (men trots detta spelade ingen som H.S. önskade). Herr Sandberg sade sig ej förstå min kritik, bl a med orden, ”men herr Macklin, om det här stället hade stått i en violinkonsert, hade Ni säkert lärt det utantill”.
Jag fick ej alltså på något sätt gehör för min klagan. Då kommer kapellmästare Sixten Ehrling in i logen och hör min fortsatta kverulans och säger: ”Får jag se”, och tillägger sedan, ”Nej, vet du vad, Herbert, jag skulle då verkligen inte vilja spela efter ett sådant här dåligt material”.
Jag ”vann” alltså striden, tack vare Ehrlings ingripande. (Att jag senare, längre fram, fick ”äta upp” min seger är en en annan historia.)
Wozzek
Året var 1957. Vi hade haft repetition under Sixten Ehrling, i Operakällarens matsal (p g a Operans ombyggnad.)
Jag blev kvar i lokalen efter repetitionens slut, för strängbyte. Alla andra hade lämnat arbetsplatsen. Då kommer Ehrling åter – hade tydligen glömt något. Jag hade strängat färdigt och skulle gå. Då säger Ehrling: ”Herr Macklin, får jag tala med Er, ett ögonblick bara.” Ehrling skriver något, med flygeln som underlag. Ser på mig och räcker det skrivna till mig, med orden:
”Jag menar det verkligen”
Det jag fick i min hand var ett Wozzek-program, rött till färgen. Texten var följande:
”Med hälsning och tack till Gösta Macklin och som ett litet minne av ett utomordentligt fint samarbete och en föredömlig prestation såsom stämledare och soloviolinist i Wozzek. / Tillgivne Sixten Ehrling 4/4 -57”
”81”
Hovkapellet repeterade i Attikssalen, Stockholms konserthus, under Daniel Bell. Han tjatade och tjatade, det var osämja och alla var missbelåtna.
Så blev det paus och vi satte igång igen. Han fortsatte att tjata, trots tillsägelser. Inget var positivt, bara negativt. ”Så och så ska det vara”, sa han, ”så och så slår jag”, sa han. Och så slog han på ett annat sätt.
Jag satt stämledare i 2:a fiol, alldeles under näsan på den där killen. Jag tog ner fiolen, och började vifta med stråken framför ögonen på honom – han brydde sig inte om mig. Jag slutade inte, utan fortsatte att vifta med stråken. Till sist var han tvungen att fråga mig, otåligt och märkbart irriterad:
”Vad är det, vad är det”?
”81”, sa jag.
Då började han bläddra i partituret och leta och slå, blad efter blad… och vände och vred. Och så följde han med pekfingret längs med partitursidorna.
”Ja, 81”, sa han, ”vad är det då, vad är det då?”
”Då går jag i pension”, sa jag.
Nils Grevillius
Första året jag var på Operan hade vi mycket operett och sånt där. På den tiden hämtade man lön uppe på kontoret. Så en gång när jag stod däruppe, kom Grevillius in.
Han var blaskig och hade med sig några solister. Då han kom innanför dörren, ställde han sig och tittade på mig. Han stod så en stund, sen pekade han på mig.
”Vad fan har jag gjort nu då?”, tänkte jag. Då kom han fram till mig och så la han handen på axeln på mig och så sa han:
”Jag ska tala om för er att… den här unge mannen… Förbannat bra efterslagskille!”
Herbert Sandberg
Sandberg var en stöddig plös. Han slog in så här – schlaramm (med pinnen långt bak, ner på ryggen). Och så… schlafs, schafs, schlafs, schlafs…
”Jag förstår inte… jag slår precis som Furtwängler… och han får det att låta, men inte jag…”
—
En gång hade vi Sandberg, det var en gnällig, rörig repetition. Scenarbetarna flyttade omkring saker och förde oväsen.
Sandberg, irriterad: ”Vad är det som skrapar och håller på?…”
Jag svarade : ”Det är Hovkapellet.”
”Det tyckte Kjellberg, var så roligt så…”
Några olika dirigenter
Jag var extramusiker i Radioorkestern och vi hade en fransk kapellmästare. Han slog några takter och så stoppade han och tog upp en pennkniv och började vässa pinnen.
Började om… avbröt igen… vässade pinnen något ytterligare… slog in…
Sisådär en, tre, fyra höll han på så. Till sist var det bara någon decimeter kvar, då stod han och vägde den i handen, medan han sa:
”Nu så, nu är den bra”…
Det räckte, för han hade så små rörelser.
—
Bendix däremot, han flaxade på ordentligt.
En gång var det en flöjtist som sa:
”Passa er gubbar…snart så lyfter han!”
—
Knappertsbusch såg ut som en tysk soldat från anno dazumal. Ibland när han dirigerade såg man bara ögonvitorna på honom. När det var forte, reste han sig lite.
Han var bra på att dricka sprit, han.
—
Sixten Ehrling. Vi hade föreställning, det var en balett. Ehrling dirigerade och jag satt stämledare.
Då såg jag att han hade gylfen öppen på frackbyxorna, så jag petade på honom med stråken. Han tittade på mig, lite irriterad.
”Gylfen”, viskade jag, ”kapellmästaren har gylfen öppen.” Han tittade ner och såg väl att jag hade rätt, så han tog taktpinnen i vänster hand och fortsatte att dirigera, medan han försökte knäppa. Det lyckades inte, så jag gav honom en säkerhetsnål, som jag hade.
Så blev det paus och jag satt i Futten när han kom in. Han gick fram och slog sig ned bredvid mig.
Så sa han: ”Jag förstår inte hur… hur gylfen kunde vara öppen…”
”Nej, det förstår inte jag heller”, sa jag, …”jag förstår inte hur man kan ställa sig och dirigera med gylfen öppen.”
—
Ehrling hoppade och jazzade väldigt, när han dirigerade. För att påkalla uppmärksamhet, brukade han slå med taktpinnen i pulten upprepade gånger… tatatatatatatata…
Han kunde vara rolig också – jag tror det var i Wozzek, som han sa:
”Jo, i den här takten slår jag arton slag”
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet