Hovkapellet hem » Publicerat under kategori bakom kulisserna
Concordia in consonanti
6 maj 2010 fyller Kungliga Hovkapellets förening 90 år! Med anledning av jubiléet kommer vi att publicera några historiska artiklar om den här perioden i orkesterns historia. Medlemmar och gäster kommer att högtidlighålla jubiléet vid en mottagning efter kvällens föreställning, och festbilder kommer givetvis så småningom!
Några av Hovkapellets förening ordföranden de senaste decennierna: Peter Höglund, Sven-Erik Eriksson, Peter Bergström, Einar Sveinbjörnsson, Lars Gerdt (nuvarande ordf.), Backa Katarina Eriksson, Urban Gradén och Ulf Engström.
Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, historia, musikerlivet, orkestern
Minnen
Hej igen!
Att skriva bloggar är annorlunda än vad jag trodde. Från början trodde jag det var busenkelt att komma på vad jag ville skriva om..men icke!! Jag liksom funderar annorlunda, jag tänker är det här intressant eller det här eller detta kanske och det mesta tänker jag nej om. Nu ska jag göra på ett nytt sätt jag ska skriva om mina veckor och strunta i om det är intressant för det var nog tanken från början!!
Nu har det varit påsklov för barnen och vi lyckades med att de fick vara hemma hela veckan med undantag av en dag. Vi har ju inte påsk eller sportlov på operan så just dessa veckor kan kännas lite sådär.. Denna veckan gick bra med hjälp av min fina bror och min kompis som ibland säger- behöver ni hjälp är det bara att säga till!! Sånt betyder mycket känner jag.
Jag har repeterat Våroffer, ett verk som jag har längtat efter att få spela!! Jag har ett helt otroligt minne från just Våroffer när jag var barn.
Eftersom jag har vuxit upp med två föräldrar som jobbade på operan så har ju Våroffer dykt upp med jämna mellanrum. Pappa var fagottist så redan där har ju stycket gett en viss spänning. Det kunde kännas hela dagen innan föreställning att det var något spännande pappa skulle göra på kvällen. Mitt starkaste minne gäller mamma…
Hovkapellet skulle spela Våroffer konsertant i Berwaldhallen med Maestro Sixten Ehrling. Mamma hade övat mycket och säkert pratat om att det var svårt och kanske sagt -hur ska det gå, jag kommer inte riktigt ihåg. Det jag kommer ihåg är när jag sen skulle höra denna konsert. Jag blev så otroligt nervös för mamma! Jag visste ju att Maestro Ehrling hade ett stort temperament och inte alltid sa saker till musikerna på det ”snälla” sättet. Jag satt uppe på en läktare och var helt övertygad om att ifall mamma hamnade fel bland alla rytmer skull Maestro bryta konserten och skälla på mamma inför all publik!! Vilken puls jag hade. Det gick bra för mamma och vi kunde återse varandra efter denna konsert med en glad känsla.
Minnen har jag gott om! En rolig sak med att vara på operan som barn är att allt finns där, alla fantasier kan bli ”på riktigt”. Fortfarande kan jag ibland tänka att det är lite konstigt och underbart att man inte hajar till för mer än vad man gör. T ex när man sitter i matsalen under en repetition och hör kallningarna.. Ett lik till scenen tack, två kaniner till scenen, tomteblossen passa nu osv eller om man(utan att reagera) möter blåmålade människor utan huvud i korridoren.
Jag fick ofta följa med mamma och pappa till jobbet (oj vad jag tjatade). Pappa och jag gick ofta runt bakom kulisserna och träffade olika människor och tittade på olika saker. En gång fick jag titta och prova kniven som Tosca lite senare skulle mörda Scarpia med. Jag satt sen och såg detta mord och kände mig nöjd för JAG visste ju att det inte var på riktigt…
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, konserter
Rörigt värre!
Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.
Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!
Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…
…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!
Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.
Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?
Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?
Men bara när jag har bra rör.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument
Ett mycket märkligt jobb
Klockan är 20:30 på kvällen, jag har redan slumrat till några gånger i TV-soffan när jag hör dörrklockans karaktäristiska ”pling plong”. Jag reser mig med ett ryck, tar hallen i två snabba kliv, kastar mig på ytterdörren och öppnar snabbt för att hindra ytterligare en dörrsignal och därmed riskera att ungarna vaknar.
- Tjena! säger jag till barnvakten, som är röd om kinderna från den bitande vinterkvällen.
- Tjena, säger hon.
Vi känner varandra rätt bra vid det här laget, hon har varit barnvakt hos oss regelbundet i drygt ett år nu.
- Iskallt! säger hon och ryser, – vad jag hatar den svenska vintern, brrrrr!
Ok! tänker jag och tar på mig dunjackan.
- Vi ses om en stund, säger jag, det finns mat i kylen om du blir hungrig. Jag blir inte borta länge.
När jag en stund senare promenerar längst Hornsgatan känner jag den bitande vinden slita och dra i jackan. Det är knappt några människor ute, inte speciellt mycket bilar heller.
Utanför Söders Hjärta står några ensamma resturanggäster och röker sin cigarett, vad gör man inte för lite njutning, tänker jag och drar jackan tätare om mig.
Skeppsbron är helt öde, på avstånd ser man ljusen från Djurgården och djurgårdsbåten tuffar tappert fram och tillbaks trots kyla och snöstorm. Jag får associationen till Bosse bogserbåt som jag just såg i Bolibompa för bara en liten stund sedan.
På Centralbron så ser jag på avstånd en stor mängd limousiner utanför Café Opera, just det!, det var någon gala i kväll… årets bästa och kändaste kändis skall koras igen.
Tjejerna i kön har nästan inga kläder på sig fast det är iskallt, jisses vad dom måste frysa.
Jag smiter in på Operan, hälsar på den glada tjejen i scenporten, går in i korridoren under scenen, ner till mitt skåp och sätter på mig kostymen.
Letar efter tamburinen, blir tvungen att leta en stund eftersom den inte låg på sin plats, javisst ja! den var med ute på Gäddviken i förmiddags. Med tamburinen i hand närmar jag mig den bakre dörren i orkesterdiket. Redan innan jag tryckt ner hantaget känner jag hur energin förändras, jag tycker nästan att dörren känns varm.
Jag öppnar dörren och går in.
En explosion av ljud och energi slår emot mig, väggarna ångar fortfarande från de föregående akterna. Kollegorna är svettiga och energin lyser ur deras ögon. Dirigenten kommer in och slår igång den tredje akten av Lohengrin. Den startar med sin karakteristiska uppåtgående triol som får allt att sätta fart ungefär på samma vis som när en rymdraket startar: Babadabaaa, bamba dam…
Et ögonblick senare är det slut och jag befinner mig sakta lunkande hem på Skeppsbron.
Djurgårdsbåten tuffar vidare och utanför söders hjärta står det fortfarande två människor och röker och fryser.
När jag sedan kommer hem, betalat barnvakten och lite senare slumrat till i soffan, så drabbas jag av en mycket märklig overklighetskänsla, har jag spelat på Operan ikväll, eller drömde jag bara?
Ett mycket märkligt jobb tänker jag när jag släcker och går och lägger mig.
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet
Tystnad
Lördagmorgon. Ligger i sängen med en kopp kaffe och dator. Familjen är ute på vift, jag är ensam och det är alldeles tyst. Helt underbart, fantastisk, ljuvligt tyst.
Som musiker älskar man naturligtvis musik. Men man älskar också tystnad. Både tystnaden som finns i musiken och den som finns utanför musiken. När man kommer hem efter att ha repeterat i 4 timmar- ett intensivt flöde av ljud, ibland starkt, ibland svagt, men konstant. Då är tystnaden ett reningsbad. Meditation.
Jag tror inte det finns många musiker som det första de gör när de kommer hem är att sätta på radion eller musik.
Däremot finns det ett oändligt antal musiker som ber restaurangen sänka ljudet på musiken, ifrågasätter varför volymen måste vara så hög på gymet eller blir närmast aggressiva när det kommer in en stackars gatumusiker i tunnelbanevagnen och man inte kan komma undan. Vi störs av allt från fläktljud, dagisgrupper, läckande hörlurar, fnissande tonåringar till byggnadsarbete.
Så jag ligger kvar i sängen, hoppas att familjen håller sig borta en liten stund till och bara njuter.
Mia
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet
Serviceteam
Något inte alla vet och i ärlighetens namn något vi musiker kanske inte alltid tänker på är vårt serviceteam, vi har faktiskt ett sådant! De kallas orkesterservice och är på jobbet för att ordna så allt fungerar bra för musikerna. Med allt menas allt från att alla stolar i diket över huvud taget finns (sen ska det dessutom sitta en musiker på varje stol) till att alla noter finns på plats, att lamporna lyser eller någon skruv på stolen kanske har fastnat eller varför inte någon tycker det är för trångt eller bla bla bla….ni fattar, det är mycket som ska fungera!
När man går in i diket står det alltid någon från orkesterservice och prickar av att man är där. På dagarna (repetitionerna) om någon är sjuk så händer inget förutom att den som är sjuk såklart blir sjukanmäld. Är det däremot kväll (föreställning) och någon plötsligt saknas måste ju någon se till att den stolen får sin musiker,det gör OS! Jag kallar från nu orkesterservice för OS (passar bra i tiden..). Jag har själv fått ett samtal vid en repetition,
Ring ring
-Hej det är Malin
-Ja det är från operan varför är du inte på repet?
-Öh…ska jag vara det?
-Ja
Så kan det gå! Vi jobbar så olika tider hela tiden så det är konstigt att det inte händer oftare än det gör. Dag dag kväll kväll kväll dag osv.. På kvällen om någon har missat eller uteblivit av annan orsak är det OS roll att reda ut det hela. Om OS inte får tag i den som ska vara där får man ringa jouren. Hos oss i stråket är det en i stämman varje kväll som har jour och då ska man vara beredd att åka till jobbet t o m 10 min efter att föreställningen har börjat. Oftast blir man inringd på morgonen eller ett par dagar före om någon är sjuk och då är det orkesterbyrån som ringer. Är det däremot ett sånt fall att någon plötsligt saknas, då ringer OS.
OS dukar fram i diket eller på rotundan där vi ofta repeterar, dvs stolar notställ mm. På dagen är det t ex rep på en Mozart opera med en liten orkester. När repetitionen är slut ska det dukas om, kanske till Elektra. Då är det plötsligt dubbelt så många eller fler som ska få plats i diket, alltså OS får rodda om allt till något helt annat! Morgonen efter är det kanske Mozart igen och då måste stolar och notställ tas bort igen…
Vanligt förekommande är att man möter någon från vår OS bärandes på en harpa, den förvaras i ett eget rum och OS kör eller bär harpan till och från där den ska vara.
Dirigenten ska ha sina noter till föreställningen, det ordnar OS. De kommer in med noterna ca 15 min före och lägger dem på dirigentpulten. Lite beror det på vilken dirigent det är för man kan nog utgå ifrån att alla vill ha det på sitt sätt. Vid det laget sitter många musiker i diket och övar lite, ställer in stolen, kollar att allt är som det ska. OS kan då få en del att ordna med eftersom det då kan bli många samtidigt som vill ha saker ordnat och gärna på en gång!
Jag kan ibland undra om OS ibland känner sig som jag kan göra hemma när jag försöker laga mat och alla barn vill mig något samtidigt hela tiden, och jag i mina inte så pedagogiska stunder till slut bara skriker TYST! JAG ORKAR INTE!! Jag har aldrig sett detta hända i diket och beundrar OS tålamod (bäst att inte veta vad de pratar om i fikarummet när vi väl har börjat spela…)
Jag tror och hoppas ändå att det oftast är vänliga tongångar mellan oss musiker och vår kära orkesterservice, jag är så glad att dessa otroligt trevliga personer finns där och hjälper oss med det vi behöver ha hjälp med.
Tack för att ni finns!
Malin
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern
Chimes i Tosca
TOSCA – ÖPPNINGEN AV akt 3. Jag står på scenens vänstra sida och stirrar stint in i en monitor. Den gryniga bilden av en frenetiskt viftande man hickar till några gånger för att sedan stabilisera sig. Det är dunkelt omkring mig, mörkt nästan. Jag skall strax spela chimes – ett slags ”klockrör” som skall representera kyrkklockor i fjärran.
Just nu sjunger en liten herdepojke sin visa. Han sjunger fint, säkert och bra. Jag kan inte låta bli att förundras av hur mästerligt Puccini öppnar den sista akten i Tosca. En stilla melodi, oändligt vacker, gestaltar en soluppgång som med sin fantastiska skönhet blir lika grym som vacker, eftersom det är Cavaradossis sista. Han är dödsdömd och sitter och väntar på att bli avrättad, arkebuserad i gryningen.
Jag kollar för tionde gången att jag har rätt rör, ett g. Det är så mörkt så att jag måste vinkla röret för att kunna se den lilla bokstaven som indikerar at jag har rätt chimesrör framför mig.
Nu kommer den lilla killen och kormästaren förbi, dom vinkar glatt. Killen är uppenbart lättad och nöjd. Då börjar vi!
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, musikinstrument
Att öva eller inte öva…
Det är det här med övning. Hatkärlek. Jag har ju redan klargjort att jag är en nörd och att jag gillar den disciplin som krävs för att vara musiker, men det vore en lögn att påstå att det alltid är underbart att öva. Ganska ofta rullar det bara på rätt slentrianmässigt- frukost, uppvärmning, iväg till Operan och repetera, hem, öva ett pass eller två beroende på om det är föreställning på kvällen eller ledigt. Utan alltför mycket tankeverksamhet.
Sen finns det dagar som inte är det minsta självklara- strålande sol, lång frukost i sängen (borde värma upp), rusa in till Operan för att hinna till repet (borde ha värmt upp), hem efter repet, där sitter Anders och lockar med fika i solen (borde öva), hoppsan – redan dags att åka in till Operan och spela föreställning (borde ha övat) och så traska iväg till jobbet medan grannarna höjer vinglaset i en skål där de står vid grillen och ler (känns som om just det här var väldigt årstidsorienterat…).
Som sagt inte lika självklart. Men precis lika nödvändigt!
Varenda dag. Inte förhandlingsbart.
Skidresa med horn.
Solresa med horn.
Ridläger med horn.
Visst tar vi semester från våra instrument, men knappast under pågående säsong. Det får bli på sommaren när vi har gott om tid att komma tillbaka i form igen.
Men det finns också en trygghet i övningen som ritual. I den bästa av världar slösar man inte bort någon tid utan övar naturligtvis bara på det man inte kan och alltid med total koncentration. I den kanske något sannare av världar (jag talar naturligtvis bara för mig själv) kan det i undantagsfall hända att man går ut ur övningsrummet med bättre koll på nya löparskor än skalor… Men förhoppningsvis lite i form i alla fall. Tryggheten består väl snarare i bekräftelsen – det funkar i dag också.
När jag nu har skrivit det här känner jag med ett visst obehag att min disciplin för ögonblicket absolut borde vara bättre. Jag menar genast. Ner i övningsrummet och öva koncentrerat, målmedvetet och genomtänkt!
Vi hörs.
För övrigt är det naturligtvis inte mitt notställ på bilden!
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, orkestern
Ett mysterium
ATT VARA SLAGVERKARE på Operan innebär utmaningar och situationer som man kanske inte riktigt förutsåg när man för hundra år sedan bestämde sig för att syssla med slagverk som yrke. Att sminkad som en clown marschera över scenen, att spela ett fughetto på bara bilhorn (utan att börja skratta) eller att försöka komma på hur det låter om en demon knackar i taket och golvet samtidigt (Brinnande ängeln – Prokofiev).
Men det mest envisa problemet jag har stött på under mina år på Operan är det gäckande instrumentet ”sistro”…
I Rossini’s opera ”Barberaren i Sevilla” finns ett instrument som kallas sistro. Ingen vet hur detta instrument låter eller ser ut. Det finns bara mycket motstridiga uppgifter i den litteratur där ”sistro” nämns.
Ett instrument som länge varit kandidat hos den slagverkstrakterande allmänheten är ”sistrum” (ett cermoniellt instrument som härstammar från Egypten). Vi stackars arma satar som har försökt spela stämman på denna konstiga lilla mojäng har lärt oss den hårda vägen att det INTE är vad Rossini avsåg (det är nämligen helt omöjligt att spela de figurer som är noterade).
I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan.
Klockspel då? På den ärevördiga La Scala-teatern används enligt ryktet klockspel. I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan trots skiftande tonarter. Så enligt min åsikt är klockspel inte heller det som är avsett.
Vidare finns en teori att det är triangel som avses, bl.a. hävdar källkritisk expertis att det ”med allra största sannolikhet” är triangel. Undertecknad ställer sig inte så lite kritisk, dels till uttalandet dels till slutledningen.
Ordet sistro kommer från grekiskans ”seio” som betyder ”skaka”.
En ledtråd är naturligtvis texten, och den dramatiska situationen som omger scenerna där sistro förekommer. Sistro dyker upp på tre ställen i förspelet till greve Almavivas serenad i början av första akten. I första aktens final, samt i allegrot i slutet av andra aktens kvintett, där dr Bartolo utbrister ”Briconi Birbanti”
- Cavatinan i början – kärlekspoesi! – Ingen ledtråd där
- Första aktens final – texten lyder fritt översatt ”som hammaren slår till städet, så slår dessa ljud mig i huvudet”. Detta kanske kan vara något…
- kvintetten i andra akten i stora drag
dr Bartolo: – Banditer, kanaljer!
övriga: –lugna dig, ta det lugnt!
Hur löser vi detta mysterium på Stockholmsoperan då? – Kika ner i diket så får ni se!
Roger Svedberg, slaverkare
Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, orkestern
Anteckningar
Man skulle kunna tro att de noter vi spelar ifrån under en föreställning innehåller just- noter, och så är det väl…i princip. Men som musiker gör man anteckningar i noterna. Tempo, antal slag, dragningar m.m. Och man signerar de stämmor man spelat. ”Har du spelat andra horn på Madame Butterfly?” ”Vet inte, kolla stämman”. Och då står det där på sista sidan, omöjligt att förneka. Jag har spelat stämmor som användes när operan i fråga hade Sverigepremiär 1907 och som musiker sedan dess signerat. Det är lite hisnande.
Och så finns det andra varianter på anteckningar…ja, eller anteckningar…kanske snarare historier som fylls på och utvecklas föreställning efter föreställning. 15 min paus, tredje och fjärde horn, andra akten i Traviata – det är viktigt att inte slöa till.
Och så den kanske mest kreativa varianten – teckningar utförda med olika grader av talang. Den avgjort mest begåvade i orkestern är Erik Friberg. Teckningen här bredvid har han gjort och fler av hans alster hittar ni här på vår hemsida. Andra kanske bör förbli…mindre offentliga.
I en annan tid och en annan orkester spelade jag med en rätt berömd, t.o.m. världsberömd, dirigent som var otroligt otrevlig. För att bli av med lite irritation ritade jag längst bak i noterna en, tyckte jag själv, rätt inspirerad karikatyr av honom. Senare fick jag veta att det var hans eget notmaterial och att det reser jorden runt med honom. Jag kände mig inte fullt lika bekväm med min teckning då…eller, jo förresten, rätt nöjd.
Men missförstå mig inte – ser ni någon av oss lyfta en penna under en föreställning är det garanterat för att snabbt anteckna något om dirigentens slag eller en nödvändig andning.
Självklart inget annat. Hur skulle det se ut!?
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet