Det svenska Kungliga Hovkapellet och Gustaf III:s opera

Publicerat den 15 februari 2007 av Backa Katarina Eriksson

18 januari 1773, då den svenska operan invigdes med Thetis och Pelée, hade det svenska hovkapellet redan funnits i minst 250 år. I och med Gustaf III:s tronbestigning förändrades kapellets hela arbetssätt – från hov- och konsertorkester till vad orkestern är ännu idag: en opera- och balettorkester som endast spelar konserter då operaplaneringen så medger.

Den tillträdande kungen var mycket teaterintresserad, däremot var han inte speciellt musikkunnig. Men, eftersom teater vid hans tid mest framfördes ihop med musik ville han gärna följa det rådande modet. Hans främsta mål var att få till stånd en svensk talscen, och Operan kom därför efter sitt grundande ofta lite i skymundan. Kungliga Operan benämndes under sina första fyrtio levnadsår ”Kongl. musikaliska akademien för befordrande av deklamation och musik.” Operans direktör Ehrensvärd dömde sitt hovkapell hårt, han ansåg att det var en ganska bedrövlig och inkompetent skara, men menade också att mycket annat inte var att vänta med den mycket låga nivån på musikernas löner.

Man kan ju tycka att kungens första steg vid inrättandet av sin opera, med tanke på den rådande situationen, borde ha varit att skaffa sig ett nytt hovkapell med mer kompetenta musiker och betala dem ordentliga löner, speciellt eftersom operatjänstgöring då som nu medför en mycket större arbetsbörda än tjänstgöring som enbart konsertorkester. Det gjorde han konstigt nog inte, utan anställde bara ett fåtal musiker och lönerna bibehölls i stort sett oförändrade.

Detta är ett urval hovkapellister anno 1773. Förteckningen är varken komplett eller verifierad i detalj, eftersom vår databas över samtliga musiker än så länge inte sträcker sig längre tillbaka än till mitten av 1800-talet. (Åren 1850-1898 är av tekniska skäl ännu inte inlagda i databasen på hovkapellets webbplats.)

Kungen, eller kanske snarare ledningen för Hovkapellet, verkar ha haft dålig insyn i den tidens musikliv när det förmodades att det var svårt att rekrytera fullgoda musiker till Hovkapellet. Den stora konsert­verksamhet som bedrevs under 1760-talet visade tydligt att orkestermusiken i Stockholm låg på en minst lika hög nivå som i de övriga europeiska huvudstäderna, och till de provspelningar som sedermera hölls kom det en mängd sökande.

Utöver de nyanställda musikerna (6 violinister, 4 altviolinister, 3 cellister, 1 flöjtist och en oboist) ingick från den här tiden 12 hovtrumpetare och 2 trumslagare i orkestern. Storleken på orkestern 1773 behölls i stort sett hela 1770-talet. Först 1778 börjar man nämna vilka instrument kapellisterna spelade och man kan därmed först från och med detta år se hur orkestern var sammansatt:

1 hovkapellmästare, 1 konsertmästare, 6 första och 6 andra violinister, 4 altviolinister, 4 cellister, 2 kontra­basar, 2 flöjtister, 2 oboister, 1 fagottist, 2 hornister, 12 hovtrumpetare och 2 pukslagare. Dessutom som extra musiker den gamle konsertmästaren Perichon och tre ”musikanter”.

År 1778 är inte bara året då musikerna kopplas ihop med sina instrument, utan också året då de får den titel vi har än idag – hovkapellist. Förut hette de ”capellbetjenter”. Men egentligen var det på sångsidan den största förändringen skedde när operan inrättades. Sångsolisterna var innan dess inte speciellt många och hörde dessutom till Hovkapellet. Redan tidigare hade man försökt utveckla solosången i landet, kung Adolf Fredrik bjöd in ett sällskap med italienska sångare och sångerskor, men man ansåg i början på 1770-talet att det fortfarande rådde för stor brist på sångare – framförallt svenska sådana.

1772 strukturerade man därför om Hovkapellet genom att avskeda de sista i orkestern anställda sångerskorna och man skapade en särskild vokalgrupp som var ­direkt underställd teatern. Det var alltså först nu Hovkapellet blev en ren instrumentalensemble.

I vokalgruppen ingick förutom solisterna även en stor kör, som redan från början var mycket stor med den tidens mått mätt (40–50 personer) och inte minst, väldigt bra! Man skapade dessutom en balettavdelning med ca 30 personer. (Den förste balettmästaren var en fransman – Louis Gallodier.)

• 

  Thetis och Pelée, 1773, försättsblad Basso-stämma

• 

  detaljbild titel

Och så var den svenska operan sjösatt. Efter den stora invigningsoperan Thetis och Pelée av Uttini den 18 januari 1773 gavs några månader senare den ”heroiska baletten” Acis och Galatea med arrangerad musik av Händel, och den 25 november hade Glucks Orpheus och Euridice premiär. Med undantag av några skakiga år i slutet på 1700- och början på 1800-talet då orkestern till och med avskedades för att sedan återanställas nästan i sin helhet har vi utan avbrott fungerat precis som vi gör än idag – som en oumbärlig del i det stora pussel som en opera- eller balettföreställning innebär.

När arbetsbördan så tillåter ger vi konserter, turnerar, spelar kammarmusik och undervisar, precis som våra företrädare, som var med i Gustaf III:s operahus, gjorde. Så gjorde också de kapellister som var med och invigde vårt nuvarande operahus 1898. 19 september detta år invigdes huset med en festkantat av Ivar Hallström, Lindblads ”Frondörerna” samt scener ur Estrella di Soria av Franz Berwald. Kanske kommer en del av de nuvarande hovkapellisterna att medverka vid invigningen av ett framtida, nytt operahus.

Stockholm 7 februari 2007, Backa Katarina Eriksson

Kategorier: historia, musiker, opera

2 kommentarer »

Samtal med Edit Wohl-Ernster

Publicerat den 20 maj 2006 av Backa Katarina Eriksson

En mulen torsdag i september tog jag med mig min vän och kollega Ann-Marie Hofer för att besöka pensionerade konsertmästaren Edit Wohl. Edit var en av de första kvinnliga hovkapellisterna, och kom sedermera att bli Sveriges första kvinnliga konsertmästare.

HON ARBETADE I KUNGLIGA HOVKAPELLET mellan 1952 och 1985 med ett kortare avbrott. Jag funderar ibland mycket över hur livet gestaltade sig för mina företrädare, och hur det var exempelvis för Edit som en av mycket få kvinnor i den då mansdominerade orkestern.

Edit Wohl-Ernster, september 2005.

Edit är utbildad i Budapest och kom till Sverige med sin familj i mitten av fyrtiotalet. Hennes far hade affärskontakter i Sverige, och i och med det mycket kontakt med den svenska ambassaden och ambassadör Per Anger, som även kom att bli en vän till familjen.

Per Anger var en av diplomaterna vid Raoul Wallenbergs sida i Budapest under andra världskrigets slutskede – den svenska legationen hade under hans ledning redan påbörjat arbetet med att rädda ungerska judar när Wallenberg kom till Budapest 1944. Genom dessa kontakter kunde familjen lämna Ungern, som inte var ett lätt land att leva i för judar på den tiden.

1952 FANNS EN PLATS som violinist i Hovkapellet utannonserad. På den tiden fanns det platsannonser i två kategorier, platser för män och platser för kvinnor! Violinistplatsen stod under ”platser för män” men Edit anmälde sig ändå till provspelningen som ägde rum på Operans scen, med nerdragen ridå.

Juryn blev mycket förtjust i den sökandes spel och ansåg att han skulle erbjudas tjänsten – ända tills ridån drogs upp och de såg att det var en kvinna som stod där.

Juryn blev mycket förtjust i den sökandes spel och ansåg att han skulle erbjudas tjänsten – ända tills ridån drogs upp och de såg att det var en kvinna som stod där. Det ansågs allmänt att en kvinna omöjligen skulle orka med arbetet rent fysiskt, men efter en stunds diskussion ingrep maestro Sixten Ehrling och övertalade juryn att provanställa henne. Det visade sig senare att Edit Wohl under sitt yrkesverksamma liv ytterst sällan skulle vara sjuk.

Ungefär ett år senare ringde Ehrling upp henne och erbjöd en plats som konsertmästare. Hon sade först nej, eftersom hon kände att kollegorna kanske fortfarande trodde att hon inte skulle klara av arbetet, men då Ehrling berättade att det var ett önskemål från orkestern tackade hon ja.

HUR VAR DET DÅ ATT ARBETA I KUNGLIGA HOVKAPELLET i mitten på 1950-talet? Kände hon sig som kvinnlig pionjär, kände hon sig socialt utanför?

Nej, Edit har mycket positiva minnen från hela sin karriär, och säger att hon hade så otroligt mycket roligt under åren på Operan. Det sociala livet i orkestern låter märkvärdigt likt det vi har än idag, och hon kände sig aldrig utanför gemenskapen. Det som däremot störde henne var den uttalade antisemitism som fanns hos flera kollegor.

Jag tycker att det borde ha stört en hel del att det varken fanns omklädningsrum eller skåp – men det som för mig känns som helt otänkbart verkar inte Edit ha bekymrat sig nämnvärt över. Det hände att damerna i orkestern vid behov fick dela loge med sångerskor, eller klä om på någon toalett, men så småningom förändrades de här förhållandena i och med att fler kvinnor anställdes i orkestern.

UNDER VÅREN 1960 pågick det stora bråket mellan orkestern och Sixten Ehrling, och Edit fann det mycket otrevligt. Ehrling var ju den som övertalade hovkapellisterna att provanställa henne, och han var en viktig person för henne. När maestro Ehrling till slut lämnade operahuset gjorde Edit det också – hon började i Filharmoniska orkestern.

Men hon trivdes aldrig där. Det var en helt annan arbetsmiljö än den hon var van vid på Operan. Hon tyckte det var tråkigt med den nedsättande attityd filharmonikerna visade gentemot operamusikerna, så när telefonen ringde, och hon tillfrågades om hon inte ville komma tillbaka till Hovkapellet, tackade hon ja och återvände efter ett års bortavaro.

VID SIDAN AV ARBETET i orkestern spelade Edit mycket kammarmusik, i första hand med sin kvartett, Wohlkvartetten (med Ulf Engström, Lars Brolin och K-G Bergström), men också i andra sammanhang. Det blev också många utlandsresor och kontakter i den akademiska världen genom Edits make, professor Lars Ernster. Han var professor i biokemi vid Stockholms universitet och dessutom mycket engagerad internationellt.

Vi hade en mycket trevlig förmiddag i Edits vackra hem, och det kändes fantastiskt roligt för mig att få höra förstahandsberättelser om händelser jag bara hört talas eller läst om. Dessutom var det väldigt roligt att höra Edit spela – jag bad att få ta en bild på henne med Guarneriusviolinen – och då tog hon även fram stråken och spelade medan jag fotograferade.

Kategorier: historia, intervjuer, musiker

Lämna en kommentar »