Kungliga Hovkapellets emblem
huvudbild

Hovkapellet hem » Publicerat av Backa Katarina Eriksson

Kungliga Hovkapellet – Royal Swedish Orchestra

Operans orkester, med anor från 1526, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Hovkapellet - som spelar opera, balett och konserter - är en av Sveriges största orkestrar med 105 medlemmar.

Du kan kika ner i orkesterdiket och följa orkesterns sammansättning av musiker och dirigenter säsong för säsong från 1848 till idag. Webbplatsen drivs av orkesterns medlemmar via Kungliga Hovkapellets förening. Välkommen!

Ladda ner unika ringsignaler Hovkapellet. From the History of the Royal Court Orchestra 1526-2013

Kungliga Hovkapellets musiker 2017-2018

Kategorier

Välkommen att botanisera i vårt arkiv med alla inlägg sedan webbplatsen öppnade i maj 2006:

Arkiv

RSSInlägg (RSS)

Besök gärna Kungliga Operan på operan.se.

Kungliga Hovkapellet bloggar!

Livet för en musiker i Hovkapellet, hur är det egentligen – sammet, guld, romantik och vackra salonger?

Nja, sanningen att säga är det ganska ofta istället så här:

Interiör från ett av våra övningsrum

Hur är det egentligen att arbeta som musiker i en av världens äldsta orkestrar? Nu har alla möjlighet att få en inblick i det eftersom Hovkapellet startar en musikerblogg. Här kommer du att få möta Hovkapellets musiker på ett helt nytt sätt. De första bloggarna du får möta förutom webbredaktionen är Malin Peterson och Mia Nyström, som kommer att presentera sig själva lite närmare. Vi ser fram emot vårt nya projekt, och önskar alla våra läsare mycket nöje!

Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet, orkestern

Lämna en kommentar »

Ny hovkapellist

Adam NyqvistFagottisten Adam Nyqvist har anställts som ordinarie medlem i Hovkapellet. Adam har under många år vikarierat i orkestern, men efterträder nu Peter Höglund som gått i pension. Välkommen Adam!

Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening

Kategorier: musiker, orkestern

Lämna en kommentar »

Hovkapellmästaren Foroni

Jacopo Foroni

På Confidencen spelas under september månad 2008 operan ”Drottning Kristina” av Jacopo Foroni. Foroni var inte bara kompositör, utan också en mycket uppskattad hovkapellmästare, och med anledning av att hans musik för ovanlighetens skull framförs passar det bra att presentera honom lite närmare.

JACOPO FORONI FÖDDES i provinsen Verona 1825. Han var en virtuos pianist och framgångsrik kompositör. Han turnerade under flera år i Europa med små operasällskap. Foroni hade tänkt sig en framtid som officer i den österrikiska armén men efter att ha deltagit i upproret i Milano 1848, då den österrikiske greve Radetzky och hans soldater drevs ut ur staden, fick han ge upp de planerna. (Italien blev en stat först 1861, och bestod vid den här tiden av en mängd småstater som delvis var ockuperade av Österrike.)

Hovkapellmästaren Foronis arbete betydde väldigt mycket för hovkapellets utveckling trots den korta tid han innehade tjänsten. 1822-1849 leddes Hovkapellet av Johan Fredrik Berwald, tidigare konsertmästare. Man kan läsa mellan raderna i samtida beskrivningar av honom och förstå att han ansågs som en gedigen och kompetent ledare, men att han tyvärr saknade ”det lilla extra”. Ingen faktisk kritik mot Berwald framkom förrän på 1840-talet, då man började anse att hans brist på entusiasm och esprit började sprida ut sig inte bara i Hovkapellet utan till teatern i sin helhet och 1849 blev han till sist tvungen att avgå. (Han fick senare delvis upprättelse men det får avhandlas i en annan artikel.)

Jacopo Foroni

FORONI KOM TILL Sverige 1848 som ledare för en italiensk operatrupp som gästspelade 1848/49 på Mindre teatern som låg på Kungsträdgårdsgatan. Truppen blev så populär att den även inbjöds att spela på Kungliga teatern. Många av dess italienska musiker blev kvar i Stockholm, såväl sångare som orkestermusiker.

1849 efterträdde Jacopo Foroni Berwald som hovkapellmästare och orkesterchef. Han var bara 24 år, livlig och temperamentsfull, och lär ha varit raka motsatsen till den avsatte Berwald. Foroni var en kompetent kompositör, bra pianist och framförallt en bra dirigent. Trots sitt italienska ursprung tyckte han mycket om tysk musik, speciellt Beethoven låg honom varmt om hjärtat. Vid nästan alla konserter han dirigerade fanns antingen en symfoni eller ouvertyr av honom på programmet.

Kungliga teatern befann sig under Jacopo Foronis korta tid som hovkapellmästare i en period mellan den gamla och den nya tiden. Repertoaren hade ingen tydlig inriktning, man verkade snarare pröva en mängd olika saker för att bryta den konstnärliga passivitet teatern hade hamnat i. Foroni var enligt samtida källor en perfekt chef under de här omständigheterna – energisk, positiv och initiativrik.

8 SEPTEMBER 1858 kom det tragiska beskedet – Foroni hade avlidit, endast 33 år gammal, i den koleraepidemi som då härjade i Stockholm.

Foroni skrev 4 operor:

Margherita (1848) uruppförd i Milano
Cristina regina di Svezia (1849) uruppförd i Stockholm
I Gladiatori (1851) uruppförd i Milano
Advokaten Pathelin (1858) uruppförd i Stockholm

Cristina regina di Svezia framfördes vid Vadstena-Akademien under namnet Drottning Kristina, och spelas på Confidencen hösten 2008. För vidare information se Confidencens hemsida.

Källor:
Kungliga Hovkapellets Historia 1526-1926 (Norlind/Trobäck)
Arkivmaterial KTA
SvD (artikel om Foroni av C-G Åhlen)

Backa Katarina Eriksson
ordförande i Hovkapellets förening

Kategorier: dirigenter, historia

Lämna en kommentar »

”Pliktkänsla, disciplin och arbetsglädje”

”Pliktkänsla, disciplin och arbetsglädje äro kännetecknande egenskaper hos Kungliga Hovkapellet” skrev Hovkapellmästare Adolf Wiklund 1926.

Ladda ner pdf

Kungliga Hovkapellet – nu på väg in i det 482:a året av sin existens. Tanken svindlar, eller hur? För ungefär 82 år sedan firade Hovkapellet sitt 400-årsjubileum, och Svenska Musikerförbundets tidning ”Musikern” utkom med ett specialnummer med anledning av den stora tilldragelsen. (Klicka på länken för att ladda ner tidningen i dess helhet i pdf-format.)

När jag första gången fick tidningen i min hand slogs jag av hur mycket vi har gemensamt, dåtidens och dagens hovkapellister. Men delar av innehållet speglar förstås också en verklighet som nog inte känns speciellt bekant för någon av oss.

En av de största skillnaderna är att Kungliga Hovkapellets fackliga tillhörighet numera inte är Musikerförbundet, utan Sveriges Yrkesmusikerförbund – som inte ens var påtänkt då tidningen gjordes. Men också sådana saker som den mycket roliga dialogen bestående av operacitat som återfinns på sidan 51. Numera skulle vi behöva vara oerhört språkkunniga för att kunna ägna oss åt den ”leken”, eftersom traditionen nuförtiden är att presentera verk på dess originalspråk!

Välkommen att titta in i orkesterns verklighet anno 1926, förr än man kan ana står vi inför vårt 500-års jubileum!

Backa Katarina Eriksson

ornament

Kategorier: historia, musiker

Lämna en kommentar »

Det svenska Kungliga Hovkapellet och Gustaf III:s opera

18 januari 1773, då den svenska operan invigdes med Thetis och Pelée, hade det svenska hovkapellet redan funnits i minst 250 år. I och med Gustaf III:s tronbestigning förändrades kapellets hela arbetssätt – från hov- och konsertorkester till vad orkestern är ännu idag: en opera- och balettorkester som endast spelar konserter då operaplaneringen så medger.

Den tillträdande kungen var mycket teaterintresserad, däremot var han inte speciellt musikkunnig. Men, eftersom teater vid hans tid mest framfördes ihop med musik ville han gärna följa det rådande modet. Hans främsta mål var att få till stånd en svensk talscen, och Operan kom därför efter sitt grundande ofta lite i skymundan. Kungliga Operan benämndes under sina första fyrtio levnadsår ”Kongl. musikaliska akademien för befordrande av deklamation och musik.” Operans direktör Ehrensvärd dömde sitt hovkapell hårt, han ansåg att det var en ganska bedrövlig och inkompetent skara, men menade också att mycket annat inte var att vänta med den mycket låga nivån på musikernas löner.

Man kan ju tycka att kungens första steg vid inrättandet av sin opera, med tanke på den rådande situationen, borde ha varit att skaffa sig ett nytt hovkapell med mer kompetenta musiker och betala dem ordentliga löner, speciellt eftersom operatjänstgöring då som nu medför en mycket större arbetsbörda än tjänstgöring som enbart konsertorkester. Det gjorde han konstigt nog inte, utan anställde bara ett fåtal musiker och lönerna bibehölls i stort sett oförändrade.

Detta är ett urval hovkapellister anno 1773. Förteckningen är varken komplett eller verifierad i detalj, eftersom vår databas över samtliga musiker än så länge inte sträcker sig längre tillbaka än till mitten av 1800-talet. (Åren 1850-1898 är av tekniska skäl ännu inte inlagda i databasen på hovkapellets webbplats.)

 

HOVKAPELLET 1773: Christian Fr Georg Berwald Kontrabas
Hovkapellmästare Carl Ulrik Faley Adolfo Lodovico Uttini
Francesco Antonio Uttini Johan Gustaf Simson Julius Kuhlman
    Michael Kraepelin
Konsertmästare Viola  
Anton Perichon Carl Fredrik Reddewigh Flöjt
Erik Ferling Johan Christian Leiditz Johann Gottlieb Adam
  Fredrik Söderman Christian Ludvig Kuhlau
Violin Fredrik Kuhlau  
Leonardi   Oboe
Elias Carlander Cello Johan Fredrik Grenser
F B Augusti Anton Uriot Heinrich Philip Klusmeyer
Johan David Zander Anselme Baptiste  
Mathias Daniel Böritz Christoffer Pihlman Valthorn
Carl Fr Wilhelm Salomoni Johan Gottfrid Jäger Böhm d.ä.
Johan Carper Meckel   Böhm d.y.

 

Kungen, eller kanske snarare ledningen för Hovkapellet, verkar ha haft dålig insyn i den tidens musikliv när det förmodades att det var svårt att rekrytera fullgoda musiker till Hovkapellet. Den stora konsert­verksamhet som bedrevs under 1760-talet visade tydligt att orkestermusiken i Stockholm låg på en minst lika hög nivå som i de övriga europeiska huvudstäderna, och till de provspelningar som sedermera hölls kom det en mängd sökande.

Utöver de nyanställda musikerna (6 violinister, 4 altviolinister, 3 cellister, 1 flöjtist och en oboist) ingick från den här tiden 12 hovtrumpetare och 2 trumslagare i orkestern. Storleken på orkestern 1773 behölls i stort sett hela 1770-talet. Först 1778 börjar man nämna vilka instrument kapellisterna spelade och man kan därmed först från och med detta år se hur orkestern var sammansatt:

1 hovkapellmästare, 1 konsertmästare, 6 första och 6 andra violinister, 4 altviolinister, 4 cellister, 2 kontra­basar, 2 flöjtister, 2 oboister, 1 fagottist, 2 hornister, 12 hovtrumpetare och 2 pukslagare. Dessutom som extra musiker den gamle konsertmästaren Perichon och tre ”musikanter”.

År 1778 är inte bara året då musikerna kopplas ihop med sina instrument, utan också året då de får den titel vi har än idag – hovkapellist. Förut hette de ”capellbetjenter”. Men egentligen var det på sångsidan den största förändringen skedde när operan inrättades. Sångsolisterna var innan dess inte speciellt många och hörde dessutom till Hovkapellet. Redan tidigare hade man försökt utveckla solosången i landet, kung Adolf Fredrik bjöd in ett sällskap med italienska sångare och sångerskor, men man ansåg i början på 1770-talet att det fortfarande rådde för stor brist på sångare – framförallt svenska sådana.

1772 strukturerade man därför om Hovkapellet genom att avskeda de sista i orkestern anställda sångerskorna och man skapade en särskild vokalgrupp som var ­direkt underställd teatern. Det var alltså först nu Hovkapellet blev en ren instrumentalensemble.

I vokalgruppen ingick förutom solisterna även en stor kör, som redan från början var mycket stor med den tidens mått mätt (40–50 personer) och inte minst, väldigt bra! Man skapade dessutom en balettavdelning med ca 30 personer. (Den förste balettmästaren var en fransman – Louis Gallodier.)

  • Thetis och Pelée, försättsblad Basso-stämma

    Thetis och Pelée, 1773, försättsblad Basso-stämma

  • Thetis och Pelée, försättsblad Basso-stämma, detalj

    detaljbild titel

Och så var den svenska operan sjösatt. Efter den stora invigningsoperan Thetis och Pelée av Uttini den 18 januari 1773 gavs några månader senare den ”heroiska baletten” Acis och Galatea med arrangerad musik av Händel, och den 25 november hade Glucks Orpheus och Euridice premiär. Med undantag av några skakiga år i slutet på 1700- och början på 1800-talet då orkestern till och med avskedades för att sedan återanställas nästan i sin helhet har vi utan avbrott fungerat precis som vi gör än idag – som en oumbärlig del i det stora pussel som en opera- eller balettföreställning innebär.

När arbetsbördan så tillåter ger vi konserter, turnerar, spelar kammarmusik och undervisar, precis som våra företrädare, som var med i Gustaf III:s operahus, gjorde. Så gjorde också de kapellister som var med och invigde vårt nuvarande operahus 1898. 19 september detta år invigdes huset med en festkantat av Ivar Hallström, Lindblads ”Frondörerna” samt scener ur Estrella di Soria av Franz Berwald. Kanske kommer en del av de nuvarande hovkapellisterna att medverka vid invigningen av ett framtida, nytt operahus.

Stockholm 7 februari 2007, Backa Katarina Eriksson

Kategorier: historia, musiker, opera

2 kommentarer »

Samtal med Edit Wohl-Ernster

En mulen torsdag i september tog jag med mig min vän och kollega Ann-Marie Hofer för att besöka pensionerade konsertmästaren Edit Wohl. Edit var en av de första kvinnliga hovkapellisterna, och kom sedermera att bli Sveriges första kvinnliga konsertmästare.

HON ARBETADE I KUNGLIGA HOVKAPELLET mellan 1952 och 1985 med ett kortare avbrott. Jag funderar ibland mycket över hur livet gestaltade sig för mina företrädare, och hur det var exempelvis för Edit som en av mycket få kvinnor i den då mansdominerade orkestern.

Edit Wohl-Ernster 2005

Edit Wohl-Ernster, september 2005.

Edit är utbildad i Budapest och kom till Sverige med sin familj i mitten av fyrtiotalet. Hennes far hade affärskontakter i Sverige, och i och med det mycket kontakt med den svenska ambassaden och ambassadör Per Anger, som även kom att bli en vän till familjen.

Per Anger var en av diplomaterna vid Raoul Wallenbergs sida i Budapest under andra världskrigets slutskede – den svenska legationen hade under hans ledning redan påbörjat arbetet med att rädda ungerska judar när Wallenberg kom till Budapest 1944. Genom dessa kontakter kunde familjen lämna Ungern, som inte var ett lätt land att leva i för judar på den tiden.

1952 FANNS EN PLATS som violinist i Hovkapellet utannonserad. På den tiden fanns det platsannonser i två kategorier, platser för män och platser för kvinnor! Violinistplatsen stod under ”platser för män” men Edit anmälde sig ändå till provspelningen som ägde rum på Operans scen, med nerdragen ridå.

Juryn blev mycket förtjust i den sökandes spel och ansåg att han skulle erbjudas tjänsten – ända tills ridån drogs upp och de såg att det var en kvinna som stod där.

Juryn blev mycket förtjust i den sökandes spel och ansåg att han skulle erbjudas tjänsten – ända tills ridån drogs upp och de såg att det var en kvinna som stod där. Det ansågs allmänt att en kvinna omöjligen skulle orka med arbetet rent fysiskt, men efter en stunds diskussion ingrep maestro Sixten Ehrling och övertalade juryn att provanställa henne. Det visade sig senare att Edit Wohl under sitt yrkesverksamma liv ytterst sällan skulle vara sjuk.

Ungefär ett år senare ringde Ehrling upp henne och erbjöd en plats som konsertmästare. Hon sade först nej, eftersom hon kände att kollegorna kanske fortfarande trodde att hon inte skulle klara av arbetet, men då Ehrling berättade att det var ett önskemål från orkestern tackade hon ja.

HUR VAR DET DÅ ATT ARBETA I KUNGLIGA HOVKAPELLET i mitten på 1950-talet? Kände hon sig som kvinnlig pionjär, kände hon sig socialt utanför?

Nej, Edit har mycket positiva minnen från hela sin karriär, och säger att hon hade så otroligt mycket roligt under åren på Operan. Det sociala livet i orkestern låter märkvärdigt likt det vi har än idag, och hon kände sig aldrig utanför gemenskapen. Det som däremot störde henne var den uttalade antisemitism som fanns hos flera kollegor.

Jag tycker att det borde ha stört en hel del att det varken fanns omklädningsrum eller skåp – men det som för mig känns som helt otänkbart verkar inte Edit ha bekymrat sig nämnvärt över. Det hände att damerna i orkestern vid behov fick dela loge med sångerskor, eller klä om på någon toalett, men så småningom förändrades de här förhållandena i och med att fler kvinnor anställdes i orkestern.

UNDER VÅREN 1960 pågick det stora bråket mellan orkestern och Sixten Ehrling, och Edit fann det mycket otrevligt. Ehrling var ju den som övertalade hovkapellisterna att provanställa henne, och han var en viktig person för henne. När maestro Ehrling till slut lämnade operahuset gjorde Edit det också – hon började i Filharmoniska orkestern.

Men hon trivdes aldrig där. Det var en helt annan arbetsmiljö än den hon var van vid på Operan. Hon tyckte det var tråkigt med den nedsättande attityd filharmonikerna visade gentemot operamusikerna, så när telefonen ringde, och hon tillfrågades om hon inte ville komma tillbaka till Hovkapellet, tackade hon ja och återvände efter ett års bortavaro.

VID SIDAN AV ARBETET i orkestern spelade Edit mycket kammarmusik, i första hand med sin kvartett, Wohlkvartetten (med Ulf Engström, Lars Brolin och K-G Bergström), men också i andra sammanhang. Det blev också många utlandsresor och kontakter i den akademiska världen genom Edits make, professor Lars Ernster. Han var professor i biokemi vid Stockholms universitet och dessutom mycket engagerad internationellt.

Vi hade en mycket trevlig förmiddag i Edits vackra hem, och det kändes fantastiskt roligt för mig att få höra förstahandsberättelser om händelser jag bara hört talas eller läst om. Dessutom var det väldigt roligt att höra Edit spela – jag bad att få ta en bild på henne med Guarneriusviolinen – och då tog hon även fram stråken och spelade medan jag fotograferade.

Kategorier: historia, intervjuer, musiker

1 kommentar »

Space2u.com© Kungliga Hovkapellets förening | Om webbplatsen | Inlägg (RSS) | Kommentarer (RSS)