Hovkapellet hem » Publicerat under kategori video och ljud
Operan på YouTube
Operan har samlat filmade smakprov från föreställningar och publicerar dem nu via en egen kanal på YouTube. Besök gärna sidan för att se klipp från aktuella föreställningar.
Operan på YouTube hittar du på http://www.youtube.com/OperanSthlm.
Kategorier: video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Siegfrieds ”flöjtspel” som ringsignal
En sak är säker – det är inte den tjusigaste ringsignalen, men väl så unik. Vi har låtit spela in den kanske knepigaste melodin i hela Nibelungens ring – för dig som vill avvika från mängden.
Som många känner till finns i Wagners ”Siegfried” ett parti där hjälten väntar under ett träd utanför odjuret Fafners grotta. Medan han befinner sig där tror han sig höra skogens röster tala till honom. Han skär till en flöjt och försöker genom att spela en visa på den få kontakt med en skogsfågel, men fågeln förstår honom inte. Och inte undra på det, så illa som han spelar. Siegfried blåser då sitt horn (ett instrument som han uppenbarligen behärskar bra), och väcker Fafner.
Ska det låta så här?
Om det till äventyrs är någon som undrar varför det låter så illa – kan inte musikern som står utanför scenen spela rätt?! – kan vi berätta att det är just så här som Wagner hade tänkt sig. Backa Katarina Eriksson har plockat fram ett slitet och sprucket rör som har använts i tjugo år(!), och som hjälper henne att få fram den rätta klangen i det engelska hornet (cor anglais). Faktum är att det krävs en skicklig musiker för att spela något som ska låta så medvetet dåligt.
Siegfrieds ”flöjtspel”
Siegfrieds ”flöjtspel” (ringsignal)Siegfrieds ”flöjtspel” (sms)
Ur Siegfried, akt 2 scen 2. Tack till Backa Katarina Eriksson, engelskt horn. Inspelat på Kungliga Operan 3:e januari 2009.
Se själva i notbilden på avsnittet ur andra aktens andra scen. Notera att Wagner skriver ”grell und unrein, zur Nachahmung eines rohen Holzinstrumentes”, och ”sehr grell” dvs ”gällt och orent, efterhärmning av ett rått träinstrument ” och ”mycket gällt”. Vi har klippt bort pauserna för att det ska bli mer sammanhängande och fungera som ringsignal.
Vi vill gärna tillägna den här ringsignalen till hovkapellmästare Leif Segerstam som på ett fantastiskt sätt har lett orkestern i Nibelungens ring nu under vintern. Leif har frågat efter en inspelning av det engelska hornsolot och då han nyligen fyllt 65 år vill vi gratulera honom på det här sättet.
Så här gör du:
Formatet är mp3 och fungerar till de allra flesta mobiler. Några kortare varianter kan passa bra som sms-signaler. Välj signal, ladda ner och spara på din dator. Sedan måste du föra över ljudfilen till din telefon, via bluetooth eller med kabel, och därefter ställa in telefonen så att den nya signalen används som ringsignal eller som sms-signal. Du kan ev. behöva justera volymen i din telefons inställningar.
Tidigare ringsignaler
- Celesta och flöjter ur Nötknäpparen
- Siegfriedsignalen (horn), ur Trollflöjten och Loranga, Masarin och Dartanjang
Tack
till Per Billman och Jennie Sandborg som gjorde inspelningen.
Copyright
Ljudfilerna ovan får fritt användas för privat bruk. Dock får de ej läggas ut på annan webbplats, distribueras vidare, säljas, eller på annat sätt användas kommersiellt utan särskilt skriftligt tillstånd.
Kategorier: musikinstrument, ringsignaler, video och ljud, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Nya ringsignaler till mobilen
Då var det dags igen för nytt ljud i mobilen! Här hittar du nya akustiska ringsignaler till din telefon. Denna gång föll valet på Pjotr Tjatkovskijs balett Nötknäpparen, ur vilken vi plockat lämpliga avsnitt och sen omvandlat till ringsignaler.
Formatet är mp3 och fungerar till de allra flesta mobiler. Några kortare varianter kan passa bra som sms-signaler.
Så här gör du: Välj signal, ladda ner och spara på din dator. Sedan måste du föra över ljudfilen till din telefon, via bluetooth eller med kabel, och därefter ställa in telefonen så att den nya signalen används som ringsignal eller som sms-signal. Du kan ev. behöva justera volymen i din telefons inställningar.
Celesta ur Nötknäpparen
Tack till pianisten Anna Buchenhorst som spelat in dessa avsnitt på celesta. Inspelat i orkesterdiket på Kungliga Operan 3:e januari 2009.
Flöjtstycken ur Nötknäpparen
Divertissement: Te – Kinesisk_dans
Flöjt och piccola: Susanne Hörberg, Barbro Lindvall och Erik Frieberg. Inspelat i orkesterdiket på Kungliga Operan 9:e januari 2009.
Vill du ha flera ringsignaler?
2007 publicerade vi en artikel med ring- och sms-signaler på denna webbplats, med musik ur Siegfried, Trollflöjten och Loranga, Masarin och Dartanjang.
Tack
till Per Billman och Jennie Sandborg som gjorde inspelningen.
Köp cd:n!
På märket Caprice Records spelade Operan in en skiva 2003 med musik ur Nötknäpparen av Pjotr Tjajkovskij. Kungliga Hovkapellet spelar under ledning av dirigenten och hovkapellmästaren Leif Segerstam, (CAP 21729).
Copyright
Ljudfilerna ovan får fritt användas för privat bruk. Dock får de ej läggas ut på annan webbplats, distribueras vidare, säljas, eller på annat sätt användas kommersiellt utan särskilt skriftligt tillstånd.
Kategorier: ringsignaler, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Lyssna på Hovkapellet, Yeon-Sung och Söhngen
Shi Yeon-Sung och Fredrik Söhngen Foto: Alexander Kenney
Den 6:e september 2008 hölls en konsert med Hovkapellet på Operans stora scen. Dirigentpinnen sköttes av koreanska Shi Yeon-Sung och oboisten Fredrik Söhngen var solist. Nu finns möjlighet att lyssna på delar av konserten här, totalt drygt 20 minuters musik.
Avsnitt ur förspelet till Richard Wagners ”Mästersångarna i Nürnberg” (1868).
Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Speltid: 5:00. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.
Avsnitt ur inledningen på Richard Strauss konsert för oboe och liten orkester i d-dur, op 155, TrV 292 (1945). Allegro moderato.
Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Oboe: Fredrik Söhngen. Speltid: 5:09. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.
Johannes Brahms symfoni nr. 1 i c-moll, opus 68 (uruppförd 1876). Två avsnitt, ur inledningen (sats 1) och slutet på symfonien (sats 4).
Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Speltid: 5:36 och 5:30. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.
Fredrik Söhngen och Hovkapellet
Shi Yeon-Sung
Läs mer
Tidigare publicerad kort intervju med Fredrik Söhngen inför konserten. Mer om dirigenten Shi Yeon-Sung. Mer om Brahms symfoni, Strauss oboekonsert och Wagners ”Mästersångarna” på Wikipedia.
Lyssna live
Besök biljettkontoret på Operan och köp biljetter! Hovkapellet spelar så gott som varje kväll till opera, balett och konserter – välkommen!
Kategorier: dirigenter, konserter, musiker, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Håkan Björkman och Stockholm Brass Band
Hovkapelltrombonisten Håkan Björkman har spelat in en cd tillsammans med Stockholm Brass Band, en skiva med titeln ”Mandrake in the Corner” som kommer senare under hösten. Orkesterns dirigent är Kent Jonsson (solotrumpetare i Hovkapellet).
Här kommer några Youtube-smakprov med klipp från inspelningen.
Sambezi
A Christian Song
The Carnival of Venice
The Cousins
The Guardian
The Year of the Dragon
Håkan Björkman värmer upp
Kategorier: inspelningar, musiker, musikinstrument, video och ljud
Friebergs och Söhngens resa till Berlin
Besök hos de berömda oboetillverkarna Ludwig Frank och Frank Meyer, våren 2008.
DÅ JAG FICK höra att Fredrik skulle åka till Berlin för att hämta Operans nyrenoverade rörhyvlar, frågade jag om jag fick följa med. Det går alldeles utmärk svarade Fredrik och så bar det av. Från Trelleborg gick bilfärjan över till Rostock och därifrån fick jag för första gången i mitt liv åka på Autobahn och susa iväg i fri hastighet.
I oboeverkstaden
Äggkartonger används flitigt
Justering av klaff
Det var inte bara för att hänga Fredrik i hasorna som jag följde med till Berlin. Ludwig och Frank hade vid ett tidigare tillfälle, i Stockholm, sett några av mina teckningar och ville göra business så, samtidigt som Fredrik hämtade hyvlar, levererade jag teckningar. Det var några teckningar jag gjort för länge sedan bl.a. den med flöjt- och oboenotstället.
Herrarna Frank och Meyer har sin verkstad i en gammal k-märkt f.d. prästgård i stadsdelen Pankow i Berlin, ett vackert hus med egen trädgård, nära stadens centrum. Hit reser folk från hela världen för att justera sina instrument på plats. Det finns t.o.m. ett gästrum bredvid verkstaden, där man kan sova över.
Jag hade föreställt mig ett välstädat, mer eller mindre kliniskt rent rum med blänkande arbetsbänkar och minutiös ordning.
För mig var det första gången jag besökte en instrumentverkstad. Jag hade föreställt mig ett välstädat, mer eller mindre kliniskt rent rum med blänkande arbetsbänkar och minutiös ordning. I stället såg jag små, trånga arbetsbänkar, slitna av ålder, belamrade med skruvar, fjädrar, borrar, korkbitar och allehanda fnas från material till en oboe i vardande.
För att hålla ordning på olika instrument och dess delar använder man sig av äggkartonger! Enkelt och smart; kartongerna har ju sina fördjupningar i vilka klaffar och skruvar placeras medan instrumentet ligger tryggt, utan risk för repor, mellan kartongpiggarna som sticker upp.
Fredrik och jag stod bredvid mäster Ludwig när han justerade en klaff och jag nämnde något till Fredrik, på svenska, om det kaotiska arbetsbordet. Ludwig reagerade på ordet kaos och log, precis som om han skulle vilja säga: Nur Idioten halten Ordnung, ein Genie beherscht das Chaos.
Frank-oboer är hett eftertraktade och väntetiden på ett instrument är ofta ett år eller mer. Tre av kapellets oboister spelar på ”Frank” som de skämtsamt utnämnt till Kunglig Hovkapelleverantör.
I sin utställningslokal har de ett vevpositiv. Numera är positiven ofta fejkade, d.v.s. någon vevar runt på en vev utan funktion samtidigt som musik spelas ur en ljudanläggning dold inne i positivlådan. Det här instrumentet är på riktigt och vi blev förvånade över vilket kraftfullt ljud som kom ut ur lådan. Vi tog en liten filmsnutt så att ni får höra hur ett äkta vevpositiv låter.
Sen åkte vi hem.
Kategorier: bilder, musiker, musikinstrument, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Intervju med harpisten Ingrid Fagerström
Lena, dotter till Anna Stångberg (harpist i Hovkapellet 1954-60) intervjuar sin mormor Ingrid Lang-Fagerström, (harpist i Hovkapellet 1921-62) i samband med ett skolarbete runt 1970.
Lyssna på en intervju med harpisten Ingrid Lang-Fagerström gjord av hennes dotterdotter Lena omkring 1970 [mp3 7.39].
Släkten Lang – harpister i Hovkapellet
Josef Lang (17 dec. 1865 – 15 juli 1946), harpist i Kungliga Hovkapellet 1886-1925. Svensk harpist av böhmisk härkomst. Han utbildade sig i Prag och arbetade sedan som harpist där samt i Brünn (Brno) och Dresden. Under sin tid som harpist i Hovkapellet var han även (från 1894) repetitör och tidvis kapellmästare. Josef Lang var lärare vid Musikhögskolan i Stockholm 1895-98 samt 1909-36. Litt. et art. 1897; LMA 1910.
Josef gifte sig 1895 med sin elev Anna Nordqvist-Lang (5 juli 1874 – 20 dec 1920), som sedemera tjänstgjorde som harpist i kapellet 1896 – 1920. Anna var dotter till hovkapellmästare Conrad Nordqvist. Hon fick von Beskows stipendium år 1883.
Tillsammans fick Josef och Anna dottern Ingrid Lang-Fagerström (6 mars 1897- 15 aug. 1990) som blev harpist och anställdes i kapellet 1921-1962. Ingrid studerade vid musikhögskolan i Stockholm för fadern och för L Lundberg i pianospel. Hon var en uppskattad och ofta anlitad harpist, såväl i orkestrar som solist. 1936-41 var hon bitr. lärare vid musikhögskolan i Stockholm.
När Ingrid var 27 år gammal fick hon dottern Anna Fagerström-Stångberg (född 8 dec 1924) som i sin tur kom att arbeta som harpist i Hovkapellet mellan åren 1954-60. Anna studerade åren 1942-47 för J Moreau vid Musikhögskolan i Stockholm. 1942-53 var hon anställd på Oscarsteatern. 1960 blev hon förste harpist i Sveriges Radios symfoniorkester. 1968 fick hon tjänst vid Musikhögskolan i Stockholm som lärare i harpspel.
Tack till Åsa Lännerholm för bandet med intervjun.
Åsa är harpist i Hovkapellet och var elev till Anna Fagerström-Stångberg.
Kategorier: historia, musikinstrument, video och ljud
Tora och Calle (video)
Videoklipp med Tora Thorslund, trumpet, och Carl Jakobsson, tuba. Tillsammans spelar de ett arr. av Papagenos aria ”En fågelfångare” ur Mozarts opera ”Trollflöjten”.
Der Vogelfänger bin ich ja [2’30”, 27Mb] Windowsanvändare kan behöva ladda ner Quicktime för att se filmen. Videon finns även tillgänglig på YouTube.
Arrangemanget är ursprungligen gjort av Gerhard Braun för två flöjter, därpå anpassades det för två violiner av Ernst Kovacic. Och Calle Jakobsson har i sin tur modifierat det för att passa trumpet och tuba. Inspelningen gjordes på Kungliga Operan i Stockholm den 28 november 2007.
Film: Mikael Rydh
Ljud: Per Billman
Kategorier: musiker, video och ljud
Doolallynastics
Nyligen framträdde hovkapellisten Håkan Björkman som solist på en höstkonsert tillsammans med Stockholm Brass Band.
Här är ett videoklipp från konserten där Håkan spelar trombonsolot Doolallynastics av Brian Lynn.
För inspelningen står Mikael Claesson i Stockholm Brass Band.
Kategorier: musiker, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ledmotiv ur ”Ringen”: Rhenguldet
Wagnerpartitur Foto: Mikael Rydh
Nibelungens Ring av Richard Wagner spelas just nu för fulla hus på Kungliga Operan. För att njuta av musiken krävs inte mycket mer av publiken än nyfikenhet och öppna öron. Inga förkunskaper krävs för en fullödig musikdramatisk upplevelse. Men de som vill fördjupa sig en aning mer i Wagners klangvärld kan kanske ha glädje av artikelserien Ledmotiv ur ”Ringen” som Kungliga Hovkapellet nu startar. Här är första delen!
Orkestern är oerhört viktig i Wagners musikdramer. Något förenklat kan man säga att det i traditionell italiensk opera är rösten som är det bärande elementet. Wagner låter däremot orkestern dominera och bli den sammanhållande faktorn. Alla skeenden på scenen återspeglas eller föregrips i orkesterssatsen.
Vi bad vår gästdirigent Gregor Bühl göra ett representativt urval av ledmotiv ur de fyra Wagneroperorna som tillsammans utgör Nibelungens ring. Först ut är Rhenguldet, prologen till ”Ringen”, i vilken det berättas om hur guldet stjäls från rhendöttrarna av Alberich och vad detta sedan får för följder. Gregor Bühl valde ut fjorton motiv som han tycker är typiska och viktiga. Därpå vände vi oss till Operans chefdramaturg Stefan Johansson som författat korta texter till motiven.
Richard Wagner 1813-83
Den musikaliska termen ledmotiv (från tyskans Leitmotiv) uppstod på 1800-talet och förknippas främst med Richard Wagners operor, även om det förkommer hos andra tonsättare. Det syftar på ett karaktäristiskt motiv som flera gånger återkommer. Det kan vara en melodi eller en harmoniföljd och associeras med viktiga personer och händelser. Även känslolägen, platser, föremål och abstrakta principer får sina egna motiv hos Wagner. I engelskan har ordet övertagits som ”leading motive” och i franskan som ”motif conducteur”.
Till varje ledmotiv har vi bifogat musik- och notexempel. Klicka på noterna för att se ledmotivet i sitt sammanhang i partituret. De klingande exemplen är i mp3-format och hämtade från den radiosända premiären den 10 september 2005. Kungliga Hovkapellet spelar under ledning av Gregor Bühl.
Solister i de olika klippen är: Terje Stensvold (9, Wotan), Anna Larsson (11, Erda), Ketil Hugaas (7, Alberich), Marcus Jupither (10, Alberich 22/9-05), Hilde Leidland, Susann Végh och Katarina N Lèoson (2, Rhendöttar), Johan Edholm (12, Donner).
Tack till alla som bidragit på olika sätt: Helena Iggander på Operans arkiv, Operans fotografer och ljudavdelning. Tack till dirigenten Gregor Bühl, Kungliga Hovkapellet och solister och tack till Stefan Johansson för texterna.
Nu lämnar vi över pennan till Stefan Johansson som ska lotsa oss bland ledmotiven i Rhenguldet.
Mikael Rydh,
webbredaktör
2007-10-16
Del 1: Rhenguldet
1) Långt senare skrev Wagner att urmotivet till Rhenguldets inledning, ja, kanske till hela Ringen, hade kommit till honom som ett Ess-durackord, i halvt slumrande, halvt vaket tillstånd, på ett hotell i La Spezia den 5 september 1853. Musikologerna har påpekat att första skissen tvärtom är i d-dur… Men för oss lyssnare blir hursomhelst musiken till bild av ett naturens urtillstånd, ja, den blir scenografi, ”i djupet av floden Rhen”, ett enda ackord, i Wagners instrumentering stillastående och i ständig rörelse på en och samma gång. Men ur det amorfa flödet för oss urmelodin ständigt uppåt.
2) Ner i urelementens dunkel, i flodens djup, tränger en svag solstråle och tänder ”en strålande ljus guldglans” på spetsen av klippan, som rhendöttrarna simmar kring. Rhenguldsmotivet är hornets svar när solen bryter vattenytan. Än så länge är guldet en oskyldig glädjekälla, som ger ljus för flodens döttrars lek. Men snart skall guldet förvandlas till maktens, övermaktens och förtryckets redskap, när det smids till en ring av den som avstår från kärleken… Kanske hörs det redan, ett liksom obehagligt obetvingligt motiv. Vi skall leva med det länge i Ringen.
3) Valhallmotivet symboliserar inte bara ett hus och en tanke, den nya borg som Wotan uppför som bevis för sin makt. Det är arkitektur som musik, som orkesterns bleckblåsare skall spela med ”storslagen upphöjd ro”, adagio men utan att dröja. Specialbyggda (!) ”Wagnertubor”, kontrabasbasun och bastuba skall spela ”mycket mjukt”, i fyllig flerstämmighet, från orkesterns källarvåning och uppåt. Harpor och puka tecknar en silhuett som sträcker sig upp i ljuset medan trumpeter och bastrumpet spänner taket däröver. En punkterad rytm driver på. Vi hör att bygget står fast men också är en – inte ofarlig – idé om att göra makten synlig – och hörbar…
4) Där resarna Fasolt och Fafner går fram rister marken under deras tunga kroppars kraftfulla steg. Wagner har särskilt bett om tyngd i de ”små” noterna, som föregår ettan och trean i jättarnas motiv. De här kolosserna har fortfarande lika mycket snabbhet som styrka i musklerna. De har gjort sitt jobb – Valhall – och kräver sin lön – kärleksgudinnan själv. Wagner var samma generation som Karl Marx och antikapitalist som han – ”det dånar uti rättens krater” när jättarna är på gång och om det tar sin tid att reta upp dessa Ringens arbetare kommer deras raseri att bli desto mer omvälvande.
5) Snabba kromatiska rörelser uppåt i kvarter och sexter är eldsguden Loges och eldens motiv. Loge är Ringens trickster, udda i gudasällskapet, där bara Wotan ser nyttan av honom som rådgivare och diplomat, de övriga kallar honom opålitlig. I den nordiska Eddan är Loke könsöverskridande, han har en tillgiven hustru men knullar med Oden och förvandlar sig till kvinna när han med en jätte skall avla monstret Fenrisulven … I Ringen tycks ingen älska Loge men alla behöver elden, som snart skall omge Brünnhilde när hon sover sin törnrosasömn på klippan och till slut över Siegfrieds bål når själva Valhall i en slutscen, som överträffar pyromanens vildaste fantasier – liksom all känd scenteknik före filmens dagar.
6) Hos Wagner blir teatern musik och musiken scenbild, hyperrealistiskt eller starkt stiliserat, som när smidesmotivet börjar i stråkar, klarinetter och horn och sprids till 18(!) städ i olika storlekar med olika placering i rummet, allt noga föreskrivet i partituret. Slut ögonen i scenbytet och låt Wagners radioteater föra oss med Wotan och Loge på resa genom jordens innandöme, förbi Nibelheims grottekvarn. ”Alles mit furchtbarer Energie des Ausdrucks zu spielen” – Wagner gillade inte industrialismen. Det tilltagande, sedan avtagande hamrandet på små och stora städ ger musiken en ny rumslig dimension – gudarna passerar Alberichs slavsmedjor på uppvägen också, men då litet snabbare. Nästa gång arbetslivets (o)ljud blir musik är hos Edgar Varèse och futuristerna, John Cage blir den förste tonsättare som öppnar fönstret mot gatan, men Wagner blir alla filmkompositörers stora inspirationskälla.
Osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv
7) När Alberich misshandlar sin stackars bror Mime, tappar denne på marken något som han förtvivlat försökt dölja och behålla för sig själv, ett metallföremål. Wagner vågar låta det bli absolut tyst – en åttondels- plus fjärdedelspaus med fermat – medan Alberich plockar upp smidesstycket och inspekterar det. Fyra dämpade valthorn intonerar osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv för första gången. Det klingar som en magisk formel men samtidigt – som all magi? – manifesterar den sig som en helt genomskinlig tomhet. Det är inte bara ringen som bär en förbannelse som drabbar både ägare och offer. Osynlighets- eller förvandlingshjälmen, som den förtryckte Mime skapat för att undkomma broderns gissel, gör inte bara sin bärare osynlig eller förvandlar honom till vad som helst: Osynligheten gör dig genomskinlig, förvandlingen urholkar din personlighet, din själ.
8. Ja, Wagner regisserar sin musik till teater, som förvänder synen genom hörseln. En snabb liten rörelse i klarinetternas låga register mot minsta möjliga tonsteg i engelska hornet lurar oss att se den lilla grodan, som Alberich i sitt övermod lockas att förvandla sig till. Gudarna hugger krypet direkt för vidare fångtransport upp i ljuset. Det finns hundra bra och dåliga sätt att lösa denna barnteaterutmaning på scenen – Wagners scenanvisning är inte den smartaste – men i orkestern är förvandlingarna från dvärg till groda självklar dramatisk minimalism.
9) När Wotan sätter ringen på sitt finger lämnar han sin manliga(?) diatoniska värld; just att han benämner sig ”de mäktigas MÄKTIGASTE herre” lockar honom ur stabil C-dur, ett halvtonssteg upp och en ters till – och där är han på en sekund i stället maktens fånge: Engelskt horn och klarinett visar på ögonblicket med ringmotivets liksom halvcirkelformade bågrörelse, ett ”runt” motiv som dess grundackord i h-dur – som leder inåt och stänger ute – att den ringen inte bara växer fast vid fingret. Den förändrar sin bärare, gör honom eller henne oemottaglig för allt annat än ringens makt. För Brünnhilde blir det en kärlek som gör henne blind och döv för omvärlden, för Wotan är det just nu känslan av allmakt. Om mindre än en halvtimme får han lämna ringen ifrån sig, en förlust han aldrig kommer över. Wagner låter oss höra att den som berör Alberichs ring aldrig igen blir fri.
10) Nibelungenhatmotivet har man ibland kallat ett olycksbådande ackord i en bestämd molande rytmisk figur, som vi ofta kommer att få höra från trombonerna under tetralogins gång. Under Alberichs förbannelse hör vi det i låga klarinetter över molande horn, föregånget av en svischande figur i celli. Han, som en gång förbannade kärleken för att få guldet och makten, har blivit brutalt fråntagen ringen och med djävulsk sarkasm frågar sina kidnappare: ”Är jag fri nu? Verkligen fri?” De vet inte att de borde svara ett tydligt nej, inte att han kan dra dit pepparna växer.
11) Urmodern Erda är Rhenguldets kortaste roll men när denna dea ex machina stiger upp ur jordens inre för att tala ett yngre gudasläkte till rätta, hör vi att hon är fundamental. Ingen skulle våga kalla henne en episod. Hon vänder skeendet direkt, skjuter upp katastroferna och gör så starkt intryck på Wotan att han på direkten vill följa henne hem till den underjord där hon sover sin allvetande sömn. Erda kommer att bli mor till Brünnhilde, valkyrian som blir kvinna och en gång bryter alla förbannelsens onda cirklar genom att lämna tillbaka guldet till naturen. Det majestätiskt uppåtsträvande Erdamotivet kallas också naturmotivet eftersom moder Jord är mer allomfattade än någon påstått allsmäktig allfader. Vi möter det först i ciss-dur men hör dess släktskap med floden Rhen och den musik, som skapade den första scenbilden på flodens botten ur ess-durs urslam. Först i fagott och tuba, sedan vandrande till viola och horn. Erdas sång tål ingen motsägelse – den förenar klarhet och kraft med böjlighet och tyngd, en massa av känsla och vetande, som oemotståndligt fyller alla tomrum. Det är nog så Wagner vill att vi skall uppfatta det som Goethe en gång kallade ”det evigt kvinnliga” – som naturen själv.
12) Wagner är lika enkel som han är raffinerad och vi vet att han hela livet älskade folklig spektakelkonst av det slag som långt före filmen fyllde scenen med naturkatastrofer och magi. I Rhenguldets final visar han på några minuter hela sitt register som musikalisk scenograf. Trots sin uttalade vilja att förvandla ytlig opera till djupsinnigt musikdrama tvekar han aldrig att måla med musik. Åskmotivets kraftfulla punkterade rytm är atletisk som guden Donner själv, vi hör vilken stark arm som svingar denna hammare. Men Wagner skäms inte för att både använda musikens stiliserade medel och scenteknikens realistiska. Först hornen och sedan bleckets olika sektioner blåser hur yxan svingas i luften men Torshammaren skall slå ner i en realistisk stenbumling och orkesterns pukor och stråkbasar – den musikaliska tolkningen av åska – får gärna kompletteras med muller från åskmaskin.
13) Ur åskgudens hammarslag föds ännu ett av dessa expansiva ”långa” motiv som spänner bågar ur djupet mot höjden och tillbaka igen: Regnbågsmotivet är nästan genant illustrerande – redan i noterna ser det ut som en väldig båge… Och som en aura omges det av – i bästa fall alltså i Bayreuth – sex (!) harpors arpeggierande och ett oändligt differentierat surr från delade stråkar. Möjligen menade Wagner här ett stort antal av en idag antikverad liten harpa, som var placerad i axelhöjd. Så idag skulle det räcka med två tonstarka… Experterna får upplysa oss. Tillsvidare lyssnar vi till regnbågen genom orkesterns flimrande solregn.
14) Finns det manlig och kvinnlig musik? Wagner trodde att kvinnan skulle dominera det tjugonde århundradet – det skrev han på den lapp som han höll i sin hand när han dog. Men skall vi kalla runda, cirkelformade för ”kvinnliga” och falliskt uppåtsträvande för ”manliga”? Smörja, skulle jag tro. Men när trumpeten ”sehr energisch” blåser svärdsmotivets atletiskt uppåtstigande fanfar i C-dur instruerade Wagner 1876 i Bayreuth sångaren Betz att plötsligt få syn på ”ett till skatten hörande, inte påfallande svärd”, som jätten Fafner nyss glömt på scenen. Allfadern ”höjer det mot borgen (Valhall) som en symbol för hans stora tanke”… Förgäves klagar rhendöttrarna = naturen ur djupet medan gudarna promenerar ut på regnbågen och Wotans pompösa segrargest bara nödtorftigt skyler över att hela Rhenguldet är en enda katastrofal prolog till världens undergång.
Stefan Johansson
chefdramaturg vid Kungliga Operan
2007-04-18
Denna text får ej mångfaldigas eller ytterligare
publiceras utan tillstånd från författaren.
Kategorier: bilder, opera, video och ljud, Wagner