Lyssna på Hovkapellet, Yeon-Sung och Söhngen

Publicerat den 7 januari 2009 av Mikael Rydh

Shi Yeon-Sung och Fredrik Söhngen Foto: Alexander Kenney

Den 6:e september 2008 hölls en konsert med Hovkapellet på Operans stora scen. Dirigentpinnen sköttes av koreanska Shi Yeon-Sung och oboisten Fredrik Söhngen var solist. Nu finns möjlighet att lyssna på delar av konserten här, totalt drygt 20 minuters musik.

Avsnitt ur förspelet till Richard Wagners ”Mästersångarna i Nürnberg” (1868).

Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Speltid: 5:00. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.

Avsnitt ur inledningen på Richard Strauss konsert för oboe och liten orkester i d-dur, op 155, TrV 292 (1945). Allegro moderato.

Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Oboe: Fredrik Söhngen. Speltid: 5:09. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.

Johannes Brahms symfoni nr. 1 i c-moll, opus 68 (uruppförd 1876). Två avsnitt, ur inledningen (sats 1) och slutet på symfonien (sats 4).

Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Speltid: 5:36 och 5:30. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.

• 

  Fredrik Söhngen och Hovkapellet

• 

  Shi Yeon-Sung

Läs mer

Tidigare publicerad kort intervju med Fredrik Söhngen inför konserten. Mer om dirigenten Shi Yeon-Sung. Mer om Brahms symfoni, Strauss oboekonsert och Wagners ”Mästersångarna” på Wikipedia.

Lyssna live

Besök biljettkontoret på Operan och köp biljetter! Hovkapellet spelar så gott som varje kväll till opera, balett och konserter – välkommen!

Kategorier: dirigenter, konserter, musiker, video och ljud

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Hovkapellmästaren Foroni

Publicerat den 5 september 2008 av Backa Katarina Eriksson

På Confidencen spelas under september månad 2008 operan ”Drottning Kristina” av Jacopo Foroni. Foroni var inte bara kompositör, utan också en mycket uppskattad hovkapellmästare, och med anledning av att hans musik för ovanlighetens skull framförs passar det bra att presentera honom lite närmare.

JACOPO FORONI FÖDDES i provinsen Verona 1825. Han var en virtuos pianist och framgångsrik kompositör. Han turnerade under flera år i Europa med små operasällskap. Foroni hade tänkt sig en framtid som officer i den österrikiska armén men efter att ha deltagit i upproret i Milano 1848, då den österrikiske greve Radetzky och hans soldater drevs ut ur staden, fick han ge upp de planerna. (Italien blev en stat först 1861, och bestod vid den här tiden av en mängd småstater som delvis var ockuperade av Österrike.)

Hovkapellmästaren Foronis arbete betydde väldigt mycket för hovkapellets utveckling trots den korta tid han innehade tjänsten. 1822-1849 leddes Hovkapellet av Johan Fredrik Berwald, tidigare konsertmästare. Man kan läsa mellan raderna i samtida beskrivningar av honom och förstå att han ansågs som en gedigen och kompetent ledare, men att han tyvärr saknade ”det lilla extra”. Ingen faktisk kritik mot Berwald framkom förrän på 1840-talet, då man började anse att hans brist på entusiasm och esprit började sprida ut sig inte bara i Hovkapellet utan till teatern i sin helhet och 1849 blev han till sist tvungen att avgå. (Han fick senare delvis upprättelse men det får avhandlas i en annan artikel.)

FORONI KOM TILL Sverige 1848 som ledare för en italiensk operatrupp som gästspelade 1848/49 på Mindre teatern som låg på Kungsträdgårdsgatan. Truppen blev så populär att den även inbjöds att spela på Kungliga teatern. Många av dess italienska musiker blev kvar i Stockholm, såväl sångare som orkestermusiker.

1849 efterträdde Jacopo Foroni Berwald som hovkapellmästare och orkesterchef. Han var bara 24 år, livlig och temperamentsfull, och lär ha varit raka motsatsen till den avsatte Berwald. Foroni var en kompetent kompositör, bra pianist och framförallt en bra dirigent. Trots sitt italienska ursprung tyckte han mycket om tysk musik, speciellt Beethoven låg honom varmt om hjärtat. Vid nästan alla konserter han dirigerade fanns antingen en symfoni eller ouvertyr av honom på programmet.

Kungliga teatern befann sig under Jacopo Foronis korta tid som hovkapellmästare i en period mellan den gamla och den nya tiden. Repertoaren hade ingen tydlig inriktning, man verkade snarare pröva en mängd olika saker för att bryta den konstnärliga passivitet teatern hade hamnat i. Foroni var enligt samtida källor en perfekt chef under de här omständigheterna – energisk, positiv och initiativrik.

8 SEPTEMBER 1858 kom det tragiska beskedet – Foroni hade avlidit, endast 33 år gammal, i den koleraepidemi som då härjade i Stockholm.

Cristina regina di Svezia framfördes vid Vadstena-Akademien under namnet Drottning Kristina, och spelas på Confidencen hösten 2008. För vidare information se Confidencens hemsida.

Källor:
Kungliga Hovkapellets Historia 1526-1926 (Norlind/Trobäck)
Arkivmaterial KTA
SvD (artikel om Foroni av C-G Åhlen)

Backa Katarina Eriksson
ordförande i Hovkapellets förening

Kategorier: dirigenter, historia

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Repetitionsbilder Ragnarök

Publicerat den 25 januari 2008 av Mikael Rydh

Bilder från Kungliga Hovkapellets repetitioner i Rotundan, tagna den 17 januari 2008. Dirigenten Gregor Bühl i full färd med instuderingen av Wagners Götterdämmerung (Ragnarök). Foto: Jarl Högbom.

Bühl och Hovkapellet 17/1 2008 Rotundan, Operan. Foto: Jarl Högbom

• 

  Violin I

• 

  Gregor Bühl

• 

  Viola, cello, kontrabas, brass, slagverk

• 

  Cello, kontrabas, sångsolister

• 

  Första pult violin I

• 

  Basklarinett, klarinett och oboe

Kategorier: bilder, dirigenter, musiker, repetitioner, Wagner

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Ur Hovkapellets fotoalbum

Publicerat den 19 november 2007 av Mikael Rydh

Hovkapellet ca 1920.

Hovkapellet ca 1920. Bilden tagen på scenen framför kuliss ur okänd uppsättning. (Klicka på bilden för att se den i större storlek.)

Musiker och dirigenter på bild:

Armas Järnefelt, Adolf Wiklund, Nils Grevillius, Giovanni Turicchia, Emil Sundqvist, Christian Sandqvist, Nils Ericsson, Carl Magnusson, Gustav Helander, *Einar Andersson, Adolf Bothe, Thure Thufvesson, Wilhelm Enstedt, Nils Nilsson, Henry Carlborg, Oscar Larsson, Walter Lindberg, Herman Lagerqvist, Oscar Rosing, Carl Wallén, Frans Larsén, Walfrid Eriksson, R. Widholm, Frohwald Erdtel, Carl Lindhe, Eric Holm, Thor Lindgren, Paul Friedholm, Arthur Smith, Otto Meinel, Oscar Bergendahl, Emil Trobäck, B. Lindegren, A Viktor Asp, Orion Östman, Emil Le Mon, Erik Högberg, Gösta Larsson, Albert Ehnstedt, Georg Pegel, Sigurd Rydberg, John Berg, Emil Hessler, Axel Fredin, Mauritz Andersson, Hilding Eliasson, Oscar Brunzell, Erik Strömblad, Thure Julin, Henrik Uppström, Nils Henrikson, Fredrik Wennberg, Hugo Isakson, Fritz Östman, Georg Björklund, Georg Hellman, Gustav Höglund, Albin Kindström, Knut Höglund, Alfred Johansson, David Sahlberg, Erik Lagerborg, Hugo Qvarnström, Karl Westberg, Sigfrid Cederlund, Josef Lang, *Anna Lang, *Ingrid Lang, Oscar Carlsson, Eduard Andersson, Aron Ericson.

(*=var ej närvarande vid fototillfället)

Tack till Kungliga Operans arkivarie Helena Iggander för hjälp med bilderna.

Mikael Rydh,
webbredaktör

Kategorier: bilder, dirigenter, historia, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Ny cd med Hovkapellet, Kamu och Tengstrand

Publicerat den 25 maj 2007 av webbredaktionen

Två av Mozarts mest fantastiska verk kommer nu på cd i en inspelning med Hovkapellet: den berömda ”Elvira Madigan”, Pianokonsert nr. 21 i C-dur med Per Tengstrand som solist och ”Jupitersymfonin”, Mozarts 41:a och sista symfoni, ett verk som räknas som Mozarts kanske största skapelse.

Vi firar denna cd med att bjuda på musik i Kungliga Operans Guldfoajé måndagen den 4 juni kl. 17.30-18.15. Lyssna gärna på mp3-ljudspåren nedan och få ett smakprov av dessa framföranden som fullkomligt gnistrar av energi och skönhet.

Inspelningen skedde i Studio 2 i Radiohuset och på Nybrokajen 11 i Stockholm i april och juni 2006.

Förbeställ cd:n för specialpris!

Skicka ett mail till MozartCD@gmail.com före den 4 juni, så får du skivan för endast 120 kr. Du kommer att automatiskt få ett svarsmail som du printar ut och kan ta med dig till releasen den 4 juni, eller kan vi skicka den per post, glöm ej då att skriva namn och adress samt att Du önskar att få den skickad.

Länkar

Per Tengstrand
Okko Kamu
Mindfeel

Kategorier: dirigenter, video och ljud

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Silvio Varviso har avlidit

Publicerat den 4 november 2006 av webbredaktionen

Den schweiziske dirigenten Silvio Varviso har avlidit 82 år gammal.

Efter engagemang i Basel 1950-62 har Varviso gästdirigerat i bl.a. New York, Wien, London, Bayreuth och Japan.

Varviso var 1965- 71 musikchef vid Operan, och mycket uppskattad av Hovkapellet, solister och kör, han dirigerade bl.a. Figaros Bröllop, Alcina, Lohengrin och Nibelungens ring.

1970 utnämndes Varviso till hovkapellmästare.

2003 dirigerade han Parsifal på Stockholmsoperan.

Börje Ljungkvist

Kategorier: dirigenter, nekrolog

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Hugo Alfvén och Hovkapellet

Publicerat den 20 maj 2006 av webbredaktionen

Hugo Alfvén brukade gärna återkomma till sin livslånga kärleksaffär med Hovkapellet. Hur startade då denna kärlekshistoria?

Tonsättaren berättar om hur han som tonårig musikstuderande etablerade kontakt med de beundrade hovkapellisterna och om sitt första operabesök i ”Första Satsen”:

”Det var i februari eller mars 1888*. Musikkonservatoriets elevorkester hade övning, som vanligt under ledning av fiolläraren Johan Lindberg. Jag stod vid första fiolstämmans femte notställ. Under ett uppehåll pekade min bredvidstående kamrat med stråken på de båda unga männen vid de främsta pulten och sade: De där du, de är styva må du tro! De sitter i hovkapellet!

Visserligen hade jag ibland hört min gamla fiollärare, Müller, tala om hovkapellet, men endast i samband med sina egna flöjtprestationer, som han älskade att skryta med. Följaktligen hade jag endast ett ganska dimmigt begrepp om denna orkester. Jag frågade därför i min oskuld: – Hovkapellet? Är den orkestern lika bra som vi?
– Vad är du för en som inte känner till hovkapellet, världens bästa orkester, utbrast min kamrat med ungdomlig entusiasm. Har du då aldrig varit på Operan?
– Neej.
– Ja, laga då till att du kommer dit fortast möjligt, det vill jag råda dig till, för då får du höra något så underbart, som du aldrig drömt om. Nu var mitt själslugn stört. Det fanns då en orkester som var ännu bättre än konservatoriets elevorkester. Min musikaliska horisont hade vidgats i ett ryck. Förstulet och beundrande blickade jag på de båda tjugoåringarna vid den främsta pulten, och omedvetet sökte jag taga efter deras hållning och stråkföring. Min kamrat kände dem båda. Den längste hette Kihlman och den andre Åberg. Efter övningens slut blev jag presenterad för dem och utan vidare ceremonier.
– Hör ni, här skall ni få se en jycke, som är sexton år och som går här sitt andra år, som skall bli fiolist och som ännu aldrig varit på Operan och hört hovkapellet. Är det inte otroligt?
Jag mumlade något om min mors religiösa inställning, men att jag nu intet högre önskade än att få höra hovkapellet, som min kamrat nyss förklarat vara världens bästa orkester. De båda halvgudarna smålog vänligt, ehuru kanske en smula nedlåtande, och Kihlman sade:
– Imorgon spelar Operan ”Vita frun”. Om herr Alfvén har lust att se föreställningen, så skall jag gärna skaffa er en fribiljett.

Jag var gränslöst tacksam, och den följande kvällen satt jag på parketten, inte långt från orkesterdiket. Häpen betraktade jag den praktfulla salongen och den i mina ögon väldiga orkestern, där jag i första fiolstämman strax upptäckte mina nya vänner, som älskvärt nickade mot mig.

En elegant herre i frack banade sig väg genom orkestern och tog plats på dirigentstolen. Det var förste hovkapellmästaren Conrad Nordqvist, som jag kände igen från Musikaliska Akademien. Men nu hände något, som fyllde mig med skräck: det blev plötsligt alldeles mörkt i salongen. Vad hade hänt? Jag reste mig häftigt för att springa ut. Till min förvåning satt emellertid alla andra kvar på sina platser. Det måtte alltså inte vara något farligt som inträffat. Förbryllad sjönk jag ner på min plats utan att begripa någonting.

Selma Ek Foto: Gösta Florman

Kapellmästaren knackade med taktpinnen, och i nästa ögonblick fylldes luften av ett välljud, underbarare än vad jag med fattiga ord kan beskriva. Ouvertyren är slut, och ridån går upp. Nu får jag en verklig chock, ty scenen fylls av unga sköna kvinnor, förklädda till skotsk ungdom, gossar och flickor. Det är första gången jag ser trikåklädda kvinnoben och vilka ben! … Hjärtat stannar, jag flämtar och hör inte längre musiken. Hela mitt väsen är koncentrerat i ögonen. Senare uppenbarar sig vita frun, i Selma Eks förtrollande gestalt. Jag blir kär i henne innan hon hinner sjunga en ton…vilken kväll…vilken upplevelse!…

Detta var alltså Operan och dess hovkapell! Skönare, underbarare än jag kunnat föreställa mig i mina djärvaste drömmar. Nej, dit ville jag söka komma när jag väl tröskat igenom konservatoriets fiolklass; där, i hovkapellet, ville jag stanna till min levnads slut, ty högre i världen kunde inte en musiker nå.”

* Här måste emellertid Alfvén tagit miste på år. Boieldieus ”Hvita Frun på slottet Avenal” spelades inte under 1888. 1889 däremot framfördes verket åtta gånger med Selma Ek i rollen som Anna (8/2, 10/2, 11/2, 13/2, 15/2, 28/2, 3/3 samt 7/3).

Tiden i diket

Alfvén var anställd som andreviolinist i Hovkapellet under säsongen 1890/91 men sade upp sin anställing för att helt ägna sig åt konserterande och komponerande. I början av hösten fick han emellertid ett brev från förste konsertmästaren Lars Zetterquist med förfrågan om ett vikariat för denne i förstafiolstämman. Det skulle egentligen bara gälla några veckor, men kom att omfatta hela säsongen 1891/92. I Kungliga teatrarnas arkiv finns emellertid endast kontrakt för den regelrätta anställningen 1890/91, inte för vikariatet.

”Aldrig glömmer jag den första kvällen då jag satte mig vid stämmans bakersta pult. Den ena kollegan efter den andra kom fram, presenterade sig och önskade mig välkommen, enkelt och hjärtligt.”

Tonsättaren skriver själv i ”Första satsen” om sin premiärföreställning; ”Aldrig glömmer jag den första kvällen då jag satte mig vid stämmans bakersta pult. Den ena kollegan efter den andra kom fram, presenterade sig och önskade mig välkommen, enkelt och hjärtligt. Bakom mig hade jag trumpeterna, basunerna, pukorna och det övriga slagverket. Vilken klang och glänsande prakt var det inte när de satte in fortissimo i ett tutti! Jag måste erkänna att detta var något annat än konservatoriets elevorkester.”

Alfvén berättar vidare om hur Zetterquist några dagar senare bjuder med sin yngre nyblivna kollega på Operakällaren efter föreställningen. ”Hovkapellisterna hade sin egen speciella humor, och den flödade rikligt vid bordet, men även goda orkestertekniska råd. De var första violinister alla fyra, och när vi kommit till kaffet, cigarrerna och punschen, visste de inte hur väl de ville mig. Den kvällen lades grunden till den djupa vänskap mellan hovkapellet och mig, som skulle bliva beståndande hur än generationerna skiftade i ’orkesterdiket’. Och den lever lika friskt än idag.” Alfvén framhåller att han visserligen studerade instrumentationslärorna av Berlioz, Gevært och Widor men att han lärde sig mer genom det personliga umgänget med hovkapellisterna. ”Var och en tycktes sätta en ära i att uppenbara för mig alla de egenskaper och möjligheter, som just hans instrument ägde framför de andras. Mest lärorikt var det emellertid när jag nere i Hallen som var hovkapellisternas stamtillhåll lyckades tussa ihop tre eller fyra av dem i en diskussion om deras olika instruments företräden. Var och en höll naturligtvis på sitt instrument och blottade därvid klangliga egenheter och tekniska finesser, om vilka instrumentlärorna inte nämnde ett ord. Jag lyssnade med spända öron och nedskrev följande morgon i den orkesterdagbok jag förde kontentan av den lärdom jag under förnatten inhämtat.”

• 

  Hugo Alfvén dirigerar Hovkapellet. Foto: EMR

• 
• 

Lars Zetterquist hade fått sin utbildning i Paris för den belgiske mästaren och pedagogen Hubert Léonard, som tidigare var professor vid Bryssels musikkonservatorium. Zetterquist var 30 år vid tiden för Alfvéns anställning och en av landets bästa violinister genom tiderna. Han representerade den belgisk franska violinistskolan till skillnad från Johan Lindberg, vars undervisning byggde på den tyska traditionen från Louis Spohr, Joseph Joachim och Ferdinand David. Det tyska tilltalade Alfvén i allt mindre grad och han hade turen att, från sommaren 1891, då han just lämnade konservatoriet, få Zetterquist som lärare, vilket betydde mycket för Alfvéns utveckling som violinist. Han var dennes elev ända till 1897 och hade i och med detta även nära kontakt med sina tidigare orkesterkollegor.

Alfvénkonserter på Operan

Wilhelm Stenhammar, som Alfvén beundrade mycket, var anställd som kapellmästare vid Kungliga Teatern säsongen 1900/01. Han hade med framgång dirigerat Alfvéns 2:a symfoni på Operan den 2 maj 1899, vilket var tonsättarens genombrott hos både kritik och publik. Stenhammar hade även under sin anställning uruppfört två andra verk av Alfvén, Sekeskifteskantaten (text: Erik Axel Karlfeldt) för sopransolo, kör och orkester med Carolina Östberg som solist, den 1 och 3 januari 1900 och orkesterballaden Klockorna, op 13, för baryton och orkester den 17/11 1900. Solist i den sistnämnda var John Forsell. Alfvéns debuterade som dirigent den 25 januari 1903 med just dessa verk på programmet och även hans dirigentdebut blev, liksom Stenhammars, mycket framgångsrik. Han fick nu många erbjudanden; att undervisa på konservatoriet i komposition och kontrapunkt, att leda Filharmoniska sällskapet i Stockholm, att skriva konsertrecensioner i Svenska Dagbladet, men Alfvén var mer mån om sin frihet som tonsättare och avböjde.

Den 10 maj 1904 står Alfvén åter inför ”sin” orkester, Hovkapellet. Denna gång är konserten till och med rubricerad som en ”Alfvén konsert”. På programmet står den nyreviderade versionen av Symfoni nr 1 i f moll, op. 7, Sånger för en röst och piano med Ebba Björkbom, sång, och Märtha Ohlsson, piano. Som punkt tre på programmet står Alfvéns första svenska rapsodi för stor orkester, Midsommarvaka op. 19. Här börjar alltså tonsättaren etablera det som kommer att bli en tradition under hans levnad, Alfvén konserten, en konsert med musik av Hugo Alfvén, dirigerad av Hugo Alfvén.

Den tredje ”årliga” konserten den 31 maj 1905, återigen rubricerad ”Alfvén konsert” på Kungliga Teaterns affischer, hade på programmet Symfoni nr 2 i D dur, op. 11, Marias sånger framförda av John Forsell till Märtha Ohlssons pianoackompanjemang, En skärgårdssägen, op. 20, symfonisk tondikt för orkester (uruppförande) samt som avslutning Midsommarvaka. Denna konsert ville emellertid förste hovkapellmästaren Conrad Nordqvist själv dirigera. Detta kunde inte tonsättaren acceptera. Han hade satt sig före att själv stå på dirigentpulten. Ett tag var ställningarna låsta, konserten ställdes in, men efter att Alfvén talat med kronprinsen och denna i sin tur talat med operachefen Axel Burén fick Alfvén sin vilja fram. Detta handlingssätt var emellertid inte alldeles populärt och kanske var det därför som inte Hugo Alfvén erbjöds en kapellmästartjänst vid Operan.

Den 19 och den 26 december 1906 kom han emellertid att provdirigera Don Giovanni. Alfvén hade i en tidningsintervju i Svenska Dagbladet den 15 september 1906 kommenterat bristen på dirigenter vid Stockholmsoperan. Resultatet blev att han fick sig två partitur tillsända, Don Giovanni och Otello. Alfvén talar inte särskilt mycket om detta i memoarerna och har ingenstans annat än i sina ansökningshandlingar till director musices tjänsten i Uppsala uttryckligen nämnt att han fick dirigera ett par föreställningar på Operan. Resultatet följde inte Alfvéns vanliga framgångskoncept. Många recensenter hade naturligtvis samlats i salongen för detta tillfälle: en av den tidens främsta tonsättar /violinist /dirigent begåvningar skulle avlägga prov! Resultatet blev dock nedslående för tonsättaren. I Svensk Musiktidning nr 1, 1907, nämns han inte trots att man talar om nybesättningar.

Ett axplock ur några av de övriga recensionerna:
”Man märkte icke någon personlig vilja och hade inte heller den förnimmelsen att operans själ satt i taktpinnen.” (signaturen ”-s-” i Aftonbladet 20/12 1906) ”Någon märkbar personlig prägel hade han inte satt på det hela.” (G.O. i Svenska Dagbladet den 20/12 1906)
”Herr Hugo Alfvén provdirigerade vid gårdagens uppförande av ’Don Juan’, och med detta prov torde hans olämplighet såsom operakapellmästare ha blivit till full evidens bevisad även för den mest tveksamme./…/ Men värre var, att herr A:s hela anförande inskränkte sig till att slå takten. Han vågade knappt lyfta blicket från partituret, och någon markering av solisternas eller de olika orkesterinstrumentens infall förekom inte eller åtminstone mycket sparsamt. Än mindre märkte man, att hans ledarskap utövade något inflytande på föredrag och nyansering.” (”G.L.” i Ny Dagligt Allehanda 20/12 1906)
”Det var således under för honom själv ogynnsamma förhållanden som hr Alfvén i går fattade taktpinnen, och i betraktande därav måste sägas, det han lyckligt gick iland med sin uppgift.” (”R.H.” i Vårt land 20/12 1906)
”Hr A ådagalade vid musikfesten, då han dirigerade sina symfoniska dikter, en så tydlig dirigenttalang, att man förvånades över osäkerheten i går afton.” (”Arild” i Social Demokraten 20/12 1906)
”- Den andra nyheten bestod däri, att Hugo Alfvén samma afton gjorde sin första lärospån som operakapellmästare. Hans ställning var därvid alltigenom nybörjarens; att han som kompositör står den Mozartska musikens ideal så fjärran som möjligt, betyder i detta fall mindre än den omständigheten, att han som musiker hittills icke behöft i djupare grad intressera sig och väl knappast heller intresserat sig för någon annan musik än sin egen.”(Peterson Berger i Dagens Nyheter den 20/12 1906).

Hugo Alfven 87 år. Foto: Enar Merkel Rydberg.

De övriga två kandidaterna till den tredje kapellmästarposten var för övrigt Herman Berens, som i närmare tio år varit repetitör på Operan, samt Tor Aulin. Det var Armas Järnefelts vakanta kapellmästartjänst man tävlade om. Ingen av de sökande fick tjänsten och Järnefelt tog den f.ö. i besittning igen 1907 och stannade ända till 1932. Alfvén blev aldrig ombedd att dirigera Otello och utgången av provdirigeringen blev en besvikelse för honom.

Redan den 16/2 1907, återkom han emellertid för att dirigera på Kungliga Teatern. Då framfördes hans E dur symfoni för första gången i Stockholm. Konserten följdes av en tidningspolemik i samband med Peterson Bergers delvis osakligt nedgörande recension i Dagens Nyheter den 17/2 1907. Fiendskapen mellan de båda tonsättarna hade nu eskalerat. Symfonin återkom emellertid redan den 31/3 på en ny konsert även denna gång under ledning av tonsättaren.

Den svenska nationaloperan?

Varför skrev då inte Alfvén den svenska nationaloperan? Han var en uttalad publikgunstling, en klangmålare, en melodiker med stora kunskaper om den mänskliga rösten. Han hade lärt sig instrumentera från operadiket och ägde stora kunskaper om instrumenten som han lärt sig av sina kollegor i Hovkapellet. Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Frans G. Bengtsson valde ut potentiella operaämnen åt honom. Kanske spelade hans misslyckande som operadirigent in, kanske gjorde massmedias förväntningar att skaparkraften hämmades. Kanske skulle man omtala Bergakungen en ”nationalbalett” istället? För att använda tonsättarens egna ord om nämnda balett: ”där har jag skildrat vinterns kalla famntag, vårens yra och trånad med all dess oro, glädje och ängslan, sommarens mättade färgprakt och höstens svalka och fulltoniga blomning.”

”När jag vände mig mot orkestern kunde jag inte återhålla ett småleende, ty varje musikers ögon gnistrade av musikalisk stridslust.”

Avslutningsvis ännu ett citat från Hugo Alfvén som rör hans förhålllannde till Hovkapellet. Fredagen den 1 maj 1942 gavs en festföreställning på Operan i anledning av tonsättarens 70 årsdag, ett av många jubileer och festföreställningar på Operan under Alfvéns tonsättarliv. På programmet stod bland annat Festspel, 1:a satsen ur Symfoni nr 5 i a moll, Klockorna, fjärde tablån ur Bergakungen (Bergakungens sal), några sånger och körstycken. Dirigerade gjorde tonsättaren själv och Nils Grevillius. Alfvén skriver: ”När jag vände mig mot orkestern kunde jag inte återhålla ett småleende, ty varje musikers ögon gnistrade av musikalisk stridslust. Det var som om blå lågor flammade i det magnetiska fältet mellan orkestern och mig, och i den känslan höjde jag handen till Festspelet /…/ Trumpeten, hornen och basunerna smattrade med en gnistrande prakt utan like i inledningens fanfarer, och i trions sensuella cantilena sjöngo stråkarna med italiensk lidelse och intensitet. Precis så klingade festspelet för mitt inte öra, när jag komponerade stycket. Ett högre betyg kan jag inte ge en orkester. Och i samma enastående form genomförde hovkapellet hela programmets instrumentala del.” (Tibble 12/5 1942)

Inger Mattsson

Sammanställning Alfvén på Operan

1917/18
Balettavdelning, komponerad av J. Hasselquist och G. Rosén. 1. Festpolonäs (H Alfvén), 2. Valse ”Fantome” (K Atterberg), 3. Puck (F Mendelssohn), 4. Slavisk dans (A. Dvorak), 5. Castillane ur Le Cid (J Massenet) Medverkande: J Hasselquist och E Strandin Urpremiär 1/2 1918 2/4 1919 (23 gånger)

1922/23
Bergakungen, pantomimiskt drama i tre akter av J Börlin. Musik: H Alfvén. Dekor: Prins Eugen och J A G Acke. Kostymer: A Broberg. Dir: A Wiklund Medverkande: O Tropp (Vallgossen), S Österholm (Vallflickan), E Stiebel (Humpe), S Hedenberg (Bergakungen), E Strandin (Trollflickan), m fl. Urpremiär i Operahuset 7/2 1923 2/3 1932, 25 gånger. Dessutom en delföreställning 1941/42. 1926/27 Midsommarvaka, dansscen av L Steier. Musik: H Alfvén. Dir: N Grevillius Medverkande: L Steier, E Holmberg (Flickan), O Tropp (Gossen), J Westheimer (Spelmannen), m fl Operahuset 3/11 1926 21/4 1952, 10 gånger. Urpremiär i Paris (Théâtre des Champs Elysées) 25/10 1920

1956/57
Den förlorade sonen, fem dansande dalmålningar av I Cramér. Målare: R Lindström. Musik: H Alfvén. Dir: H Sandberg. Medverkande: J Mengarelli (Fadern), B Holmgren (Sonen), M Mengarelli (Brodern), T Rhodin (Den falske profeten), E M von Rosen (Drottningen av Rika Arabien), m fl Operahuset 27/4 1957 8/5 1972, 95 gånger, varav 16 gånger utanför Stockholm. Urpremiär 1957 vid Svenska Dansteaterns turné.

1958/59
Svensk Rapsodi, balett i 1 bild av B Holmgren. Musik: H Alfvén (Midsommarvaka). Dekor och kostymer: A Friderica. Kor: B Holmgren. Dir: B Bokstedt. Medverkande: E M von Rosen, B Holmgren, L Portefaix, V Ljung, m fl Urpremiär Operahuset 30/4 1958 4/6 1958, 6 gånger (samt åtskilliga konsertframföranden)

Källor:
– Hugo Alfvén. En svensk tonsättares liv och verk; Lennart Hedwall (Stockholm 1973)
– Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utgivna av Per Lindfors (Stockholm 1966)
– Första satsen. Tempo furioso. I dur och moll samt Final; Hugo Alfvén, (Stockholm 1946-52)
– Hugo Alfvén. Kompositioner. Käll och verkförteckning; Jan Olof Rudén (Leipzig 1972)
– Kungliga Teatern i Stockholm. Repertoar 1773-1973; K.G. Strömbeck, Sune Hofsten, Klas Ralf (Stockholm 1974)
– samt handlingar i Kungliga teatrarnas arkiv (KTA)

I Kungliga teatrarnas arkiv finns en hel del material som rör Hugo Alfvén och hans verksamhet på Operan. Dels finns det naturligtvis kontrakt, dels i hans egenskap som tonsättare, dels i egenskap av andreviolinist (”extra sekundviolinist”) från augusti 1890, då han för övrigt tjänade 50 kronor i månaden. Det finns vidare till exempel korrespondens mellan Alfvén och operaledningen. Den största delen material är naturligt nog produktionbaserat material, det vill säga material kring de uppsättningar som gjordes med musik av Hugo Alfvén.

Inger Mattsson

Kategorier: dirigenter, historia, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Välkommen till Hovkapellets webbplats!

Publicerat den 20 maj 2006 av Mikael Rydh

Idag, den 20 maj 2006, öppnar Kungliga Hovkapellets förening portarna till den nya webbplatsen, www.hovkapellet.com.

Ambitionen är att presentera vår orkester, som är en av de äldsta orkestrarna i världen som fortfarande är verksam. Tyngdpunkten kommer att ligga på Hovkapellets musiker och dirigenter. Vi vill också sprida kunskap om orkesterns långa och traditionsrika historia och berätta om vad som händer idag.

Bakgrund

Idén till projektet föddes på hösten 2004 då vi var på turné till Wiesbaden. När jag satt i orkesterdiket bland mina kollegor och maestro Siegfried Köhler anförde Lohengrin slog det mig hur privilegierade vi är som tillhör detta konstnärliga kollektiv. Det är en orkester som verkat allt sedan 1526 och som fortfarande är i högsta grad levande idag. När jag tänkte på alla våra föregångare, de musiker och kapellmästare som kväll efter kväll musicerat tillsammans i opera, balett eller konserter, var det en känsla av vördnad och respekt som fyllde mig.

Jag beslutade mig då för att försöka åstadkomma en särskild webbplats där inriktningen skulle vara på just musikerna i kapellet. Besökare skulle på ett enkelt sätt kunna se vilka som trakterar de olika instrumenten i orkestern och titta på fotografier. Dessutom ville jag att det skulle vara möjligt att bläddra bakåt i säsongerna och se orkesterns sammansättning år från år (just den funktionen tror jag för övrigt att vi är ganska ensamma om bland orkestrar på nätet).

• 

  Noseda dirigerar Hovkapellet. Foto: Alexander Kenney

Nu, ett och ett halvt år senare är projektet om inte helt klart så åtminstone redo för sjösättning. Anställda från 1898 fram till idag finns inlagda i databasen, sammanlagt cirka tusen personer (700 musiker, 300 dirigenter) oräknat de många vikarier som haft kortare inhopp. 1898 var det år som det nuvarande oscarianska operahuset stod färdigt, vilket känns som en bra utgångspunkt. Vartefter kommer fler säsonger läggas till bakåt i kronologin.

Tack

Ett särskilt varmt tack vill jag rikta till programmeraren Hans Wibacke. Det är han som byggt publiceringssystemet, med vilket det är möjligt att uppdatera webbplatsen. Den grafiska formgivningen och designen har jag gjort och Hans har även i den processen varit ett bra bollplank. (Som kuriosa kan nämnas att omkring 1200 mejl har utväxlats oss emellan under arbetets gång.)

Jag vill tacka Backa Katarina Eriksson (oboist i orkestern) för hennes arbete med Kungliga Operans matriklar, som legat till grund för en stor del av databasen. Hon har bl a även intervjuat Edit Wohl-Ernster och skrivit en artikel om henne, Hovkapellets första kvinnliga konsertmästare.

Tack likaså till operans skicklige fotograf Alexander Kenney som tagit många porträttbilder på orkestermedlemmarna. Även fotograf Enar Merkel Rydberg har gett oss bilder på ett generöst sätt.

Vidare vill jag tacka Inger Mattsson och Helena Iggander, arkivarier på Kungliga Operans Arkiv för all hjälp med gamla handlingar, fotografier och scanning mm. Inger Mattson har också bidragit med en intressant artikel om Hugo Alfvén. Tack också till all personal på musikbiblioteket!

Börje Ljungkvist, kontrabasist i orkestern fram till 2003, har ett brinnande intresse för Operans kontrabasar, något som bl. a. resulterat i en bok. Till hemsidan har han skrivit en artikel om den äldsta klenoden i samlingen, Magginibasen.

Erik Frieberg (flöjtist) har korrekturläst texter och medverkar även med några av sina många roliga skämtteckningar.

Sist men inte minst tack till Operans orkesteradministration, Marion Glückman, Kerstin Mankeus och orkesterchef Klas Sjöblom för hjälp, stöd och uppmuntran. Tack också alla andra som på olika sätt bidragit!

Mikael Rydh, webbredaktör

Kategorier: dirigenter, musiker, orkestern

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)