Hovkapellet hem » Publicerat under kategori nekrolog
Violinisten Josef Grünfarb död
Josef Grünfarb, född 1920 i Stockholm, har som tidigare meddelats avlidit. Hans närmaste är barnen Eva och Anita med familjer.
JOSEF GRÜNFARB VAR en av Sveriges främsta violinister, respekterad av sina kollegor, elever och konsertbesökare för sitt lysande violinspel, sin rika och varma ton, sina tolkningar och sin integritet. Han studerade violin för sin far Moschko Grünfarb, för Carl Garaguly och för Julius Ruthström vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Som Jenny Lind-stipendiat studerade han för Tibor Varga i London.
Tolv år gammal debuterade han som solist med Stockholms filharmoniska orkester och under sin karriär framträdde han ofta såväl i Sverige som utomlands. Hans framföranden och inspelningar av violinkonserter av bland andra Mozart, Mendelssohn, Brahms, Prokofjev och Stravinsky bidrog till att sätta en ny standard i svenskt musikliv.
Josef Grünfarb
Josef Grünfarb har uruppfört och spelat in violinkonserter, sonater och andra kammarmusikverk av många svenska tonsättare, bland annat är Bo Lindes Violinkonsert tillägnad honom. Flera av hans inspelningar finns på vinylskivor, vilka Musikaliska Akademien förhoppningsvis kommer att konvertera till CD-format.
ÅREN 1943-1961 VAR Josef Grünfarb alternerande förste konsertmästare i Stockholms Filharmoniska Orkester, 1961-1964 förste konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester, 1964-1981 förste konsertmästare i Kungliga Hovkapellet på Operan i Stockholm och sedan 1967 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Han grundade också Grünfarb-kvartetten som var aktiv under flera decennier.
Josef var 1965-1989 lärare och professor vid Kungliga Musikhögskolan och eleverna betydde mycket för honom. I sin undervisning gav han många goda råd och avdramatiserade mycket som vi elever kunde oroa oss över. Han var flexibel i sina musikaliska och violinistiska uppfattningar och i samarbetet med sina elever och kollegor. Var en elev eller kollega envis på någon punkt kunde han uttrycka sig diplomatiskt vilket gjorde att kommentaren fick tid att sjunka in tills man var redo och mogen att förstå visdomen i vad han sagt. Han gjorde noggranna anteckningar över vad eleverna spelade, hur de utvecklades och om deras svårigheter. Decennier senare kunde han när vi diskuterade någon elev ta fram sin anteckningsbok och fördjupa samtalet. En gång per termin bjöd Josef hem sina elever, man lyssnade på musik, pratade och njöt av hans hustru Gertruds goda hallontårta.
Han var en tillgiven familjefar och tillbringade gärna somrarna med sin hustru och barnen på Älgö utanför Stockholm.
JOSEF KUNDE PÅ ett målande sätt beskriva sina kollegor och gästande dirigenter. Han hade en personlig och existentiell humor som samtidigt kunde vara både mörk och ljus.
Han kunde dessutom spela rent på en ostämd violin, en sport många violinister prövat med varierande framgång.
När jag började i Hovkapellet på Operan i Stockholm var Josef förste konsertmästare och jag satt bredvid honom och assisterade. Han visade hur de svåra passagerna kunde bemästras på ett smidigt men ändå samvetsgrant sätt och vem man skulle lyssna till eller titta på vid känsliga avsnitt. Han kunde dessutom spela rent på en ostämd violin, en sport många violinister prövat med varierande framgång.
JOSEF SPELADE MYCKET kammarmusik och jag hade privilegiet att få spela med honom. Sällan har kammarmusikrepetitioner varit så effektiva som när han var med och det blev oftast tid över till samvaro. Men Josef kunde också försiktigt men tydligt rekommendera att vi repeterar mera nu och umgås efter konserten.
En anekdot som fått kultstatus i Stockholm beskriver en dispyt mellan stråkstämmorna under en orkesterrepetition. Man kunde inte enas om en viss passage, skulle den inledas med ett upp-stråk eller ett ner-stråk. Josef, som var alternerande förste konsertmästare i denna produktion, höll sig utanför diskussionen, men då den pågått en längre stund vände sig dirigenten Tor Mann till honom och frågade vad han tyckte. Josef som troligen ansåg att båda varianterna var rimliga svarade: ”Huvudsaken är att man är frisk.”
Han är saknad av vänner, kollegor och elever.
Semmy Stahlhammer
Förste konsertmästare, Kungliga Hovkapellet
Flöjtisten Lars Fjällskog död
Flöjtisten, naturälskaren, ornitologen, den oförbränneliga personligheten och människan Lars Fjällskog lämnade oss den 2 november hastigt och helt oväntat.
Han föddes den 1 december 1938 och kom från Fläckebo i Västmanland. Via musikstudier och framträdanden Västerås utbildade han sig vid musikhögskolan i Stockholm som elev till Eric Holmstedt och anställdes 1962 vid Kungliga Hovkapellet där han tjänstgjorde som alternerande stämledare fram till pensionen 1998.
Lars Fjällskog
Lars hade ett brinnande naturintresse, grundlagt genom fadern, och blev med tiden en mycket kunnig fågelskådare, något som han underhöll ända in i det sista.
I sitt arbete var Lars tryggheten själv med en starkt engagerande expressivitet i sitt spel, som skvallrade om en total brist på likgiltighet, trots den alltmer uttunnade repertoaren.
För honom gällde inga halvmesyrer, vilket även lyste igenom i ett ofta färgstarkt och burleskt språkbruk kryddat med en drastisk humor, något som aldrig skymde hans rakryggade lojalitet och monumentala vänfasthet. Han var den förste att, om större eller mindre förtretligheter drabbat någon kollega eller vän, höra av sig och visa sin spontana omtanke.
Men – mitt i all sorg och saknad – det går inte att föra minnet av Lars på tal med vänner och kollegor utan att det utmynnar i ett leende eller ett befriande skratt. Vad roligt vi ändå har haft tillsammans!
Silvio Varviso har avlidit
Den schweiziske dirigenten Silvio Varviso har avlidit 82 år gammal.
Efter engagemang i Basel 1950-62 har Varviso gästdirigerat i bl.a. New York, Wien, London, Bayreuth och Japan.
Varviso var 1965- 71 musikchef vid Operan, och mycket uppskattad av Hovkapellet, solister och kör, han dirigerade bl.a. Figaros Bröllop, Alcina, Lohengrin och Nibelungens ring.
1970 utnämndes Varviso till hovkapellmästare.
2003 dirigerade han Parsifal på Stockholmsoperan.
Börje Ljungkvist
Kategorier: dirigenter, nekrolog
Kontrabasisten Thorvald Fredin död
Thorvald Fredin, född 1928 i Söderhamn, f.d. 1: e konsertmästare i Hovkapellets kontrabasstämma har efter en längre tids sjukdom avlidit den 22 oktober 2006.
Thorvald började spela violin vid åttaårsåldern, och fortsatte sedan med kontrabas i sextonårsåldern.
Utbildning:
– 1946-1947 Folkliga Musikskolan på Ingesund
– 1947-1952 Musikhögskolan i Stockholm
– 1954-1955 Akademie für Musik und darstellende Kunst i Wien
– 1952 anställd i Hovkapellet och förste basist 1958-1994
– Medlem av Mozarteum i Salzburg, Volksoper och Österrikiska radioorkestern.
– Drottningholms kammarorkester 1952-1974.
– Var med och bildade Stockholms kammarorkester 1952 och Stockholms Sinfonietta 1980.
– Lärare vid Musikhögskolan 1961-1994.
– Utgav ”Kontrabasskolan” 1969 (som uppdaterades 1989).
– Thorvald har även framträtt i radio och på TV och utgivits på skiva (solostycken för kontrabas och piano 1975 och konserter för kontrabas och orkester 1988).
– 1980-1994 undervisade han sommartid vid ”National Youth Orchestra” i Kanada.
– LMA 1976, professors namn 1980.
Thorvald Fredin
Thorvald var som lärare och pedagog på Musikhögskolan mycket omtyckt och uppskattad av sina elever. Undertecknad hade förmånen att studera för Thorvald 1961-63. Hans lektioner var alltid mycket stimulerande, och han hade en förmåga att med sin kunnighet vidarebefordra sina kunskaper. Han spelade också själv mycket på lektionerna, för att visa hur man skulle öva på svåra passager. Särskilt noga var han med stråkföringen och hade gjort egna övningar för att förbättra elevernas stråkteknik.
Hans många elever har haft stora framgångar och finns utspridda i orkestrar över hela Sverige, även i Canada där Thorvald undervisade på sommaren (1980-94) finns basister som vid kontakt med operans basstämma frågar efter Thorvald Fredin.
Thorvald var som stämledare mycket noggrann, undertecknad minns att den som var först i diket bland kontrabasisterna alltid var Thorvald. Han hade den rutinen att innan föreställningen började gå igenom stämman, spela igenom solon och kontrollera att inskrivna stråk stämde. Han var också en stämledare man kunde lita på, han utstrålade trygghet i sitt musicerande och hade ett mycket vänligt och sympatiskt sätt till sina kollegor.
Thorvald spelade som stämledare av tradition på operans Magginibas (byggd 1597) och fick fram en mjuk, rund, varm och vacker ton, och det var ingen som helst tvekan vem det var som ledde basstämman.
En vän och stor musikant har gått ur tiden.
Börje Ljungkvist, Hovkapellet 1964-2002.