Hovkapellet hem » Publicerat under kategori dirigenter
Lawrence Renes – ny chefdirigent på Kungliga Operan
Lawrence Renes blir ny chefdirigent på Kungliga Operan från och med säsongen 2012/13. Det tillkännagavs i samband med en presskonferens tidigare idag på Kungliga Operan. I egenskap av chefdirigent/Music Director blir Lawrence Renes’ första produktion Wagners Valkyrian januari 2013. Kontraktet är t o m säsongen 2016/17.
Lawrence Renes har en bred operarepertoar som t ex omfattar Mozart, Wagner, Richard Strauss och John Adams; DVD-inspelningen med De Nederlandse Opera av Adams Doctor Atomic i Peter Sellars regi gavs ut 2008 och fick ett mycket positivt mottagande. På Kungliga Operan har han med stor framgång dirigerat Rhenguldet i april 2011.
Lawrence Renes har varit engagerad vid några av de mest ansedda orkestrarna runt om i världen, som Bayerische Rundfunk Sinfonieorchester, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam, Staatskapelle Dresden och BBC Symphony Orchestra samt vid Theatre Royal de la Monnaie i Bryssel, English National Opera, Seattle Opera, Den Norske Opera och Hamburgische Staatsoper. Juni 2012 gör han sin debut vid San Francisco Opera.
Lawrence Renes, som är född 1970 i Holland, fick internationellt genombrott som dirigent 1995 då han med ett dygns varsel gjorde inhopp för Riccardo Chailly med Concertgebouw-orkestern i Amsterdam.
Renes utbildade sig i början av 1990-talet till violinist vid Sweelinck-konservatoriet i Amsterdam och till dirigent vid musikkonservatoriet i Haag. Han vann första pris i den holländska radions internationella master class-tävling i dirigering 1992, vilket ledde vidare till engagemang i en rad orkestrar. 2007 ledde han en spektakulär Europa-premiär av John Adams opera Dr Atomic för att omedelbart därefter göra sin debut vid den amerikanska sommaroperan i Santa Fe.
Lawrence Renes arbetar med både opera och symfonisk musik. Han har bl a dirigerat uppsättningar av klassiska operor som Così fan tutte, La Bohème, Eugen Onegin, Maskeradbalen, Figaros bröllop, Tosca, Rigoletto och Turandot, men han har även arbetat med nyskrivna operor. Det finns en rad skivinspelningar med Renes. Han har spelat in musik av Gershwin (Sony), Dvoráks cellokonsert med Pieter Wispelwey (Channel Classics), Vieuxtemps violinkonserter med Alexander Markov (Erato) och Malmösymfonikerna på CD:n Orchestral Spectacular (Naxos).
Lawrence Renes har arbetat regelbundet med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, bl a dirigerade han Nobel Prize Concert 2006 då Renée Fleming var solist. Närmast kommer han från en befattning som GMD i Bremen för stadens opera och filharmoniker.
[Torbjörn Eriksson, Kungliga Operan]
För mer info, besök: http://www.harrisonparrott.com/artist/lawrence-renes
Kategorier: dirigenter
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ur Hovkapellets fotoalbum
Bilden visar en repetition med Kungliga Hovkapellet – troligen inför orkesterns 400-års jubileum 1926 – under ledning av 1:e hovkapellmästare Armas Järnefelt.
Vi har fått oss fotot tillsänt av Åke Trobäck, vars farfar Emil Trobäck återfinns på bilden längst ut till höger med kontrabas. Emil Trobäck var för övrigt orkesterns förste ordförande.
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, evenemang, orkestern, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Hovkapellist dirigerar
Lördagen den 23 oktober klockan 15.00 kliver Hovkapellets Andrej Nikolaev – som till vardags återfinns i violin II-stämman – upp på dirigentpulten i församlingshemmet i Trelleborg, fattar pinnen och och slår in Symfoniorkestern Trelleborg i Beethovens tredje symfoni (Eroica). Utöver att leda detta verk framträder han även som violinsolist tillsammans med altviolinisten Dinu Serfezi, i Mozarts Sinfonia concertante.
Andrej, som är mycket intresserad av dirigering och har studerat på Kungliga Musikhögskolan samt tagit kurser för Jorma Panula m. fl, har som dirigent samarbetat med bland solister som Anders Paulsson och andra.
Kategorier: dirigenter, musiker, utblickar
Morandi nominerad till Operapriset
1:e gästdirigent Pier Giorgio Morandi är nominerad till Operapriset 2010. Den andra med starka kopplingar till Operan är sopranen Emma Vetter (som nomineras för sin Chrysothemis). Utöver dessa är Malin Byström och Åke Zetterström nominerade, båda med Göteborgsoperan som bas. Omröstningen gäller konstnärliga bedrifter under 2009-10.
Om Morandi, snart aktuell på Operan i Andrea Chénier med premiär den 22 oktober, heter det:
”Få av Richard Strauss operor har ett sådant komprimerat och expressivt tonspråk som Elektra. Detta tas tillvara på ett fint sätt av Pier Giorgio Morandi, som nästan låter Hovkapellet spela lite långsamt sugande i tonkaskaderna – ja, närmast lite wienerisch. Inte med den tunga tyska expressionismen som man är mer van vid”.
Nu är det upp till tidskriften Operas läsare att rösta.
Kategorier: dirigenter, priser och stipendier
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Gästspelet i Savonlinna
Så är då Kungliga Operans ensemble hemma igen efter en fin gästspelsvecka på Savonlinna operafestival.
Kungliga Hovkapellet anlände lördag 25 juli till ett ganska svalt Savonlinna, och de flesta av oss installerade sig på hotell Vuorilinna. Hotellet består till största delen av studentlägenheter med sovrum och delat kök och badrum. Hotellstandarden är lägre än vad vi är vana vid, men med gott humör och uppfinningsrikedom tror jag de flesta trots allt hade ett ett riktigt bra boende under veckan. Dagen efter ankomst var det dags för generalrepetition på Elektra, och när vi anlände till borgen Olavinlinna var det kallt och rått. Orkesterdiket är längre och smalare än vårt dike på Operan, men med ett hårt arbetande team från orkesterservice och gemensamma ansträngningar fick vi alla medverkande på plats. Den där generalrepetitionen måste ha blåst bort alla moln, för när vi kom ut i dagsljuset igen mötte vi en stad som var solig och väldigt varm.
Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.
Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.
Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!
Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.
Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
Text: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, föreställningar, gästspel, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kungliga Hovkapellets förening 90 år
FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.
Emil Trobäck
Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.
Inför det här jubiléet har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.
Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.
Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!
Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.
I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!
I räkenskaperna för 1926, jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.
TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.
Under resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.
Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…
KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.
Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer
Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.
Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.
1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.
Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.
De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.
Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!
På den rent fackliga sidan är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.
16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).
Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.
Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning, för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.
PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.
Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.
På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.
1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.
PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.
Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?
Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.
Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.
På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.
Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950 hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.
Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.
Concordia in consonanti!
Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Minnen
Hej igen!
Att skriva bloggar är annorlunda än vad jag trodde. Från början trodde jag det var busenkelt att komma på vad jag ville skriva om..men icke!! Jag liksom funderar annorlunda, jag tänker är det här intressant eller det här eller detta kanske och det mesta tänker jag nej om. Nu ska jag göra på ett nytt sätt jag ska skriva om mina veckor och strunta i om det är intressant för det var nog tanken från början!!
Nu har det varit påsklov för barnen och vi lyckades med att de fick vara hemma hela veckan med undantag av en dag. Vi har ju inte påsk eller sportlov på operan så just dessa veckor kan kännas lite sådär.. Denna veckan gick bra med hjälp av min fina bror och min kompis som ibland säger- behöver ni hjälp är det bara att säga till!! Sånt betyder mycket känner jag.
Jag har repeterat Våroffer, ett verk som jag har längtat efter att få spela!! Jag har ett helt otroligt minne från just Våroffer när jag var barn.
Eftersom jag har vuxit upp med två föräldrar som jobbade på operan så har ju Våroffer dykt upp med jämna mellanrum. Pappa var fagottist så redan där har ju stycket gett en viss spänning. Det kunde kännas hela dagen innan föreställning att det var något spännande pappa skulle göra på kvällen. Mitt starkaste minne gäller mamma…
Hovkapellet skulle spela Våroffer konsertant i Berwaldhallen med Maestro Sixten Ehrling. Mamma hade övat mycket och säkert pratat om att det var svårt och kanske sagt -hur ska det gå, jag kommer inte riktigt ihåg. Det jag kommer ihåg är när jag sen skulle höra denna konsert. Jag blev så otroligt nervös för mamma! Jag visste ju att Maestro Ehrling hade ett stort temperament och inte alltid sa saker till musikerna på det ”snälla” sättet. Jag satt uppe på en läktare och var helt övertygad om att ifall mamma hamnade fel bland alla rytmer skull Maestro bryta konserten och skälla på mamma inför all publik!! Vilken puls jag hade. Det gick bra för mamma och vi kunde återse varandra efter denna konsert med en glad känsla.
Minnen har jag gott om! En rolig sak med att vara på operan som barn är att allt finns där, alla fantasier kan bli ”på riktigt”. Fortfarande kan jag ibland tänka att det är lite konstigt och underbart att man inte hajar till för mer än vad man gör. T ex när man sitter i matsalen under en repetition och hör kallningarna.. Ett lik till scenen tack, två kaniner till scenen, tomteblossen passa nu osv eller om man(utan att reagera) möter blåmålade människor utan huvud i korridoren.
Jag fick ofta följa med mamma och pappa till jobbet (oj vad jag tjatade). Pappa och jag gick ofta runt bakom kulisserna och träffade olika människor och tittade på olika saker. En gång fick jag titta och prova kniven som Tosca lite senare skulle mörda Scarpia med. Jag satt sen och såg detta mord och kände mig nöjd för JAG visste ju att det inte var på riktigt…
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, konserter
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Dirigenter…?
Det känns som om det är dags att kommentera dirigentens roll i våra liv. En utmärkt tidpunkt för det…
Har man aldrig spelat i en orkester är det nog svårt att föreställa sig vilken betydelse dirigenten har för resultatet. Han eller hon står ju bara där och viftar yvigt och kan förefalla rätt överflödig. En solospelare helt utanför orkestern. Fel, fel, fel!!! Det är nästan absurt vilken betydelse dirigenten har för slutresultatet.
Det handlar dels om det mest uppenbara – att hjälpa orkestern att spela tillsammans, samtidigt. Hålla tiden. Det handlar också om att vara den sammanhållande musikaliska kraften, att se till att det är en musikalisk tolkning snarare än 85 (eller hur många musiker det nu är som medverkar) som utgör slutresultatet.
Men även den här beskrivningen av dirigentrollen är en grov förenkling. Dirigentens teknik påverkar så mycket mer (ibland undrar jag om de ens själva inser hur mycket) – orkesterns klang, hur vi lyssnar på varandra, om musiken andas, trygghet, riktning, liv, linjer, magi (brist på magi)….
En konsert eller föreställning blir aldrig riktigt, riktigt bra om inte dirigenten är riktigt, riktigt bra. Då är det något som saknas. Ibland är musiken så fantastisk, vacker , rörande eller mäktig att man till viss del förlåter att det inte når ända fram, men man känner ändå alltid skillnaden. Absolut!!
Inget gör oss orkestermusiker så deprimerade och frustrerade som dåliga dirigenter. Det hjälper inte att de gör sitt bästa, om det inte är tillräckligt för musiken. Om de inte kan visa det.
På samma sätt som vår tillvaro blir alldeles rosenskimrande och underbar med en riktigt bra dirigent som förstår musiken, som kan förmedla den med sin teknik och får oss att låta så bra som det bara är möjligt. Med de dirigenterna blir vårt jobb ett av de absolut bästa som finns.
Vi är alltså anspråkslösa små varelser, vi önskar oss inget mindre än fullkomligt geniala dirigenter…i stort sett hela tiden.
Det var min lilla fundering den här veckan
Mia
Kategorier: dirigenter, musikerlivet, orkestern
Hitta rätt i musikerlistorna
HOVKAPELLET RÄKNAR SIN historia från 1526. Det betyder att vi nu 2010 fyller hela 484 år och därigenom är en av världens äldsta orkestrar. Bara Det Kongelige Kapel i Köpenhamn (anno 1448) har en längre kontinuerlig historia, och slår oss med 78 år.
Ett av syftena med den här webbplatsen (som drivs av musikerna själva) är att lista alla som arbetat i Hovkapellet sedan begynnelsen. Såvitt vi vet är vi den enda orkestern som har för avsikt att genomföra ett sånt projekt och vi tycker att vi har kommit en bit på väg sedan starten i maj 2006.
Just nu finns drygt 1500 orkestermedlemmar och dirigenter inlagda i databasen här på hovkapellet.com. Det är hittills alla anställda från säsongen 1848/49 fram till idag. Observera dock är många vikarier som jobbat en kortare tid i orkestern av praktiska skäl inte är med i listorna (se sida med frågor och svar). Vi jobbar med att lägga in ännu fler säsonger. Förutom anställningsår, befattning, födelsedatum och instrument strävar vi dessutom efter att lägga in fotografier eller målningar av så många medlemmar som möjligt. Det är för närvarande hela 322 år som återstår att mata in…
Så här söker du i databasen
För dig som är ny besökare följer här en kort beskrivning av hur man söker i databasen. (Klicka på bilderna nedan för förstoringar.)
På sidan ”musiker och dirigenter” kan du bläddra manuellt framåt och bakåt i listorna eller söka efter en specifik säsong genom att skriva in årtalet i sökrutan. Överst till höger finns också ett sökfält där du kan söka efter namn på person eller text i biografi. På bilden ovan tjänar säsongen 1939/40 som exempel.
I ovanstående exempel har jag gjort en enkel sökning på namnet ”Åhman”. Fyra träffar dyker upp i träfflistan. Tre heter ’Åhman’ och en har ’Åhman’ i biografitexten. Man kan se namn, kategori och anställningsår. Klicka på namnen för att visa respektive persons biografisida.
Hittar du ändå inte den du söker kan du testa avancerad sökning, med utökade sökkriterier.
Här är ett exempel på en biografi ur databasen, Pauline Maria Åhman, som var harpist på 1800-talet och en av våra kvinnliga föregångarna i orkestern.
Hjälp oss med arbetet!
Släktforskar du på fritiden eller har biografiska uppgifter om gamla medlemmar i Hovkapellet? Kanske fotografier? Vi tar tacksamt emot allt sådant. Kontakta oss gärna.
Mikael Rydh, webbredaktör
Kategorier: bilder, dirigenter, historia, musiker, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Body pump, Läderlappen, skola, middag, öva…
Jaha, första dagen i mitt bloggande liv var en vanlig dag. Starten går varje morgon 06.10 med att få i ordning barnen för att åka till skolan. Med en ledig kväll i ryggen är det ok men om man t ex har spelat Wagner kvällen före kan det kännas mindre kul… Ja ja, jag spelade Coppelia igår och dirigenten Philip Beran ger mig (och många andra i orkestern) så mycket positiv energi att jag sover gott och morgonen känns ok!
Efter att ha lämnat barnen åkte jag till gymmet och tränade Body Pump! Härlig träning och man pumpar verkligen ur kroppen på energi. Väl på Operan så var det stämrep dvs i mitt fall är det 1:a violinstämman som träffas och spelar på ställen tillsammans i lugn och ro. Första repetitionen i diket med sångare på scenen inklusive regi och rekvisita är en spännande tillställning som ofta kan vara lätt rörig. Själv är jag glad att jag ska sitta på min stol och spela mina noter. Jag brukar fundera över hur jag skulle klara att göra en operaroll – bara att komma ihåg texten – eller dansa och komma ihåg alla steg… oj, oj!
På bussen hem brukar jag sova, åh vad skönt!
Nu återstår bara att hämta barnen, laga mat, plocka undan i köket, och sen var det nog ett par ställen i Läderlappen jag borde kika på…
Malin
Kategorier: dirigenter, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)