Hovkapellet hem » Publicerat under kategori bilder
Repetitionsbilder Ragnarök
Bilder från Kungliga Hovkapellets repetitioner i Rotundan, tagna den 17 januari 2008. Dirigenten Gregor Bühl i full färd med instuderingen av Wagners Götterdämmerung (Ragnarök). Foto: Jarl Högbom.
Bühl och Hovkapellet 17/1 2008 Rotundan, Operan. Foto: Jarl Högbom
Violin I
Gregor Bühl
Viola, cello, kontrabas, brass, slagverk
Cello, kontrabas, sångsolister
Första pult violin I
Basklarinett, klarinett och oboe
Kategorier: bilder, dirigenter, musiker, repetitioner, Wagner
Ur Hovkapellets fotoalbum
Hovkapellet ca 1920.
Hovkapellet ca 1920. Bilden tagen på scenen framför kuliss ur okänd uppsättning. (Klicka på bilden för att se den i större storlek.)
Musiker och dirigenter på bild:
Armas Järnefelt, Adolf Wiklund, Nils Grevillius, Giovanni Turicchia, Emil Sundqvist, Christian Sandqvist, Nils Ericsson, Carl Magnusson, Gustav Helander, *Einar Andersson, Adolf Bothe, Thure Thufvesson, Wilhelm Enstedt, Nils Nilsson, Henry Carlborg, Oscar Larsson, Walter Lindberg, Herman Lagerqvist, Oscar Rosing, Carl Wallén, Frans Larsén, Walfrid Eriksson, R. Widholm, Frohwald Erdtel, Carl Lindhe, Eric Holm, Thor Lindgren, Paul Friedholm, Arthur Smith, Otto Meinel, Oscar Bergendahl, Emil Trobäck, B. Lindegren, A Viktor Asp, Orion Östman, Emil Le Mon, Erik Högberg, Gösta Larsson, Albert Ehnstedt, Georg Pegel, Sigurd Rydberg, John Berg, Emil Hessler, Axel Fredin, Mauritz Andersson, Hilding Eliasson, Oscar Brunzell, Erik Strömblad, Thure Julin, Henrik Uppström, Nils Henrikson, Fredrik Wennberg, Hugo Isakson, Fritz Östman, Georg Björklund, Georg Hellman, Gustav Höglund, Albin Kindström, Knut Höglund, Alfred Johansson, David Sahlberg, Erik Lagerborg, Hugo Qvarnström, Karl Westberg, Sigfrid Cederlund, Josef Lang, *Anna Lang, *Ingrid Lang, Oscar Carlsson, Eduard Andersson, Aron Ericson.
(*=var ej närvarande vid fototillfället)
Tack till Kungliga Operans arkivarie Helena Iggander för hjälp med bilderna.
Mikael Rydh,
webbredaktör
Kategorier: bilder, dirigenter, historia, musiker
Ledmotiv ur ”Ringen”: Rhenguldet
Wagnerpartitur Foto: Mikael Rydh
Nibelungens Ring av Richard Wagner spelas just nu för fulla hus på Kungliga Operan. För att njuta av musiken krävs inte mycket mer av publiken än nyfikenhet och öppna öron. Inga förkunskaper krävs för en fullödig musikdramatisk upplevelse. Men de som vill fördjupa sig en aning mer i Wagners klangvärld kan kanske ha glädje av artikelserien Ledmotiv ur ”Ringen” som Kungliga Hovkapellet nu startar. Här är första delen!
Orkestern är oerhört viktig i Wagners musikdramer. Något förenklat kan man säga att det i traditionell italiensk opera är rösten som är det bärande elementet. Wagner låter däremot orkestern dominera och bli den sammanhållande faktorn. Alla skeenden på scenen återspeglas eller föregrips i orkesterssatsen.
Vi bad vår gästdirigent Gregor Bühl göra ett representativt urval av ledmotiv ur de fyra Wagneroperorna som tillsammans utgör Nibelungens ring. Först ut är Rhenguldet, prologen till ”Ringen”, i vilken det berättas om hur guldet stjäls från rhendöttrarna av Alberich och vad detta sedan får för följder. Gregor Bühl valde ut fjorton motiv som han tycker är typiska och viktiga. Därpå vände vi oss till Operans chefdramaturg Stefan Johansson som författat korta texter till motiven.
Richard Wagner 1813-83
Den musikaliska termen ledmotiv (från tyskans Leitmotiv) uppstod på 1800-talet och förknippas främst med Richard Wagners operor, även om det förkommer hos andra tonsättare. Det syftar på ett karaktäristiskt motiv som flera gånger återkommer. Det kan vara en melodi eller en harmoniföljd och associeras med viktiga personer och händelser. Även känslolägen, platser, föremål och abstrakta principer får sina egna motiv hos Wagner. I engelskan har ordet övertagits som ”leading motive” och i franskan som ”motif conducteur”.
Till varje ledmotiv har vi bifogat musik- och notexempel. Klicka på noterna för att se ledmotivet i sitt sammanhang i partituret. De klingande exemplen är i mp3-format och hämtade från den radiosända premiären den 10 september 2005. Kungliga Hovkapellet spelar under ledning av Gregor Bühl.
Solister i de olika klippen är: Terje Stensvold (9, Wotan), Anna Larsson (11, Erda), Ketil Hugaas (7, Alberich), Marcus Jupither (10, Alberich 22/9-05), Hilde Leidland, Susann Végh och Katarina N Lèoson (2, Rhendöttar), Johan Edholm (12, Donner).
Tack till alla som bidragit på olika sätt: Helena Iggander på Operans arkiv, Operans fotografer och ljudavdelning. Tack till dirigenten Gregor Bühl, Kungliga Hovkapellet och solister och tack till Stefan Johansson för texterna.
Nu lämnar vi över pennan till Stefan Johansson som ska lotsa oss bland ledmotiven i Rhenguldet.
Mikael Rydh,
webbredaktör
2007-10-16
Del 1: Rhenguldet
1) Långt senare skrev Wagner att urmotivet till Rhenguldets inledning, ja, kanske till hela Ringen, hade kommit till honom som ett Ess-durackord, i halvt slumrande, halvt vaket tillstånd, på ett hotell i La Spezia den 5 september 1853. Musikologerna har påpekat att första skissen tvärtom är i d-dur… Men för oss lyssnare blir hursomhelst musiken till bild av ett naturens urtillstånd, ja, den blir scenografi, ”i djupet av floden Rhen”, ett enda ackord, i Wagners instrumentering stillastående och i ständig rörelse på en och samma gång. Men ur det amorfa flödet för oss urmelodin ständigt uppåt.
2) Ner i urelementens dunkel, i flodens djup, tränger en svag solstråle och tänder ”en strålande ljus guldglans” på spetsen av klippan, som rhendöttrarna simmar kring. Rhenguldsmotivet är hornets svar när solen bryter vattenytan. Än så länge är guldet en oskyldig glädjekälla, som ger ljus för flodens döttrars lek. Men snart skall guldet förvandlas till maktens, övermaktens och förtryckets redskap, när det smids till en ring av den som avstår från kärleken… Kanske hörs det redan, ett liksom obehagligt obetvingligt motiv. Vi skall leva med det länge i Ringen.
3) Valhallmotivet symboliserar inte bara ett hus och en tanke, den nya borg som Wotan uppför som bevis för sin makt. Det är arkitektur som musik, som orkesterns bleckblåsare skall spela med ”storslagen upphöjd ro”, adagio men utan att dröja. Specialbyggda (!) ”Wagnertubor”, kontrabasbasun och bastuba skall spela ”mycket mjukt”, i fyllig flerstämmighet, från orkesterns källarvåning och uppåt. Harpor och puka tecknar en silhuett som sträcker sig upp i ljuset medan trumpeter och bastrumpet spänner taket däröver. En punkterad rytm driver på. Vi hör att bygget står fast men också är en – inte ofarlig – idé om att göra makten synlig – och hörbar…
4) Där resarna Fasolt och Fafner går fram rister marken under deras tunga kroppars kraftfulla steg. Wagner har särskilt bett om tyngd i de ”små” noterna, som föregår ettan och trean i jättarnas motiv. De här kolosserna har fortfarande lika mycket snabbhet som styrka i musklerna. De har gjort sitt jobb – Valhall – och kräver sin lön – kärleksgudinnan själv. Wagner var samma generation som Karl Marx och antikapitalist som han – ”det dånar uti rättens krater” när jättarna är på gång och om det tar sin tid att reta upp dessa Ringens arbetare kommer deras raseri att bli desto mer omvälvande.
5) Snabba kromatiska rörelser uppåt i kvarter och sexter är eldsguden Loges och eldens motiv. Loge är Ringens trickster, udda i gudasällskapet, där bara Wotan ser nyttan av honom som rådgivare och diplomat, de övriga kallar honom opålitlig. I den nordiska Eddan är Loke könsöverskridande, han har en tillgiven hustru men knullar med Oden och förvandlar sig till kvinna när han med en jätte skall avla monstret Fenrisulven … I Ringen tycks ingen älska Loge men alla behöver elden, som snart skall omge Brünnhilde när hon sover sin törnrosasömn på klippan och till slut över Siegfrieds bål når själva Valhall i en slutscen, som överträffar pyromanens vildaste fantasier – liksom all känd scenteknik före filmens dagar.
6) Hos Wagner blir teatern musik och musiken scenbild, hyperrealistiskt eller starkt stiliserat, som när smidesmotivet börjar i stråkar, klarinetter och horn och sprids till 18(!) städ i olika storlekar med olika placering i rummet, allt noga föreskrivet i partituret. Slut ögonen i scenbytet och låt Wagners radioteater föra oss med Wotan och Loge på resa genom jordens innandöme, förbi Nibelheims grottekvarn. ”Alles mit furchtbarer Energie des Ausdrucks zu spielen” – Wagner gillade inte industrialismen. Det tilltagande, sedan avtagande hamrandet på små och stora städ ger musiken en ny rumslig dimension – gudarna passerar Alberichs slavsmedjor på uppvägen också, men då litet snabbare. Nästa gång arbetslivets (o)ljud blir musik är hos Edgar Varèse och futuristerna, John Cage blir den förste tonsättare som öppnar fönstret mot gatan, men Wagner blir alla filmkompositörers stora inspirationskälla.
Osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv
7) När Alberich misshandlar sin stackars bror Mime, tappar denne på marken något som han förtvivlat försökt dölja och behålla för sig själv, ett metallföremål. Wagner vågar låta det bli absolut tyst – en åttondels- plus fjärdedelspaus med fermat – medan Alberich plockar upp smidesstycket och inspekterar det. Fyra dämpade valthorn intonerar osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv för första gången. Det klingar som en magisk formel men samtidigt – som all magi? – manifesterar den sig som en helt genomskinlig tomhet. Det är inte bara ringen som bär en förbannelse som drabbar både ägare och offer. Osynlighets- eller förvandlingshjälmen, som den förtryckte Mime skapat för att undkomma broderns gissel, gör inte bara sin bärare osynlig eller förvandlar honom till vad som helst: Osynligheten gör dig genomskinlig, förvandlingen urholkar din personlighet, din själ.
8. Ja, Wagner regisserar sin musik till teater, som förvänder synen genom hörseln. En snabb liten rörelse i klarinetternas låga register mot minsta möjliga tonsteg i engelska hornet lurar oss att se den lilla grodan, som Alberich i sitt övermod lockas att förvandla sig till. Gudarna hugger krypet direkt för vidare fångtransport upp i ljuset. Det finns hundra bra och dåliga sätt att lösa denna barnteaterutmaning på scenen – Wagners scenanvisning är inte den smartaste – men i orkestern är förvandlingarna från dvärg till groda självklar dramatisk minimalism.
9) När Wotan sätter ringen på sitt finger lämnar han sin manliga(?) diatoniska värld; just att han benämner sig ”de mäktigas MÄKTIGASTE herre” lockar honom ur stabil C-dur, ett halvtonssteg upp och en ters till – och där är han på en sekund i stället maktens fånge: Engelskt horn och klarinett visar på ögonblicket med ringmotivets liksom halvcirkelformade bågrörelse, ett ”runt” motiv som dess grundackord i h-dur – som leder inåt och stänger ute – att den ringen inte bara växer fast vid fingret. Den förändrar sin bärare, gör honom eller henne oemottaglig för allt annat än ringens makt. För Brünnhilde blir det en kärlek som gör henne blind och döv för omvärlden, för Wotan är det just nu känslan av allmakt. Om mindre än en halvtimme får han lämna ringen ifrån sig, en förlust han aldrig kommer över. Wagner låter oss höra att den som berör Alberichs ring aldrig igen blir fri.
10) Nibelungenhatmotivet har man ibland kallat ett olycksbådande ackord i en bestämd molande rytmisk figur, som vi ofta kommer att få höra från trombonerna under tetralogins gång. Under Alberichs förbannelse hör vi det i låga klarinetter över molande horn, föregånget av en svischande figur i celli. Han, som en gång förbannade kärleken för att få guldet och makten, har blivit brutalt fråntagen ringen och med djävulsk sarkasm frågar sina kidnappare: ”Är jag fri nu? Verkligen fri?” De vet inte att de borde svara ett tydligt nej, inte att han kan dra dit pepparna växer.
11) Urmodern Erda är Rhenguldets kortaste roll men när denna dea ex machina stiger upp ur jordens inre för att tala ett yngre gudasläkte till rätta, hör vi att hon är fundamental. Ingen skulle våga kalla henne en episod. Hon vänder skeendet direkt, skjuter upp katastroferna och gör så starkt intryck på Wotan att han på direkten vill följa henne hem till den underjord där hon sover sin allvetande sömn. Erda kommer att bli mor till Brünnhilde, valkyrian som blir kvinna och en gång bryter alla förbannelsens onda cirklar genom att lämna tillbaka guldet till naturen. Det majestätiskt uppåtsträvande Erdamotivet kallas också naturmotivet eftersom moder Jord är mer allomfattade än någon påstått allsmäktig allfader. Vi möter det först i ciss-dur men hör dess släktskap med floden Rhen och den musik, som skapade den första scenbilden på flodens botten ur ess-durs urslam. Först i fagott och tuba, sedan vandrande till viola och horn. Erdas sång tål ingen motsägelse – den förenar klarhet och kraft med böjlighet och tyngd, en massa av känsla och vetande, som oemotståndligt fyller alla tomrum. Det är nog så Wagner vill att vi skall uppfatta det som Goethe en gång kallade ”det evigt kvinnliga” – som naturen själv.
12) Wagner är lika enkel som han är raffinerad och vi vet att han hela livet älskade folklig spektakelkonst av det slag som långt före filmen fyllde scenen med naturkatastrofer och magi. I Rhenguldets final visar han på några minuter hela sitt register som musikalisk scenograf. Trots sin uttalade vilja att förvandla ytlig opera till djupsinnigt musikdrama tvekar han aldrig att måla med musik. Åskmotivets kraftfulla punkterade rytm är atletisk som guden Donner själv, vi hör vilken stark arm som svingar denna hammare. Men Wagner skäms inte för att både använda musikens stiliserade medel och scenteknikens realistiska. Först hornen och sedan bleckets olika sektioner blåser hur yxan svingas i luften men Torshammaren skall slå ner i en realistisk stenbumling och orkesterns pukor och stråkbasar – den musikaliska tolkningen av åska – får gärna kompletteras med muller från åskmaskin.
13) Ur åskgudens hammarslag föds ännu ett av dessa expansiva ”långa” motiv som spänner bågar ur djupet mot höjden och tillbaka igen: Regnbågsmotivet är nästan genant illustrerande – redan i noterna ser det ut som en väldig båge… Och som en aura omges det av – i bästa fall alltså i Bayreuth – sex (!) harpors arpeggierande och ett oändligt differentierat surr från delade stråkar. Möjligen menade Wagner här ett stort antal av en idag antikverad liten harpa, som var placerad i axelhöjd. Så idag skulle det räcka med två tonstarka… Experterna får upplysa oss. Tillsvidare lyssnar vi till regnbågen genom orkesterns flimrande solregn.
14) Finns det manlig och kvinnlig musik? Wagner trodde att kvinnan skulle dominera det tjugonde århundradet – det skrev han på den lapp som han höll i sin hand när han dog. Men skall vi kalla runda, cirkelformade för ”kvinnliga” och falliskt uppåtsträvande för ”manliga”? Smörja, skulle jag tro. Men när trumpeten ”sehr energisch” blåser svärdsmotivets atletiskt uppåtstigande fanfar i C-dur instruerade Wagner 1876 i Bayreuth sångaren Betz att plötsligt få syn på ”ett till skatten hörande, inte påfallande svärd”, som jätten Fafner nyss glömt på scenen. Allfadern ”höjer det mot borgen (Valhall) som en symbol för hans stora tanke”… Förgäves klagar rhendöttrarna = naturen ur djupet medan gudarna promenerar ut på regnbågen och Wotans pompösa segrargest bara nödtorftigt skyler över att hela Rhenguldet är en enda katastrofal prolog till världens undergång.
Stefan Johansson
chefdramaturg vid Kungliga Operan
2007-04-18
Denna text får ej mångfaldigas eller ytterligare
publiceras utan tillstånd från författaren.
Kategorier: bilder, opera, video och ljud, Wagner
Bilder från Öppet hus 18/2
Söndagen den 18 februari slog Kungliga Operan upp dörrarna till Öppet hus, med Hovkapellet som värd. Cirka 2000 personer kom för att ta del av ett digert program.
Under dagen kunde besökare bland annat pröva slagverk i Studion, delta i instrumentprovning, lyssna till ambulerande musiker, delta i guidade visningar i operahuset, höra kammarmusik och handgripligt ta reda på hur det är att vara dirigent. Två utsålda konserter med Hovkapellet och solister på stora scenen hölls klockan 14 och 16 med Jan-Åke Hillerud som dirigent och presentatör. Här är några bilder från söndagen.
-
Mycket folk strömmade in i entrén då huset öppnade.
-
Folkmusikgruppen Bo-laget spelade hälsingelåtar signerade Bo Karlsson.
-
I Guldfoajén kunde vem som helst få prova att dirigera en liten övningsorkester ur Hovkapellet.
-
Många ville prova hur det kändes att hålla i den magiska dirigentpinnen…
-
Både unga…
-
…och gamla.
-
Gary Berkson gav goda råd.
-
En udda ensemble ur Hovkapellet…
-
Kammarmusik med Gunnel Lundberg, Björn Olsson och Annamia Eriksson i Solistfoajén.
-
Gunnel Lundberg vid flygeln och Håkan Björkman på trombon.
Fler bilder från evenemanget finns i ett bildspel på operan.se.
Foto: Mikael Rydh
Kategorier: bilder
Instrumentmakare från Berlin på besök
Måndagen den 20:e november hade vi – Hovkapellets oboister och fagottister – återigen besök av våra egna ”Kungliga Hovkapell-leverantörer” från Berlin, instrumentmakarna Ludwig Frank & Frank Meyer.
Det var nionde året i rad som alla Sveriges oboister och fagottister blev inbjudna till Hovkapellets orkesterfoajé för att prova och kanske köpa instrument, införskaffa tillbehör för tillverkning av våra munstycken (som vi kallar ”rör”) och inte minst för att få ett sällsynt tillfälle till att mötas.
Sveriges oboister och fagottister är en relativt överskådlig skara. De flesta känner, eller har åtminstone hört talas om varandra. Har man dessutom ett gemensamt förflutet som studiekamrater eller är före detta kollegor i en orkester eller ensemble finns alltid en del att ta igen.
Årets instrumentutställning var som alltid präglad av Ludwig Franks och Frank Meyers enorma utbud av såväl instrument som tillbehör. Givetvis var en av höjdpunkterna presentationen av deras eget oboemärke ”LF”, vars förbättringar från år till år är anmärkningsvärda. Omdömen som ”den spelar ju nästan av sig själv!” eller ”den här oboen skulle jag kunna spela konsert på direkt!” talar för det intryck som dessa oboer lämnar efter sig. (Behöver jag nämna att vi är tre oboister i Hovkapellet som sedan flera år spelar på ”LF”-oboer?) Under denna måndag vällde det in många kära kollegor från hela landet. Årets utställning kan inte beskrivas som annat än den stora succé den brukar vara.
För alla som är intresserade är ett besök på Frank & Meyers hemsida www.frankundmeyer.de att rekommendera.
Avslutningsvis vill jag tacka alla snälla hovkapellister för att vi fick ockupera vår foajé ännu en gång, med siktet inställt på 2007 års utställning.
Backa Katarina Eriksson
Skål!
Mästarens ambulerande verkstad
Oboer till försäljning
Fagotter till försäljning
Tillbehörsbordet
Solofagottist Christian Davidsson
Text och foto: Fredrik Söhngen
Kategorier: bilder, musikinstrument
Erik Frieberg #2
Flöjtisten Erik Frieberg bjuder här på ytterligare tre av sina skämtteckningar på musikaliska teman: ”I dirigentaffären”, ”Pukspelartremolo” och ”Tosca: Mario, su!”.
-
I dirigentaffären. © Erik Frieberg 1997
-
Pukspelartremolo. © Erik Frieberg 1990
-
Tosca: Mario, su! © Erik Frieberg 1997
– Vill du se fler?
Tidigare publicerade bilder på denna webbplats. Bassoon Drawings by Erik Frieberg.
Studiebesök i Köpenhamns nya operahus
I början av maj fick Hovkapellet möjlighet att göra studiebesök på det nya operahuset i Köpenhamn. Orkestern åkte ner i olika omgångar under en vecka och såg föreställningar ur Wagners Ring.
Det stålglänsande operahuset, ritat av dansken Henning Larsen och som invigdes i januari 2005, är bekostat av A.P. Møller och Chastine Mc-Kinney Møller Foundation. De har donerat det nya, väldiga huset på holmen Dokøen som man ser rakt över vattnet från centrala Köpenhamn. Det har sin egen lilla ö, i ett område som tidigare tillhörde militären och var stängt för allmänheten. Publik kan antingen ta färjan, bussen eller köra bil dit.
Byggnaden har en yta av totalt 41 000 kvadratmeter och räknar 14 våningar, av vilka fem är under marknivån (vattennivån). Den innehåller mer än 1000 rum och en stor repetitions- och inspelningslokal för orkestern. Trots de stora dimensionerna är antalet platser i salongen endast cirka 1500 då fler skulle inverka menligt på akustiken.
Taket över auditoriet är täckt av 105 000 ark bladguld, nästan 24 karat. Helt rent guld skulle inte fastna tillräckligt bra.
Hovkapellet guidades runt av konsertmästaren Lars Bjørnkjær m fl och fick en inblick i hur arbetet bedrivs bakom kulisserna. Bland annat imponerade det stora orkesterdiket. Orkestern togs väl emot av sina danska kollegor i Det Kongelige Kapel som bjöd på öl och gemyt efter föreställningarna.
Läs mer om operahuset i Köpenhamn på Wikipedia.
-
Operahuset sett från färjan från Nyhavn.
-
Utsikten från de övre våningsplanen är imponerande. Till vänster syns färjan som tar publiken till och från Operan.
-
Våningsplan leder in till salongen, vars utsida är täckt av lönnträ.
-
Genom taket i foajén flödar ljuset ner på ett vackert sätt.
-
Publiken minglar i första pausen av Valkyrian.
-
Tre vackra glasskulpturer gjorda av den dansk-isländske konstnären Olafur Eliasson svävar i foajén.
-
En av skulpturerna sedd underifrån.
-
Balkongerna har designats med hål i ett särskilt mönster för att öka ljudkvaliteten.
-
Sufflörluckan, orkesterdiket och parketten sett från scenen.
-
Det Kongelige Kapels repetitionslokal ligger under vattenlinjen! Det finns möjligheter att ändra rummets akustik för olika behov.
-
Kulisser och maskineri.
-
Utsikt från tredje raden vänster. Dekor till Valkyrian på scenen.
-
Delar av administrationen har sina lokaler i det nya operahuset.
-
Köpenhamn var på sitt allra soligaste humör, och uteserveringarna i Nyhavn fullsatta.
Foto: Mikael Rydh
Walk the talk, filmmusikinspelning
Den 9-10 mars 2006 gjorde Kungliga Hovkapellet en inspelning i Studio 2 i Radiohuset. Johan Söderqvists musik till filmen Walk the Talk i regi av Matthew Allen spelades in under ledning av dirigenten Hans Ek.
Filmen, som är en dramakomedi, har premiär senare i år. Johan Söderqvist har skrivit musik till en rad spelfilmer, bland annat Agnes Cecilia – en sällsam historia (1991), Pensionat Oskar (1995), Glasblåsarns barn (1998) och Rånarna (2003) för att nämna några. Han har även gjort musik för teve, till exempel till komediserien Lite som du (2005).
Även förra året samarbetade Hovkapellet och kompositören Johan Söderqvist, då i en inspelning av musik till prisbelönta filmen Fyra veckor i juni.
Några bilder från inspelningen
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
foto: Mikael Rydh |
Kategorier: bilder, inspelningar, musiker
Skämtteckningar av Erik Frieberg
Flöjtisten Erik Frieberg är vid sidan av sitt arbete i orkestern en passionerad tecknare. Här får vi njuta av några av hans alster.
När det är långa pauser i föreställningarna skissar och ritar han skämtteckningar på blanka sidor i stämman. Detta resulterade i ett TV-inslag med hans teckningar i musikspegeln för några år sedan.
Vi återkommer med fler av Eriks teckningar framöver.
Mikael Rydh
-
Bäckenspelaren, Erik Frieberg
-
Oboe- och flöjtnotställ, Erik Frieberg
-
Violinvirtuos, Erik Frieberg
