Hovkapellet hem » Publicerat under kategori bakom kulisserna
Gästspelet i Savonlinna
Så är då Kungliga Operans ensemble hemma igen efter en fin gästspelsvecka på Savonlinna operafestival.
Kungliga Hovkapellet anlände lördag 25 juli till ett ganska svalt Savonlinna, och de flesta av oss installerade sig på hotell Vuorilinna. Hotellet består till största delen av studentlägenheter med sovrum och delat kök och badrum. Hotellstandarden är lägre än vad vi är vana vid, men med gott humör och uppfinningsrikedom tror jag de flesta trots allt hade ett ett riktigt bra boende under veckan. Dagen efter ankomst var det dags för generalrepetition på Elektra, och när vi anlände till borgen Olavinlinna var det kallt och rått. Orkesterdiket är längre och smalare än vårt dike på Operan, men med ett hårt arbetande team från orkesterservice och gemensamma ansträngningar fick vi alla medverkande på plats. Den där generalrepetitionen måste ha blåst bort alla moln, för när vi kom ut i dagsljuset igen mötte vi en stad som var solig och väldigt varm.
Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.
Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.
Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!
Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.
Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
Text: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, föreställningar, gästspel, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kungliga Hovkapellets förening 90 år
FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.
Emil Trobäck
Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.
Inför det här jubiléet har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.
Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.
Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!
Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.
I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!
I räkenskaperna för 1926, jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.
TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.
Under resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.
Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…
KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.
Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer
Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.
Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.
1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.
Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.
De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.
Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!
På den rent fackliga sidan är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.
16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).
Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.
Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning, för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.
PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.
Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.
På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.
1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.
PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.
Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?
Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.
Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.
På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.
Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950 hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.
Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.
Concordia in consonanti!
Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Concordia in consonanti
6 maj 2010 fyller Kungliga Hovkapellets förening 90 år! Med anledning av jubiléet kommer vi att publicera några historiska artiklar om den här perioden i orkesterns historia. Medlemmar och gäster kommer att högtidlighålla jubiléet vid en mottagning efter kvällens föreställning, och festbilder kommer givetvis så småningom!
Några av Hovkapellets förening ordföranden de senaste decennierna: Peter Höglund, Sven-Erik Eriksson, Peter Bergström, Einar Sveinbjörnsson, Lars Gerdt (nuvarande ordf.), Backa Katarina Eriksson, Urban Gradén och Ulf Engström.
Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, historia, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Minnen
Hej igen!
Att skriva bloggar är annorlunda än vad jag trodde. Från början trodde jag det var busenkelt att komma på vad jag ville skriva om..men icke!! Jag liksom funderar annorlunda, jag tänker är det här intressant eller det här eller detta kanske och det mesta tänker jag nej om. Nu ska jag göra på ett nytt sätt jag ska skriva om mina veckor och strunta i om det är intressant för det var nog tanken från början!!
Nu har det varit påsklov för barnen och vi lyckades med att de fick vara hemma hela veckan med undantag av en dag. Vi har ju inte påsk eller sportlov på operan så just dessa veckor kan kännas lite sådär.. Denna veckan gick bra med hjälp av min fina bror och min kompis som ibland säger- behöver ni hjälp är det bara att säga till!! Sånt betyder mycket känner jag.
Jag har repeterat Våroffer, ett verk som jag har längtat efter att få spela!! Jag har ett helt otroligt minne från just Våroffer när jag var barn.
Eftersom jag har vuxit upp med två föräldrar som jobbade på operan så har ju Våroffer dykt upp med jämna mellanrum. Pappa var fagottist så redan där har ju stycket gett en viss spänning. Det kunde kännas hela dagen innan föreställning att det var något spännande pappa skulle göra på kvällen. Mitt starkaste minne gäller mamma…
Hovkapellet skulle spela Våroffer konsertant i Berwaldhallen med Maestro Sixten Ehrling. Mamma hade övat mycket och säkert pratat om att det var svårt och kanske sagt -hur ska det gå, jag kommer inte riktigt ihåg. Det jag kommer ihåg är när jag sen skulle höra denna konsert. Jag blev så otroligt nervös för mamma! Jag visste ju att Maestro Ehrling hade ett stort temperament och inte alltid sa saker till musikerna på det ”snälla” sättet. Jag satt uppe på en läktare och var helt övertygad om att ifall mamma hamnade fel bland alla rytmer skull Maestro bryta konserten och skälla på mamma inför all publik!! Vilken puls jag hade. Det gick bra för mamma och vi kunde återse varandra efter denna konsert med en glad känsla.
Minnen har jag gott om! En rolig sak med att vara på operan som barn är att allt finns där, alla fantasier kan bli ”på riktigt”. Fortfarande kan jag ibland tänka att det är lite konstigt och underbart att man inte hajar till för mer än vad man gör. T ex när man sitter i matsalen under en repetition och hör kallningarna.. Ett lik till scenen tack, två kaniner till scenen, tomteblossen passa nu osv eller om man(utan att reagera) möter blåmålade människor utan huvud i korridoren.
Jag fick ofta följa med mamma och pappa till jobbet (oj vad jag tjatade). Pappa och jag gick ofta runt bakom kulisserna och träffade olika människor och tittade på olika saker. En gång fick jag titta och prova kniven som Tosca lite senare skulle mörda Scarpia med. Jag satt sen och såg detta mord och kände mig nöjd för JAG visste ju att det inte var på riktigt…
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, konserter
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Rörigt värre!
Som oboist (eller engelskhornist, för den delen) är man ju otroligt beroende av rör. Oboe- och fagottinstrumenten tillhör gruppen dubbla rörbladsinstrument, och de här små munstyckena vi är så beroende av är en fascinerande företeelse.
Visst, det tar enormt mycket tid periodvis att tillverka dem och man kan diskutera och experimentera i all oändlighet hur de ska skrapas. Det går åt massor med tid att skaffa allt råmaterial (jag har lovat webmaster Rydh att skriva mer om allt det där vid tillfälle…), man ska serva alla sina hyvelmaskiner och slipa sina knivar och nytillverkade rör ska spelas på i avskildhet innan de kan användas offentligt. Men något de flesta inte tänker på, men som jag tror att alla rörblåsare med mig ständigt noterar, är hur viktiga de är för humöret!
Att gå upp kvart över sex efter att ha jobbat jättesent kvällen innan, ägna 35 minuter åt att få upp morgontrött son ur sängen och till frukostbordet, stressa till bussen, följa sonen till skolan , mötas av T-banekaos, sura människor som knuffas, komma till jobbet dödstrött och alldeles för tidigt för att det inte är någon mening med att gå hem emellan för att jag börjar klockan 11 och ändå ska värma upp, inse att dagen kommer att fortgå till framåt 23.00 eftersom jag har dubbla inställelser (eller brutet skift, som jag har lärt mig att det heter i många andra yrken), inte hinna hem mellan rep&föreställning för att jag har ett möte, inte få träffa sonen förrän nästa dag eftersom han sover hos mormor&morfar eftersom jag jobbar kväll…
…har jag bara bra rör är det en helt OK dag!
Men är det en dålig rörperiod, när varje dag är en kamp för att låta ”som jag brukar” trots att jag verkligen har ägnat mycket och t om mer tid än vanligt åt rörtillverkning – ja, då undrar jag ibland hur jag egentligen har lyckats härda ut med de här instrumenten så många år som jag ändå har gjort. Och en dag som den jag beskrev ovan, som är ganska vanlig för mig, är plötsligt inte alls OK. Istället befinner jag mig plötsligt skrämmande nära ett totalt sammanbrott, blir lättirriterad och har svårt att hantera oförutsedda händelser.
Det allra mest irriterande med hela det här fenomenet är att omgivningen i princip aldrig hör någon som helst skillnad. Inte kan man beklaga sig heller, för det är ju inte så kul för kollegorna att lyssna på när jag klagar på mina rör….Inte undra på att myten om galna oboister inte dör ut – det är förmodligen ingen myt. Varför skulle annars världens alla oboister framhärda med att spela oboe?
Det kanske är för att det är ett av de mest underbara instrumenten som finns?
Men bara när jag har bra rör.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musikerlivet, musikinstrument
Ett mycket märkligt jobb
Klockan är 20:30 på kvällen, jag har redan slumrat till några gånger i TV-soffan när jag hör dörrklockans karaktäristiska ”pling plong”. Jag reser mig med ett ryck, tar hallen i två snabba kliv, kastar mig på ytterdörren och öppnar snabbt för att hindra ytterligare en dörrsignal och därmed riskera att ungarna vaknar.
– Tjena! säger jag till barnvakten, som är röd om kinderna från den bitande vinterkvällen.
– Tjena, säger hon.
Vi känner varandra rätt bra vid det här laget, hon har varit barnvakt hos oss regelbundet i drygt ett år nu.
– Iskallt! säger hon och ryser, – vad jag hatar den svenska vintern, brrrrr!
Ok! tänker jag och tar på mig dunjackan.
– Vi ses om en stund, säger jag, det finns mat i kylen om du blir hungrig. Jag blir inte borta länge.
När jag en stund senare promenerar längst Hornsgatan känner jag den bitande vinden slita och dra i jackan. Det är knappt några människor ute, inte speciellt mycket bilar heller.
Utanför Söders Hjärta står några ensamma resturanggäster och röker sin cigarett, vad gör man inte för lite njutning, tänker jag och drar jackan tätare om mig.
Skeppsbron är helt öde, på avstånd ser man ljusen från Djurgården och djurgårdsbåten tuffar tappert fram och tillbaks trots kyla och snöstorm. Jag får associationen till Bosse bogserbåt som jag just såg i Bolibompa för bara en liten stund sedan.
På Centralbron så ser jag på avstånd en stor mängd limousiner utanför Café Opera, just det!, det var någon gala i kväll… årets bästa och kändaste kändis skall koras igen.
Tjejerna i kön har nästan inga kläder på sig fast det är iskallt, jisses vad dom måste frysa.
Jag smiter in på Operan, hälsar på den glada tjejen i scenporten, går in i korridoren under scenen, ner till mitt skåp och sätter på mig kostymen.
Letar efter tamburinen, blir tvungen att leta en stund eftersom den inte låg på sin plats, javisst ja! den var med ute på Gäddviken i förmiddags. Med tamburinen i hand närmar jag mig den bakre dörren i orkesterdiket. Redan innan jag tryckt ner hantaget känner jag hur energin förändras, jag tycker nästan att dörren känns varm.
Jag öppnar dörren och går in.
En explosion av ljud och energi slår emot mig, väggarna ångar fortfarande från de föregående akterna. Kollegorna är svettiga och energin lyser ur deras ögon. Dirigenten kommer in och slår igång den tredje akten av Lohengrin. Den startar med sin karakteristiska uppåtgående triol som får allt att sätta fart ungefär på samma vis som när en rymdraket startar: Babadabaaa, bamba dam…
Et ögonblick senare är det slut och jag befinner mig sakta lunkande hem på Skeppsbron.
Djurgårdsbåten tuffar vidare och utanför söders hjärta står det fortfarande två människor och röker och fryser.
När jag sedan kommer hem, betalat barnvakten och lite senare slumrat till i soffan, så drabbas jag av en mycket märklig overklighetskänsla, har jag spelat på Operan ikväll, eller drömde jag bara?
Ett mycket märkligt jobb tänker jag när jag släcker och går och lägger mig.
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Tystnad
Lördagmorgon. Ligger i sängen med en kopp kaffe och dator. Familjen är ute på vift, jag är ensam och det är alldeles tyst. Helt underbart, fantastisk, ljuvligt tyst.
Som musiker älskar man naturligtvis musik. Men man älskar också tystnad. Både tystnaden som finns i musiken och den som finns utanför musiken. När man kommer hem efter att ha repeterat i 4 timmar- ett intensivt flöde av ljud, ibland starkt, ibland svagt, men konstant. Då är tystnaden ett reningsbad. Meditation.
Jag tror inte det finns många musiker som det första de gör när de kommer hem är att sätta på radion eller musik.
Däremot finns det ett oändligt antal musiker som ber restaurangen sänka ljudet på musiken, ifrågasätter varför volymen måste vara så hög på gymet eller blir närmast aggressiva när det kommer in en stackars gatumusiker i tunnelbanevagnen och man inte kan komma undan. Vi störs av allt från fläktljud, dagisgrupper, läckande hörlurar, fnissande tonåringar till byggnadsarbete.
Så jag ligger kvar i sängen, hoppas att familjen håller sig borta en liten stund till och bara njuter.
Mia
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Serviceteam
Något inte alla vet och i ärlighetens namn något vi musiker kanske inte alltid tänker på är vårt serviceteam, vi har faktiskt ett sådant! De kallas orkesterservice och är på jobbet för att ordna så allt fungerar bra för musikerna. Med allt menas allt från att alla stolar i diket över huvud taget finns (sen ska det dessutom sitta en musiker på varje stol) till att alla noter finns på plats, att lamporna lyser eller någon skruv på stolen kanske har fastnat eller varför inte någon tycker det är för trångt eller bla bla bla….ni fattar, det är mycket som ska fungera!
När man går in i diket står det alltid någon från orkesterservice och prickar av att man är där. På dagarna (repetitionerna) om någon är sjuk så händer inget förutom att den som är sjuk såklart blir sjukanmäld. Är det däremot kväll (föreställning) och någon plötsligt saknas måste ju någon se till att den stolen får sin musiker,det gör OS! Jag kallar från nu orkesterservice för OS (passar bra i tiden..). Jag har själv fått ett samtal vid en repetition,
Ring ring
-Hej det är Malin
-Ja det är från operan varför är du inte på repet?
-Öh…ska jag vara det?
-Ja
Så kan det gå! Vi jobbar så olika tider hela tiden så det är konstigt att det inte händer oftare än det gör. Dag dag kväll kväll kväll dag osv.. På kvällen om någon har missat eller uteblivit av annan orsak är det OS roll att reda ut det hela. Om OS inte får tag i den som ska vara där får man ringa jouren. Hos oss i stråket är det en i stämman varje kväll som har jour och då ska man vara beredd att åka till jobbet t o m 10 min efter att föreställningen har börjat. Oftast blir man inringd på morgonen eller ett par dagar före om någon är sjuk och då är det orkesterbyrån som ringer. Är det däremot ett sånt fall att någon plötsligt saknas, då ringer OS.
OS dukar fram i diket eller på rotundan där vi ofta repeterar, dvs stolar notställ mm. På dagen är det t ex rep på en Mozart opera med en liten orkester. När repetitionen är slut ska det dukas om, kanske till Elektra. Då är det plötsligt dubbelt så många eller fler som ska få plats i diket, alltså OS får rodda om allt till något helt annat! Morgonen efter är det kanske Mozart igen och då måste stolar och notställ tas bort igen…
Vanligt förekommande är att man möter någon från vår OS bärandes på en harpa, den förvaras i ett eget rum och OS kör eller bär harpan till och från där den ska vara.
Dirigenten ska ha sina noter till föreställningen, det ordnar OS. De kommer in med noterna ca 15 min före och lägger dem på dirigentpulten. Lite beror det på vilken dirigent det är för man kan nog utgå ifrån att alla vill ha det på sitt sätt. Vid det laget sitter många musiker i diket och övar lite, ställer in stolen, kollar att allt är som det ska. OS kan då få en del att ordna med eftersom det då kan bli många samtidigt som vill ha saker ordnat och gärna på en gång!
Jag kan ibland undra om OS ibland känner sig som jag kan göra hemma när jag försöker laga mat och alla barn vill mig något samtidigt hela tiden, och jag i mina inte så pedagogiska stunder till slut bara skriker TYST! JAG ORKAR INTE!! Jag har aldrig sett detta hända i diket och beundrar OS tålamod (bäst att inte veta vad de pratar om i fikarummet när vi väl har börjat spela…)
Jag tror och hoppas ändå att det oftast är vänliga tongångar mellan oss musiker och vår kära orkesterservice, jag är så glad att dessa otroligt trevliga personer finns där och hjälper oss med det vi behöver ha hjälp med.
Tack för att ni finns!
Malin
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern
Chimes i Tosca
TOSCA – ÖPPNINGEN AV akt 3. Jag står på scenens vänstra sida och stirrar stint in i en monitor. Den gryniga bilden av en frenetiskt viftande man hickar till några gånger för att sedan stabilisera sig. Det är dunkelt omkring mig, mörkt nästan. Jag skall strax spela chimes – ett slags ”klockrör” som skall representera kyrkklockor i fjärran.
Just nu sjunger en liten herdepojke sin visa. Han sjunger fint, säkert och bra. Jag kan inte låta bli att förundras av hur mästerligt Puccini öppnar den sista akten i Tosca. En stilla melodi, oändligt vacker, gestaltar en soluppgång som med sin fantastiska skönhet blir lika grym som vacker, eftersom det är Cavaradossis sista. Han är dödsdömd och sitter och väntar på att bli avrättad, arkebuserad i gryningen.
Jag kollar för tionde gången att jag har rätt rör, ett g. Det är så mörkt så att jag måste vinkla röret för att kunna se den lilla bokstaven som indikerar at jag har rätt chimesrör framför mig.
Nu kommer den lilla killen och kormästaren förbi, dom vinkar glatt. Killen är uppenbart lättad och nöjd. Då börjar vi!
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, musikinstrument
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Att öva eller inte öva…
Det är det här med övning. Hatkärlek. Jag har ju redan klargjort att jag är en nörd och att jag gillar den disciplin som krävs för att vara musiker, men det vore en lögn att påstå att det alltid är underbart att öva. Ganska ofta rullar det bara på rätt slentrianmässigt- frukost, uppvärmning, iväg till Operan och repetera, hem, öva ett pass eller två beroende på om det är föreställning på kvällen eller ledigt. Utan alltför mycket tankeverksamhet.
Sen finns det dagar som inte är det minsta självklara- strålande sol, lång frukost i sängen (borde värma upp), rusa in till Operan för att hinna till repet (borde ha värmt upp), hem efter repet, där sitter Anders och lockar med fika i solen (borde öva), hoppsan – redan dags att åka in till Operan och spela föreställning (borde ha övat) och så traska iväg till jobbet medan grannarna höjer vinglaset i en skål där de står vid grillen och ler (känns som om just det här var väldigt årstidsorienterat…).
Som sagt inte lika självklart. Men precis lika nödvändigt!
Varenda dag. Inte förhandlingsbart.
Skidresa med horn.
Solresa med horn.
Ridläger med horn.
Visst tar vi semester från våra instrument, men knappast under pågående säsong. Det får bli på sommaren när vi har gott om tid att komma tillbaka i form igen.
Men det finns också en trygghet i övningen som ritual. I den bästa av världar slösar man inte bort någon tid utan övar naturligtvis bara på det man inte kan och alltid med total koncentration. I den kanske något sannare av världar (jag talar naturligtvis bara för mig själv) kan det i undantagsfall hända att man går ut ur övningsrummet med bättre koll på nya löparskor än skalor… Men förhoppningsvis lite i form i alla fall. Tryggheten består väl snarare i bekräftelsen – det funkar i dag också.
När jag nu har skrivit det här känner jag med ett visst obehag att min disciplin för ögonblicket absolut borde vara bättre. Jag menar genast. Ner i övningsrummet och öva koncentrerat, målmedvetet och genomtänkt!
Vi hörs.
För övrigt är det naturligtvis inte mitt notställ på bilden!
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)