Hovkapellet hem » Publicerat under kategori bakom kulisserna
Att öva eller inte öva…
Det är det här med övning. Hatkärlek. Jag har ju redan klargjort att jag är en nörd och att jag gillar den disciplin som krävs för att vara musiker, men det vore en lögn att påstå att det alltid är underbart att öva. Ganska ofta rullar det bara på rätt slentrianmässigt- frukost, uppvärmning, iväg till Operan och repetera, hem, öva ett pass eller två beroende på om det är föreställning på kvällen eller ledigt. Utan alltför mycket tankeverksamhet.
Sen finns det dagar som inte är det minsta självklara- strålande sol, lång frukost i sängen (borde värma upp), rusa in till Operan för att hinna till repet (borde ha värmt upp), hem efter repet, där sitter Anders och lockar med fika i solen (borde öva), hoppsan – redan dags att åka in till Operan och spela föreställning (borde ha övat) och så traska iväg till jobbet medan grannarna höjer vinglaset i en skål där de står vid grillen och ler (känns som om just det här var väldigt årstidsorienterat…).
Som sagt inte lika självklart. Men precis lika nödvändigt!
Varenda dag. Inte förhandlingsbart.
Skidresa med horn.
Solresa med horn.
Ridläger med horn.
Visst tar vi semester från våra instrument, men knappast under pågående säsong. Det får bli på sommaren när vi har gott om tid att komma tillbaka i form igen.
Men det finns också en trygghet i övningen som ritual. I den bästa av världar slösar man inte bort någon tid utan övar naturligtvis bara på det man inte kan och alltid med total koncentration. I den kanske något sannare av världar (jag talar naturligtvis bara för mig själv) kan det i undantagsfall hända att man går ut ur övningsrummet med bättre koll på nya löparskor än skalor… Men förhoppningsvis lite i form i alla fall. Tryggheten består väl snarare i bekräftelsen – det funkar i dag också.
När jag nu har skrivit det här känner jag med ett visst obehag att min disciplin för ögonblicket absolut borde vara bättre. Jag menar genast. Ner i övningsrummet och öva koncentrerat, målmedvetet och genomtänkt!
Vi hörs.
För övrigt är det naturligtvis inte mitt notställ på bilden!
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ett mysterium
ATT VARA SLAGVERKARE på Operan innebär utmaningar och situationer som man kanske inte riktigt förutsåg när man för hundra år sedan bestämde sig för att syssla med slagverk som yrke. Att sminkad som en clown marschera över scenen, att spela ett fughetto på bara bilhorn (utan att börja skratta) eller att försöka komma på hur det låter om en demon knackar i taket och golvet samtidigt (Brinnande ängeln – Prokofiev).
Men det mest envisa problemet jag har stött på under mina år på Operan är det gäckande instrumentet ”sistro”…
I Rossini’s opera ”Barberaren i Sevilla” finns ett instrument som kallas sistro. Ingen vet hur detta instrument låter eller ser ut. Det finns bara mycket motstridiga uppgifter i den litteratur där ”sistro” nämns.
Ett instrument som länge varit kandidat hos den slagverkstrakterande allmänheten är ”sistrum” (ett cermoniellt instrument som härstammar från Egypten). Vi stackars arma satar som har försökt spela stämman på denna konstiga lilla mojäng har lärt oss den hårda vägen att det INTE är vad Rossini avsåg (det är nämligen helt omöjligt att spela de figurer som är noterade).
I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan.
Klockspel då? På den ärevördiga La Scala-teatern används enligt ryktet klockspel. I originalpartituret är sistro noterat på samma linje genom hela operan trots skiftande tonarter. Så enligt min åsikt är klockspel inte heller det som är avsett.
Vidare finns en teori att det är triangel som avses, bl.a. hävdar källkritisk expertis att det ”med allra största sannolikhet” är triangel. Undertecknad ställer sig inte så lite kritisk, dels till uttalandet dels till slutledningen.
Ordet sistro kommer från grekiskans ”seio” som betyder ”skaka”.
En ledtråd är naturligtvis texten, och den dramatiska situationen som omger scenerna där sistro förekommer. Sistro dyker upp på tre ställen i förspelet till greve Almavivas serenad i början av första akten. I första aktens final, samt i allegrot i slutet av andra aktens kvintett, där dr Bartolo utbrister ”Briconi Birbanti”
- Cavatinan i början – kärlekspoesi! – Ingen ledtråd där
- Första aktens final – texten lyder fritt översatt ”som hammaren slår till städet, så slår dessa ljud mig i huvudet”. Detta kanske kan vara något…
- kvintetten i andra akten i stora drag
dr Bartolo: – Banditer, kanaljer!
övriga: –lugna dig, ta det lugnt!
Hur löser vi detta mysterium på Stockholmsoperan då? – Kika ner i diket så får ni se!
Roger Svedberg, slaverkare
Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, orkestern
Anteckningar
Man skulle kunna tro att de noter vi spelar ifrån under en föreställning innehåller just- noter, och så är det väl…i princip. Men som musiker gör man anteckningar i noterna. Tempo, antal slag, dragningar m.m. Och man signerar de stämmor man spelat. ”Har du spelat andra horn på Madame Butterfly?” ”Vet inte, kolla stämman”. Och då står det där på sista sidan, omöjligt att förneka. Jag har spelat stämmor som användes när operan i fråga hade Sverigepremiär 1907 och som musiker sedan dess signerat. Det är lite hisnande.
Och så finns det andra varianter på anteckningar…ja, eller anteckningar…kanske snarare historier som fylls på och utvecklas föreställning efter föreställning. 15 min paus, tredje och fjärde horn, andra akten i Traviata – det är viktigt att inte slöa till.
Och så den kanske mest kreativa varianten – teckningar utförda med olika grader av talang. Den avgjort mest begåvade i orkestern är Erik Friberg. Teckningen här bredvid har han gjort och fler av hans alster hittar ni här på vår hemsida. Andra kanske bör förbli…mindre offentliga.
I en annan tid och en annan orkester spelade jag med en rätt berömd, t.o.m. världsberömd, dirigent som var otroligt otrevlig. För att bli av med lite irritation ritade jag längst bak i noterna en, tyckte jag själv, rätt inspirerad karikatyr av honom. Senare fick jag veta att det var hans eget notmaterial och att det reser jorden runt med honom. Jag kände mig inte fullt lika bekväm med min teckning då…eller, jo förresten, rätt nöjd.
Men missförstå mig inte – ser ni någon av oss lyfta en penna under en föreställning är det garanterat för att snabbt anteckna något om dirigentens slag eller en nödvändig andning.
Självklart inget annat. Hur skulle det se ut!?
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet
En salig blandning…
VAD ÄR DET egentligen för skillnad på att arbeta som musiker i en operaorkester och en symfoniorkester? Ja, att vi oftare spelar opera- och balettmusik än vad våra kollegor i symfoniorkestrarna gör är väl ganska uppenbart. Men det finns andra skillnader mellan våra arbetsplatser. Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande. Det gillar jag väldigt mycket!
Den saliga blandningen av olika yrkesgrupper som finns här på Operan gör vårt hus väldigt levande och omväxlande.
Ja, ursäkta mig – innan jag fortsätter kanske jag skulle berätta för nytillkomna läsare lite mer om vem jag är.
Större delen av mitt liv har jag ägnat åt att spela, först blockflöjt och så småningom oboe och engelskt horn. Jag är uppväxt med musik, framförallt kyrkomusik, och det tror jag har grundlagt det stora intresse jag fortfarande har för den repertoaren. Hemma hos mig finns förutom mig själv en snart 11-årig son. Den tid som blir över när familj, jobb och fackligt arbete är avklarat ägnar jag mig gärna åt träning. Styrketränat har jag gjort i många år, numera varierar jag mig mer. Just nu är det en mix av Pilates, fria vikter och löpträning som gäller! Dessutom ingår jag i webbredaktionen för denna sida, där jag i första hand sysslar med historik men även med vår nya blogg.
Jag var ju inne på det här med alla våra olika yrkesgrupper, och den kreativa miljö det skapar. Det här påverkar förstår i väldigt hög grad det fackliga arbetet på Operan. Vi bedriver fackligt arbete precis som på vilken annan arbetsplats som helst i samhället, vi har kollektivavtal, lokala avtal, MBL-förhandlingar – ja, precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Skillnaden är att vi av praktiska skäl har svårt att gå ifrån på arbetstid för att utföra vårt arbete som fackliga förtroendemän. Alltså får vi göra det på vår fritid,vilket gör det lite mer komplicerat med mötestider och allt sådant. Något av det roligaste för mig personligen i det dagliga fackliga arbetet är samarbetet med de övriga fackliga organisationerna i operahuset. Bara från mitt eget förbund, SYMF, finns tre klubbar i huset.Det här samarbetet är väldigt givande, lärorikt och trevligt!
Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, musikinstrument, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kungliga Hovkapellet bloggar!
Livet för en musiker i Hovkapellet, hur är det egentligen – sammet, guld, romantik och vackra salonger?
Nja, sanningen att säga är det ganska ofta istället så här:
Hur är det egentligen att arbeta som musiker i en av världens äldsta orkestrar? Nu har alla möjlighet att få en inblick i det eftersom Hovkapellet startar en musikerblogg. Här kommer du att få möta Hovkapellets musiker på ett helt nytt sätt. De första bloggarna du får möta förutom webbredaktionen är Malin Peterson och Mia Nyström, som kommer att presentera sig själva lite närmare. Vi ser fram emot vårt nya projekt, och önskar alla våra läsare mycket nöje!
Backa Katarina Eriksson,
ordförande i Kungliga Hovkapellets Förening
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)