Hovkapellet hem » Publicerat av Maria Nyström
Det känns som om det är dags att kommentera dirigentens roll i våra liv. En utmärkt tidpunkt för det…
Har man aldrig spelat i en orkester är det nog svårt att föreställa sig vilken betydelse dirigenten har för resultatet. Han eller hon står ju bara där och viftar yvigt och kan förefalla rätt överflödig. En solospelare helt utanför orkestern. Fel, fel, fel!!! Det är nästan absurt vilken betydelse dirigenten har för slutresultatet.
Det handlar dels om det mest uppenbara – att hjälpa orkestern att spela tillsammans, samtidigt. Hålla tiden. Det handlar också om att vara den sammanhållande musikaliska kraften, att se till att det är en musikalisk tolkning snarare än 85 (eller hur många musiker det nu är som medverkar) som utgör slutresultatet.
Men även den här beskrivningen av dirigentrollen är en grov förenkling. Dirigentens teknik påverkar så mycket mer (ibland undrar jag om de ens själva inser hur mycket) – orkesterns klang, hur vi lyssnar på varandra, om musiken andas, trygghet, riktning, liv, linjer, magi (brist på magi)….
En konsert eller föreställning blir aldrig riktigt, riktigt bra om inte dirigenten är riktigt, riktigt bra. Då är det något som saknas. Ibland är musiken så fantastisk, vacker , rörande eller mäktig att man till viss del förlåter att det inte når ända fram, men man känner ändå alltid skillnaden. Absolut!!
Inget gör oss orkestermusiker så deprimerade och frustrerade som dåliga dirigenter. Det hjälper inte att de gör sitt bästa, om det inte är tillräckligt för musiken. Om de inte kan visa det.
På samma sätt som vår tillvaro blir alldeles rosenskimrande och underbar med en riktigt bra dirigent som förstår musiken, som kan förmedla den med sin teknik och får oss att låta så bra som det bara är möjligt. Med de dirigenterna blir vårt jobb ett av de absolut bästa som finns.
Vi är alltså anspråkslösa små varelser, vi önskar oss inget mindre än fullkomligt geniala dirigenter…i stort sett hela tiden.
Det var min lilla fundering den här veckan
Mia
Kategorier: dirigenter, musikerlivet, orkestern
Lördagmorgon. Ligger i sängen med en kopp kaffe och dator. Familjen är ute på vift, jag är ensam och det är alldeles tyst. Helt underbart, fantastisk, ljuvligt tyst.
Som musiker älskar man naturligtvis musik. Men man älskar också tystnad. Både tystnaden som finns i musiken och den som finns utanför musiken. När man kommer hem efter att ha repeterat i 4 timmar- ett intensivt flöde av ljud, ibland starkt, ibland svagt, men konstant. Då är tystnaden ett reningsbad. Meditation.
Jag tror inte det finns många musiker som det första de gör när de kommer hem är att sätta på radion eller musik.
Däremot finns det ett oändligt antal musiker som ber restaurangen sänka ljudet på musiken, ifrågasätter varför volymen måste vara så hög på gymet eller blir närmast aggressiva när det kommer in en stackars gatumusiker i tunnelbanevagnen och man inte kan komma undan. Vi störs av allt från fläktljud, dagisgrupper, läckande hörlurar, fnissande tonåringar till byggnadsarbete.
Så jag ligger kvar i sängen, hoppas att familjen håller sig borta en liten stund till och bara njuter.
Mia
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Det är det här med övning. Hatkärlek. Jag har ju redan klargjort att jag är en nörd och att jag gillar den disciplin som krävs för att vara musiker, men det vore en lögn att påstå att det alltid är underbart att öva. Ganska ofta rullar det bara på rätt slentrianmässigt- frukost, uppvärmning, iväg till Operan och repetera, hem, öva ett pass eller två beroende på om det är föreställning på kvällen eller ledigt. Utan alltför mycket tankeverksamhet.
Sen finns det dagar som inte är det minsta självklara- strålande sol, lång frukost i sängen (borde värma upp), rusa in till Operan för att hinna till repet (borde ha värmt upp), hem efter repet, där sitter Anders och lockar med fika i solen (borde öva), hoppsan – redan dags att åka in till Operan och spela föreställning (borde ha övat) och så traska iväg till jobbet medan grannarna höjer vinglaset i en skål där de står vid grillen och ler (känns som om just det här var väldigt årstidsorienterat…).
Som sagt inte lika självklart. Men precis lika nödvändigt!
Varenda dag. Inte förhandlingsbart.
Skidresa med horn.
Solresa med horn.
Ridläger med horn.
Visst tar vi semester från våra instrument, men knappast under pågående säsong. Det får bli på sommaren när vi har gott om tid att komma tillbaka i form igen.
Men det finns också en trygghet i övningen som ritual. I den bästa av världar slösar man inte bort någon tid utan övar naturligtvis bara på det man inte kan och alltid med total koncentration. I den kanske något sannare av världar (jag talar naturligtvis bara för mig själv) kan det i undantagsfall hända att man går ut ur övningsrummet med bättre koll på nya löparskor än skalor… Men förhoppningsvis lite i form i alla fall. Tryggheten består väl snarare i bekräftelsen – det funkar i dag också.
När jag nu har skrivit det här känner jag med ett visst obehag att min disciplin för ögonblicket absolut borde vara bättre. Jag menar genast. Ner i övningsrummet och öva koncentrerat, målmedvetet och genomtänkt!
Vi hörs.
För övrigt är det naturligtvis inte mitt notställ på bilden!
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Det här lilla berättelsen kom som en kommentar till mitt första blogginlägg – Debut. Jag tycker att den är så trevligt att den förtjänar lite större uppmärksamhet än bara en hänvisning, så här har ni den:
”Detta är mitt första besök på en blogg. Jag valde ”valthorn” som sökord eftersom jag är en f d hornist (väldigt mycket f d). Började spela mässing ca 45, hittade ett, inte buckligt utan skrynkligt, horn i en musikaffär i Göteborg och köpte det för tio kr. Gjorde det spelbart och presentabelt och ställde upp i skolorkestern.
Musikläraren skickade mig till Evert Svensson, tredjehorn i Göteborgssymfonikerna som snabbt beställde ett enkelhorn från König, Tyskland (som ju då låg i ruiner).
Jag utvecklades väl (välj kort eller långt ä) och hamnade så småningom på Rickard Strauss första hornkonsert som han ju skrev till sin pappa vid 18 års ålder. (Pappan (hornist) tyckte den var för svår.)
Jag kom så långt att jag kunde ta mig igenom den, rent tekniskt. Jag t o m framförde den en gång när gymnasiets musikintresserade var samlade. Jag hade fått tag i en pianoversion av kompet och vid flygeln satt ingen mindre än Bengt Hallberg som klarade pianostämman a vista. Det kan inte ha låtit alltför illa för Bengt skrev sen ett konsertstycke för valthorn och piano som han tillägnade mig. Jag har solostämman nedtecknad av honom men ackompanjemanget hade han i huvudet. Den blev aldrig nedskriven.
Sen tog jag studenten och for till Lund för att läsa matte. Där och då (hösten 48) fick jag kontakt med Lunds Akademiska Orkester som vid konserterna bytte namn till Lunds Orkesterförening med tillskott av proffs från Malmö och Helsingborg. Så jag blåste första horn på repetitionerna och tredje horn på konserterna. Det ungdomliga övermodet kände inga hinder.
Men då hade jag insett att jag inte var född till musiker, jag var inte av ”rätta virket”. Så när jag kom in på Chalmers sålde jag hornet.
Ännu idag lyssnar jag efter hornen och lägger märke till att missarna numera är sällsynta och undrar vad det beror på.
Epilog
Evert Svensson, min lärare, gammal militärmusiker, fin yrkesman, god lärare och en vänlig människa sa till mig ”förlova dig gärna med fru Musica, men gift dig aldrig med henne!”. Det var klokt sagt. Jag blev istället en rätt bra ingeniör och teknisk direktör.
Mot slutet av den karriären (jag hade tänkt på Evert många gånger) tog jag – i slutet av 80-talet – kontakt med honom. Han kom mycket väl ihåg mig efter dessa 40 år! Han var då pensionerad och sålt sitt horn och köpt sig en elorgel (det hade jag också gjort). Men han hade problem med synen och jag lovade att kolla hjälpmedel.
Två veckor senare kunde jag redovisa tips om bra lampor och sånt. Ännu två veckor senare svarade hans fru när jag ringde. Evert hade dött av en hjärtinfarkt på väg hem från affären. Jag hade alltså, efter 40 år, fått kontakt med honom och kunnat tala om för honom vad han betytt för mig fem veckor innan han dog! Men tack vare Evert kan jag lyssna på vilken Bruckner-symfoni som helst i vetskapen om att de hornstämmorna skulle jag ha klarat. Med Mahler är det inte lika säkert.
PS Idag satt jag med mitt sjätte barnbarnsbarn, Ester, 28 timmar gammal, i mina armar. Vad har det med saken att göra? Inget alls. Eller med allting.”
Ingemar Öhberg
Kategorier: utblickar
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Efterslag är sexiga
De är fantastiska. Underbara. Urhäftiga. Till synes så små och obetydliga men ändå så helt avgörande för om det ska svänga eller inte. Att jag säger det har inget att göra med att vi hornister i väldigt hög grad är inblandade i efterslagandet. Vi, altfioler och andrafioler. Det hade jag tyckt även om jag spelade bas. Det är bara på tiden att det blir sagt.
Ettor (basarnas jobb) är inte på något sätt ointressanta, men de behöver efterslagen för att definieras. Ja, i ärlighetens namn är det väl tvärtom också. De behöver varandra. Symbios.
Men ettor möts inte av samma raljerande som efterslag. – ”Det är väl inget att spela, bara lite efterslag”. Vad är det för okunnigt nonsens?
Som nu i Läderlappen. Vad vore Strauss utan efterslag? Eller Verdi eller Rossini? Med häng, utan häng, Wienerisch eller raka. När de hamnar rätt är det bara helt fantastiskt rätt. En konst inom konsten.
Ja, detta var dagens världsomstörtande fundering.
(för er som känner att ni inte har totalkoll på vad efterslag är, så är det pa-pa i um-pa-pa)
Kategorier: musikerlivet, orkestern
Man skulle kunna tro att de noter vi spelar ifrån under en föreställning innehåller just- noter, och så är det väl…i princip. Men som musiker gör man anteckningar i noterna. Tempo, antal slag, dragningar m.m. Och man signerar de stämmor man spelat. ”Har du spelat andra horn på Madame Butterfly?” ”Vet inte, kolla stämman”. Och då står det där på sista sidan, omöjligt att förneka. Jag har spelat stämmor som användes när operan i fråga hade Sverigepremiär 1907 och som musiker sedan dess signerat. Det är lite hisnande.
Och så finns det andra varianter på anteckningar…ja, eller anteckningar…kanske snarare historier som fylls på och utvecklas föreställning efter föreställning. 15 min paus, tredje och fjärde horn, andra akten i Traviata – det är viktigt att inte slöa till.
Och så den kanske mest kreativa varianten – teckningar utförda med olika grader av talang. Den avgjort mest begåvade i orkestern är Erik Friberg. Teckningen här bredvid har han gjort och fler av hans alster hittar ni här på vår hemsida. Andra kanske bör förbli…mindre offentliga.
I en annan tid och en annan orkester spelade jag med en rätt berömd, t.o.m. världsberömd, dirigent som var otroligt otrevlig. För att bli av med lite irritation ritade jag längst bak i noterna en, tyckte jag själv, rätt inspirerad karikatyr av honom. Senare fick jag veta att det var hans eget notmaterial och att det reser jorden runt med honom. Jag kände mig inte fullt lika bekväm med min teckning då…eller, jo förresten, rätt nöjd.
Men missförstå mig inte – ser ni någon av oss lyfta en penna under en föreställning är det garanterat för att snabbt anteckna något om dirigentens slag eller en nödvändig andning.
Självklart inget annat. Hur skulle det se ut!?
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, musiker, musikerlivet
Men hur svårt kan det egentligen vara att skriva sin första blogg…? Otroligt svårt som det känns just nu.
”Tänk på bloggens form innan du börjar, då den första bloggen blir mallen för de kommande…”. Ja, men då känns det genast mycket lättare. ”Det är trevligt om bloggare använder mycket bilder och länka vidare till andra sajter”. Prestationsångest!
Äh, vad tusan, jag börjar med det som åtminstone borde vara lätt –
Jag heter Mia, är 45 år och spelar valthorn i Hovkapellet. Valthorn – det absolut vackraste instrumentet som finns. Helt objektivt. Det är säkert.
Jag är en nörd (en egenskap som jag delar med rätt många av mina kollegor). Jag tror det är ett klart plus att vara lite nördig om man är musiker. Kanske t.o.m. en förutsättning…? Det finns övningar (i bemärkelsen – att öva på sitt instrument) som jag gjort i stort sett hela mitt valthorns-liv. Med viss variation och förhoppningsvis bättre och bättre men ändå- samma övningar. Så det är klart man måste vara lite nördig för att stå ut.
Ni kommer att märka att jag är en nörd även när det gäller andra saker. Trädgård, ridning, löpning. Jag har lätt att snöa in fullkomligt när jag blir intresserad av något. Jag läser all facklitteratur, lär mig växtnamn på latin, skriver upp alla löprundor, gör förteckningar över alla växter i min trädgård, statistik, tider, mellantider…
Jag vågar inte ens fundera på hur många anteckningsböcker jag fyllt med min nördighet.
Men jag gillar min nördighet.
Och jag gillar den disciplin man måste ha som musiker (eller ryttare eller löpare…kanske inte så mycket som trädgårdstokig).
Och jag gillar valthorn och opera. Och de flesta operakompositörer verkar gilla valthorn. Men det är ju inte så konstigt –
Det är ju det vackraste instrumentet. Helt objektivt.
Kategorier: musiker, musikerlivet, musikinstrument