Hovkapellet hem » Publicerat under kategori bakom kulisserna
Gösta Macklins operaminnen
Det kom ett mejl till redaktionen från Kersti Macklin i Falun. Hon är dotter till hovkapellisten Gösta Macklin, som arbetade i orkesterns violin II-stämma. Kersti har gjort en sammanställning av sin pappas minnen från orkesterlivet efer en bandupptagning 1996, fyra år innan Gösta avled. Vi tackar och bockar och publicerar här Göstas operaminnen.
Vorspiel (med språng!)
Gösta Macklin
Född 1921 i Jugansbo, Sala landsförsamling.
Uppvuxen huvudsakligen i Orsa.
Avliden år 2000 i Falun.
Violinstudier på Ingesund och på ”Ackis” för Charles Barkel.
Anställd i Hovkapellets 2:a-fiolstämma 1948 – 1979.
…och så trimmade han tvåtaktare (Saab). Göstas kusin, Anders Berglöf från Orsa körde en Macklin-trimmad Saab, när han kom 3:a i bantävlings-SM, någon gång på 60-talet.
Sanningen att säga minns jag honom oftare sitta med räknestickan och fundera på någon motordetalj att förbättra, än att han övade på fiolen. Ibland tog han dock hem någon orkesterstämma och jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle. Det var på den tiden när jag själv tyckte att jag hade förvärvat lite violinkunnande och bra ton. Jag satt väl och övade på en sonat eller dylikt. Inspirerad och med illusioner. 2:a-fiolstämman till R.Strauss ”Die frau ohne Schatten” stod på ett notställ i vårt musikrum i Herrängen.
En i mina ögon ospelbar gröt.
Då kom pappa Gösta in i rummet. ”Får jag låna fiolen” (ingen fråga, en order!) sa han, tog den och spelade ett par av de värsta sidorna i ”Die frau”-noterna.
Bara så där rakt på, utan att värma upp det minsta. Han kom väl direkt från garaget. Det bara swischade till när han rev av den svåra stämman som om det vore ett hårdrockssolo. Fy tusan, vad knäckande… och här trodde man att man kunde något!
Så kan livet te sig när man är hovkapellist-barn! Att få ta del av en hård, naken sanning om människans ofullkomlighet i form av Richard Strauss. Ja, beträffande den sistnämnde, vet jag att den erfarenheten är jag inte ensam om.
En obeveklig, grym upptäckt, att man har en mycket lång väg att vandra… och jag vandrar och vandrar…
Föreliggande Gösta Macklin-episoder har sammanställts av mig, dottern Kersti,
efter en bandupptagning julaftonen 1996. Om någon händelsevis har något att tillägga, tages det tacksamt emot av undertecknad.
Falun i oktober 2012. Kersti Macklin
Ang. notmaterial, Tannhäuser
Minnen från operatiden dyker upp. Det finns massor att fundera över, bl a myterna om Sixten Ehrlings ”djävlighet” mot musikerna, som ej alls stämmer.
Jag har en helt annan erfarenhet. Här, några exempel:
Någon gång under mina första år i Hovkapellet repeterades Tannhäuser under Herbert Sandbergs ledning. Notmaterialet var enligt min mening under all kritik. Stämman bestod av två stämmor, Paris- och Dresdenupplagan, mellan vilka musikerna antogs läsa växelvis. Notskriften, sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, var nästan oläslig. En takt kunde utgöras av sidans hela bredd, dessutom försedd med text, skriven av någon durkdriven, talangfull skönskriftstecknare. Allt på papper som gulnat och mörknat under årens gång.
Att sitta ensam, utan pultkamrat, i diket, intill en puka och brummande kontrabasar, var nästintill ogörligt… man var totalt utlämnad. Vad göra? Snabbt beslut…beklaga sig hos kapellmästaren. Sagt och gjort!
Jag tar med mig de bägge relikerna och går upp till kapellmästarlogen. Träffar H. Sandberg – han som sade sig ”slå” precis som Toscanini (men trots detta spelade ingen som H.S. önskade). Herr Sandberg sade sig ej förstå min kritik, bl a med orden, ”men herr Macklin, om det här stället hade stått i en violinkonsert, hade Ni säkert lärt det utantill”.
Jag fick ej alltså på något sätt gehör för min klagan. Då kommer kapellmästare Sixten Ehrling in i logen och hör min fortsatta kverulans och säger: ”Får jag se”, och tillägger sedan, ”Nej, vet du vad, Herbert, jag skulle då verkligen inte vilja spela efter ett sådant här dåligt material”.
Jag ”vann” alltså striden, tack vare Ehrlings ingripande. (Att jag senare, längre fram, fick ”äta upp” min seger är en en annan historia.)
Wozzek
Året var 1957. Vi hade haft repetition under Sixten Ehrling, i Operakällarens matsal (p g a Operans ombyggnad.)
Jag blev kvar i lokalen efter repetitionens slut, för strängbyte. Alla andra hade lämnat arbetsplatsen. Då kommer Ehrling åter – hade tydligen glömt något. Jag hade strängat färdigt och skulle gå. Då säger Ehrling: ”Herr Macklin, får jag tala med Er, ett ögonblick bara.” Ehrling skriver något, med flygeln som underlag. Ser på mig och räcker det skrivna till mig, med orden:
”Jag menar det verkligen”
Det jag fick i min hand var ett Wozzek-program, rött till färgen. Texten var följande:
”Med hälsning och tack till Gösta Macklin och som ett litet minne av ett utomordentligt fint samarbete och en föredömlig prestation såsom stämledare och soloviolinist i Wozzek. / Tillgivne Sixten Ehrling 4/4 -57”
”81”
Hovkapellet repeterade i Attikssalen, Stockholms konserthus, under Daniel Bell. Han tjatade och tjatade, det var osämja och alla var missbelåtna.
Så blev det paus och vi satte igång igen. Han fortsatte att tjata, trots tillsägelser. Inget var positivt, bara negativt. ”Så och så ska det vara”, sa han, ”så och så slår jag”, sa han. Och så slog han på ett annat sätt.
Jag satt stämledare i 2:a fiol, alldeles under näsan på den där killen. Jag tog ner fiolen, och började vifta med stråken framför ögonen på honom – han brydde sig inte om mig. Jag slutade inte, utan fortsatte att vifta med stråken. Till sist var han tvungen att fråga mig, otåligt och märkbart irriterad:
”Vad är det, vad är det”?
”81”, sa jag.
Då började han bläddra i partituret och leta och slå, blad efter blad… och vände och vred. Och så följde han med pekfingret längs med partitursidorna.
”Ja, 81”, sa han, ”vad är det då, vad är det då?”
”Då går jag i pension”, sa jag.
Nils Grevillius
Första året jag var på Operan hade vi mycket operett och sånt där. På den tiden hämtade man lön uppe på kontoret. Så en gång när jag stod däruppe, kom Grevillius in.
Han var blaskig och hade med sig några solister. Då han kom innanför dörren, ställde han sig och tittade på mig. Han stod så en stund, sen pekade han på mig.
”Vad fan har jag gjort nu då?”, tänkte jag. Då kom han fram till mig och så la han handen på axeln på mig och så sa han:
”Jag ska tala om för er att… den här unge mannen… Förbannat bra efterslagskille!”
Herbert Sandberg
Sandberg var en stöddig plös. Han slog in så här – schlaramm (med pinnen långt bak, ner på ryggen). Och så… schlafs, schafs, schlafs, schlafs…
”Jag förstår inte… jag slår precis som Furtwängler… och han får det att låta, men inte jag…”
—
En gång hade vi Sandberg, det var en gnällig, rörig repetition. Scenarbetarna flyttade omkring saker och förde oväsen.
Sandberg, irriterad: ”Vad är det som skrapar och håller på?…”
Jag svarade : ”Det är Hovkapellet.”
”Det tyckte Kjellberg, var så roligt så…”
Några olika dirigenter
Jag var extramusiker i Radioorkestern och vi hade en fransk kapellmästare. Han slog några takter och så stoppade han och tog upp en pennkniv och började vässa pinnen.
Började om… avbröt igen… vässade pinnen något ytterligare… slog in…
Sisådär en, tre, fyra höll han på så. Till sist var det bara någon decimeter kvar, då stod han och vägde den i handen, medan han sa:
”Nu så, nu är den bra”…
Det räckte, för han hade så små rörelser.
—
Bendix däremot, han flaxade på ordentligt.
En gång var det en flöjtist som sa:
”Passa er gubbar…snart så lyfter han!”
—
Knappertsbusch såg ut som en tysk soldat från anno dazumal. Ibland när han dirigerade såg man bara ögonvitorna på honom. När det var forte, reste han sig lite.
Han var bra på att dricka sprit, han.
—
Sixten Ehrling. Vi hade föreställning, det var en balett. Ehrling dirigerade och jag satt stämledare.
Då såg jag att han hade gylfen öppen på frackbyxorna, så jag petade på honom med stråken. Han tittade på mig, lite irriterad.
”Gylfen”, viskade jag, ”kapellmästaren har gylfen öppen.” Han tittade ner och såg väl att jag hade rätt, så han tog taktpinnen i vänster hand och fortsatte att dirigera, medan han försökte knäppa. Det lyckades inte, så jag gav honom en säkerhetsnål, som jag hade.
Så blev det paus och jag satt i Futten när han kom in. Han gick fram och slog sig ned bredvid mig.
Så sa han: ”Jag förstår inte hur… hur gylfen kunde vara öppen…”
”Nej, det förstår inte jag heller”, sa jag, …”jag förstår inte hur man kan ställa sig och dirigera med gylfen öppen.”
—
Ehrling hoppade och jazzade väldigt, när han dirigerade. För att påkalla uppmärksamhet, brukade han slå med taktpinnen i pulten upprepade gånger… tatatatatatatata…
Han kunde vara rolig också – jag tror det var i Wozzek, som han sa:
”Jo, i den här takten slår jag arton slag”
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet
Oväder på Rotundan
Unga på Operan har tagit fram den här fina presentationen av hur regn, åska och blixtnedslag blir till i barnbaletten Pierrot på Operan. Medverkande är hovkapellisterna Roger Svedberg och Calle Jacobsson, de två musiker som komponerat musiken till föreställningen som just nu spelas på Rotundan på Kungliga Operan.
Kategorier: bakom kulisserna, unga, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Sommarkonserter på Operan
I år erbjuder Operan flera olika sommaraktiviteter och det kommer att bli mer öppet än tidigare somrar.
Sommarkvällskonserterna, som startade på försök i fjol, har blivit fler. I samband med konserterna finns möjlighet att inleda kvällen på Strömterrassen, som förutom mat och dryck även erbjuder hänförande utsikt över Strömmen och Slottet. Konsertserien startar nu på måndag, den 18 juni, och pågår t o m 9 augusti. Flera av Hovkapellets musiker framträder.
Operans populära guidade visningar fortsätter som förut och på toppen av operahuset finns numera The Cube by Electrolux. The Cube finns på plats t o m mitten av oktober.
Den 18 augusti är Kungliga Hovkapellet, Kungliga Operans kör och solister tillbaka med en stor utomhuskonsert på Gustav Adolfs torg, som final på Stockholms Kulturfestival.
Mer information:
www.operan.se/sommarkonserter
www.operan.se/sommarvisning
www.operan.se/cube
Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, konserter
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Nya fanfartrumpeter i Lohengrin
Lohengrin står just nu på repertoaren på Operan, en mycket uppskattad föreställning som fått stort publikt gensvar.
För att kunna sätta upp Lohengrin krävs det fyra fanfartrumpeter som trakteras av musiker på och utanför scenen när kungen i föreställningen visar sig. Hovkapellet har fram till dags dato haft signaltrumpeter av olika märken och med ojämn kvalitet, vilket försvårat möjligheterna få dem att klinga rent och unisont.
Tack vare ett samarbete med Kungliga Operans Donationsfond har hovkapellisten Lars Gerdt, som inte bara är trumpetare utan också instrumentbyggare, nu konstruerat fyra signaltrumpeter som blev klara precis i tid till Lohengrinpremiären i april. Nästa spelår kommer de nybyggda instrumenten även att nyttjas i Aida.
I en av föreställningspauserna i början av maj samlades trumpetarna (i full mundering med kostym och peruk) i repetitionslokalen Frasersalongen och vi gjorde ett snabbt videoklipp med några avsnitt ur Lohengrin. Klicka på videon ovan för att se resultatet, där Urban Eriksson, John Axelsson, Jonas Palsten och Eirik Steinsvik spelar på de nya trumpeterna. (Foto: Mikael Rydh)
Vi har tidigare skrivit om fler annorlunda instrument som används på Operan av Hovkapellet, se exempelvis de sekelgamla tjurhornen, Arnljot-lurarna i Wilhelm Peterson-Bergers vikingadrama.
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, musikinstrument, video och ljud, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kungliga Hovkapellets medalj delades ut under högtidlig ceremoni
Kung Carl XVI Gustav instiftade i mars 2011 Kungliga Hovkapellets medalj av åttonde storleken med djuprött band, och Kungliga Hovkapellet fick exklusiva rättigheter till densamma. Fredagen den 27 januari 2012 ägde den första högtidliga medaljceremonin rum i Operans guldfoajé. Medaljutdelningen förrättades av kung Carl XVI Gustav.
HOVKAPELLET har utformat statuterna så att det huvudsakliga ändamålet är att hedra de medlemmar som varit fast anställda i orkestern i 25 år (eller längre tid). Eftersom det här var första gången medaljen delade ut var det hela 27 hovkapellister som emottog detta förtjänsttecken ur kungens hand. Alltifrån cellisten Tommy Svanström, med 42 tjänsteår, till 5 hovkapellister med 25 tjänsteår.
Dessa 27 medaljerna blev de sista som präglades på det nu nedlagda Svenska Myntverket i Eskilstuna, ett av Sveriges äldsta företag med en tusenårig historia. I fortsättningen kommer tillverkningen att ske på något av de övriga myntverk som finns kvar i Norden.
Under ceremonin hölls tal av operachef Birgitta Svendén, H.M. Konungen och ordföranden för Kungliga Hovkapellets förening Lars Gerdt.
MEDALJÖRER 2011 (anställningsår och tjänsteår)
MARIE ALEMO (1981, 30 år)
MIKAEL BREHMER (1980, 31 år)
TOMAS GUSTAFSSON (1983, 28 år)
ANN-MARIE HOFER (1972, 39 år)
LISBETH LINDSTRÖM (1975, 36 år)
GUNILLA MARKSTRÖM (1979, 32 år)
ANDERS ERIKSSON (1975, 36 år)
PETER LUNDSTRÖM (1984, 27 år)
CARL-GUSTAV MALMGREN (1980, 31 år)
BERIT MATTSSON (1983, 28 år)
MICHAEL PAASCHE (1976, 35 år)
KRISTINA WESTFELT (1972, 39 år)
ELISABETH HAHN-ERIKSSON (1984, 27 år)
TOMMY SVANSTRÖM (1969, 42 år)
MICHAEL KARLSSON (kontrabas) (1983, 28 år)
ROSE-MARIE THÖRNQVIST-NORDSTRÖM (1973, 38 år)
CARL-JOHAN NILSON (1974, 37 år)
TRINE BJERKE (1981, 30 år)
STAFFAN LUNDBERG (1976, 35 år
URBAN ERIKSSON (1982, 29 år)
KENT JONSSON (1983, 28 år)
ULF VÄREMO (1976, 35 år)
ÅSA LÄNNERHOLM (1984, 27 år)
LEILA FORSTÉN (1986, 25 år)
BACKA KATARINA ERIKSSON (1986, 25 år)
KRISTINA KÄRLIN (1986, 25 år)
LARS WESTERGREN (1986, 25 år)
Orkestern vill varmt tacka Richard ”Rufus” Nyström för hans stora engagemang och ovärderliga hjälp i samband med medaljens tillkomst.
Kungliga Hovkapellet är en av världens äldsta orkesterinstitutioner, och finns såvitt man vet första gången nämnt år 1526 i Gustav Vasas hovstat. Från 1773, då kung Gustaf III instiftade den svenska operan har orkestern funnits med som en central del i Operans verksamhet, precis som den fortfarande gör än idag.
Vill du veta mera om Kungliga Hovkapellets historia finns en mängd artiklar på denna sida, samt en övergripande historik under rubriken Om orkestern.
Text: Backa Katarina Eriksson
Foto: Markus Gårder och Mikael Rydh
Några bilder från Guldfoajén fredag 27/1 2012
HM kung Carl XVI Gustaf höll tal till Hovkapellets medaljörer
Operachef Birgitta Svenden och kungen på plats i Operans guldfoajé.
Birgitta Svendén höll tal.
Ordförande i Hovkapellets förening, Lars Gerdt, höll tal
Gunilla Markström
Medaljpåtagning. Lars Westergren och medaljsekreterare Richard Nyström. I bakgrunden Åsa Lännerholm.
Backa Katarina Eriksson och Åsa Lännholm
Hovkapellister och anhöriga i Guldfoajén.
Staffan Lundberg med hustrun Maria
Anders Eriksson och Berit Mattsson
Medaljören Kristina Kärlin med Magnus Bagge och Magnus Wretblad
Stråkkvartett ur Hovkapellet: Jannica Gustafsson, Anna Petry, Emilie Hörnlund och Kati Raitinen
Mingel i Guldfoajén
Mingel i Guldfoajén
Länk till kungahusets hemsida.
Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, musiker, priser och stipendier
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Calle Tuba
Ur Hovkapellets fotoalbum
Carl Jakobsson med sina instrument, från vänster till höger: Bb-tuba, F-helikon, C-tuba och Cimbasso i F. Tack till Marcus Boldemann som höll i kameran.
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikinstrument
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Fem frågor till Tale, ny 1:e konsertmästare
Tale Olsson
Hej Tale Olsson! Du har redan varit en flitig gäst i orkestern (sedan 2006) och har nu under våren blivit anställd av Operan som 1:e konsertmästare. Grattis! Från hela orkestern vill vi önska dig varmt välkommen som fast medlem i Hovkapellet. Vad har hittills varit mest spännande för dig? Har någon produktion och/eller dirigent stannat kvar i ditt minne särskilt?
Omställningen är naturligtvis stor vad gäller repertoaren eftersom jag hittils i livet mest spelat symfoniorkester, kammarorkester, kvartett osv. Tycker att Operans repertoarval genomgående har hög kvalitet som jag kan ”stå för”, har varit glad att göra allt jag hittils varit involverad i. Jo, förresten nu minns jag speciellt Rucklarens väg av Stravinsky, Spader Dam av Tjajkovsky, (jag brukar inte vara förtjust i Tjajk.) och så glädjen att få spela Wagner och bli så ”förförd” av hans musik! (även där förvånade jag mig själv eftersom jag hittills ansett mig vara Brahmsälskare. Men man behöver ju faktiskt inte välja det ena eller andra; ”I can have it all!!” Vad skönt!)
Du har många järn i elden – du spelar kvartett, barockmusik med mera. Vad är det som gör operajobbet speciellt? Och är det någon del i arbetet som gör att det skiljer sig från tex att vara konsertmästare i en symfoniorkester?
Operajobbet är väldigt speciellt och spännande eftersom den ena kvällen sällan är den andra lik. Man måste konstant vara flexibel och närvarande i stunden eftersom vi ofta har en ackompanjemangsroll och sångare gärna tar sig friheter… Ingenting för kontroll-freaks… Vidare gillar jag att spela verk många gånger!
Vilka är dina egna inspirationskällor eller förebilder?
Läser Muminböcker för mina barn och inser vilken ljuvligt accepterande livshållning dom har! Världen skulle vara en bättre plats om vi kunde vara lite mer som mumintrollen!
Vad lyssnar du på för musik när du är ledig?
Är nog vad man skulle kunna kalla för musikalisk allätare. Lyssnar gärna på jazz och på folkmusik, sedan är jag barnsligt förtjust i Tom Waits och andra obskyra typer. Aretha Franklin, Björk, Beatles (från uppväxten…) för att nämna några få… en salig blandning alltså!
Ofta diskar jag till P2…
Vilka egenskaper tycker du är de viktigaste hos en konsertmästare?
Tydlighet, öppenhet, lyhördhet, passion och mycket mer…
Kategorier: bakom kulisserna, musiker, musikerlivet, orkestern
Puccini, Verdi och Operakritik…
För några dagar sedan hade jag äran att representera operaorkestermusikerns perspektiv i ett samtal kring operakritikens framtid.
Det var en mycket trevlig och intressant kväll, med många intressanta synpunkter från operakritiker, regissör, kulturjournalister, bloggare och publik. Något som slog mig var en liten del i en större analys av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, när det gällde bristen på ”utomstående” skribenter som vill recensera eller skriva om opera. Han menade (om jag förstod honom rätt) att det har att göra med en alltför djupt rotad respekt för operakonsten. Att det skulle vara så respektingivande, det jag håller på med, var för mig en helt ny tanke.
Att jag jobbat med opera i mer än 25 år, det beror ju förstår på att jag verkligen älskar det jag gör – men så extremt respektingivande tycker jag inte det ska behöva vara! Jag har ju kollegor som känner på samma sätt inför symfonimusiken, och initialt kände jag att det förstås är mer eller mindre borde vara en smaksak.
Vad beror det då på, den här respekten – om den finns?
Opera är ju enligt mitt sätt att se det den optimala konstformen. När det är bra! Vi får fantastisk musik, en text, en handling – ja, någon form av musikaliskt och sceniskt allkonstverk i dess bästa stunder. Och där kommer jag fram till de resterande orden i rubriken ovan – jag tänker inte alls gå in på vad som INTE blir till de här fantastiska allkonstverken. Jag tänker istället ägna mig åt en hyllning till två stora operatonsättare – Puccini och Verdi.
I fredags kväll spelade vi Tosca på Kungliga Operan. För mig säkert den 100:e i ordningen, men jag tröttnar aldrig på Tosca. Som operamusiker finns det ju en hel del operor och baletter man spelar väldigt mycket – Tosca, Bohème, Rigoletto, Svansjön, Carmen för att bara nämna några. De här verken som varken publik eller ensemble tröttnar på någonsin – det måste ju finnas något speciellt med just dem, eller hur?
För någon vecka sedan spelade vi också Tosca, och samma dag hade en kär kollega till mig, en hornist, begravts. Han dog alldeles för ung, och vi saknar honom mycket. Under sista akten av Tosca, efter horninsatsen som inleder akten, såg jag att mina hornistkollegor på min vänstra sida satt resten av föreställningen med tårar i ögonen och var väldigt berörda. Det säger en hel del om musikens makt, och dess förmåga att påverka även ”luttrade” operamusiker. (Det händer för övrigt mig väldigt ofta att jag blir tårögd, och väldigt berörd, utan någon som helst yttre anledning.)
Det finns ju ganska många operor med liknande handling, men det är något visst med Puccini – kombinationen handling/musikaliskt innehåll, kanske?
Just nu repeterar vi Verdis Stiffelio, en opera som aldrig spelats i Sverige. Verdi fick stora problem med censuren på grund av operans handling, och Stiffelio föll till slut i glömska.När vi repeterade med enbart orkester var vi kanske lite fundersamma till den musikaliska kvalitén i vissa delar av verket, men sedan hade vi samsjungning, (det som ofta kallas ”sitzprobe”, och där vi går igenom verket musikaliskt med kör, soli och orkester) och där var han ju, den där alldeles magiska operatonsättaren Verdi.
Själv har jag inte så mycket att spela i Stiffelio, men redan under de inledande orkesterrepetitionerna fascinerades jag som så många gånger förut av hans sätt att komponera otroligt intressanta och bitvis dramatiska ackompanjemang i orkestersatsen. Solopartier och körsatser svävar över en kokande gryta med rytmer, och det blir helt fantastiskt dynamiskt när man får till det!
Stiffelio har dessutom en väldigt intrikat handling – jag rekommenderar verkligen ett besök!
Så vad kom jag fram till beträffande den här respekten, då? Om den finns?
Tja, jag kom nog fram till att opera är alldeles underbart, men det där respektingivande förstår jag inte mig på.
Jag tror att vi alla ska sälla oss till de tusentals barn som årligen besöker Kungliga operan för att träffa musiker, dansare, sångare och alla andra som arbetar i operahuset. De verkar mest tycka att vårt hus är jättespännande och inspirerande. Någon överdriven respekt känner de nog inte, utan snarare en upptäckarglädje.
Faktum är, att det är ligger väldigt nära vad jag själv känner efter mer än 25 år som operamusiker!
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, kompositörer, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, unga
Ur Hovkapellets fotoalbum
Bilden visar en repetition med Kungliga Hovkapellet – troligen inför orkesterns 400-års jubileum 1926 – under ledning av 1:e hovkapellmästare Armas Järnefelt.
Vi har fått oss fotot tillsänt av Åke Trobäck, vars farfar Emil Trobäck återfinns på bilden längst ut till höger med kontrabas. Emil Trobäck var för övrigt orkesterns förste ordförande.
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, evenemang, orkestern, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Arnljotlurar ljuder igen
De har används enstaka gånger vid Hovkapellets julfester, men nu på Arnljots hundraårsdag kommer de till heders igen – med buller och bång.
Det gäller de närmast kultförklarade Arnljotlurarna – eller tingslurar – som specialtillverkades till Arnljots urpremiär 1910 av Ahlberg och Ohlsson, ett legendariskt svenskt företag som tillverkade bleckblåsinstrument. Företaget fanns mellan 1850 och 1959.
Lurarna anknyter till vikingatraditionen och är inspirerade av Wagners musikdramer.
– De är mycket sköna att spela på och det låter alltjämt väldigt bra om dem, säger trombonisten Espen Aareskjold i Hovkapellet.
På arnljotlurar trombonisterna Lars Westergren, Åke Lännerholm, Karl Frisendahl och Rickard Ekenblom. De står på scenen framför den bevarade originaldekoren av Thorolf Jansson. Ytterligare en tagning kan ses på Youtube. Filmklipp: Mikael Rydh.
Delar ur Arnljot ges konsertant fredagen den 17 dec på Kungliga Operan, men ni som inte kan komma och lyssna då har möjlighet att ta del av lurarna – och all den övriga musiken – via Sveriges Radio P2, lör 25/12 kl 19.15/19.30 då inspelningen från Operan sänds.
Lurar, tjurhorn, wagnertuba och kontrabastrombon…
Läs mer om orkesterns annorlunda instrument (som bland annat används i Wagnerrepertoaren) i DN-artikel från 2007.
Kategorier: bakom kulisserna, humor, musiker, musikinstrument, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)