Konsert med Kungliga Hovkapellet

Publicerat den 12 oktober 2007 av Mikael Rydh

Ett unikt tillfälle att höra Kungliga Hovkapellets prisvinnande solister Staffan Mårtensson (årets Grammis) och Håkan Björkman (årets Svenska dirigent- och solistpris) – tillsammans med Hovkapellet. Dirigent är den unge begåvade Mikhail Agrest från Marinskijteatern i St Petersburg.

Mer om konserten

Konserter har alltid varit en viktig del i Kungliga Hovkapellets verksamhet ända sedan orkestern grundades 1526. Som hovets kapell fick man framträda vid en rad kungliga evenemang. Flera viktiga musiker har knutits till orkestern genom århundradena. Johan Helmich Roman, Bernhard Crusell, Ludvig Norman och Hugo Alfvén utvecklade orkesterns repertoar. Hovkapellet var länge landets enda symfoniorkester. Vid sidan av opera- och balettverken spelades symfonisk musik. Ibland kunde till och med hela orkesterstycken läggas in mellan två korta enaktare. Den tjeckiske tonsättaren Bedrich Smetana var solist i Beethovens tredje pianokonsert i en sådan mellanakt då han gästade Stockholm 1861!

Björkman och Mårtensson, kvällens solister

Kvällens konsert lyfter fram två av orkesterns musiker som under det senaste året haft stora framgångar; trombonisten Håkan Björkman som vunnit Svenska Solist- och dirigentpriset och klarinettisten Staffan Mårtensson som fått en Grammis. Programmet har flera beröringspunkter med opera och balett. Prokofjevs Brinnande ängeln fick sin svenska premiär för bara några år sedan; den tredje symfonin bygger helt på operans musik. Aaron Coplands klarinettkonsert har inspirerat dansare, senast i Dreamland med Kungliga Baletten. Leopold Mozart är kanske mest känd som pappa till alla tiders främsta operatonsättare, men han skrev också scenisk musik. Och till sist amerikanen Adams, tonsättare med flera provocerande helaftonsoperor i verklistan.

Staffan Mårtensson är sedan år 2000 soloklarinettist i Kungliga Hovkapellet. I januari 2007 fick han en Grammis för skivan Clarinetto con forza i kategorin Årets klassiska solist. Förra säsongen gav han ett 30-tal konserter i Frankrike, Tyskland, Tjeckien och Spanien. Han samarbetar regelbundet med tonsättare för att utvidga repertoaren och framträder också som jazzmusiker. På cd finns han representerad med musik av bl a Schumann, Brahms och nutida tonsättare samt nu i höst på en ny skiva med konserter av Mozart, Copland och Fernström. Staffan Mårtensson är konstnärlig ledare för Östergötlands Musikdagar/Linköpings Kammarmusikfestival.

Håkan Björkman har varit solotrombonist i Kungliga Hovkapellet sedan 1997. I maj tidigare i år vann han Svenska Solist- och dirigentpriset som arrangeras av Stockholm Sinfonietta och Stockholms Konserthus. Sedan 1998 är han ‘guest principal’ i the Chamber Orchestra of Europe som leds av dirigenten Nikolaus Harnoncourt. Håkan Björkman framträder regelbundet som solist och har spelat i USA, Schweiz, Tyskland, Finland, Italien och England. Han är medlem i Christian Lindbergs trombon­ensemble och framträder i radio och på cd. Han undervisar vid Kungliga Musikhögskolan och fick i september Sten Frykberg-stipendiet.

Mikhail Agrest är sedan 2001 dirigent vid Marinskijteatern i S:t Petersburg. Han utbildade sig i hemlandet Ryssland och USA för bl a Mariss Jansons och Jorma Panula och fick sitt stora internationella genombrott då han 2003 debuterade vid Metropolitanoperan med Rimskij-Korsakovs Legenden om den osynliga staden Kitezh och jungfrun Fevronia. Samma år dirigerade han Våroffer och Les Noces på Covent Garden i London. Sedan dess har han etablerat sig som gästdirigent både i symfonisk repertoar och i operaverk. Bland orkestrar han framträtt med finns symfoniorkestrarna i Birmingham och Indianapolis. Under säsongen debuterar han vid Lyonoperan och Opera Australia.

Katarina Aronsson, programredaktör på Kungliga Operan

Kategorier: konserter, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Musikerdatabasen utökad

Publicerat den 9 september 2007 av webbredaktionen

Nu finns femtio nya säsonger inlagda på webbplatsen! Musiker och dirigenter från 1848 och framåt finns tillgängliga för sökning. Du som besökare kan, säsong för säsong, se Kungliga Hovkapellets sammansättning under 159 år.

Backa Katarina Eriksson botaniserar i Kungliga Teatrarnas Arkiv. Foto: Mikael Rydh

Backa Katarina Eriksson har tillbringat mycket tid i kungliga teatrarnas arkiv för att närmare fastställa vilka våra företrädare var, och vilka år de arbetade i orkestern. Huvudsakliga källor har varit Kungliga Teaterns lönelistor och anställningskontrakt och andra skrifter såsom Trobäck-Norlinds ”Kungliga Hovkapellets historia” samt diverse fotografier.

Det vi bedömer som den absolut säkraste källan är lönelistorna, de listor över hur mycket varje musiker skulle ha betalt och där sedan var och en personligen kvitterade ut sin lön. I början av perioden betalades lönen ut kvartalsvis, och mot slutet av perioden månadsvis.

Arkivmaterialet är mycket omfattande, och för att överhuvudtaget få materialet klart för publicering i rimlig tid har vi granskat en eller två listor per spelår. Vi har utgått från januari månad alternativt det aktuella årets första kvartal och vid oklarheter gjort stickprov på höstsäsongen.

• 

  Lönelista

• 

  Lunta med kontrakt

Spelåret 1897/98 saknas alla verifikationer – sannolikt beror detta på flytten in i vårt nuvarande operahus. De musiker som finns med både i lönelistorna från det sista spelåret före flytten och i den första matrikeln förutsätter vi har varit anställda hela perioden, men för de som slutade eller började under det försvunna spelåret kan anställningsperioden bli ett år för kort eller för lång.

Utöver lönelistor har anställningskontrakt lästs, och i de fall där uppgifterna skiljer sig mycket finns utförliga kommentarer kring detta under respektive musiker.

Vi har lagt stor vikt vid att få fram musikernas förnamn, vilket dels gör personerna bakom namnen mer levande, dels underlättar vid identifiering av musiker med samma efternamn och liknande initialer. (Bokstäver som C, O, J och L kan vara väldigt svåra att skilja åt i 1800-talsskrift.)

Ett exempel är 3:e violoncellisten ”H. B. H. Stranensky”, anställd mellan 1873 och 1905, vars initialer visade sig dölja de ståtliga förnamnen ”Harald Bernhard Hypatius”.

På stråksidan har vi valt att gå ifrån uppdelningen violin I och II, eftersom man ofta anställdes som ”violinist”. Istället finns eventuella uppgifter om stämtillhörighet som extra information. Blåsarna anställdes som 1:e, 2:e, 3:e och 4:e man, och i de fall där vi har säkra uppgifter om befattning har vi lagt till den informationen.

Målsättningen har varit att i första hand registrera musikerna med rätt namn och rätta anställningsår så långt som det är möjligt!

Självklart kan det finnas fel i uppgifterna, och vi tar tacksamt emot rättelser och andra eventuella observationer eftersom målsättningen är att musikerdatabasen skall bli så korrekt och heltäckande som möjligt!

Här är några av musikerna i vår databas:

• 

  Pauline Åhman, harpist

• 

  Josef Lang, harpist och dirigent

• 

  Josef Gottlieb Dente, violinist och dirigent

• 

  Anna Lang, harpist

Vi vill återigen rikta ett stort tack till Kungliga Operans eminenta arkivarie, Helena Iggander!

Kategorier: historia, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Anders och Peter, ”A day at work”

Publicerat den 24 maj 2007 av webbredaktionen

En dag på jobbet för en hårt arbetande kontrabasist. Första satsen av Carl Ditters von Dittersdorf konsert för kontrabas.

Det börjar på Kungliga Operans tak, sedan passerar vi Stockholms Konserthus och Berwaldhallen, för att till sist återigen hamna på Operan – i bastun. Videon är en liten odyssé över tänkbara arbetsplatser för en kontrabasist i Stockholm. Valet av stycke anspelar på de provspelningar som krävs för att få jobb.

Videon gjordes till en fest för Hovkapellets kontrabasister 2003 av Anders Öberg och Peter Bergström.

Kategorier: humor, musiker, musikinstrument, video och ljud

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Förste konsertmästare på Bonniers förlag

Publicerat den 3 maj 2007 av webbredaktionen

Violinisten Semmy Stahlhammer är förste konsertmästare i Hovkapellet, kapellmästare för Stahlhammer Klezmer Band och konstnärlig ledare för musikfestivalen i San Giovanni i Toscana, Italien. I sin egen violinateljé på Norr Mälarstrand i Stockholm restaurerar och reparerar han stråkinstrument. Nu har han just utkommit med en bok på Bonniers förlag. Titeln är ”Kodnamn Frisör. Min fars berättelse”.

Boken skildrar hur den framväxande nazismen i 30-talets Tyskland slår sönder det bitvis idylliska judiska småstadslivet i Krasnik söder om Lublin i östra Polen. Tonåringen Mischa Stahlhammer lyckas fly från ett tyskt arbetsläger och ansluter sig till polska partisaner. Han överlever genom att bli specialist på att aptera och desarmera minor, det mest livsfarliga av alla uppdrag. Efter kriget hamnar han i Sverige, träffar Sonja som också hon, i tyskarnas koncentrationsläger, berövats sin familj och sin ungdom.

Deras son Semmy, född i Eskilstuna berättar historien om vad en judisk pojke, hans familj och vänner tvingades genomleva i Polen före, under och efter andra världskriget. Och om hur kärleken ger honom livsviljan åter – och kraften att i ett främmande land skapa ett nytt liv.

Besök Semmy Stahlhammers hemsida:
http://www.semmystahlhammer.se/

Kategorier: musiker, special

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

En hälsning från Japan

Publicerat den 11 april 2007 av webbredaktionen

I skrivande stund sitter jag på ett kafé utanför hotellet vid Suidobashi i centrala Tokyo. Det är vår i luften och körsbärsblomningen beräknas till slutet av denna vecka.

Jag har redan hunnit vara här i tre veckor nu. För tredje året i rad medverkar jag i Tokyo Opera Nomori, ett operaprojekt finansierat av Tokyo stad och en lång rad sponsorer – något som inte är svårt att få då dirigenten heter maestro Seiji Osawa. På programmet för i år står Wagners Tannhäuser.

Orkestern består av musiker från Europa, USA och Japan och slagverksstämman kan skryta med, förutom en kunglig hovkapellist, bland andra Reiner Segers, solopukist i Berliner Philharmoniker och Kyoichi Sano, f.d. slagverkare i Deutsche Oper i Berlin.

Dirigenten Seiji Osawa kanske inte behöver någon närmare presentation men för er som lyckats missa honom så är han för närvarande chefsdirigent för Wiener Staatsoper och var tidigare chefsdirigent för Boston Symphony Orchestra bland annat. En fantastisk dirigent med en otrolig närvaro! Denne maestro dirigerar dessutom en 4 1/2 timmes Tannhäuser utantill (något han nästan alltid gör, även med verk såsom Elektra och Wozzeck) och han gör det helt enkelt för att han inte behöver något partitur. Han har allt i huvudet.

Nu på lördag är sista föreställningen och på söndag återvänder jag hem till Sverige och Operan och ser fram emot en, åtminstone för slagverksstämmans del, ganska fullspäckad säsongsavslutning.

Eder hovkapellist Ludvig Nilsson, 22 mars 2007

• 

  Slagverkaren Reiner Segers

• 

  Sano-san och Matsushita-san.

• 

  På programmet står Wagners Tannhäuser.
   

• 

  Ett hemlagat mål mat.

Kategorier: gästspel, musiker, utblickar

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Det svenska Kungliga Hovkapellet och Gustaf III:s opera

Publicerat den 15 februari 2007 av Backa Katarina Eriksson

18 januari 1773, då den svenska operan invigdes med Thetis och Pelée, hade det svenska hovkapellet redan funnits i minst 250 år. I och med Gustaf III:s tronbestigning förändrades kapellets hela arbetssätt – från hov- och konsertorkester till vad orkestern är ännu idag: en opera- och balettorkester som endast spelar konserter då operaplaneringen så medger.

Den tillträdande kungen var mycket teaterintresserad, däremot var han inte speciellt musikkunnig. Men, eftersom teater vid hans tid mest framfördes ihop med musik ville han gärna följa det rådande modet. Hans främsta mål var att få till stånd en svensk talscen, och Operan kom därför efter sitt grundande ofta lite i skymundan. Kungliga Operan benämndes under sina första fyrtio levnadsår ”Kongl. musikaliska akademien för befordrande av deklamation och musik.” Operans direktör Ehrensvärd dömde sitt hovkapell hårt, han ansåg att det var en ganska bedrövlig och inkompetent skara, men menade också att mycket annat inte var att vänta med den mycket låga nivån på musikernas löner.

Man kan ju tycka att kungens första steg vid inrättandet av sin opera, med tanke på den rådande situationen, borde ha varit att skaffa sig ett nytt hovkapell med mer kompetenta musiker och betala dem ordentliga löner, speciellt eftersom operatjänstgöring då som nu medför en mycket större arbetsbörda än tjänstgöring som enbart konsertorkester. Det gjorde han konstigt nog inte, utan anställde bara ett fåtal musiker och lönerna bibehölls i stort sett oförändrade.

Detta är ett urval hovkapellister anno 1773. Förteckningen är varken komplett eller verifierad i detalj, eftersom vår databas över samtliga musiker än så länge inte sträcker sig längre tillbaka än till mitten av 1800-talet. (Åren 1850-1898 är av tekniska skäl ännu inte inlagda i databasen på hovkapellets webbplats.)

Kungen, eller kanske snarare ledningen för Hovkapellet, verkar ha haft dålig insyn i den tidens musikliv när det förmodades att det var svårt att rekrytera fullgoda musiker till Hovkapellet. Den stora konsert­verksamhet som bedrevs under 1760-talet visade tydligt att orkestermusiken i Stockholm låg på en minst lika hög nivå som i de övriga europeiska huvudstäderna, och till de provspelningar som sedermera hölls kom det en mängd sökande.

Utöver de nyanställda musikerna (6 violinister, 4 altviolinister, 3 cellister, 1 flöjtist och en oboist) ingick från den här tiden 12 hovtrumpetare och 2 trumslagare i orkestern. Storleken på orkestern 1773 behölls i stort sett hela 1770-talet. Först 1778 börjar man nämna vilka instrument kapellisterna spelade och man kan därmed först från och med detta år se hur orkestern var sammansatt:

1 hovkapellmästare, 1 konsertmästare, 6 första och 6 andra violinister, 4 altviolinister, 4 cellister, 2 kontra­basar, 2 flöjtister, 2 oboister, 1 fagottist, 2 hornister, 12 hovtrumpetare och 2 pukslagare. Dessutom som extra musiker den gamle konsertmästaren Perichon och tre ”musikanter”.

År 1778 är inte bara året då musikerna kopplas ihop med sina instrument, utan också året då de får den titel vi har än idag – hovkapellist. Förut hette de ”capellbetjenter”. Men egentligen var det på sångsidan den största förändringen skedde när operan inrättades. Sångsolisterna var innan dess inte speciellt många och hörde dessutom till Hovkapellet. Redan tidigare hade man försökt utveckla solosången i landet, kung Adolf Fredrik bjöd in ett sällskap med italienska sångare och sångerskor, men man ansåg i början på 1770-talet att det fortfarande rådde för stor brist på sångare – framförallt svenska sådana.

1772 strukturerade man därför om Hovkapellet genom att avskeda de sista i orkestern anställda sångerskorna och man skapade en särskild vokalgrupp som var ­direkt underställd teatern. Det var alltså först nu Hovkapellet blev en ren instrumentalensemble.

I vokalgruppen ingick förutom solisterna även en stor kör, som redan från början var mycket stor med den tidens mått mätt (40–50 personer) och inte minst, väldigt bra! Man skapade dessutom en balettavdelning med ca 30 personer. (Den förste balettmästaren var en fransman – Louis Gallodier.)

• 

  Thetis och Pelée, 1773, försättsblad Basso-stämma

• 

  detaljbild titel

Och så var den svenska operan sjösatt. Efter den stora invigningsoperan Thetis och Pelée av Uttini den 18 januari 1773 gavs några månader senare den ”heroiska baletten” Acis och Galatea med arrangerad musik av Händel, och den 25 november hade Glucks Orpheus och Euridice premiär. Med undantag av några skakiga år i slutet på 1700- och början på 1800-talet då orkestern till och med avskedades för att sedan återanställas nästan i sin helhet har vi utan avbrott fungerat precis som vi gör än idag – som en oumbärlig del i det stora pussel som en opera- eller balettföreställning innebär.

När arbetsbördan så tillåter ger vi konserter, turnerar, spelar kammarmusik och undervisar, precis som våra företrädare, som var med i Gustaf III:s operahus, gjorde. Så gjorde också de kapellister som var med och invigde vårt nuvarande operahus 1898. 19 september detta år invigdes huset med en festkantat av Ivar Hallström, Lindblads ”Frondörerna” samt scener ur Estrella di Soria av Franz Berwald. Kanske kommer en del av de nuvarande hovkapellisterna att medverka vid invigningen av ett framtida, nytt operahus.

Stockholm 7 februari 2007, Backa Katarina Eriksson

Kategorier: historia, musiker, opera

2 kommentarer »

Grammisar till hovkapellister

Publicerat den 2 februari 2007 av Mikael Rydh

Staffan Mårtensson, en av stämledarna i Hovkapellets klarinettstämma, blev årets klassiska solist vid Grammisgalan den 30 januari. Han fick priset för sitt soloalbum Clarinetto con forza. Även orkesterns tubaist, Carl Jakobsson, har som gruppmedlem i Benny Anderssons Orkester fått del i en grammis för årets schlager/dansband.

Staffan Mårtensson

Staffan Mårtensson är sedan 2000 anställd i Hovkapellet. Han leder också Östergötlands Musikdagar och Linköpings Kammarmusikfestival.

”Musiken måste bjuda in lyssnaren, ha något att berätta. Min uppgift är att gestalta den.” säger Staffan. ”Det räcker inte med en vacker ton. Jag vill testa instrumentets möjligheter. Oavsett uttryck är det min uppgift att göra den levande och dramatisk.”

På skivan återfinns musik av Jonas Forssell, Carin Bartosch Edström, Fredrik Söderberg, Viking Dahl, Ingvar Lidholm, Hans Eklund och Sven-David Sandström.

Länkar
Phono Suecia
Benny Anderssons Orkester

Kategorier: musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Öppet Hus med Hovkapellet

Publicerat den 30 januari 2007 av webbredaktionen

Den 18 februari 2007 arrangerar Operan ett öppet hus där Hovkapellet är värd, och bjuder in till olika aktiviteter under hela dagen.

Du kan bl a lyssna på Stockholmskvartetten, Klarinettkvintetten, och dessutom prova på slagverk och andra instrumment. Varför inte prova att dirigera lite?

Kategorier: evenemang, musiker, orkestern

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Tre danskar på en fiol

Publicerat den 26 januari 2007 av webbredaktionen

Här har vi hittat ett mycket underhållande filmklipp hos våra kollegor i Danmark. Det vill vi gärna vill sprida vidare!

Gör någon glad på födelsedagen! Tobias Durholm, Lars Bjørnkjær och Jon Gjesme från Det Kongelige Kapel i Köpenhamn spelar en mycket speciell födelsedagshälsning, där de alla tre samtidigt trakterar EN violin.

Se filmen och skicka en ”fødelsedagshilsen” med text här:
http://www.kglteater.dk/OmKunstarterne/Ensembler/Det_Kongelige_Kapel/hilsen.aspx

Kategorier: humor, musiker, utblickar, video och ljud

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Levnadsteckning över Carl Achatz

Publicerat den 6 december 2006 av Mikael Rydh

Följande text skrevs av Seve Ljungman i januari 1974, och skickades till prästen som var officiant vid Carl Achatz jordfästning. Erik Frieberg fick det av Carls son Dag Achatz för publicering på Hovkapellets webbplats.

Värderade broder! Först vill jag tacka dig för din beredvillighet att officiera vid vår käre Carl Achatz jordfästning (både Eléna, han själv och de flesta vännerna kallade honom på senare tid Charlie). Enligt din önskan kastar jag ned några minnen av Charlie.

Carl Achatz

Själv berättande han ofta om sin uppväxt i Wien, där fadern tycks ha varit officer. Charlie sjöng naturligtvis som gosse i kyrkan, jag tror som katolsk korgosse men är ej säker därpå. Musikutbildningen började tidigt och det var väl därför inte förvånande att han redan vid 19 års ålder kunde vara en fullfjädrad flöjtvirtuos, som engagerades i ett synnerligen avlägset lands symfoniorkester, Stockholms konsertförening, som förste flöjtist. Charlie har också berättat att han sjöng i revyer i Wien, vilket måste i så fall ha skett ännu tidigare, Från wienertiden hade ha ju också kvar en hel del echt wienerische visor, som han ofta föredrog vid pianot (Jangsoldi, jangsoldi, Knödeln sein gu´e, visan om den lille gossen som kusk m.m.) Charlie var också en imitatör av stora mått, icke blott all världens dirigenter utan också sångerskor, pianister etc. kunde ha parodiera på ett obetalbart sätt (han var egentligen en ganska skicklig pianist).

I konsertföreningen blev han allas gunstling, men naturligtvis särskilt damernas. Han var också orkesterns främste rolighetsminister. De stora dirigenterna, Toscanini, Furtwängler, Bruno Walter satte honom mycket högt; t.o.m. under den legendariske Artur Nikisch (dör 1922) hade han spelat. Ansermet brukade han härma på ett obetalbart sätt o.s.v. Han gillade visst icke alla kapellmästare och fanns det någon tendens till bluff hos dem, slog han obarmhärtigt ned på detta. Charlie berättade – kanske med något tillskott av fantasi – att han en gång, då Markewitch dirigerade, lyfte flöjten några takter innan insatsen skulle komma, varvid dirigenten genast gav honom insatstecken och Charlie – lade ned flöjten igen för att i stället återkomma vid den rätta insatsen. Den modernaste musiken kunde i regel Charlie inte tåla. Han påstod att han fick ont i huvudet av den, men som den briljanta orkestermusiker han var gjorde han ändå utmärkta insatser i denna slags musik.

Han hade vuxit upp med den romantiska flöjtskolan och torde från sin berömde lärare, Ary van Leeuwen, ha fått en del av sin ovanligt känsliga och mänskliga flöjtton. En hel rad franska impressionister med Debussy i spetsen hörde till hans stående repertoar. Bland hans noter finns ett intressant inbundet exemplar av allsköns fransk flöjtmusik. Med Gretjaninov och Ravel musicerade han en hel del i Paris och tolkade deras verk men främst av alla satte han Bach, Mozart, Beethoven, Schubert och Brahms. Han kunde egentligen aldrig förlåta wienarna att de låtit Mozart och Schubert mer eller mindre svälta ihjäl. Tänk, sade han, denne lille Mozart som har skapat sådana ouppnåeliga mästerverk, hur kunde de behandla honom så, och så grät Charlie några uppriktiga tårar för att strax därpå vara i färd med friskt musicerande. Kanske var det rentav ett inre släktskap med Mozart som styrde honom i sådana ögonblick.

övertalad av Furtwängler … att bli soloflöjtist hos Wienerfilharmonikerna

Charlie trivdes i många olika länder. Han var en tid gift med som det uppgivits en rysk prinsessa och efter hennes död nära lierad med hennes syster. Detta medförde att Charlie var någorlunda hemmastadd i ryska språket och kanske ledde det ryska umgänget fram till konstnärinnan Eléna Michéev, med vilken han förenade sina öden från slutet av 1940-talet. Märkvärdigt var att dessa båda utan nämnvärda fasta inkomster kunde skapa atmosfären i ateljén Vasagatan 40, där Eléna målade porträtt av vänner och vänners bekanta medan Charlie spelade på flöjt eller på Steinwayflygeln, som upptog en avsevärd del av ateljén. Hur Eléna på resten av utrymmet kunde duka upp läckra middagar för tjugo personer med all mat lagad på en kokplatta i garderoben, detta är ett mysterium. Men vänner och konstnärer – Rubinstein, Schmidt-Isserstedt, och många, många andra världsstorheter – strömmade oavbrutet till och porträtt och målningar förvärvades av tacksamma vänner. Målningarna ja. Det var fantastiskt att Eléna varje år under nio somrar kunde ordna en bilresa i den lilla Topolino (sedermera en något större bil) ner till Portugal, där marquesan Cadaval – god vän till Charlies speciella vän ex-drottning Mari-José av Italien – upplät ett trolskt 1600-talsslott, förfallet men med fyra badrum och van Dyck-porträtt på väggarna, till de små bohemerna från fjärran Norden. Där målade Eléna magnolior och fiskar på löpande band och där inspirerade naturen Charlie till egna, fascinerande flöjtkompositioner. Där fick Charlie också uppdrag av en förnäm dam i Oporto, Madame Borgez, att sätta upp en symfoniorkester med vilken han arbetade under flera somrar och även gav konserter i andra delar av Portugal (mest minnesvärd den på gården utanför universitetsbiblioteket i Coimbra med milsvid utsikt). Ja, så kuskade Charlie och Eléna runt till vänner i Europa där Charlie svängde sig med eleganta vändningar på franska, spanska, portugisiska och naturligtvis tyska. Ett besök i Bayreuth ingick i rutinen ty Eléna var hängiven Wagnerälskare och Charlie tyckte om all verkligt god musik.

Innan Eléna kom in i bilden hade Charlie, därtill övertalad av Furtwängler, åtagit sig att bli soloflöjtist hos Wienerfilharmonikerna med professors namn. Han kunde icke motstå denna musikaliska upphöjelse i sin hemstad och året var 1941. 1942 till 1943 hamnade han i Berlinerfilharmonin under Furtwängler och han hamnade snart i en stad under utbombning. Under full skräck lyckades han ta sig tillbaka till Sverige men då var platsen i Konsertföreningen redan besatt och han blev hänvisad att tillsvidare försöka överleva som 3:e flöjtist i Hovkapellet där han satt i hela tio år, till dess ett utbyte med konsertföreningen äntligen kunde ordnas och han åter blev förste flöjtist. Eléna älskade emellertid operan med dess oscariska prakt – hennes mamma hade varit hovoperasångerska i St Petersburg, där Eléna växte upp fram till revolutionen – och Eléna drog med sig hela vänskaran till operan, där både hon och Charlie ständigt fann nya gemensamma vänner.

Så blev Eléna allvarligt sjuk och den lille musikanten Charlie fick till vännernas överraskning visa en alldeles ny sida som den trofaste och uppoffrande maken vid sjuksängen. Det var ett gripande skådespel. Den timslånga samvaron varje dag med den livsbejakande men mot döden kämpande Eléna torde också ha gjort slaget än hårdare för Charlie, när han stod inför att bygga upp ett nytt liv. Samvaron med sonen Dag, vars eminenta pianisttalanger gladde Charlie kanske mer än något annat, gjorde dock förändringen överkomlig, likaså de många nära vännernas stöd. Men efter någon tid gav sig Charlie på resa utomlands för att söka nytt livsmod. Det var på en sådan resa som den sista sjukdomen mötte honom med förödande kraft.

Charlie har varit en källa till musikantisk glädje och konstnärlig förnyelse i vårt land. Otaliga äro de musiker som vittnar om vilket starkt intryck Charlie gjort på dem. Man minns honom med glädje, med outsäglig glädje.

Seve Ljungman*  22 jan 1974

* Anmärkning: Seve Ljungman var preses på Musikaliska Akademien under 60-talet. Dirigenterna Bruno Walter och Wilhelm Furtwängler som nämns i texten har båda gästdirigerat Kungliga Hovkapellet.

Ljungman glömmer nämna Susanne Valentin i levnadsteckningen. Hon är dotter till Carl Achatz, koreograf och regissör som, liksom sin pappa, också arbetat på Kungliga Operan.

Kategorier: historia, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)