Kungliga Hovkapellets förening 90 år

Publicerat den 7 juni 2010 av Backa Katarina Eriksson

FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.

Emil Trobäck

Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.

Inför det här jubiléet  har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.

Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.

Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!

Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.

I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!

I räkenskaperna för 1926,  jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.

TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.

Under  resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.

Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…

KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit  en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.

Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer

Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor  och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.

Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.

1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.

Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen  och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.

De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.

Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!

På den rent fackliga sidan  är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.

16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).

Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.

Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning,  för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.

PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.

Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.

På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.

1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.

PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.

Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?

Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.

Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.

På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr  fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.

Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950  hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.

Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.

Concordia in consonanti!

Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.

Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Minnen

Publicerat den 12 april 2010 av Malin Peterson

Hej igen!

Att skriva bloggar är annorlunda än vad jag trodde.  Från början trodde jag det var busenkelt att komma på vad jag ville skriva om..men icke!! Jag liksom funderar annorlunda, jag tänker är det här intressant eller det här eller detta kanske och det mesta tänker jag nej om. Nu ska  jag göra på ett nytt sätt jag ska skriva om mina veckor och strunta i om det är intressant för det var nog tanken från början!!

Nu har det varit påsklov för barnen  och vi lyckades med att de fick vara hemma hela veckan med undantag av en dag. Vi har ju inte påsk eller sportlov på operan så just dessa veckor kan kännas lite sådär.. Denna veckan gick  bra med hjälp av min fina bror och min kompis som ibland säger- behöver ni hjälp är det bara att säga till!! Sånt betyder mycket känner jag.

Jag har repeterat Våroffer, ett verk som jag har längtat efter att få spela!! Jag har ett helt otroligt minne från just Våroffer när jag var barn.

Eftersom jag har vuxit upp med två föräldrar som jobbade på operan så har ju Våroffer dykt upp med jämna mellanrum. Pappa var fagottist så redan där har ju stycket gett en viss spänning. Det kunde kännas  hela dagen innan föreställning att det var något spännande pappa skulle göra på kvällen. Mitt starkaste minne gäller mamma…

Hovkapellet skulle spela Våroffer konsertant i Berwaldhallen med Maestro Sixten Ehrling. Mamma hade  övat mycket och säkert pratat om att det var svårt och kanske sagt -hur ska det gå, jag kommer inte riktigt ihåg. Det jag kommer ihåg är när jag sen skulle höra denna konsert. Jag blev så otroligt nervös för mamma! Jag visste ju att Maestro Ehrling hade ett stort temperament och inte alltid sa saker till musikerna på det ”snälla” sättet. Jag satt uppe på en läktare och var helt övertygad om att ifall mamma hamnade fel bland alla rytmer skull Maestro bryta konserten och skälla på mamma inför all publik!! Vilken puls jag hade. Det gick bra för mamma och vi kunde återse varandra efter denna konsert med en glad känsla.

Minnen har jag gott om!  En rolig sak med att vara på operan som barn är att allt finns där, alla fantasier kan bli ”på riktigt”. Fortfarande kan jag ibland tänka att det är lite konstigt och underbart att man inte hajar till för mer än vad man gör. T ex när man sitter i matsalen under en repetition och hör kallningarna.. Ett lik till scenen tack,  två kaniner till scenen, tomteblossen passa nu osv eller om man(utan att reagera) möter blåmålade människor utan huvud i korridoren.

Jag fick ofta följa med mamma och pappa till jobbet (oj vad jag tjatade).  Pappa och jag gick ofta runt bakom kulisserna och träffade olika människor och tittade på olika saker. En gång fick jag titta och prova kniven som Tosca lite senare skulle mörda Scarpia med.  Jag satt sen och såg detta mord och kände mig nöjd för JAG visste ju att det inte var på riktigt…

Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, konserter

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Mahlerfestival 2010

Publicerat den 24 februari 2010 av Mikael Rydh

GUSTAV MAHLER FYLLER i år 150 och i den största europeiska Mahlersatsningen för säsongen bjuds publiken på Mahlers samtliga symfonier under tolv dagar i Konserthuset, de nio fullbordade och den tionde (i Carpenters avslutade version), framförda av Kungliga Filharmonikerna och sju gästande nordiska orkestrar, däribland Kungliga Hovkapellet som tar sig an den andra symfonin.

Kategorier: gästspel, kompositörer, konserter

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Minneskonsert för Elisabeth Söderström och Erik Saedén

Publicerat den 3 januari 2010 av Mikael Rydh

För att hedra minnet av hovsångarna Elisabeth Söderström och Erik Saedén, som båda gått bort under hösten, hålls en minneskonsert söndagen den 17:e januari kl. 15.00. Stefan Solyom leder Kungliga Hovkapellet, Kungliga Operans kör och solister, tal hålls av operachef Birgitta Svendén.

Läs mer om konserten på Operans hemsida.

Kategorier: evenemang, konserter, opera, orkestern, sångare

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Hovkapellkonsert i Berwaldhallen

Publicerat den 12 oktober 2009 av Mikael Rydh

Söndagen den 18:e oktober klockan 15.00 går Kungliga Hovkapellet ut på podiet i Berwaldhallen. Med sig har orkestern dirigenten Michal Dworzynski och sångsolisten Michael Weinius. På programmet står Wagner och Prokofjev.

Konserten bjuder på kända verk ur opera- och balettrepertoaren. Varmt välkomna!

Kungliga Hovkapellet beger sig till Berwaldhallen den 18 oktober.

Dirigenten Michal Dworzynski och tenoren Michael Weinius

Nästa konsert med Hovkapellet:
11 mars 2010 kl 19.30. Konserthuset. Mahlerkonsert. Dirigent Gilbert Kaplan.

Kategorier: gästspel, konserter

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Violan i fokus

Publicerat den 6 oktober 2009 av Mikael Rydh

Kungl. Musikhögskolan sätter violan i internationellt fokus. Det sker under ett stjärnspäckat veckoslut i Stockholm 9-11 oktober, med kända solister från USA, Norden och Baltikum, samt hela Kungl. Hovkapellets violasektion.

Violastämman (11 altviolinister) leds av stämledaren Håkan Olsson.

Nordic Viola Symposium 09

Du kan läsa mer om konserten och symposiet på Musikhögskolans hemsida.

Kategorier: evenemang, konserter, musikinstrument

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Triss i trombon

Publicerat den 4 oktober 2009 av webbredaktionen

Den 17:e oktober uruppförs stycket Concerto Noveletta av hovkapellisten Mikael Carlsson på Gotland. Stycket, som är skrivet speciellt för honom, kommer att framföras tillsammans med Gotlandsmusiken i en version för solist och blåsorkester.

Mikael spelar i stycket på tre olika instrument: bastrombon, tenortrombon och eufonium. Tonsättaren Mats Nilsson dirigerar själv konserten. Tid och plats är lördagen den 17 oktober kl. 15.30, Wisby Strand.

Veckan därpå, den 25:e oktober, är Mikael solist i Karlstad.

Mikael Carlsson är sedan ett år Artist in Residence hos brassinstrumenttillverkaren York. I juni i år var han inbjuden till Yorkfabriken i Markneukirchen i Tyskland för att prova ut eufonium. Med på den resan var Lars Westergren som kommer att marknadsföra instrumenten i butiken Brasspecialisten i Stockholm.

Mikael Carlsson

Kategorier: kompositörer, konserter, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Konsert med Hovkapellet 27 maj

Publicerat den 22 maj 2009 av Mikael Rydh

Onsdagen den 27 maj 2009 är det dags för konsert på Operans stora scen med Kungliga Hovkapellet under ledning av Gregor Bühl. På programmet står den mäktiga 8:e symfonin av Bruckner.

Anton Bruckners åttonde symfoni i c-moll är den sista symfoni som tonsättaren fullbordade. Den finns i två versioner som daterar 1887 och 1890. Det är den senare som Hovkapellet framför på konserten. Vid uruppförandet i Wien 1892 höll Hans Richter i dirigentpinnen. Verket är tillägnat Österrikes kejsare Franz Joseph I.

Denna symfoni kallas ibland ”den apokalyptiska”.

Varmt välkomna!

Notexempel:
Nedan är tre temata ur symfonin, först inledningen till hela symfonin, sedan det andra huvudtemat ur första satsen. Det tredje exemplet är hämtat ur andra satsens scherzo.

Kategorier: konserter

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

Hovsångerskan Signe Rappes dikter väcks till liv med nyskriven musik

Publicerat den 24 mars 2009 av webbredaktionen

Signe Rappe som Salome

På onsdag 25/3 och fredag 27/3 framför mezzosopranen Susanne Végh hovsångerskan Signe Rappes (1879-1974) dikter med nyskriven musik.
– Signe var en passionerad konstnärssjäl, säger Staffan Lundén-Welden, tonsättare och barnbarn till Signe Rappe. Jag har velat fånga stämningen och känslorna i hennes dikter.

Sångcykeln ”Sånger från en omodern versbok” grundar sig på några av dikterna ur en verssamling som hovsångerskan Signe Rappe skrev på 1940-talet. I sina verser besjälar hon tingen, blommorna och årstidernas växlingar med ett rikt språk som är fyllt av känslor, stämningar och hänsyftningar till grekiska och nordiska myter.

Tanken att tonsätta Signe Rappes verser har funnits länge. Staffan Lundén-Welden har velat fånga tidskänslan i verserna och har landat i ett musikspråk som påminner mycket om tidigt 1900-tal.

– Det är extra roligt att mezzosopranen Susann Végh, som är solist på Operan precis som min farmor var på sin tid, kommer att uruppföra sångerna, säger Staffan Lundén-Welden, tonsättare och barnbarn till Signe Rappe.

Internationell stjärna på sin tid

Signe Rappe debuterade i Mannheim 1906 och vann europeisk berömmelse med sin vokalt och dramatiskt temperamentsfulla framställning. 1908 anställdes hon i Mannheim och var även knuten till hovoperan i Wien åren 1908-1911. År 1909 utnämndes hon till hovsångerska i Sverige.

– Sin största framgång hade hon i rollen som Salome i Covent Garden i London 1910, säger Staffan Lundén-Welden. Hon gjorde senare även samma roll med kompositören Richard Strauss själv som dirigent.

Under åren 1912-13 var Signe Rappe verksam vid Kungliga Teatern (Kungliga Operan i Stockholm), och fortsatte därefter att ge konserter i Europa och USA.

Om Staffan Lundén-Welden

Staffan Lundén-Welden (f. 1964) har tidigare bland annat skrivit operan ”Planeten Opus Opera” för Vadstena-Akademien 2004, Konsert för cello och sinfonietta, uruppförd av Jönköpings Sinfonietta 2007 och Speed Dating, uruppförd av Stockholms Läns Blåsarsymfoniker 2008. Han är även valthornist i Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och flitigt anlitad frilansare i orkestrar runt om i Sverige.

Fakta

Konsert med texter av Signe Rappe och musik av Staffan Lundén-Welden. Musik av Gunnar Lundén-Welden, tonsättare, arrangör och son till Signe Rappe. Även musik av Frank Bridge.

• 22/3 kl. 16, Brännkyrka kyrka (uruppförande) ”Som en genklang ur mitt liv – en musikalisk resa i tre generationer”
• 25/3 kl. 12.00, Kungliga Operan – Lunchkonsert
• 27/3 kl. 12.00, Kungliga Operan – Lunchkonsert

Medverkande

• Susann Végh, mezzosopran
• Staffan Lundén-Welden, valthorn (och tonsättare)
• Ylva Lundén-Welden, viola (medlem i Hovkapellet)
• Gunnel Lundberg, piano

Caroline och Staffan Lundén-Welden

Kategorier: konserter

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)

26 mars: Konsert med Hovkapellet och Nina Stemme

Publicerat den 22 mars 2009 av Mikael Rydh

Torsdagen den 26 mars 2009 är det återigen dags för en konsert med Kungliga Hovkapellet, denna gång i sällskap med solisterna Nina Stemme, Michael Schmidberger och Gunnar Lundberg.

Operans kör och Kungliga Hovkapellet dirigeras av Marko Letonja.

Nästa konsert med Hovkapellet:
27 maj. Dirigent: Gregor Bühl.
Program: Bruckner Symfoni nr 8

Kategorier: konserter, musiker

(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)