Hovkapellet hem
Gösta Macklins operaminnen
Det kom ett mejl till redaktionen från Kersti Macklin i Falun. Hon är dotter till hovkapellisten Gösta Macklin, som arbetade i orkesterns violin II-stämma. Kersti har gjort en sammanställning av sin pappas minnen från orkesterlivet efer en bandupptagning 1996, fyra år innan Gösta avled. Vi tackar och bockar och publicerar här Göstas operaminnen.
Vorspiel (med språng!)
Gösta Macklin
Född 1921 i Jugansbo, Sala landsförsamling.
Uppvuxen huvudsakligen i Orsa.
Avliden år 2000 i Falun.
Violinstudier på Ingesund och på ”Ackis” för Charles Barkel.
Anställd i Hovkapellets 2:a-fiolstämma 1948 – 1979.
…och så trimmade han tvåtaktare (Saab). Göstas kusin, Anders Berglöf från Orsa körde en Macklin-trimmad Saab, när han kom 3:a i bantävlings-SM, någon gång på 60-talet.
Sanningen att säga minns jag honom oftare sitta med räknestickan och fundera på någon motordetalj att förbättra, än att han övade på fiolen. Ibland tog han dock hem någon orkesterstämma och jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle. Det var på den tiden när jag själv tyckte att jag hade förvärvat lite violinkunnande och bra ton. Jag satt väl och övade på en sonat eller dylikt. Inspirerad och med illusioner. 2:a-fiolstämman till R.Strauss ”Die frau ohne Schatten” stod på ett notställ i vårt musikrum i Herrängen.
En i mina ögon ospelbar gröt.
Då kom pappa Gösta in i rummet. ”Får jag låna fiolen” (ingen fråga, en order!) sa han, tog den och spelade ett par av de värsta sidorna i ”Die frau”-noterna.
Bara så där rakt på, utan att värma upp det minsta. Han kom väl direkt från garaget. Det bara swischade till när han rev av den svåra stämman som om det vore ett hårdrockssolo. Fy tusan, vad knäckande… och här trodde man att man kunde något!
Så kan livet te sig när man är hovkapellist-barn! Att få ta del av en hård, naken sanning om människans ofullkomlighet i form av Richard Strauss. Ja, beträffande den sistnämnde, vet jag att den erfarenheten är jag inte ensam om.
En obeveklig, grym upptäckt, att man har en mycket lång väg att vandra… och jag vandrar och vandrar…
Föreliggande Gösta Macklin-episoder har sammanställts av mig, dottern Kersti,
efter en bandupptagning julaftonen 1996. Om någon händelsevis har något att tillägga, tages det tacksamt emot av undertecknad.
Falun i oktober 2012. Kersti Macklin
Ang. notmaterial, Tannhäuser
Minnen från operatiden dyker upp. Det finns massor att fundera över, bl a myterna om Sixten Ehrlings ”djävlighet” mot musikerna, som ej alls stämmer.
Jag har en helt annan erfarenhet. Här, några exempel:
Någon gång under mina första år i Hovkapellet repeterades Tannhäuser under Herbert Sandbergs ledning. Notmaterialet var enligt min mening under all kritik. Stämman bestod av två stämmor, Paris- och Dresdenupplagan, mellan vilka musikerna antogs läsa växelvis. Notskriften, sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, var nästan oläslig. En takt kunde utgöras av sidans hela bredd, dessutom försedd med text, skriven av någon durkdriven, talangfull skönskriftstecknare. Allt på papper som gulnat och mörknat under årens gång.
Att sitta ensam, utan pultkamrat, i diket, intill en puka och brummande kontrabasar, var nästintill ogörligt… man var totalt utlämnad. Vad göra? Snabbt beslut…beklaga sig hos kapellmästaren. Sagt och gjort!
Jag tar med mig de bägge relikerna och går upp till kapellmästarlogen. Träffar H. Sandberg – han som sade sig ”slå” precis som Toscanini (men trots detta spelade ingen som H.S. önskade). Herr Sandberg sade sig ej förstå min kritik, bl a med orden, ”men herr Macklin, om det här stället hade stått i en violinkonsert, hade Ni säkert lärt det utantill”.
Jag fick ej alltså på något sätt gehör för min klagan. Då kommer kapellmästare Sixten Ehrling in i logen och hör min fortsatta kverulans och säger: ”Får jag se”, och tillägger sedan, ”Nej, vet du vad, Herbert, jag skulle då verkligen inte vilja spela efter ett sådant här dåligt material”.
Jag ”vann” alltså striden, tack vare Ehrlings ingripande. (Att jag senare, längre fram, fick ”äta upp” min seger är en en annan historia.)
Wozzek
Året var 1957. Vi hade haft repetition under Sixten Ehrling, i Operakällarens matsal (p g a Operans ombyggnad.)
Jag blev kvar i lokalen efter repetitionens slut, för strängbyte. Alla andra hade lämnat arbetsplatsen. Då kommer Ehrling åter – hade tydligen glömt något. Jag hade strängat färdigt och skulle gå. Då säger Ehrling: ”Herr Macklin, får jag tala med Er, ett ögonblick bara.” Ehrling skriver något, med flygeln som underlag. Ser på mig och räcker det skrivna till mig, med orden:
”Jag menar det verkligen”
Det jag fick i min hand var ett Wozzek-program, rött till färgen. Texten var följande:
”Med hälsning och tack till Gösta Macklin och som ett litet minne av ett utomordentligt fint samarbete och en föredömlig prestation såsom stämledare och soloviolinist i Wozzek. / Tillgivne Sixten Ehrling 4/4 -57”
”81”
Hovkapellet repeterade i Attikssalen, Stockholms konserthus, under Daniel Bell. Han tjatade och tjatade, det var osämja och alla var missbelåtna.
Så blev det paus och vi satte igång igen. Han fortsatte att tjata, trots tillsägelser. Inget var positivt, bara negativt. ”Så och så ska det vara”, sa han, ”så och så slår jag”, sa han. Och så slog han på ett annat sätt.
Jag satt stämledare i 2:a fiol, alldeles under näsan på den där killen. Jag tog ner fiolen, och började vifta med stråken framför ögonen på honom – han brydde sig inte om mig. Jag slutade inte, utan fortsatte att vifta med stråken. Till sist var han tvungen att fråga mig, otåligt och märkbart irriterad:
”Vad är det, vad är det”?
”81”, sa jag.
Då började han bläddra i partituret och leta och slå, blad efter blad… och vände och vred. Och så följde han med pekfingret längs med partitursidorna.
”Ja, 81”, sa han, ”vad är det då, vad är det då?”
”Då går jag i pension”, sa jag.
Nils Grevillius
Första året jag var på Operan hade vi mycket operett och sånt där. På den tiden hämtade man lön uppe på kontoret. Så en gång när jag stod däruppe, kom Grevillius in.
Han var blaskig och hade med sig några solister. Då han kom innanför dörren, ställde han sig och tittade på mig. Han stod så en stund, sen pekade han på mig.
”Vad fan har jag gjort nu då?”, tänkte jag. Då kom han fram till mig och så la han handen på axeln på mig och så sa han:
”Jag ska tala om för er att… den här unge mannen… Förbannat bra efterslagskille!”
Herbert Sandberg
Sandberg var en stöddig plös. Han slog in så här – schlaramm (med pinnen långt bak, ner på ryggen). Och så… schlafs, schafs, schlafs, schlafs…
”Jag förstår inte… jag slår precis som Furtwängler… och han får det att låta, men inte jag…”
—
En gång hade vi Sandberg, det var en gnällig, rörig repetition. Scenarbetarna flyttade omkring saker och förde oväsen.
Sandberg, irriterad: ”Vad är det som skrapar och håller på?…”
Jag svarade : ”Det är Hovkapellet.”
”Det tyckte Kjellberg, var så roligt så…”
Några olika dirigenter
Jag var extramusiker i Radioorkestern och vi hade en fransk kapellmästare. Han slog några takter och så stoppade han och tog upp en pennkniv och började vässa pinnen.
Började om… avbröt igen… vässade pinnen något ytterligare… slog in…
Sisådär en, tre, fyra höll han på så. Till sist var det bara någon decimeter kvar, då stod han och vägde den i handen, medan han sa:
”Nu så, nu är den bra”…
Det räckte, för han hade så små rörelser.
—
Bendix däremot, han flaxade på ordentligt.
En gång var det en flöjtist som sa:
”Passa er gubbar…snart så lyfter han!”
—
Knappertsbusch såg ut som en tysk soldat från anno dazumal. Ibland när han dirigerade såg man bara ögonvitorna på honom. När det var forte, reste han sig lite.
Han var bra på att dricka sprit, han.
—
Sixten Ehrling. Vi hade föreställning, det var en balett. Ehrling dirigerade och jag satt stämledare.
Då såg jag att han hade gylfen öppen på frackbyxorna, så jag petade på honom med stråken. Han tittade på mig, lite irriterad.
”Gylfen”, viskade jag, ”kapellmästaren har gylfen öppen.” Han tittade ner och såg väl att jag hade rätt, så han tog taktpinnen i vänster hand och fortsatte att dirigera, medan han försökte knäppa. Det lyckades inte, så jag gav honom en säkerhetsnål, som jag hade.
Så blev det paus och jag satt i Futten när han kom in. Han gick fram och slog sig ned bredvid mig.
Så sa han: ”Jag förstår inte hur… hur gylfen kunde vara öppen…”
”Nej, det förstår inte jag heller”, sa jag, …”jag förstår inte hur man kan ställa sig och dirigera med gylfen öppen.”
—
Ehrling hoppade och jazzade väldigt, när han dirigerade. För att påkalla uppmärksamhet, brukade han slå med taktpinnen i pulten upprepade gånger… tatatatatatatata…
Han kunde vara rolig också – jag tror det var i Wozzek, som han sa:
”Jo, i den här takten slår jag arton slag”
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet
Hovkapellist på Liljevalchs!
I december fick vi veta att vår musikerkollega och webmaster Mikael Rydh hade fått fem målningar antagna till Vårsalongen på Liljevalchs. Eftersom många av oss inte ens vetat om Mikaels ”alternativa konstnärsskap” var det både överraskande och väldigt roligt.
Mikael berättar själv:
”I oktober skickade jag in min ansökan till Liljevalchs och fick några veckor senare veta att jag antagits med fem oljemålningar till Vårsalongen som pågår 25 jan – 24 mars 2013. Det känns fantastiskt kul!
Bilderna kom till under en period då jag funderade mycket kring hur vi människor beter oss mot varandra, hemma, på arbetet eller i relation till vänner. Våra ord och handlingar har ofta större kraft än vad vi kanske inser. Ett förfluget ord kan inte återtas medan ett vänligt ord kan värma länge. Vissa menar rentav att effekten av en handling aldrig upphör.
Målningarna avbildar personer med huvudet bortvänt, nedböjt eller vänder ryggen till och ingen av dem möter betraktarens blick. Syftet med bilderna är egentligen inte att porträttera specifika personer.
På eftermiddagarna, mellan passen i orkesterdiket, brukar jag ofta gå på konstmuseer och gallerier eller sitta och teckna. Lediga dagar målar jag så mycket jag hinner. Även när jag målar försöker jag tänka musikaliskt, t ex kring komposition och klangfärg.”
Vi gratulerar Mikael, och hoppas att många får möjlighet att gå och se hans och alla andra målningar under våren!
Recension Valkyrian
Hovkapellet spelar huvudrollen
”Men i denna föreställning är det Hovkapellet som spelar huvudrollen, med ovanligt säkra horn och fina, jämna stråkar. Nye chefsdirigenten Lawrence Renes gör en otroligt omsorgsfull tolkning, lugn, detaljerad, närmast symfonisk. Orkestersatsen blir raffinerad, med aningen sötma, som Sieglindes hembryggda mjöd.”
Kategorier: orkestern, recensioner, Wagner
Wagner 2013
Det har nog inte undgått någon operaintresserad att Wagners Valkyrian åter står på programmet på Kungliga Operan. Valkyrian är som bekant andra delen av fyra i Wagners epost Nibelungens ring. Kraftfullt och rasande vackert är musikdramat en oförglömlig resa bland människor, naturväsen och gudar – en familjesaga där världens öde står på spel.
Wagner 200 år
Men i år, 2013, är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Kungliga Operan firar detta genom föreställningar, samtal, föreläsning och lunchkonserter!
Föreläsningar och samtal med teman såsom ”Wagner bland svärd och sköldar” och ”Wagners kvinnor” hålls bland annat. Läs mer om allt som sker på Operan här under rubriken Tema Wagner.
Kategorier: föreställningar, opera, Wagner
Andrej räddade Nötknäpparen
En bragd
Vid den andra av två föreställningar av Nötknäpparen lördagen den 15 december insjuknade dirigenten Eva Ollikainen hastigt och blev tvungen att lämna diket ca 10 minuter in i första akten.
Efter några minuter kom kvällens inspicient ut på scenen och bad publiken att avvakta besked om vad som skulle hända, men att det sannolikt skulle bli antingen med band eller att föreställningen skulle brytas.
Det är inte ofta sådana här tråkiga saker händer, men nu kändes det extra tråkigt eftersom salongen var fylld med glada, förväntansfulla barn. Vi tyckte att det kändes sorgligt att bli tvungna att bryta med tanke på dem.
Nu råkade det vara så att en av våra musiker i violin II-stämman, Andrej Nikolaev, tjänstgjorde. Eftersom han dirigerar, blev han tillfrågad om att rädda situationen så vi skulle kunna genomföra föreställningen som den skulle vara.
Det gjorde han med den äran, föreställningen genomfördes något försenad men precis som vanligt. Publiken tackade med stående ovationer, både när han gjorde entre i diket och vid applådtacket efter föreställningen
En fantastisk insats, och vi är alla väldigt glada över att ha kunnat genomföra föreställningen trots allt. Vid såna här tillfällen är det verkligen roligt att känna hur alla ställer upp, både på och bakom scenen!
/Backa Katarina Eriksson
Andrejs egna kommentarer
Andrej själv säger att ”processorn i huvudet” gick upp på högvarv när han fick frågan om han ville dirigera. Han hade aldrig sett partituret eller dirigerat ett sånt stort verk utan repetition. Spännande, minst sagt. Han visste heller inte hur orkestern skulle reagera. Men när han klev upp på dirigentpulten och såg alla sina kollegor i orkestern kände han att ”jag är ju hemma, det här är min orkester” och det kändes plötsligt riktigt bra. Sen satte det hela igång och han hann aldrig bli nervös utan genomförde en och en halv timme i fint samarbete med orkestern och det var en härlig upplevelse.
En intressant sak, berättar Andrej, är att hans allra första verk på Kungliga Operan som nyanställd orkestermusiker i december 1997 var just Nötknäpparen. Han kunde inte drömma om att det 15 år senare skulle bli så här!
/Mikael Rydh
Intervju i SR
Länk till intervju med Andrej i SR:s ”Mitt i musiken”.
Ännu en räddning
Det är inte första gången som medlemmar ur Hovkapellet räddar en föreställning. För snart hundra år sedan, den 14 december 1913 sjöng en hornist Rodolphe i Boheme.
Foto: Peter Lundström.
Kategorier: balett, dirigenter, föreställningar, musiker, orkestern
Semmy Stahlhammer – från Hylands hörna till 1:e konsertmästare
Semmy Stahlhammer är inte bara 1:e konsertmästare i Kungliga Hovkapellet, utan också kapellmästare för Stahlhammer Klezmer Band, författare, uppfinnare av ett tillbehör för cellister och innehavare av en egen violinateljé. Här nedan bjuds vi på några smakprov av hans spel, från Hylands hörna, via Bazzinis troll-rondo med Carl-Axel Dominique och tillsist en balett-duett med Nathalie Nordquist.
Hylands hörna 1965. Semmy Stahlhammer och Leif Asp, piano.
Bazzini, Rondo of the Goblins, Semmy Stahlhammer, violin, Carl-Axel Dominique, piano
Bach, tillsammans med Nathalie Nordquist.
Kategorier: balett, musiker, video och ljud
Operahögskolans studentuppspel
”Gränsland”, torsdag den 29 november kl 19.00 på Kungliga Operan. 16 avgångsstudenter från Operahögskolan demaskerar på ett oväntat sätt under en kväll då kända verk samsas till en helhet i regi av Patrik Sörling. Scener ur Cosi fan tutte, Trollflöjten, Barberaren i Sevilla, Carmen, Maskeradbalen, La Traviata, Turandot, Riddar Blåskägg och Figaros bröllop.
Medverkande sångare: Sofie Asplund, William Baker, Rasmus Bodén, Caroline Christensen, Richard Hamrin, Jenny Hertzman, Albina Isufi, Rasmus Karlsson, Kristofer Lundin, Beatrice Orler, Jens Persson, Thomas Sepp, Conny Thimander, Åsa Thyllman, Lana Zuzic och Frida Österberg samt Kungliga Hovkapellet under ledning av Stefan Klingele.
Mer information på Operans hemsida.
Kategorier: föreställningar, sångare
Maskeradbalen
Nu pågår repetitioner av Verdis opera Maskeradbalen, med premiär den 24:e november på Operan.
Urpremiären skedde i Rom i februari 1859 och sattes upp i New York och London två år senare och den svenska premiären var 1927.
Operans handling bygger på en historisk händelse: mordet på den svenska kungen Gustav III 1792. Men Europa var skakat av revolutioner och nationella frihetssträvanden som skedde i spåren av den franska revolutionen och ämnet var känsligt i mitten på 1800-talet. Censuren i Italien ingrep och i tvingade Verdi och hans textförfattare Somma att skriva om operan och ersätta kungamordet med ett attentat på en guvernör i Boston i slutet av 1600-talet.
I Operans nya uppsättning som snart har premiär har regissören Tobias Theorell valt den italienska versionen efter Scribes ”Gustave III ou Le bal masqué”. Men personerna kring kungen har delvis andra roller än i verkligheten.
Läs mer om föreställningen på Operans hemsida.
Kategorier: opera, repetitioner
Oväder på Rotundan
Unga på Operan har tagit fram den här fina presentationen av hur regn, åska och blixtnedslag blir till i barnbaletten Pierrot på Operan. Medverkande är hovkapellisterna Roger Svedberg och Calle Jacobsson, de två musiker som komponerat musiken till föreställningen som just nu spelas på Rotundan på Kungliga Operan.
Kategorier: bakom kulisserna, unga, video och ljud
Uppspelning för vikariat, altviolin
Chefdirigent Lawrence Renes söker till Kungliga Hovkapellet: Altviolin, tutti – korttidsvikariat fr o m december 2012 eller enligt överenskommelse.
Uppspelning efter personlig kallelse äger rum den 12 november 2012 klockan 10.00 i Rotundan i Operahuset.
Obligatoriska verk:
- Stamitz alt Hoffmeister, konsert i D-dur, sats 1 (utan kadens) samt
- J S Bach, valfri sats ur en cellosvit samt
- orkesterutdrag.
- Ev. a vista prov.
Anmälan med en kortfattad CV mailas till: josef.beltzikoff@operan.se senast den 22 oktober 2012. Närmare upplysningar om uppspelningen erhålls av Josef Beltzikoff, 08-791 44 13.
Audition, tutti viola, substitute
The Kungliga Hovkapellet with chief conductor Lawrence Renes is seeking a tutti viola player for a substitute period from December 2012 or by appointment. The audition will take place on November 12 at 10 am in Rotundan at the Royal Opera in Stockholm. Audition by invitation only.
Audition repertoire:
- Stamitz OR Hoffmeister, concerto in D-major, 1st mov (without cadenza) and
- J S Bach, one movemement from any of the cellosuites and
- orchestral excerpts.
- Possibly also a prima vista test.
Application with short CV can be sent to josef.beltzikoff@operan.se before the 22 Oct 2012. For further information please contact Josef Beltzikoff, +46-(0)8-791 44 13.
Kategorier: provspelning