Hovkapellet hem » Publicerat under kategori musiker
I backspegeln: Kungliga Hovkapellet på 1960-talet
Hovkapellet repeterar Arkivbild
Kungliga Operan (Kungliga Teatern) gav på 1960-talet ut en publiktidning som kallades ”Vår opera”. I nr 2 år 1966 hade man några intressanta artiklar om Kungliga Hovkapellet som vid den tiden hade 114 medlemmar. Under rubriken Att vara hovkapellist skrev cellisten Erik Dybeck en artikel som gav en historisk tillbakablick men också speglade det vardagliga arbetet i Hovkapellet under 60-talet.
Erik anställdes i orkestern 1954 och slutade med pension 1984. Vid sidan av sin tjänstgöring som cellist var han också fackligt engagerad och var under många år ordförande i Kgl Hovkapellets Förening.
Tommy Svanström, cellist i Hovkapellet
Att vara hovkapellist
Det hovkapell som idag har sin verksamhet förlagd till Operan skiljer sig naturligtvis nog i hög grad från de ”pipare och pukare” som var i tjänst vid Gustav Vasas hov 1526, vilket år även räknas som hovkapellets födelseår. Från 1526 härstammar också märket ovan. 1773 bands Hovkapellet till den operaverksamhet som Gustaf III startade detta år.
Erik Dybeck
Idag utgör Hovkapellet en fullt modern operaorkester på 114 medlemmar. Man får aldrig – utom vid enstaka tillfällen då symfonikonserter ges – höra hela orkestern i samtidig aktion, men det stora antalet medlemmar är ändå nödvändigt. Orkesterdikets storlek tillåter visserligen inte större numerär än ca 80 man men Hovkapellet skall förutom föreställningarna på teatern (ca 300 per säsong) delta i den alltmer omfattande turnéverksamheten i den svenska landsorten Dessutom är varje hovkapellist ledig en dag i veckan och av den anledningen måste man alternera.
Hur blir man då hovkapellist? När en plats ledigannonseras söker man platsen och provspelar inför en jury bestående av representanter för teaterledningen och orkestern. Rekryteringen sker mestadels från Musikhögskolan, Sveriges Radios musikskola och andra orkestrar inom landet. På grund av bristen på inhemska förmågor måste man ibland gå utanför landets gränser för att finna kompetenta musiker. Ungrare, tjecker, tyskar m fl nationaliteter är idag representerade i hovkapellet.
Man kan knappast säga att det kvinnliga inslaget i orkestern idag är särskilt stor. Den första kvinna som anställdes i Hovkapellet – förutom harpisterna som genom tradition varit och är kvinnor – var den ungerska violinisten Edith Wohl som idag återfinns bland konsertmästarna i I:a violinstämman. Detta var så sent som 1953. Hennes anställning väckte på sin tid en viss uppståndelse bland de äldre manliga kollegerna som nog menade att operamusicerandet var för betungande för en kvinna. Idag finns det nio kvinnliga hovkapellister som tillsammans med sina manliga kolleger kämpar sig igenom långa wagnerföreställningar med beundransvärd energi.
Hur förflyter då en hovkapellists dag? Har han repetition på förmiddagen samt föreställning på kvällen åtgår för detta 6 timmar. En lång resväg – och många har det – tar mellan två och tre timmar i anspråk. Därtill kommer ca tre timmars daglig övning på instrumentet och vi finner att tolv timmar har gått åt.
ett av de främsta önskemålen från Hovkapellets sida att statsmakterna måtte bevilja medel till inrättande av övningsrum
Beträffande övandet finns som ett av de främsta önskemålen från hovkapellets sida att statsmakterna måtte bevilja medel till inrättande av övningsrum på Kungl. Teatern. Många som är rädda om sina hyreskontrakt törs inte öva hemma och resultatet blir ett evigt jagande efter någon ostörd vrå på teatern.
Många kanske undrar om det inte kan bli lite enahanda att ”bara” spela opera kväll efter kväll. En operamusiker ser nog inte sitt yrke på det sättet. Det lagarbete som fordras i en operaproduktion – kapellmästare, regissörer, sångare, balettmästare och dansare, alla har de sin uppfattning om hur musiken skall klinga – ställer stora krav på en hovkapellists flexibilitet och många gånger på hans tålamod. Men när resultatet blivit vad det bör vara, en musikaliskt fullödig föreställning kan hovkapellisten känna sig tillfreds med att ha varit en icke obetydlig kugge i det komplicerade maskineri som heter opera.
Erik Dybeck
ur publiktidningen ”Vår Opera” nr 2 1966
Hovkapellet idag
Red. anmärkning: 1966 fanns nio kvinnor i Hovkapellet och sedan dess har andelen stadigt ökat. Innevarande säsong är 40 av de 107 tillsvidareanställda medlemmarna kvinnor. I den stora skara dirigenter som gästar Operan utgör kvinnor dock fortfarande en försvinnande liten del.
Lyssna på Hovkapellet, Yeon-Sung och Söhngen
Shi Yeon-Sung och Fredrik Söhngen Foto: Alexander Kenney
Den 6:e september 2008 hölls en konsert med Hovkapellet på Operans stora scen. Dirigentpinnen sköttes av koreanska Shi Yeon-Sung och oboisten Fredrik Söhngen var solist. Nu finns möjlighet att lyssna på delar av konserten här, totalt drygt 20 minuters musik.
Avsnitt ur förspelet till Richard Wagners ”Mästersångarna i Nürnberg” (1868).
Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Speltid: 5:00. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.
Avsnitt ur inledningen på Richard Strauss konsert för oboe och liten orkester i d-dur, op 155, TrV 292 (1945). Allegro moderato.
Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Oboe: Fredrik Söhngen. Speltid: 5:09. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.
Johannes Brahms symfoni nr. 1 i c-moll, opus 68 (uruppförd 1876). Två avsnitt, ur inledningen (sats 1) och slutet på symfonien (sats 4).
Kungliga Hovkapellet under ledning av Shi Yeon-Sung. Speltid: 5:36 och 5:30. Ljudformat: mp3. Inspelat 2008-09-06.
Fredrik Söhngen och Hovkapellet
Shi Yeon-Sung
Läs mer
Tidigare publicerad kort intervju med Fredrik Söhngen inför konserten. Mer om dirigenten Shi Yeon-Sung. Mer om Brahms symfoni, Strauss oboekonsert och Wagners ”Mästersångarna” på Wikipedia.
Lyssna live
Besök biljettkontoret på Operan och köp biljetter! Hovkapellet spelar så gott som varje kväll till opera, balett och konserter – välkommen!
Kategorier: dirigenter, konserter, musiker, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Musik och musiker i Crusells Stockholm
Musiklivet i Stockholm under Bernhard Crusells tid är en av de intressantaste perioderna i svensk musikhistoria. Crusell anställdes i Kungliga Hovkapellet 1793, året efter mordet på Gustaf III och var verksam i dryga 40 år till pensioneringen 1834. Under denna period sökte sig stort antal virtuoser till Stockholm för att i många fall ägna återstoden av sina liv till att tjäna stadens invånare med sin konst. De lade grunden för den framväxande kammarmusiken av hög internationell klass både i det att de främsta tonsättarna för sin tid blev representerade samt att dessa tonsättare blev spelade på en hög musikalisk och teknisk nivå. Låt oss först göra en kort tillbakablick:
MUSIKLIVET I STOCKHOLM präglades av en viss stagnation några år före mordet på Gustaf III 1792, från att ha varit relativt aktivt genom instiftandet av Musikaliska Akademin 1771. Detta berodde närmast på kriget mot Ryssland som hade inletts sex år tidigare och som slukade det mesta av statsbudgeten. Hovkapellets konsertverksamhet under denna tid var obefintlig eftersom den drivande kraften Abbé Georg Joseph Vogler hade begett sig utomlands samma år som krigsutbrottet. Hovkapellet bedrev annars en regelbunden konsertverksamhet vid sidan av operan och vid dessa konserter förekom ofta solistiska inslag av orkestermusikerna själva. Dessa skickliga musiker som ofta skrev sina egna solokonserter var mestadels inflyttade från andra europeiska länder, främst från Tyskland.
Förutom orkestermusik så var musiklivet under Gustaf III:s regeringstid mycket rikt. Orkestrarna utökades ofta med kör och solister. Man hade kammarmusiksoaréer, musikstunder i kyrkorna, musik i det fria på Djurgården likväl som danstillställningar med underhållningsmusik i pauserna. Sommartid gavs operaföreställningar på teatern vid Drottningholm, där kungen hade sitt sommarresidens. Under sommarmånaderna gavs också kammarmusikkonserter i Orangeriet vid Kungsträdgården. Vintertid förekom kammarmusik vid den här tiden fortfarande mest i hemmen.
En som delvis deltog i kriget mot Ryssland var den blott 13-årige klarinettblåsaren i musikkåren vid Änkedrottningens Livregemente, Bernhard Crusell. Livregementet var förlagt vid Sveaborgs fästning. Han tillhörde manskapet på schebecken Ivar Benlös, ett krigsfartyg tillhörande svenska skärgårdsflottan som endast deltog i några smärre drabbningar eftersom det var olämpligt för uppdrag i öppen sjö och höll sig därför i skärgårdslederna. Bernhard själv höll sig mest till skeppsgossarna som var i samma ålder i brist på annan sysselsättning. På våren 1791 överflyttades Änkedrottningens Livregementes tredje bataljon under major Wallenstjärna som Crusell tillhörde till Stockholm. Samma år fick han, bara 16 år gammal befälet över regementsmusiken.
Som fyraåring brukade han sitta utanför ett fönster där den ende musikutövaren i staden om somrarna brukade spela flöjt.
BERNHARD CRUSELL FÖDDES i Nystad i Finland 15 oktober 1775 som son till en fattig bokbindare, så fattig att Bernhard inte fick någon riktig skolgång. Av sin mor fick han i alla fall lära sig läsa innantill. I sin egen självbiografi berättar han att han redan i tidiga barndomen älskade musik. Som fyraåring brukade han sitta utanför ett fönster där den ende musikutövaren i staden om somrarna brukade spela flöjt. Trots sina föräldrars bannor drogs han alltid till samma plats men eftersom han alltid kom hem när flöjten tystnat så fick han till slut hållas. Vid åtta års ålder flyttade familjen till Nurmijärvi. På en herrgård i närheten bodde en familjen Armfelt. Maken var kapten och hustrun spelade klaver. Här fick han tillstånd att vara sällskap åt familjens barn. Av barnens lärare fick han låna en förskrift med vilkens hjälp han lärde sig att skriva alldeles själv. I byn intill bodde en regementsmusiker som spelade klarinett. Sonen spelade också lite klarinett men kunde inte skriva. Berhard ville kunna spela klarinett och kunde skriva så de båda gossarna började idka en slags växelundervisning. Väldigt fort hade Bernhard lärt sig alla stycken utantill, plus alla sånger han kunde sjunga plus ytterligare några stycken. Hans talang väckte visst uppseende på orten och när kapten Armfelt i januari 1788 reste till Sveaborg kom han med förslaget att Bernhard skulle följa med och spela för officerarna. Berhard accepterade, följde med och framförde de stycken han kunde. Officerarna blev så nöjda med hans prestation att Major Wallenstjärna bjöd honom att ingå som volontärmusiker vid sitt kompani vid Änkedrottningens Livregemente. Bernhard skulle också få bo i majorens hus där han fick en faderlig omvårdnad. Strax härefter i juli 1788 utbryter kriget mot Ryssland. Under de två krigsåren vistas Bernhard mycket i major Wallenstjärnas hem där han själv lärde sig noter och även det franska språket. Efter kriget förflyttas alltså Crusell med Wallenstjärnas bataljon till Stockholm där han snart kom att träffa Abbé Vogler.
Abbé Vogler, är för allmänheten mest känd för sin hymn ”Hosianna Davids Son” som sjungs vid advent. Han var knuten till Mannheim, dåtidens största centrum för musikkultur. Här hade han undervisat efter ett eget utarbetat tonsystem som vann en viss ryktbarhet. Han var känd som en av sin tids största organister och drog bokstavligt talat tusentals människor till sina konserter. 1786 kallades han av Gustaf III till Stockholm för att tillträda som hovkapellmästare och som musiklärare åt kronprins Gustaf. Hovkapellmästare blev han aldrig men väl Direktör för musiken.
I Stockholm startade han Den Svenska Nationella Musikskolan som konkurrerade med akademin om musikeleverna. Denna startade han tillsammans med operan för att för dess räkning utbilda sångare och musiker. Han blev känd som en spektakulär organist och konstvännerna hade delade meningar om hans prestationer. Som exempel kan nämnas uppförandet av hans eget verk ”Jerikos belägring”. Jerikos murars fall målades på så sätt att Vogler med bägge armarna tryckte ner så många tangenter som han kunde nå på den starkt registrerade orgeln. Effekten är lätt att föreställa sig och att sådana fasoner som för tankarna till sent 1900-tal och Karl-Erik Welin, vid den här tiden väckte stor sensation är också lätt att förstå.
EN AV DE största förtjänsterna för både konsertlivet och Hovkapellet var den av Vogler 1794 inrättade änke- och pupillkassan. Kassan skulle sörja för att musikernas familjer skulle få ett drägligt liv efter hovkapellistens bortgång. Kassan finansierades dels genom regelbundna avgifter och genom konserter där medlemmarna medverkade gratis. Denna idé inspirerade senare Crusell i hans verksamhet i Linköping.
Den som blev Crusells nestor och lärare i komposition i Stockholm var just Abbé Vogler. Crusell beskriver deras möten som ”lärorika samtal” och handlade troligen mycket om hantverkets konst och grundinställningen till komponerandet. Vogler kom att utgöra en förenande länk mellan Crusell och en grupp tyska komponister som ägnat klarinetten stort intresse: Frans Danzi, Peter von Winter och senare Carl Maria von Weber. Alla var elever till Vogler, de två första från Voglers tid i Mannheim. Vogler hade också mycket att lära Crusell om klarinettens civila bruk, Crusell hade ju mest erfarenhet av det militära.
Väl i Stockholm gick karriären snabbt. Efter att Vogler hade hört Crusell som solist i Stora Börssalen 1793 där han framförde ”små solostycken”, blev han som 18-åring engagerad i Hovkapellet blott fem år efter det att han lämnat Nurmijärvi. Året efter tog han definitivt avsked från det militära och blev också enligt egen utsago förste klarinettist i Hertigen Regentens Harmonimusik. Han framträdde som solist med Hovkapellet i en klarinettkonsert första gången i april 1795.
Vad var det då för ett Hovkapell som mötte Crusell och vilka skulle bli hans kollegor i mer än 40 år. Som sagts tidigare kom de flesta virtuoserna från början från andra länder, företrädesvis Tyskland:
Den kanske förnämste konsertmästaren, alltså förste violinisten vid Hovkapellet var Christian Friedrich Müller, en av sin tids mest firade internationella violinsolister.
MÜLLER VAR FÖDD i Braunschweig och kom 1779 som violinsolist till Köpenhamn. Där förälskade han sig i mezzo-sopranen Karolina Fredrika Halle-Walter. Karolina hade börjat som balettelev vid Det Konglige Teater som sexåring och rönt stor uppmärksamhet i barnroller. Senare blev hon en ännu mera firad sångerska och första aktris vid operan i Köpenhamn. Då violinsolisten Müller visade henne stort intresse nappade hon gladeligen men kärlekssagan stötte snart på patrull. Överhovmästaren hos kronprinsen general Eickstedt, samtyckte inte till deras romans och han såg till att Müller blev utvisad ur Danmark. Anledningen var att teaterledningen var rädda för att bli av med sin firade stjärna om romansen fortsatte. Müller flyttade då till Sverige och med honom rymde också under dramatiska omständigheter hans älskade Karolina. De gifte sig i Göteborg och for därifrån till Stockholm där båda fick anställning vid Operan, hon som Första Aktris och han som andre konsertmästare i Hovkapellet. Efter en tid kom de på ekonomiskt obestånd och fick fordringsägare på halsen. Redan efter två år i Sverige tvingades de fly igen. Denna gång till Norge där de mottogs välvilligt och gav flera konserter i Kristiania. Under en konsertresa till London träffade de det svenska sändebudet som på Gustaf III:s befallning uppmanade dom att återvända till Sverige mot att de skulle bli befriade från åtal och 1783 återinträdde de i tjänst i Stockholm. Här blev dom huvudstadens favoriter genom sina konsertframträdanden. Christian Friedrich var också en duglig kompositör och komponerade violinkonserter och sångstycken med obligat violinstämma som ofta framfördes. Han skrev också en opera. 1787 steg han till förste konsertmästare och till ”direktör af instrumentalmusiken”. Erik Gustaf Geijer skriver om Christian Fr. Müller:
”Han är ändå den fullkomligaste virtuos i sitt slag, som jag kan göra mig begrepp om, och då jag hör honom, ger jag fiolen priset framför alla instrumenter i världen.” Müller framträdde också som dirigent för orkestern vid åtskilliga konserter där Bernhard Crusell medverkade som solist.
Två valthornister vid namn Steinmüller kom till Stockholm 1784. Wilhelm och Johan ingick från början i en turnerande familjekvartett hornvirtuoser. Fadern Thaddäus var anställd i orkestern vid hovet hos furst Esterhazy under Joseph Haydns ledning. Enligt vissa uppgifter hade även sönerna haft anställning i samma orkester. Haydns omvittnat svåra och höga hornstämmor var i de flesta fall skrivna för fadern. Det finns uppgifter om att de tre bröderna bars fram till dopet av makarna Haydn. De hade alla haft sin far som lärare och skapade en horntradition i Sverige som skulle få många efterföljare. Kommentarer från deras många solistframträdanden i Stockholm vittnar om deras oerhörda skicklighet på sitt instrument.
EN OBOIST OCH sedermera flöjtist vid namn Johann Friedrich Grenser är värd att nämna. Han tillhörde en känd musikersläkt från Dresden. Grenser var också kompositör och skrev en klarinettkonsert som ofta framfördes av Crusell. Det kan ha varit av Grenser som Crusell f.f.g. fick tipset om hans kusin Heinrich Grenser, tidens bäste byggare av träblåsinstrument dit klarinetten hör. Faktum är att Crusell senare i livet träffade Heinrich och beställde instrument. Man vet att Crusell ägde en klarinett i ebenholz med silverklaffar byggd av Heinrich. De instrument som idag finns på Musikmuseet i Stockholm och med stor sannolikhet en gång har tillhört Crusell är också byggda av H Grenser.
Crusell hade trots att han var anställd i Sveriges enda professionella orkester och vid ett flertal tillfällen framträtt som solist med orkestern aldrig fått någon riktig skolning på sitt instrument förutom de enkla instruktioner han fått i det militära. I mars 1798 yppade sig ett tillfälle att citat: ”utan särdeles kostnad komma till Berlin”. Här studerade Crusell en tid för den store klarinettisten Frans Tausch som tidigare hade varit medlem av den berömda Mannheimorkestern som är själva modellen för dagens symfoniorkester. Strax efter sin hemkomst framför Crusell en konsert av Tausch. Vid samma konsert framfördes också en av de populära blåsarserenaderna av Mozart f.f.g. i Sverige.
Ungefär vid samma tid gifte sig Crusell med Anna Sophia Klemming. Äktenskapet skulle ge dom sex barn av vilka tre klarade sig till vuxen ålder.
FRÅN PETERSBURG KOM år 1800 en valthornist som skulle bli en legend i många år, Johann Michael Hirschfeld. Hirschfeld skulle tillsammans med Crusell och fagottisten Frans Preumayr komma att utgöra stommen bland blåsarna i Hovkapellet. Denna trio skulle också förgylla konsertlivet i många år. Hirschfeld var född i Thüringen och blev anställd i Hovkapellet 1801 och skulle kampera ihop med Crusell i 32 år, ända till 1833, ett år före Crusells pensionering. Han var en betydande virtuos som behärskade såväl en bländande teknik som ett fulländat musikaliskt uttryck. Erik Gustaf Geijer skriver om Hirschfelds hornspel: ”Då det spelas så, som han spelar, tycker jag åtminstone, att det är vackrast af alla blåsinstrument, kanske af alla instrument jag hört.” Crusell skrev flera verk för Hirschfeld, som tyvärr gått förlorade.
År 1803 företog Crusell en resa till Paris. Syftet var att studera komposition. Här kom han i kontakt med för tiden viktiga kompositörer och musiker som klarinettisten vid operan, Lefèvre, som skrev en klarinettskola som skulle bli vägledande för många generationer klarinettister. Crusell umgicks också med andra svenskar under sin tid i Paris, både diplomater, konstnärer och artister. Att intet nytt finns under solen när svenskar samlas utomlands visas av en anekdot från en fest som föranleddes av att en bekant skulle resa bort. I dagboken från den 2 augusti 1803 står det: ”Konversationen var efter vanligheten animerad endast av svordomar och grovheter, vi skildes åt kl. 12 och de flesta i sällskapet voro högst missnöjda över att man ej var full.”
Crusell hade nog inte så mycket gemensamt med det franska klarinettspelet vid den här tiden. Tonidealet var annorlunda och det beskrivs av Crusells egen svärson fagottisten Frans Preumayr från en konsertresa: ”Klarinettisternas ton är vass och spetsig – så vill man här ha den – nåväl – jag skänker gärna ett halvt dussin av härvarande hela klarinettister mot en enda av pappas toner.”
DENNE FRANS PREUMAYR har gått till musikhistorien som sin tids internationellt sett bäste fagottist. Han ingick i en talangfull brödraskara av tre fagottister som skulle sätta stora avtryck i den svenska musikhistorien på grund av sina mångsidiga begåvningar och flitiga konserterande. Frans innehade första fagottjänsten i Hovkapellet från 1811 tillsammans med sin bror Conrad. Alla bröderna figurerar dock i konsertannonser redan från 1805. Frans nådde internationell ryktbarhet genom sina konsertresor i Frankrike, Tyskland och England där han mottogs med största beundran. Vid ett flertal tillfällen försökte man med lockande anbud att knyta honom till sig. Frans blev dock trogen Sverige kanske inte minst för att han var gift och hade tre barn med Crusells dotter Sofia. Han var också mycket familjär med Crusell och kallade honom privat för ”Pappa”. Frans var också verksam som musikdirektör för Svea Livgardes Musikkår i Stockholm där han införde regelbundna sommarkonserter och prisades som den förste som fått ett militärkapell i stånd att framföra klassiska mästerverk som Beethovens och Mozarts symfonier.
Brodern Conrad innehade också sin tjänst som fagottist från 1811. Han var flitigt verksam som solist och kammarmusiker tillsammans med sina bröder och ingick som en självklar del i den skickliga skaran av blåsare. Conrad var också verksam som musikdirektör vid Livgrenadjärregementet i Linköping mellan 1815 och 1818 då Crusell övertog denna tjänst som han innehade till två år före sin död. Conrad Preumayr gick tyvärr en för tidig död till mötes 1819 endast 44 år gammal.
Den tredje brodern Carl var från 1808 anställd som cellist i Hovkapellet men det är som fagottist som han blivit mest känd. Han övertog sin brors plats i tre år efter dennes död. Carl var den mest mångsidige konstnären av bröderna eftersom han vid sidan av sin tjänst som cellist i kapellet och sitt fagottspel även var verksam som sångare och aktör vid både Operan och Dramatiska Teatern. Han var begåvad med en djup basröst och hans paradroller som operasångare var: Sarastro i ”Trollflöjten”, Guvernören i ”Don Giovanni” och Osmin i ”Enleveringen från Seraljen”, alla av Mozart.
Om Operans repertoar vid 1800-talets början fortfarande var totalt franskdominerad med vissa inslag av italiensk opera, så skulle konsertmusiken vid denna tid hitta nya vägar. Haydn och Mozart hade förekommit sparsamt. En Mozartsymfoni hade för första gången framförts i april 1789. Mozart förekom sedan vid 33 tillfällen under sent 1700-tal.
INTRESSET FÖR TEATERN hade sjunkit och konsertmusik hade blivit det nya nöjet. Här frodades intresset för wienklassikerna och Mannheimkompositörerna desto mer. En central händelse som väckte intresset var första framförandet av Haydns oratorium Skapelsen. Nya försök gjordes med Mozarts Requiem och senare Haydns Årstiderna. Härmed var den tyska tonkonstens stora entré på Stockholms estrader ett faktum. Mozarts kammarmusik började introduceras mer och mer. Crusell spelade Mozarts klarinettkonsert framförd f.f.g. i Sverige den 13:e november 1802 samma år som den för första gången publicerades av förläggaren André. Ett annat verk som framfördes ofta var Beethovens berömda septett, självklart med trion Crusell, Hirschfeld och Preumayr i blåsarstämmorna.
På hösten 1806 kom ett kungligt brev till operans direktion om att operan skulle stängas
På hösten 1806 kom ett kungligt brev till operans direktion om att operan skulle stängas. Endast lilla scenen invid Kungsträdgården fick vara kvar. Senare skulle även operahuset rivas. Teaterdirektionen och hela det övriga hovet gick emot kungen i detta beslut men han var obeveklig. Besparingen kom lägligt eftersom Sverige var indraget i koalitionen mot Napoleon och därför låg i startgroparna för krig. Planerna kunde dock inte fullföljas på grund av krigsutbrottet 1808 mot Ryssland. Operahuset fick tjäna som sjukhus åt de dåligt utbildade männen som efter den nya värnpliktslagen hade tagits ut i strid och nu kom tillbaka drabbade av epidemier, köld och svält under den bistra vintern 1809. Konungen avsattes i mars 1809 då läget för Operan ljusnade eftersom hertig Carl, blivande Carl XIII befallde att operahuset skyndsamt skulle öppna igen.
Eftersom Hovkapellet hade blivit friställt under denna period, sånär som på sina sysslor på Lilla Teatern, fullkomligt blomstrade konsertlivet. Intresset för den Wienklassiska musiken hade ju börjat växa sig starkt i början av seklet och Joachim Eggert, som uppbar kapellmästaransvaret, odlade alltid Mozart, Haydn och Beethovens musik på sina konserter buren av en målmedveten iver att arbeta för den stora konsten. Ofta framfördes även hans egna verk i sann wienklassisk stil som mottogs med förtjusning och skapade en mersmak hos publiken. Under åren 1806-1809 då Operan var stängd var Crusell mycket aktiv som solist. Med tanke på att han inte var kringresande solist måste de 15 framträdanden han gjorde i Stockholm under 1807 anses som en omfattande verksamhet. I övrigt under denna tid framträdde han ungefär 8 till 10 gånger per år. Senare gick det så långt att någon i en insändare i Stockholmsposten tyckte att solist och repertoarval började kännas enformigt.
JOACHIM NIKOLAS EGGERT kom till Stockholm 1803 som violinist i Hovkapellet. Han var född 1779 i Gingst, Rügen, som då var en del av Sverige. Efter violinstudier i Stralsund, kompositionsstudier och en kortare kapellmästartjänst i Mecklenburg-Schwerin kom han så till Stockholm på genomresa på sin väg att söka tjänst i Petersburg. Här blev han väl emottagen av Friedrich Haeffner som då var hovkapellmästare och snart fick han i uppdrag att skriva musik för speciella tillfällen. Hans första verk skrivet i Sverige var en begravningskantat för hertig Fredrik Adolf. Han komponerade vidare fem symfonier som är stilistiskt i en fulländad wienklassisk stil med dragning åt romantik. Detta var givetvis något helt nytt för en tonsättare verksam i Sverige där man tills nu nästan enbart känt till den franska stilen. 1808 blev Eggert under två år vice kapellmästare efter Haeffners uppsägning och mellan 1810 och 1812 steg han till Hovkapellmästare. Eggert debuterade som dirigent den 14 maj 1807. Vid denna konsert tog han tillfället i akt att presentera flera av sina egna kompositioner, bland annat två symfonier. Han stod också som dirigent vid uruppförandet av Crusells Trippelkonsert för klarinett horn fagott och orkester som han hade skrivit för sina vänner Hirschfeld och Preumayr.
Länge har det ansetts att tromboner introducerades för första gången i symfonisk musik vid uruppförandet av Beethovens femte symfoni på Theater an der Wien den 22 november 1808. Men, vad som inte är känt i den stora trombonvärlden är att vid Eggerts debutkonsert som dirigent i Stockholm framfördes bevisligen hans Ess-dur symfoni som klart inkluderar användandet av tre tromboner i partituret. Alltså förekom Eggert Beethoven med 18 månader. Trombonen introducerades alltså för första gången i en symfoniorkester den 14 maj 1807 i Riddarhussalen i Riddarhuset, Stockholm, Sverige.
Efter första framförandet i Sverige 1810 av Haydns ”Årstiderna” hade Eggert en stor uppgift kvar i Stockholm, nämligen att introducera Wienklassikerna även för scenen. Detta skedde vid hans sista framträdande som dirigent i Stockholm med Mozarts ”Trollflöjten” som hade svensk premiär på Operan den 31 oktober 1812. Efter detta avslutades definitivt hans dirigentverksamhet.
När han avreste från Stockholm ämnade han att återvända till sina hemtrakter i nordtyskland men hindrades av den oroliga situationen i Europa. Sommaren 1812 tillbringade han i Östergötland tillsammans med sina vänner Drake och Rääf där han deltog i Drakes arbete med att uppteckna folkmusik. På hösten blev han sjuk och avled i april 1813 på Rääfs egendom Thomestorp utanför Linköping.
CRUSELL HADE SEDAN Parisresan 1803 varit ganska flitig som kompositör. Mest för klarinett men han hade också komponerat några sånger och en del andra verk för framför allt blåsare. I maj 1811 företog han en resa till Leipzig för att försöka få en del publicerat. Här tog han kontakt med kända förlag och fick till slut napp hos Kühnel senare Peters förlag, ännu i dag ett av de största på marknaden. Här fick han publicerat Klarinettkonsert Ess-dur op. 1 och Klarinettkvartett Ess-dur op. 2.
Några månader efter hemkomsten spelade Crusell enligt tidningen Dagligt Allehanda en klarinettkonsert av Du Puy.
Edouard Du Puy
Jean Baptiste Edouard Louis Camille Du Puy föddes 1767 -70 -71 -72 eller 1773. Böckerna anger fem olika årtal för hans födelse. Som mycket ung virtuos hade han haft stora framgångar i Tyskland och Polen. 1793 kom han till Stockholm där han framförde en egen violinkonsert under stort bifall. Här blev han erbjuden konsertmästartjänst i Hovkapellet. Åren som följde framträdde han flitigt som solist och blev även ledamot av Musikaliska Akademin. Senare blev han också anställd som sångare och aktör på Operan. Som sångare gjorde han stor succé och med sin milda barytonröst gränsande till tenor blev denne charmör damernas gunstling. Men denna karriär blev kort. I oktober hamnade han på en fest på krogen Mon Bijou där ett sällskap revolutionssympatisörer hade samlats för att fira Napoleons återvändande från Egypten. Här ställde han sig på begäran och sjöng Marseljäsen och en del andra revolutionssånger. Detta kom till kungens kännedom och Du Puy blev omedelbart landsförvisad. Teaterchefen Hamilton vädjade om nåd för Du Puy hos kungen som slutligen förlät honom. Redan dagen efter bevistade kungen en föreställning av operetten ”Lilla matrosen” där Du Puy medverkade som matrosen Adolf. I operetten finns en dialog mellan Adolf och en ung flicka som lyder:
– Adolf: ”Vad gör ni här?”
– Flickan: ”Jag äter frukost. Var kommer ni ifrån?”
– Adolf: ”Från havet.”
– Flickan: ”Och vart ska ni resa?”
Här ställde sig Du Puy vid scenkanten, blickade upp mot kungen och sa: ”JAG RESER INTE, JAG STANNAR KVAR.” Bifallet och jublet från publiken var öronbedövande. Bara kungen var måttligt road. Han dunkade med näven i balustraden och skrek: ”Jodå, han reser och det redan i afton.” Samma kväll fördes Du Puy med vakteskort ut ur landet.
HAN BEGAV SIG till Köpenhamn. Efter en första svår tid fick han anställning som sångare vid Kgl Teatern. Han gjorde stor succé både som violinsolist och operasångare och blev allas gunstling. Speciell succé gjorde han som huvudrollsinnehavare i Mozarts Don Juan i den första uppsättningen i Danmark 1807, en roll som han helt kunde identifiera sig med.
Efter en kärleksaffär med självaste kronprinsessan landsförvisades han igen och reste tillbaka till Sverige, där han mottogs med öppna armar. 1812 inledde han sitt kapellmästarskap på stockholmsoperan som han skulle inneha till sin död tio år senare. Ett gravmonument restes på Johannes kyrkogård där det än idag läggs blommor på hans grav.
Hans tid som kapellmästare vid operan präglades av ett starkt ledarskap, kompetens, utstrålning och en begåvning som ingav respekt. Många nya operor spelades. Flera Mozartoperor hade Sverigepremiär under denna tid: ”Don Juan”, ”Enleveringen” och ”Figaros bröllop”. Du Puy medverkade ofta själv som sångare och var också en utmärkt dirigent för både opera och konserter.
1814 INRÄTTADE HAN en pensionskassa för orkestern, utnämndes till professor och skrev pjäsen ”Föreningen” inför unionsbildningen med Norge. 1816 bildade han även en orkesterelevskola för stränginstrument.
När Karl XIV Johan kröntes 1818 var det Du Puy som skrivit musiken till denna och som också framförde den.
Bernhard Crusell
År 1818 var också det år då Crusell inledde sin verksamhet som musikdirektör över de båda Livgrenadjär regementena i Linköping. Det var ganska vanligt att Hovkapellets blåsare innehade någon liknande tjänst ute i landets militärorkestrar. Det var ett sätt att dryga ut kassan under sommarmånaderna när teatern hade stängt. Vid denna tidpunkt hade Linköping ungefär 3000 invånare och det var säkert ett välkommet miljöombyte för Crusell med familj att få vistas i småstadsmiljö om somrarna långt från huvudstaden och operans intriger. Staden var också väl försedd med en musikintresserad allmänhet och duktiga amatörmusiker vid sidan av de professionella blåsarna i militärorkestrarna. Vid stadens gymnasium disponerade man över en samling med 100-tals musikaliska verk. Man hade också ett spektakelhus där skådespel och konserter kunde hållas. Här hölls abonnemangsserier där amatörer och regementsmusiker framförde verk av Mozart och Beethoven. Crusells huvudsakliga ansvar var att införskaffa noter och instrument samt att svara för undervisningen av eleverna. Han skulle också anföra orkestrarna vid konserter och sköta repetitionsarbetet inför dessa. Han genomförde också en stor social gärning i inrättandet av en änke- och pupillkassa som stöd åt musikernas änkor och barn. Här inspirerades Crusell av den av Abbé Vogler instiftade kassan för Hovkapellets musiker 24 år tidigare. Idén fick Crusell av att en trumslagare Westerholm, bosatt utanför staden av fattigvården förvägrades inflyttning med motiveringen att han och hans familj skulle komma att ligga fattigvården till last. Regementschefen skrev då ett skarpt formulerat brev till konungens befälhavare i Linköpings län med krav på att beslutet skulle upphävas. Kravet beviljades. För kassans räkning spelades en årlig konsert där hela behållningen gick oavkortat till kassan. Den första konserten i denna återkommande serie spelades 1823, året efter Crusells andra resa till Tyskland:
CRUSELLS HÄLSA BÖRJADE vackla. Svindelkänslor och en nervsjukdom gjorde att han tog tjänstledigt från Hovkapellet i två år. För att kurera detta åkte han 1822 till Karlsbad. Under denna resa fick han tillfälle att studera tyska militärorkestrar. Här umgicks han med kompositörer som C M v Weber och den blott 13-årige Felix Mendelsohn som trots sin ringa ålder repeterade sin sjunde symfoni.
Vid ett besök hos sin förläggare Peters som han aldrig träffat avslöjade han först inte vem han var utan bad bara Peters att visa exempel på ny vacker klarinettmusik. Peters tog då fram i tur och ordning tre av Crusells egna kompositioner. När Crusell bara skakade på huvudet blev Peters upprörd och sa: ”Tycker herrn inte om Crusell, så finnes ingen god musik för herrn, ty Crusells penna har lämnat det förträffligaste som någonsin skrivits för klarinett.” Crusell sa: ”Jag äger den redan.” Peters svarade ännu argare att detta inte var sant eftersom verken just lämnat pressarna och att han ägde den enda handskriften. Crusell svarade att handskriften tidigare varit hans egendom och nu gav han sig tillkänna.
Ett år efter Crusells återkomst från Tyskland gavs den första konserten i St. Lars kyrka i Linköping för pensionskassan varvid en del av de verk som han medförde därifrån framfördes. Konserten var i programmet sammansatt av stycken ur Haydns oratorium ”Skapelsen”, Webers opera ”Friskytten” och ett potpurri av Rossinistycken. Dessa konserter växte senare till en årlig musikfest och blev mycket populära. Tidigare hade det ansetts omöjligt för en militärorkester att framföra de stora konstnärliga verken som operor, oratorier och symfonier. Detta gjordes möjligt genom ett idogt arbete. Denna kvalitetshöjning av militärorkestrarna gjorde det möjligt för människor ute i landet att ta del av de stora verken av Mozart, Beethoven, Haydn, Weber, Rossini och många andra, en möjlighet de inte annars hade haft. Radio fanns inte och det var långt till huvudstaden med landets enda symfoniorkester. Även i grammofonskivans tidigaste barndom användes militärorkester som ackompagnement åt solister och sångare av den enkla anledningen att stråkar inte hördes i de primitiva mikrofonerna. Crusells arbete i Linköping var mycket betydelsefullt för den fina blåsmusiktraditionen vi allt sedan dess har haft i Sverige.
UNGEFÄR SAMTIDIGT SOM engagemanget i Linköping inleddes startades en konsertserie i Stora Börssalen i Börshuset vid Stortorget i Gamla Stan. Initiativtagare var vännerna Crusell, hornisten Hirschfeld, Frans Preumayr och Johan Fredrik Berwald, kusin med kompositören Franz Berwald. Här inleds den sista perioden i Crusells solistiska karriär. Konserterna följde alltid samma mönster: 1 symfoni, 1-2 arior, 2 konserter för blåsinstrument alt. en konsert för ett stråkinstrument och som avslutning en uvertyr. Här fanns också utrymme för solisterna att framföra sina egenhändigt skrivna konserter. Att de mera drivna solisterna också skrev solokonserter för sig själva var mera regel än undantag. Denna abonnemangsserie varade till 1822, samma år som Crusell tvingades ta tjänstledigt i två år för sin sjukdom.
Kort efter att Crusell hade återinträtt på sin tjänst gavs premiären på hans enda opera ”Den lilla slavinnan”. Under arbetet med denna förbättrades hans hälsa väsentligt. Han tar sig själv som bevis på nyttan av intressant sysselsättning för nervsjuklingar. I operan förekommer arian ”Från Ganges sköna stränder” med en mycket virtuos obligat klarinettstämma som Crusell naturligtvis hade tillägnat sig själv. Efter hans långa bortavaro måste detta tillfälle ha varit en stor triumf. Han hade varit svårt sjuk och dessutom mist en dotter, men här fick han bevisa att den ordinarie soloklarinettisten var tillbaka med bibehållen spelform och skulle så vara i ytterligare tio år.
SINA SISTA TIO år i Hovkapellet framträdde Crusell allt mindre utanför orkestern. Hans hälsa blev återigen sämre mot slutet och 1834 gick han i pension. Sin tjänst i Linköping hade han kvar i ytterligare två år. Den 28 juli 1838 avled Crusell i sviterna av en leversjukdom 62 år gammal. Han ligger begravd invid Solna kyrka. Hans grannar är av idel ädel adelsbörd. Hans gravsten är den enklaste men i mitt tycke den vackraste, utan meritlista. Det står bara: CRUSELL, och på baksidan: Restes av maka, barn och barnbarn. För det var precis sådan han var, anspråkslös och familjekär, pojken från Nurmijärvi som blev berömd för att han var bra på att spela klarinett. Men han såg inte på sin berömmelse i termer av vad han kunde vinna för egen del, utan snarare vad han kunde uträtta för andra. Det är det som gör honom till en stor musiker men framför allt till en stor människa.
Text: Alf Hörberg
Källor:
Fabian Dahlström: B. H. Crusell
Svenska litteratursällskapet i Finland (1976)
KMAs skriftserie nr 21: B. Crusell
Hans dagböcker. Studier i hans konst
Verkförteckning (1977)
Tobias Norlind: Kungl. Hovkapellets historia 1526-1926
Wahlström & Widstrand (1926)
Dagligt allehanda: 11, 14 och 20 maj 1807
Avishai Kallai: Joachim Eggert: Authenticating the Premiere Performance of his E-Flat Symphony
STM Online Vol. 4 (2001)
Kategorier: historia, kompositörer, musiker
Håkan Björkman och Stockholm Brass Band
Hovkapelltrombonisten Håkan Björkman har spelat in en cd tillsammans med Stockholm Brass Band, en skiva med titeln ”Mandrake in the Corner” som kommer senare under hösten. Orkesterns dirigent är Kent Jonsson (solotrumpetare i Hovkapellet).
Här kommer några Youtube-smakprov med klipp från inspelningen.
Sambezi
A Christian Song
The Carnival of Venice
The Cousins
The Guardian
The Year of the Dragon
Håkan Björkman värmer upp
Kategorier: inspelningar, musiker, musikinstrument, video och ljud
Friebergs och Söhngens resa till Berlin
Besök hos de berömda oboetillverkarna Ludwig Frank och Frank Meyer, våren 2008.
DÅ JAG FICK höra att Fredrik skulle åka till Berlin för att hämta Operans nyrenoverade rörhyvlar, frågade jag om jag fick följa med. Det går alldeles utmärk svarade Fredrik och så bar det av. Från Trelleborg gick bilfärjan över till Rostock och därifrån fick jag för första gången i mitt liv åka på Autobahn och susa iväg i fri hastighet.
I oboeverkstaden
Äggkartonger används flitigt
Justering av klaff
Det var inte bara för att hänga Fredrik i hasorna som jag följde med till Berlin. Ludwig och Frank hade vid ett tidigare tillfälle, i Stockholm, sett några av mina teckningar och ville göra business så, samtidigt som Fredrik hämtade hyvlar, levererade jag teckningar. Det var några teckningar jag gjort för länge sedan bl.a. den med flöjt- och oboenotstället.
Herrarna Frank och Meyer har sin verkstad i en gammal k-märkt f.d. prästgård i stadsdelen Pankow i Berlin, ett vackert hus med egen trädgård, nära stadens centrum. Hit reser folk från hela världen för att justera sina instrument på plats. Det finns t.o.m. ett gästrum bredvid verkstaden, där man kan sova över.
Jag hade föreställt mig ett välstädat, mer eller mindre kliniskt rent rum med blänkande arbetsbänkar och minutiös ordning.
För mig var det första gången jag besökte en instrumentverkstad. Jag hade föreställt mig ett välstädat, mer eller mindre kliniskt rent rum med blänkande arbetsbänkar och minutiös ordning. I stället såg jag små, trånga arbetsbänkar, slitna av ålder, belamrade med skruvar, fjädrar, borrar, korkbitar och allehanda fnas från material till en oboe i vardande.
För att hålla ordning på olika instrument och dess delar använder man sig av äggkartonger! Enkelt och smart; kartongerna har ju sina fördjupningar i vilka klaffar och skruvar placeras medan instrumentet ligger tryggt, utan risk för repor, mellan kartongpiggarna som sticker upp.
Fredrik och jag stod bredvid mäster Ludwig när han justerade en klaff och jag nämnde något till Fredrik, på svenska, om det kaotiska arbetsbordet. Ludwig reagerade på ordet kaos och log, precis som om han skulle vilja säga: Nur Idioten halten Ordnung, ein Genie beherscht das Chaos.
Frank-oboer är hett eftertraktade och väntetiden på ett instrument är ofta ett år eller mer. Tre av kapellets oboister spelar på ”Frank” som de skämtsamt utnämnt till Kunglig Hovkapelleverantör.
I sin utställningslokal har de ett vevpositiv. Numera är positiven ofta fejkade, d.v.s. någon vevar runt på en vev utan funktion samtidigt som musik spelas ur en ljudanläggning dold inne i positivlådan. Det här instrumentet är på riktigt och vi blev förvånade över vilket kraftfullt ljud som kom ut ur lådan. Vi tog en liten filmsnutt så att ni får höra hur ett äkta vevpositiv låter.
Sen åkte vi hem.
Kategorier: bilder, musiker, musikinstrument, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Håkan Björkman om tävlingen i Valencia
THE CHRISTIAN LINDBERG 2nd INTERNATIONAL SOLO TROMBONE COMPETITION IN PAIPORTA, VALENCIA 2008. Jag kom hit till Valencia i tisdags eftermiddag. Jag hade blivit informerad om att det fanns en pianist bokad för mig kl 19.15 till 20. Perfekt att ha möjlighet att känna på akustiken i den stora salen.
Första rundan var a capella bakom skärm så att inte juryn skulle ha några som helst intryck från annat än musiken. Strikta regler även för juryn: ingen får säga något till någon inom juryn förrän efter finalen. På så sätt blir systemet så rättvist som möjligt. De fördelar sina poäng individuellt. Efter en hård gallring är det 12 st kallade till tävlingen. 6 st går vidare till semifinalen som är två konserter efter varandra, Henri Tomasi’s Concerto och Leopold Mozart Concertino.
Första rundan gick enligt mig sådär, man blir så petig när det är a capella och man vill ha allt på ett förutbestämt sätt. Jag blev jätteglad när mitt namn lästes upp som vidare till semifinalen.
Semifinalen började 17.30 och jag spelade som nr 6. Jag bytte ackompanjatör samma dag som semifinalen. Jag hade blivit tilldelad en spanjor som inte använde pedalen. Det blev istället en mycket duktig polsk tjej som är anställd på Högskolan i Hannover. Hon har åkt hit för att ackompanjera de två från professor Jonas Bylunds klass. En av dessa, en svensk vid namn Lars Karlin, gick vidare till semifinalen. En lång väntan när alla poäng skulle sammanräknas. Gissa hur glad jag blev när vi blev inkallade till stora salen och mitt namn lästes upp först!
Ligger nu och väntar på finalen. Klockan går förvånansvärt snabbt ändå. Jag ska hinna träna lite gummiband och situps samt duscha. Sova en kortis också. Det har varit värt ansträngningen med att ladda inför den här tävlingen. Motståndarna är ju inga duvungar precis och juryn består utav de namnkunnigaste i branschen, Christian Lindberg, supersolisten Joe Alessi från New York Phil., Michel Becuet, professor på Lyonkonservatoriet, Jörgen van Rijen, solotrombone i Concertgebouw, Ferrar Ferran, kompositör, samt två till som jag inte kan namnet på.
Igår natt när jag övade med blåsorkestern kl 23.58 kändes allt så himla kul. Tonsättaren av finalstycket, Ferrar Ferran, dirigerar och det ger en särskild tyngd till det hela. Det gick fantastiskt bra. Hoppas på en likadan urladdning ikväll. När man såg medlemmarna i den mycket duktiga orkestern och sedan tänkte att klockan var en bra bit efter midnatt förstår man hur annorlunda mentalitet spanjorer har jämfört med nordbor. Skulle vilja se den orkestern som med ett leende tar emot de sista anvisningarna från dirigenten halv ett på natten.
Idag har jag mest suttit med min nya Macbook och kollat mail. Det fanns en öppen åtkomst i konserthusfoajén. Uppbackad av snälla människor som servade mig med gott kaffe och spanska artigheter. Förutom att man inte har vetat knappt någonting om vilka tider som gällt för vad, så har tävlingen varit bra ordnad. Hittills.
Imorgon har jag ingenstans att bo. Ett missförstånd per telefon: det är avslutningskonsert kl 22 imorgon så efter det lär det bli lite festande med juryn förhoppningsvis. Man kanske kan åka direkt till flygplatsen och sova på någon brits…
Nu är det lördag morgon och jag känner mig glad och upprymd. JAG VANN TÄVLINGEN! Det blir prisutdelning ikväll. Just nu sitter vi på ett tåg som ska ta oss till en strand. Det visade sig att konserthuset skulle vara stängt till 19 i kväll. Har också ätit lunch på ”stamstället”. Tre rätter för bara 7 euros, trevlig personal som inte kan ett ord engelska…
Solen skiner och det är 23 grader varmt. Har också pratat med Cecilia Glaser angående möjligheten att framträda på TV4 morgonnyheterna med Christian Lindberg. Tisdag eller onsdag om de accepterar förslaget. TV har en svag inställning till klassisk musik och deras ”kvot” fylls snabbt.
Har nu varit på stranden i 2 timmar och dessutom fått 4 nya sms och 2 samtal. Sammantaget har det blivit 27 sms, onödig, men dock, information. Kl 19 ska jag ge en lektion till Robert Zelasko som ska förbereda en sökning. Man känner sig lite spelsugen. Kvällsmat blev pizza i kartong på ett mysigt torg tillsammans med Lars, Robert och Angelo.
Sitter just nu på flygplatsen och har druckit en kopp kaffe med en bocadillo. Klockan är 8.55 och eftersom man inte har haft någonstans att sova har det heller inte blivit något av den varan. Yr i huvudet. Finalkonserten kl 22 igår blev uppskjuten 30 minuter eftersom någon ljudkille skadat dvd:n som Christian skulle ha till sitt första nummer, Bombay Bay Barracuda, som skulle visas på storbildsskärm. Allt började med en ceremoni i början av konserten med alla tre finalister på scen. Jag fick ta emot ett diplom och en ny CONN – trombone, CL 2000, samt en massa pengar. I kontanter! Man får hålla hårt i plånboken på väg hem. Efter konserten fotograferades jag med jury och de andra pristagarna. Det blev även en del autografskrivande.
Firandet fortsatte i en bar mittemot konserthuset och eftersom jag inte hade något hotell att gå till kände jag mig som en packåsna med tre tromboner, resväska och handbagage. Det avslutades med att ett gäng åkte till Valencia för att hitta ett nattöppet (eller morgonöppet) ställe. Rökigt, stökigt och högljutt. Det blev en taxi till flygplatsen kl 7. Sov på en brits i en dryg timme och steg sen på planet till Madrid där jag tillsammans med Christian kopplade av i Business Lounge en liten stund. Guldkort gör susen! Han väntar i Madrid i fem timmar medan jag åker via Köpenhamn lite tidigare.
Just nu är jag någonstans över Frankrike på väg mot Köpenhamn. Många flygningar. Hoppas nu bara att min nya trombone kommer hem i oskadat skick. Jag känner mig rätt slut faktiskt, men det är något självförvållat. Joe Alessi, Michel Becquet och Jörgen van Rijen gav mig fina komplimanger efteråt. Känns som ren glädje. Joe Alessi, som efter Lindberg är min idol, tyckte vi skulle göra något tillsammans någon gång! Tänk om det skulle realiseras. Oj oj! Christian Lindberg har jag redan jobbat med i kvartetten Trombone Unit 2000. CD på BIS och festivaler – bara det en fantastisk upplevelse och ynnest. Man får se om det blir något av TV4, annars blir veckan full av trumpetkvartettkonserter i Gustav III kafé och Operan samt undervisning.
Väl på Arlanda upptäckte jag att arlandabanan var inställd pga olycka tidigare idag. En förvillad massa mäniskor skulle helt plötsligt dela på taxi och bussar, som fylldes snabbt. Men allt löser sig till slut. Det ska bli skönt att få träffa min fru Catrine och mina barn Frida och Sofia.
Kategorier: musiker, musikinstrument, priser och stipendier, utblickar
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
”Pappa spelar inte på gatan, han spelar i diket!”
Kjell Nilsson viola
Jag träffar Kjell Nilsson i matsalen, Futten, på Kungliga Operan en vinterdag. Kjell är sedan några år pensionerad efter dryga 40 år i Kungliga Hovkapellets altviolinstämma. Vi har stämt möte för att han ska berätta lite om sin tid i orkestern.
När började du spela?
– Jag var nio år när jag satte igång lite med violin uppe i Luleå. Dit kom så småningom som kommunal musikledare en värmlänning som hette Folke Larsson. Med tiden hamnade han som fiollärare på Framnäs. Han lärde mig nog det mesta, de viktiga grunderna. Sen var jag på några sommarkurser med Sven Karpe i Källviksbrunn utanför Gamleby, via Lundgrenska stiftelsen. Där stod vi och övade i det gamla brunnshuset. Det fanns gamla ångskåp i badhuset, och där höll vi till och övade. På Källviksbrunn spelades för övrigt Povel Ramels ”Ratata” in i vilken de sjunger ”Var är tvålen?”. Bland andra Lars Fresk och min rumskompis (sedermera lärare på Ingesund) Kjell Larsson m.fl. var där samtidigt.
När jag var 14 år, 1955, och gick i tredje året i realskolan, hälsade jag under sommaren på i Värmland och fick vara med och spela ”Värmlänningarna” i Ransäter. Det var var nog där som mitt intresse för musikteater vaknade.
Hade du en musikalisk familj?
– Min far hade tänkt sig att försörja sig på musik, och gick på Ingesund på 20-talet. Det var ju något av en heroisk bedrift på den tiden, med tanke på att han kom från ”mitt i ingenstans” i Norrland, van vid att vara ute och hugga skog på vintrarna. Småbonde och skogshuggare var han liksom alla före honom i släkten, som bott på samma hemman sedan 1540. Min far bröt sig ur det där och det tycker jag var fenomenalt! Men när han hade varit på Ingesund i några år slog ljudfilmen igenom och en otrolig massa musiker blev arbetslösa, så min far fick sadla om.
Efter pensioneringen har jag ägnat mig åt släktforskning och upptäckte en förfader på min mors sida som var musikalisk. Han var associée i Musikaliska Akademien (en medlem utan rösträtt). Det mest otroliga var nog att ingen i släkten kände till det här, eller konstigt nog hade glömt bort det hela. Han lär till och med ha spelat i Hovkapellet en kortare tid! Hans namn var Erik Hollström, men han finns inte med i några papper. Troligtvis satte de in extra reserver när det var stora saker på gång, oratorier och sånt där. Då tog de in duktiga amatörer, så han lär ha varit med, utan lön.
Visste du tidigt att du ville ägna dig åt musiken?
det blev ett himla liv då jag skulle hoppa av gymnasiet
– Att jag skulle bli musiker var långt ifrån klart, men mina föräldrar och lärare tyckte att jag skulle prova in till Musikhögskolan. ”Det skadade ju inte att prova…” Året var 1957 och jag hade börjat gymnasiet. Till allmän överraskning kom jag in på Ackis i Stockholm på altfiol, ett instrument som jag trakterat något eller några år. Jag tog platsen, och det blev ett himla liv då jag skulle hoppa av gymnasiet. Rektorn kallade in mig och förklarade att det var fullkomligt vansinnigt. Men senare var det ganska trevligt att ha ett fast jobb här på Operan, innan mina f.d. klasskamrater tagit studentexamen.
Du började jobba parallellt med studierna?
– Ja. På nyåret 1959, efter tre terminer, behövdes det extramusiker då Operan skulle åka till Edinburgh på turné. Då blev jag tillfrågad. Många stråkmusiker behövdes till bland annat Valkyrian, som skulle spelas sex gånger under de tre veckorna. Dessutom spelade vi Maskeradbalen, Rigoletto och Wozzeck. Vi kallades stipendiater, och fick lite lägre lön.
Min lärare på Ackis, Tage Broström, dog och jag fick under något år Bertil Appelbom istället, men honom kom jag inte alls överens med. Jag jobbade mer och mer på Operan och stämledaren Gösta Finnström blev då min lärare. Vi stannade ofta kvar i operahuset när han undervisade mig. Siegfried Naumann, som var dirigentlärare på Musikhögskolan, tyckte inte om detta utan ansåg att jag måste vara med i elevorkestern på skolan. Benny Schweidenbach och jag kallades in till honom minns jag. Vi förväntades sitta och spela skalor med elevorkestern. Benny blev irriterad på detta: vi var ju anställda i Hovkapellet och då kändes det fånigt att lägga tid på nybörjarövningar. Så vi hoppade av!
Samtidigt som jag började i Hovkapellet kom också Ulf Engström, Stig Lagerkvist (violin 1), Sven Lundbom, Benny Schweidenbach (violin 2) och Per-Göran Skytt (cellist, senare Filharmonien och Freskkvartetten). Ulf och jag blev kvar till pensionen.
Även kontrabasisten Åke Asp började ungefär samtidigt som jag. Han hade varit vikarie redan tidigare. Hans far hette Viktor Asp och var också basist. Viktor är en av de musiker som förekommer oftast på inspelningar i Sverige. På 20-talet hade han de flesta basjobben på grammofon. Han spelade både ”blåsbas” (tuba) och stråkbas på stenkakorna.
Fick du provspela till Hovkapellet?
– Nej, det var mina lärare som skickade ner mig hit. Det var förresten flera före mig som blev erbjudna det här, men dels så var det ”inte fint nog” att sitta här och harva, dels skulle de sköta sina studier. Jag tyckte däremot det var vansinnigt kul! Det var ju en helt ny värld här nere! Inte bara orkestern, utan alla intressanta människor man träffade, solister, kör, balett, scenjobbare, i verkstäder och ateljéer. 1960 skulle altviolinstämman utökas från sex till sju platser, och då fick jag genomföra en informell provspelning.
Har du jobbat i andra orkestrar?
– Inte som fast anställd, men på 60- och 70-talen sprang man ju väldigt mycket som vikarie. Mest i Stockholms orkestrar men även i Norrköping och Gävle med flera. Jag tycker dock att det är så ”konstnärligt och förnämt” i de andra orkestrarna, att det blir en slags inavel av det hela. Här på Operan kan man ju sätta sig och prata om något annat än musik med någon från målarverkstan t.ex.
Hur var din första tid i kapellet?
– Min första produktion blev Stockholmspremiären av baletten Månrenen. Märkligt nog var det samma produktion som avslutade min tid i Hovkapellet efter 42 år. Vi var senare ute på folkparksturné med den och orkestern var nedbantad till endast 14 man. Vi spelade så starkt vi kunde men det lät ingenting utomhus. Folke Nilsson höll i pinnen. Detta var extrajobb under semestern, då de som ville kunde delta. Det gjordes en opera- och en baletturné varje sommar. Eduard van der Kwast tog operaturnén och jag fick baletten. Törnrosa och Figaros bröllop är exempel på andra föreställningar jag var med på i folkparkerna. 80 kr om dagen var gaget inklusive traktamente, så det blev inte särskilt mycket pengar över. Värt att komma ihåg är att det på den här tiden inte fanns några studielån eller dylikt så man fick skrapa ihop pengar till utbildning bäst man kunde.
Min familj kom ibland ner till Stockholm från Luleå för att lyssna; de tyckte det var mycket trevligt. Och en gång var vi uppe i Luleå och spelade, en operaturné på vintern. Det var en stor händelse den gången och mina föräldrar var i publiken. En fotograf hade sett dem hälsa på mig och över bilden i tidningen dagen efter stod rubriken ”Såg sonen i diket”.
När vår dotter Deidre var fyra-fem brukade hon ofta snacka med sin kompis, farbror Sture i Ica-affären. Hon berättade en gång för honom att hennes kusin skulle gå i vaktparaden. Farbror Sture frågade då om hennes pappa skulle vara med och spela och hon svarade: ”Nej, pappa spelar inte på gatan, han spelar i diket!”
Lars Brolin och Kjell Nilsson viola. 7 dec. 1991, Frasersalongen
Du jobbade länge här på Operan, 42 år. Hur var det?
– Det var verkligen kolossalt roligt! Det är klart att det var en del knorrande och bråk om arbetstider och klagomål på kapellmästare och sånt. För att få bra dirigenter måste ledningen vara ute sådär fem år i förväg, men vi förstod ju – som konstruktionen ser ut med anslag och planering – att det inte är så lätt att ha den framförhållningen.
Och så arbetstiderna förstås. De försökte ju alltid att ta ut så mycket som möjligt av orkestern… Vissa chefer insåg dock att det inte gick att spela maximalt vecka efter vecka, då lät det inte bra efter ett tag! En praxis var att orkestern skulle få vila under en Wagnerperiod. Men att då lägga in Mozartoperor mellan Ringenföreställningarna var ingen vila – Figaros bröllop t.ex., som på sätt och vis är mer ansträngande än Wagner för stråkarna!
Vi spelade mycket på Drottningholm också, det var likadant där. För stråkmusiker är det otroligt jobbigt att spela opera seria, Gluck och liknande. Man får ju aldrig ta ner instrumentet och vila, det är bara långa toner! Att vi sen hade nån slags vintermössor till peruker och tjocka kostymer på oss gjorde det inte lättare, särskilt inte när det var varmt.
Vi hade också ständigt krig med professor Agne Beijer, han som återupptäckte teatern på tjugotalet.
Vi hade också ständigt krig med professor Agne Beijer, han som återupptäckte teatern på tjugotalet. Varje dag ställde han personligen in 1700-talsstolar i diket som var så låga att man fick ryggskott direkt. Det skulle se riktigt ut, tyckte han, och det hade han ju rätt i. Men det var många fler föreställningar på den tiden så för att överleva ställde vi varje kväll in mer sittriktiga stolar. Morgonen därpå bytte professorn ut dem igen.
Gustav Hilleström var chef på den tiden. Han tryckte in så mycket folk det bara gick och satte in extrastolar vid behov. Det skulle brandmyndigheten aldrig godkänna idag.
Operan hade föreställningar på Drottningholm i början och slutet av sommarsäsongen. Ett år spelade jag Rossini med Drottningholmsteaterns egen orkester. Det var samma år som min dotter Deidre föddes. Då bestod orkestern mest av filharmoniker, den så kallade ”Hötorgsligan”.
En av de bästa produktioner jag varit med om, då allting stämde, var också ute på Drottningholm. Il pastor fido av Händel. Charles Farncombe, som nyligen dog, dirigerade. Dekor och kostymer var fantastiska, David Walker stod bakom den och balettchefen Mary Skeaping rekonstruerade danser. Sångarna stämde perfekt, kör och alltihop var bra. Som helhet var detta en av de allra bästa produktioner som jag deltagit i. Jag och Lars Brolin spelade för övrigt viola d’amore i en aria – det var kul. Vi spelade operan på turné i Wiesbaden och Edinburgh också, den var mycket populär.
Är det några dirigenter som du minns särskilt?
– Silvio Varviso var ju fenomenal på sin tid! Det blev mycket bra resultat de åren han var här. Det är sorgligt att han verkade ha tappat gnistan vid sitt sista besök här för några år sen.
Ringen och Rosenkavaljeren med tysken Rudolf Kempe på 70-talet var något extra. Han kom till en orkester som kunde sina saker; vi smällde ju i oss de pjäserna med Varviso. Kempe kom in och kände bara lite grann, provade några ställen och sen var det föreställningar – och det blev kanonbra! Sångarna var också mycket bra. Några föreställningar med Nils Grevillius var också minnesvärda.
Jag hann faktiskt också få vara med i några föreställningar med Jussi Björling. Visserligen hade jag inte vett att uppskatta det då; det var alldeles i början då de satte in en utan repetitioner. Man skulle in direkt bara. Bokförare i violastämman var Eduard van der Kwast. Han hade för sig att alla nya på hans tid började med att ”sitta på rutin” som det kallades. Man fick spela allting under tre månader, för att lära sig repertoaren. Och det var mycket repertoar och stora bitar. Det var ett alldeles korkat sätt lära sig, då det blev alldeles för mycket på en gång! Bland annat var det Manon Lescaut med Jussi Björling och Grevillius. Alldeles färsk hade man ju all möda i världen för att inte ”åka in” och spela i pauserna i direktsändning i radio!
Det hör till saken också att vi spelade både Trubaduren och Rigoletto med gamla noter från omkring 1850-talet, som var fullkomligt hopplösa. De tryckte en not och sen var det likhetstecken då samma not upprepades. Tonarter sattes bara ut en gång i början; numera sitter de ju som påminnelse på varje notrad. Franska ”felvända” pauser osv. Det var ganska svårt att spela efter de noterna om man inte var van – och det var man ju inte!
Förresten, alla de så kallade ”enkla” styckena – det är så otroligt lätt att åka dit på de där operorna och vilken åsna som helst hör ju om det är fel! Likadant med wienervals, många undrar varför man ska repetera det, wienervals kan väl alla? Men det är mycket svårt att få ihop det så det blir bra, speciellt om det är enkel musik!
Jussis sista föreställning var Trubaduren av Verdi och den gick också i direktsändning på radion. Det var i samband med det stora Sixten Ehrling-bråket. Sixten Ehrling skulle dirigera Ringen och började repetera och sedan skulle Jussi ha den här föreställningen, en söndagsmatiné. Orkestern ville repetera inför den, men Sixten sade nej till det. Han ville inte sätta av tid från sina repetitioner till Herbert Sandberg så att vi skulle få friska upp minnet. Och detta blev droppen som kom det hela att rinna över. Inte sjutton ville han ge av sin tid till en annan dirigent om han kunde undvika det! Och så var alla kapellmästare.
Nästan den enda dirigent som inte var sån var Berislav Klobucar. Första gången han kom hit gjorde han Elektra tillsammans med regissören Hartmann. När repetitionstiden började närma sig slutet kom scenens byrå och frågade om de inte behövde fler repetitioner, för det begärde ju alla kapellmästare och regissörer. ”Nej”, svarade de, ”det är klart.”
Klobucar, ”Klubban”, var en klippa som man alltid kunde lita på. Allt han ledde (till skillnad från de som dirigerade ”under Hovkapellets vana ledning”) var av hög klass. Hans särmärke var att resa sig från pallen högst en gång under en akt och då blev det musik, vill jag lova. Han kunde vara barsk men fnittrade ibland som ett barn.
Då hade han beställt blommor, mimosa, som fraktades upp från Italien och dem delade han efteråt ut till alla i orkestern.
En dirigent som aldrig nånsin betedde sig illa var en herre som hette Ino Savini. Han hade tydligen en privatförmögenhet och var inte alls beroende av att vara här och arbeta. Oföränderligt artig och vänlig var han, och han fick till det bra också. Det var bara en sak med honom – och detta hände alltid minst en gång per föreställning – han blev så rörd att han började gråta och glömde att slå och då gick det åt skogen. Men han hade verkligen stil. När han var ute på en sommarturné i folkparkerna med La Traviata uppträdde han i vit smoking. Han hade skaffat sig en liten lampa som han placerade på golvet vid dirigentpulten och belyste honom underifrån.
En påskhelg hade vi premiär på Verdis Nabucco, Nebukadnessar, med Savini. Då hade han beställt blommor, mimosa, som fraktades upp från Italien och dem delade han efteråt ut till alla i orkestern. Vid den här tiden, omkring 1964-65, var det inte så vanligt att man flög upp blommor på det här sättet.
Någon i orkestern du vill nämna?
– En person i orkestern som jag minns särskilt var Allan Olsson, 1:a trumpetaren. Det var en vänlig själ och om honom finns det mycket att berätta. Den skånska dialekten hade han lagt bort och till utseendet liknade han Winston Churchill. Han var lärare på musikhögskolan i bleckblås. Det fanns då bara en lärare på trumpet och basun och jag tror han hade hand om tuba också. Han byggde även egna instrument. Allan hade börjat som violinist och konsertmästare på biografer och hade en stor orkester på cirka trettio man på en biograf på Söder. Han var ett snille: när han sökte trumpettjänsten i Hovkapellet spelade han tredje satsen ur Mendelssons violinkonsert – på trumpet!
Hur upplevde du orkesterns utveckling?
– Genomgående var det lägre kvalitet på orkestern då jag började, men orkestern fick ihop det ibland och det blev då riktiga kanonföreställningar. Men standarden generellt har ju höjts enormt mycket med tiden.
Orkestern gjorde Wagner bra?
– Ja, det gjorde vi. Jag tror att man måste spela de där pjäserna så mycket att man har dem i skallen. Innan man kan påstå att man verkligen vet vad det rör sig om måste man ha spelat dem i flera år.
Kjell berättar avslutningsvis att han nu har lite problem med sömnen då han precis fått mängder av spännande material till sin släktforskning, något som håller honom sysselsatt på nätterna. Vi önskar honom lycka till med det i framtiden!
14 februari 2008, Mikael Rydh
Kategorier: intervjuer, musiker
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Repetitionsbilder Ragnarök
Bilder från Kungliga Hovkapellets repetitioner i Rotundan, tagna den 17 januari 2008. Dirigenten Gregor Bühl i full färd med instuderingen av Wagners Götterdämmerung (Ragnarök). Foto: Jarl Högbom.
Bühl och Hovkapellet 17/1 2008 Rotundan, Operan. Foto: Jarl Högbom
Violin I
Gregor Bühl
Viola, cello, kontrabas, brass, slagverk
Cello, kontrabas, sångsolister
Första pult violin I
Basklarinett, klarinett och oboe
Kategorier: bilder, dirigenter, musiker, repetitioner, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Tora och Calle (video)
Videoklipp med Tora Thorslund, trumpet, och Carl Jakobsson, tuba. Tillsammans spelar de ett arr. av Papagenos aria ”En fågelfångare” ur Mozarts opera ”Trollflöjten”.
Der Vogelfänger bin ich ja [2’30”, 27Mb] Windowsanvändare kan behöva ladda ner Quicktime för att se filmen. Videon finns även tillgänglig på YouTube.
Arrangemanget är ursprungligen gjort av Gerhard Braun för två flöjter, därpå anpassades det för två violiner av Ernst Kovacic. Och Calle Jakobsson har i sin tur modifierat det för att passa trumpet och tuba. Inspelningen gjordes på Kungliga Operan i Stockholm den 28 november 2007.
Film: Mikael Rydh
Ljud: Per Billman
Kategorier: musiker, video och ljud
Violinisten Josef Grünfarb död
Josef Grünfarb, född 1920 i Stockholm, har som tidigare meddelats avlidit. Hans närmaste är barnen Eva och Anita med familjer.
JOSEF GRÜNFARB VAR en av Sveriges främsta violinister, respekterad av sina kollegor, elever och konsertbesökare för sitt lysande violinspel, sin rika och varma ton, sina tolkningar och sin integritet. Han studerade violin för sin far Moschko Grünfarb, för Carl Garaguly och för Julius Ruthström vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Som Jenny Lind-stipendiat studerade han för Tibor Varga i London.
Tolv år gammal debuterade han som solist med Stockholms filharmoniska orkester och under sin karriär framträdde han ofta såväl i Sverige som utomlands. Hans framföranden och inspelningar av violinkonserter av bland andra Mozart, Mendelssohn, Brahms, Prokofjev och Stravinsky bidrog till att sätta en ny standard i svenskt musikliv.
Josef Grünfarb
Josef Grünfarb har uruppfört och spelat in violinkonserter, sonater och andra kammarmusikverk av många svenska tonsättare, bland annat är Bo Lindes Violinkonsert tillägnad honom. Flera av hans inspelningar finns på vinylskivor, vilka Musikaliska Akademien förhoppningsvis kommer att konvertera till CD-format.
ÅREN 1943-1961 VAR Josef Grünfarb alternerande förste konsertmästare i Stockholms Filharmoniska Orkester, 1961-1964 förste konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester, 1964-1981 förste konsertmästare i Kungliga Hovkapellet på Operan i Stockholm och sedan 1967 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Han grundade också Grünfarb-kvartetten som var aktiv under flera decennier.
Josef var 1965-1989 lärare och professor vid Kungliga Musikhögskolan och eleverna betydde mycket för honom. I sin undervisning gav han många goda råd och avdramatiserade mycket som vi elever kunde oroa oss över. Han var flexibel i sina musikaliska och violinistiska uppfattningar och i samarbetet med sina elever och kollegor. Var en elev eller kollega envis på någon punkt kunde han uttrycka sig diplomatiskt vilket gjorde att kommentaren fick tid att sjunka in tills man var redo och mogen att förstå visdomen i vad han sagt. Han gjorde noggranna anteckningar över vad eleverna spelade, hur de utvecklades och om deras svårigheter. Decennier senare kunde han när vi diskuterade någon elev ta fram sin anteckningsbok och fördjupa samtalet. En gång per termin bjöd Josef hem sina elever, man lyssnade på musik, pratade och njöt av hans hustru Gertruds goda hallontårta.
Han var en tillgiven familjefar och tillbringade gärna somrarna med sin hustru och barnen på Älgö utanför Stockholm.
JOSEF KUNDE PÅ ett målande sätt beskriva sina kollegor och gästande dirigenter. Han hade en personlig och existentiell humor som samtidigt kunde vara både mörk och ljus.
Han kunde dessutom spela rent på en ostämd violin, en sport många violinister prövat med varierande framgång.
När jag började i Hovkapellet på Operan i Stockholm var Josef förste konsertmästare och jag satt bredvid honom och assisterade. Han visade hur de svåra passagerna kunde bemästras på ett smidigt men ändå samvetsgrant sätt och vem man skulle lyssna till eller titta på vid känsliga avsnitt. Han kunde dessutom spela rent på en ostämd violin, en sport många violinister prövat med varierande framgång.
JOSEF SPELADE MYCKET kammarmusik och jag hade privilegiet att få spela med honom. Sällan har kammarmusikrepetitioner varit så effektiva som när han var med och det blev oftast tid över till samvaro. Men Josef kunde också försiktigt men tydligt rekommendera att vi repeterar mera nu och umgås efter konserten.
En anekdot som fått kultstatus i Stockholm beskriver en dispyt mellan stråkstämmorna under en orkesterrepetition. Man kunde inte enas om en viss passage, skulle den inledas med ett upp-stråk eller ett ner-stråk. Josef, som var alternerande förste konsertmästare i denna produktion, höll sig utanför diskussionen, men då den pågått en längre stund vände sig dirigenten Tor Mann till honom och frågade vad han tyckte. Josef som troligen ansåg att båda varianterna var rimliga svarade: ”Huvudsaken är att man är frisk.”
Han är saknad av vänner, kollegor och elever.
Semmy Stahlhammer
Förste konsertmästare, Kungliga Hovkapellet