Mer än en kommentar

Publicerat den 28 januari 2010 av Maria Nyström

Det här lilla berättelsen kom som en kommentar till mitt första blogginlägg – Debut. Jag tycker att den är så trevligt att den förtjänar lite större uppmärksamhet än bara en hänvisning, så här har ni den:

”Detta är mitt första besök på en blogg. Jag valde ”valthorn” som sökord eftersom jag är en f d hornist (väldigt mycket f d). Började spela mässing ca 45, hittade ett, inte buckligt utan skrynkligt, horn i en musikaffär i Göteborg och köpte det för tio kr. Gjorde det spelbart och presentabelt och ställde upp i skolorkestern.

Musikläraren skickade mig till Evert Svensson, tredjehorn i Göteborgssymfonikerna som snabbt beställde ett enkelhorn från König, Tyskland (som ju då låg i ruiner).
Jag utvecklades väl (välj kort eller långt ä) och hamnade så småningom på Rickard Strauss första hornkonsert som han ju skrev till sin pappa vid 18 års ålder. (Pappan (hornist) tyckte den var för svår.)

Jag kom så långt att jag kunde ta mig igenom den, rent tekniskt. Jag t o m framförde den en gång när gymnasiets musikintresserade var samlade. Jag hade fått tag i en pianoversion av kompet och vid flygeln satt ingen mindre än Bengt Hallberg som klarade pianostämman a vista. Det kan inte ha låtit alltför illa för Bengt skrev sen ett konsertstycke för valthorn och piano som han tillägnade mig. Jag har solostämman nedtecknad av honom men ackompanjemanget hade han i huvudet. Den blev aldrig nedskriven.

Sen tog jag studenten och for till Lund för att läsa matte. Där och då (hösten 48) fick jag kontakt med Lunds Akademiska Orkester som vid konserterna bytte namn till Lunds Orkesterförening med tillskott av proffs från Malmö och Helsingborg. Så jag blåste första horn på repetitionerna och tredje horn på konserterna. Det ungdomliga övermodet kände inga hinder.

Men då hade jag insett att jag inte var född till musiker, jag var inte av ”rätta virket”. Så när jag kom in på Chalmers sålde jag hornet.
Ännu idag lyssnar jag efter hornen och lägger märke till att missarna numera är sällsynta och undrar vad det beror på.

Epilog
Evert Svensson, min lärare, gammal militärmusiker, fin yrkesman, god lärare och en vänlig människa sa till mig ”förlova dig gärna med fru Musica, men gift dig aldrig med henne!”. Det var klokt sagt. Jag blev istället en rätt bra ingeniör och teknisk direktör.

Mot slutet av den karriären (jag hade tänkt på Evert många gånger) tog jag – i slutet av 80-talet – kontakt med honom. Han kom mycket väl ihåg mig efter dessa 40 år! Han var då pensionerad och sålt sitt horn och köpt sig en elorgel (det hade jag också gjort). Men han hade problem med synen och jag lovade att kolla hjälpmedel.

Två veckor senare kunde jag redovisa tips om bra lampor och sånt. Ännu två veckor senare svarade hans fru när jag ringde. Evert hade dött av en hjärtinfarkt på väg hem från affären. Jag hade alltså, efter 40 år, fått kontakt med honom och kunnat tala om för honom vad han betytt för mig fem veckor innan han dog! Men tack vare Evert kan jag lyssna på vilken Bruckner-symfoni som helst i vetskapen om att de hornstämmorna skulle jag ha klarat. Med Mahler är det inte lika säkert.

PS Idag satt jag med mitt sjätte barnbarnsbarn, Ester, 28 timmar gammal, i mina armar. Vad har det med saken att göra? Inget alls. Eller med allting.”

Ingemar Öhberg