Kungliga Hovkapellets emblem
huvudbild

Hovkapellet hem » ”Pappa spelar inte på gatan, han spelar i diket!”

Kungliga Hovkapellet – Royal Swedish Orchestra

Operans orkester, med anor från 1526, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Hovkapellet - som spelar opera, balett och konserter - är en av Sveriges största orkestrar med 105 medlemmar.

Du kan kika ner i orkesterdiket och följa orkesterns sammansättning av musiker och dirigenter säsong för säsong från 1848 till idag. Webbplatsen drivs av orkesterns medlemmar via Kungliga Hovkapellets förening. Välkommen!

Ladda ner unika ringsignaler Hovkapellet. From the History of the Royal Court Orchestra 1526-2013

Kungliga Hovkapellets musiker 2017-2018

Kategorier

Välkommen att botanisera i vårt arkiv med alla inlägg sedan webbplatsen öppnade i maj 2006:

Arkiv

RSSInlägg (RSS)

Besök gärna Kungliga Operan på operan.se.

”Pappa spelar inte på gatan, han spelar i diket!”

Kjell Nilsson, viola

Kjell Nilsson viola

Jag träffar Kjell Nilsson i matsalen, Futten, på Kungliga Operan en vinterdag. Kjell är sedan några år pensionerad efter dryga 40 år i Kungliga Hovkapellets altviolinstämma. Vi har stämt möte för att han ska berätta lite om sin tid i orkestern.

När började du spela?

– Jag var nio år när jag satte igång lite med violin uppe i Luleå. Dit kom så småningom som kommunal musikledare en värmlänning som hette Folke Larsson. Med tiden hamnade han som fiollärare på Framnäs. Han lärde mig nog det mesta, de viktiga grunderna. Sen var jag på några sommarkurser med Sven Karpe i Källviksbrunn utanför Gamleby, via Lundgrenska stiftelsen. Där stod vi och övade i det gamla brunnshuset. Det fanns gamla ångskåp i badhuset, och där höll vi till och övade. På Källviksbrunn spelades för övrigt Povel Ramels ”Ratata” in i vilken de sjunger ”Var är tvålen?”. Bland andra Lars Fresk och min rumskompis (sedermera lärare på Ingesund) Kjell Larsson m.fl. var där samtidigt.

När jag var 14 år, 1955, och gick i tredje året i realskolan, hälsade jag under sommaren på i Värmland och fick vara med och spela ”Värmlänningarna” i Ransäter. Det var var nog där som mitt intresse för musikteater vaknade.

Hade du en musikalisk familj?

– Min far hade tänkt sig att försörja sig på musik, och gick på Ingesund på 20-talet. Det var ju något av en heroisk bedrift på den tiden, med tanke på att han kom från ”mitt i ingenstans” i Norrland, van vid att vara ute och hugga skog på vintrarna. Småbonde och skogshuggare var han liksom alla före honom i släkten, som bott på samma hemman sedan 1540. Min far bröt sig ur det där och det tycker jag var fenomenalt! Men när han hade varit på Ingesund i några år slog ljudfilmen igenom och en otrolig massa musiker blev arbetslösa, så min far fick sadla om.

Efter pensioneringen har jag ägnat mig åt släktforskning och upptäckte en förfader på min mors sida som var musikalisk. Han var associée i Musikaliska Akademien (en medlem utan rösträtt). Det mest otroliga var nog att ingen i släkten kände till det här, eller konstigt nog hade glömt bort det hela. Han lär till och med ha spelat i Hovkapellet en kortare tid! Hans namn var Erik Hollström, men han finns inte med i några papper. Troligtvis satte de in extra reserver när det var stora saker på gång, oratorier och sånt där. Då tog de in duktiga amatörer, så han lär ha varit med, utan lön.

Visste du tidigt att du ville ägna dig åt musiken?

det blev ett himla liv då jag skulle hoppa av gymnasiet

– Att jag skulle bli musiker var långt ifrån klart, men mina föräldrar och lärare tyckte att jag skulle prova in till Musikhögskolan. ”Det skadade ju inte att prova…” Året var 1957 och jag hade börjat gymnasiet. Till allmän överraskning kom jag in på Ackis i Stockholm på altfiol, ett instrument som jag trakterat något eller några år. Jag tog platsen, och det blev ett himla liv då jag skulle hoppa av gymnasiet. Rektorn kallade in mig och förklarade att det var fullkomligt vansinnigt. Men senare var det ganska trevligt att ha ett fast jobb här på Operan, innan mina f.d. klasskamrater tagit studentexamen.

Du började jobba parallellt med studierna?

– Ja. På nyåret 1959, efter tre terminer, behövdes det extramusiker då Operan skulle åka till Edinburgh på turné. Då blev jag tillfrågad. Många stråkmusiker behövdes till bland annat Valkyrian, som skulle spelas sex gånger under de tre veckorna. Dessutom spelade vi Maskeradbalen, Rigoletto och Wozzeck. Vi kallades stipendiater, och fick lite lägre lön.

Min lärare på Ackis, Tage Broström, dog och jag fick under något år Bertil Appelbom istället, men honom kom jag inte alls överens med. Jag jobbade mer och mer på Operan och stämledaren Gösta Finnström blev då min lärare. Vi stannade ofta kvar i operahuset när han undervisade mig. Siegfried Naumann, som var dirigentlärare på Musikhögskolan, tyckte inte om detta utan ansåg att jag måste vara med i elevorkestern på skolan. Benny Schweidenbach och jag kallades in till honom minns jag. Vi förväntades sitta och spela skalor med elevorkestern. Benny blev irriterad på detta: vi var ju anställda i Hovkapellet och då kändes det fånigt att lägga tid på nybörjarövningar. Så vi hoppade av!

Samtidigt som jag började i Hovkapellet kom också Ulf Engström, Stig Lagerkvist (violin 1), Sven Lundbom, Benny Schweidenbach (violin 2) och Per-Göran Skytt (cellist, senare Filharmonien och Freskkvartetten). Ulf och jag blev kvar till pensionen.

Även kontrabasisten Åke Asp började ungefär samtidigt som jag. Han hade varit vikarie redan tidigare. Hans far hette Viktor Asp och var också basist. Viktor är en av de musiker som förekommer oftast på inspelningar i Sverige. På 20-talet hade han de flesta basjobben på grammofon. Han spelade både ”blåsbas” (tuba) och stråkbas på stenkakorna.

Fick du provspela till Hovkapellet?

– Nej, det var mina lärare som skickade ner mig hit. Det var förresten flera före mig som blev erbjudna det här, men dels så var det ”inte fint nog” att sitta här och harva, dels skulle de sköta sina studier. Jag tyckte däremot det var vansinnigt kul! Det var ju en helt ny värld här nere! Inte bara orkestern, utan alla intressanta människor man träffade, solister, kör, balett, scenjobbare, i verkstäder och ateljéer. 1960 skulle altviolinstämman utökas från sex till sju platser, och då fick jag genomföra en informell provspelning.

Har du jobbat i andra orkestrar?

– Inte som fast anställd, men på 60- och 70-talen sprang man ju väldigt mycket som vikarie. Mest i Stockholms orkestrar men även i Norrköping och Gävle med flera. Jag tycker dock att det är så ”konstnärligt och förnämt” i de andra orkestrarna, att det blir en slags inavel av det hela. Här på Operan kan man ju sätta sig och prata om något annat än musik med någon från målarverkstan t.ex.

Hur var din första tid i kapellet?

– Min första produktion blev Stockholmspremiären av baletten Månrenen. Märkligt nog var det samma produktion som avslutade min tid i Hovkapellet efter 42 år. Vi var senare ute på folkparksturné med den och orkestern var nedbantad till endast 14 man. Vi spelade så starkt vi kunde men det lät ingenting utomhus. Folke Nilsson höll i pinnen. Detta var extrajobb under semestern, då de som ville kunde delta. Det gjordes en opera- och en baletturné varje sommar. Eduard van der Kwast tog operaturnén och jag fick baletten. Törnrosa och Figaros bröllop är exempel på andra föreställningar jag var med på i folkparkerna. 80 kr om dagen var gaget inklusive traktamente, så det blev inte särskilt mycket pengar över. Värt att komma ihåg är att det på den här tiden inte fanns några studielån eller dylikt så man fick skrapa ihop pengar till utbildning bäst man kunde.

Min familj kom ibland ner till Stockholm från Luleå för att lyssna; de tyckte det var mycket trevligt. Och en gång var vi uppe i Luleå och spelade, en operaturné på vintern. Det var en stor händelse den gången och mina föräldrar var i publiken. En fotograf hade sett dem hälsa på mig och över bilden i tidningen dagen efter stod rubriken ”Såg sonen i diket”.

När vår dotter Deidre var fyra-fem brukade hon ofta snacka med sin kompis, farbror Sture i Ica-affären. Hon berättade en gång för honom att hennes kusin skulle gå i vaktparaden. Farbror Sture frågade då om hennes pappa skulle vara med och spela och hon svarade: ”Nej, pappa spelar inte på gatan, han spelar i diket!”

Lars Brolin och Kjell Nilsson, viola

Lars Brolin och Kjell Nilsson viola. 7 dec. 1991, Frasersalongen

Du jobbade länge här på Operan, 42 år. Hur var det?

– Det var verkligen kolossalt roligt! Det är klart att det var en del knorrande och bråk om arbetstider och klagomål på kapellmästare och sånt. För att få bra dirigenter måste ledningen vara ute sådär fem år i förväg, men vi förstod ju – som konstruktionen ser ut med anslag och planering – att det inte är så lätt att ha den framförhållningen.

Och så arbetstiderna förstås. De försökte ju alltid att ta ut så mycket som möjligt av orkestern… Vissa chefer insåg dock att det inte gick att spela maximalt vecka efter vecka, då lät det inte bra efter ett tag! En praxis var att orkestern skulle få vila under en Wagnerperiod. Men att då lägga in Mozartoperor mellan Ringenföreställningarna var ingen vila – Figaros bröllop t.ex., som på sätt och vis är mer ansträngande än Wagner för stråkarna!

Vi spelade mycket på Drottningholm också, det var likadant där. För stråkmusiker är det otroligt jobbigt att spela opera seria, Gluck och liknande. Man får ju aldrig ta ner instrumentet och vila, det är bara långa toner! Att vi sen hade nån slags vintermössor till peruker och tjocka kostymer på oss gjorde det inte lättare, särskilt inte när det var varmt.

Vi hade också ständigt krig med professor Agne Beijer, han som återupptäckte teatern på tjugotalet.

Vi hade också ständigt krig med professor Agne Beijer, han som återupptäckte teatern på tjugotalet. Varje dag ställde han personligen in 1700-talsstolar i diket som var så låga att man fick ryggskott direkt. Det skulle se riktigt ut, tyckte han, och det hade han ju rätt i. Men det var många fler föreställningar på den tiden så för att överleva ställde vi varje kväll in mer sittriktiga stolar. Morgonen därpå bytte professorn ut dem igen.

Gustav Hilleström var chef på den tiden. Han tryckte in så mycket folk det bara gick och satte in extrastolar vid behov. Det skulle brandmyndigheten aldrig godkänna idag.

Operan hade föreställningar på Drottningholm i början och slutet av sommarsäsongen. Ett år spelade jag Rossini med Drottningholmsteaterns egen orkester. Det var samma år som min dotter Deidre föddes. Då bestod orkestern mest av filharmoniker, den så kallade ”Hötorgsligan”.

En av de bästa produktioner jag varit med om, då allting stämde, var också ute på Drottningholm. Il pastor fido av Händel. Charles Farncombe, som nyligen dog, dirigerade. Dekor och kostymer var fantastiska, David Walker stod bakom den och balettchefen Mary Skeaping rekonstruerade danser. Sångarna stämde perfekt, kör och alltihop var bra. Som helhet var detta en av de allra bästa produktioner som jag deltagit i. Jag och Lars Brolin spelade för övrigt viola d’amore i en aria – det var kul. Vi spelade operan på turné i Wiesbaden och Edinburgh också, den var mycket populär.

Är det några dirigenter som du minns särskilt?

Silvio Varviso var ju fenomenal på sin tid! Det blev mycket bra resultat de åren han var här. Det är sorgligt att han verkade ha tappat gnistan vid sitt sista besök här för några år sen.

Ringen och Rosenkavaljeren med tysken Rudolf Kempe på 70-talet var något extra. Han kom till en orkester som kunde sina saker; vi smällde ju i oss de pjäserna med Varviso. Kempe kom in och kände bara lite grann, provade några ställen och sen var det föreställningar – och det blev kanonbra! Sångarna var också mycket bra. Några föreställningar med Nils Grevillius var också minnesvärda.

Jag hann faktiskt också få vara med i några föreställningar med Jussi Björling. Visserligen hade jag inte vett att uppskatta det då; det var alldeles i början då de satte in en utan repetitioner. Man skulle in direkt bara. Bokförare i violastämman var Eduard van der Kwast. Han hade för sig att alla nya på hans tid började med att ”sitta på rutin” som det kallades. Man fick spela allting under tre månader, för att lära sig repertoaren. Och det var mycket repertoar och stora bitar. Det var ett alldeles korkat sätt lära sig, då det blev alldeles för mycket på en gång! Bland annat var det Manon Lescaut med Jussi Björling och Grevillius. Alldeles färsk hade man ju all möda i världen för att inte ”åka in” och spela i pauserna i direktsändning i radio!

Det hör till saken också att vi spelade både Trubaduren och Rigoletto med gamla noter från omkring 1850-talet, som var fullkomligt hopplösa. De tryckte en not och sen var det likhetstecken då samma not upprepades. Tonarter sattes bara ut en gång i början; numera sitter de ju som påminnelse på varje notrad. Franska ”felvända” pauser osv. Det var ganska svårt att spela efter de noterna om man inte var van – och det var man ju inte!

Förresten, alla de så kallade ”enkla” styckena – det är så otroligt lätt att åka dit på de där operorna och vilken åsna som helst hör ju om det är fel! Likadant med wienervals, många undrar varför man ska repetera det, wienervals kan väl alla? Men det är mycket svårt att få ihop det så det blir bra, speciellt om det är enkel musik!

Jussis sista föreställning var Trubaduren av Verdi och den gick också i direktsändning på radion. Det var i samband med det stora Sixten Ehrling-bråket. Sixten Ehrling skulle dirigera Ringen och började repetera och sedan skulle Jussi ha den här föreställningen, en söndagsmatiné. Orkestern ville repetera inför den, men Sixten sade nej till det. Han ville inte sätta av tid från sina repetitioner till Herbert Sandberg så att vi skulle få friska upp minnet. Och detta blev droppen som kom det hela att rinna över. Inte sjutton ville han ge av sin tid till en annan dirigent om han kunde undvika det! Och så var alla kapellmästare.

Nästan den enda dirigent som inte var sån var Berislav Klobucar. Första gången han kom hit gjorde han Elektra tillsammans med regissören Hartmann. När repetitionstiden började närma sig slutet kom scenens byrå och frågade om de inte behövde fler repetitioner, för det begärde ju alla kapellmästare och regissörer. ”Nej”, svarade de, ”det är klart.”

Klobucar, ”Klubban”, var en klippa som man alltid kunde lita på. Allt han ledde (till skillnad från de som dirigerade ”under Hovkapellets vana ledning”) var av hög klass. Hans särmärke var att resa sig från pallen högst en gång under en akt och då blev det musik, vill jag lova. Han kunde vara barsk men fnittrade ibland som ett barn.

Då hade han beställt blommor, mimosa, som fraktades upp från Italien och dem delade han efteråt ut till alla i orkestern.

En dirigent som aldrig nånsin betedde sig illa var en herre som hette Ino Savini. Han hade tydligen en privatförmögenhet och var inte alls beroende av att vara här och arbeta. Oföränderligt artig och vänlig var han, och han fick till det bra också. Det var bara en sak med honom – och detta hände alltid minst en gång per föreställning – han blev så rörd att han började gråta och glömde att slå och då gick det åt skogen. Men han hade verkligen stil. När han var ute på en sommarturné i folkparkerna med La Traviata uppträdde han i vit smoking. Han hade skaffat sig en liten lampa som han placerade på golvet vid dirigentpulten och belyste honom underifrån.

En påskhelg hade vi premiär på Verdis Nabucco, Nebukadnessar, med Savini. Då hade han beställt blommor, mimosa, som fraktades upp från Italien och dem delade han efteråt ut till alla i orkestern. Vid den här tiden, omkring 1964-65, var det inte så vanligt att man flög upp blommor på det här sättet.

Någon i orkestern du vill nämna?

– En person i orkestern som jag minns särskilt var Allan Olsson, 1:a trumpetaren. Det var en vänlig själ och om honom finns det mycket att berätta. Den skånska dialekten hade han lagt bort och till utseendet liknade han Winston Churchill. Han var lärare på musikhögskolan i bleckblås. Det fanns då bara en lärare på trumpet och basun och jag tror han hade hand om tuba också. Han byggde även egna instrument. Allan hade börjat som violinist och konsertmästare på biografer och hade en stor orkester på cirka trettio man på en biograf på Söder. Han var ett snille: när han sökte trumpettjänsten i Hovkapellet spelade han tredje satsen ur Mendelssons violinkonsert – på trumpet!

Hur upplevde du orkesterns utveckling?

– Genomgående var det lägre kvalitet på orkestern då jag började, men orkestern fick ihop det ibland och det blev då riktiga kanonföreställningar. Men standarden generellt har ju höjts enormt mycket med tiden.

Orkestern gjorde Wagner bra?

– Ja, det gjorde vi. Jag tror att man måste spela de där pjäserna så mycket att man har dem i skallen. Innan man kan påstå att man verkligen vet vad det rör sig om måste man ha spelat dem i flera år.

Kjell berättar avslutningsvis att han nu har lite problem med sömnen då han precis fått mängder av spännande material till sin släktforskning, något som håller honom sysselsatt på nätterna. Vi önskar honom lycka till med det i framtiden!

14 februari 2008, Mikael Rydh

Kategorier: intervjuer, musiker

Lämna en kommentar

Space2u.com© Kungliga Hovkapellets förening | Om webbplatsen | Inlägg (RSS) | Kommentarer (RSS)