Hovkapellet hem » Levnadsteckning över Carl Achatz
Levnadsteckning över Carl Achatz
Följande text skrevs av Seve Ljungman i januari 1974, och skickades till prästen som var officiant vid Carl Achatz jordfästning. Erik Frieberg fick det av Carls son Dag Achatz för publicering på Hovkapellets webbplats.
Värderade broder! Först vill jag tacka dig för din beredvillighet att officiera vid vår käre Carl Achatz jordfästning (både Eléna, han själv och de flesta vännerna kallade honom på senare tid Charlie). Enligt din önskan kastar jag ned några minnen av Charlie.
Carl Achatz
Själv berättande han ofta om sin uppväxt i Wien, där fadern tycks ha varit officer. Charlie sjöng naturligtvis som gosse i kyrkan, jag tror som katolsk korgosse men är ej säker därpå. Musikutbildningen började tidigt och det var väl därför inte förvånande att han redan vid 19 års ålder kunde vara en fullfjädrad flöjtvirtuos, som engagerades i ett synnerligen avlägset lands symfoniorkester, Stockholms konsertförening, som förste flöjtist. Charlie har också berättat att han sjöng i revyer i Wien, vilket måste i så fall ha skett ännu tidigare, Från wienertiden hade ha ju också kvar en hel del echt wienerische visor, som han ofta föredrog vid pianot (Jangsoldi, jangsoldi, Knödeln sein gu´e, visan om den lille gossen som kusk m.m.) Charlie var också en imitatör av stora mått, icke blott all världens dirigenter utan också sångerskor, pianister etc. kunde ha parodiera på ett obetalbart sätt (han var egentligen en ganska skicklig pianist).
I konsertföreningen blev han allas gunstling, men naturligtvis särskilt damernas. Han var också orkesterns främste rolighetsminister. De stora dirigenterna, Toscanini, Furtwängler, Bruno Walter satte honom mycket högt; t.o.m. under den legendariske Artur Nikisch (dör 1922) hade han spelat. Ansermet brukade han härma på ett obetalbart sätt o.s.v. Han gillade visst icke alla kapellmästare och fanns det någon tendens till bluff hos dem, slog han obarmhärtigt ned på detta. Charlie berättade – kanske med något tillskott av fantasi – att han en gång, då Markewitch dirigerade, lyfte flöjten några takter innan insatsen skulle komma, varvid dirigenten genast gav honom insatstecken och Charlie – lade ned flöjten igen för att i stället återkomma vid den rätta insatsen. Den modernaste musiken kunde i regel Charlie inte tåla. Han påstod att han fick ont i huvudet av den, men som den briljanta orkestermusiker han var gjorde han ändå utmärkta insatser i denna slags musik.
Han hade vuxit upp med den romantiska flöjtskolan och torde från sin berömde lärare, Ary van Leeuwen, ha fått en del av sin ovanligt känsliga och mänskliga flöjtton. En hel rad franska impressionister med Debussy i spetsen hörde till hans stående repertoar. Bland hans noter finns ett intressant inbundet exemplar av allsköns fransk flöjtmusik. Med Gretjaninov och Ravel musicerade han en hel del i Paris och tolkade deras verk men främst av alla satte han Bach, Mozart, Beethoven, Schubert och Brahms. Han kunde egentligen aldrig förlåta wienarna att de låtit Mozart och Schubert mer eller mindre svälta ihjäl. Tänk, sade han, denne lille Mozart som har skapat sådana ouppnåeliga mästerverk, hur kunde de behandla honom så, och så grät Charlie några uppriktiga tårar för att strax därpå vara i färd med friskt musicerande. Kanske var det rentav ett inre släktskap med Mozart som styrde honom i sådana ögonblick.
övertalad av Furtwängler … att bli soloflöjtist hos Wienerfilharmonikerna
Charlie trivdes i många olika länder. Han var en tid gift med som det uppgivits en rysk prinsessa och efter hennes död nära lierad med hennes syster. Detta medförde att Charlie var någorlunda hemmastadd i ryska språket och kanske ledde det ryska umgänget fram till konstnärinnan Eléna Michéev, med vilken han förenade sina öden från slutet av 1940-talet. Märkvärdigt var att dessa båda utan nämnvärda fasta inkomster kunde skapa atmosfären i ateljén Vasagatan 40, där Eléna målade porträtt av vänner och vänners bekanta medan Charlie spelade på flöjt eller på Steinwayflygeln, som upptog en avsevärd del av ateljén. Hur Eléna på resten av utrymmet kunde duka upp läckra middagar för tjugo personer med all mat lagad på en kokplatta i garderoben, detta är ett mysterium. Men vänner och konstnärer – Rubinstein, Schmidt-Isserstedt, och många, många andra världsstorheter – strömmade oavbrutet till och porträtt och målningar förvärvades av tacksamma vänner. Målningarna ja. Det var fantastiskt att Eléna varje år under nio somrar kunde ordna en bilresa i den lilla Topolino (sedermera en något större bil) ner till Portugal, där marquesan Cadaval – god vän till Charlies speciella vän ex-drottning Mari-José av Italien – upplät ett trolskt 1600-talsslott, förfallet men med fyra badrum och van Dyck-porträtt på väggarna, till de små bohemerna från fjärran Norden. Där målade Eléna magnolior och fiskar på löpande band och där inspirerade naturen Charlie till egna, fascinerande flöjtkompositioner. Där fick Charlie också uppdrag av en förnäm dam i Oporto, Madame Borgez, att sätta upp en symfoniorkester med vilken han arbetade under flera somrar och även gav konserter i andra delar av Portugal (mest minnesvärd den på gården utanför universitetsbiblioteket i Coimbra med milsvid utsikt). Ja, så kuskade Charlie och Eléna runt till vänner i Europa där Charlie svängde sig med eleganta vändningar på franska, spanska, portugisiska och naturligtvis tyska. Ett besök i Bayreuth ingick i rutinen ty Eléna var hängiven Wagnerälskare och Charlie tyckte om all verkligt god musik.
Innan Eléna kom in i bilden hade Charlie, därtill övertalad av Furtwängler, åtagit sig att bli soloflöjtist hos Wienerfilharmonikerna med professors namn. Han kunde icke motstå denna musikaliska upphöjelse i sin hemstad och året var 1941. 1942 till 1943 hamnade han i Berlinerfilharmonin under Furtwängler och han hamnade snart i en stad under utbombning. Under full skräck lyckades han ta sig tillbaka till Sverige men då var platsen i Konsertföreningen redan besatt och han blev hänvisad att tillsvidare försöka överleva som 3:e flöjtist i Hovkapellet där han satt i hela tio år, till dess ett utbyte med konsertföreningen äntligen kunde ordnas och han åter blev förste flöjtist. Eléna älskade emellertid operan med dess oscariska prakt – hennes mamma hade varit hovoperasångerska i St Petersburg, där Eléna växte upp fram till revolutionen – och Eléna drog med sig hela vänskaran till operan, där både hon och Charlie ständigt fann nya gemensamma vänner.
Så blev Eléna allvarligt sjuk och den lille musikanten Charlie fick till vännernas överraskning visa en alldeles ny sida som den trofaste och uppoffrande maken vid sjuksängen. Det var ett gripande skådespel. Den timslånga samvaron varje dag med den livsbejakande men mot döden kämpande Eléna torde också ha gjort slaget än hårdare för Charlie, när han stod inför att bygga upp ett nytt liv. Samvaron med sonen Dag, vars eminenta pianisttalanger gladde Charlie kanske mer än något annat, gjorde dock förändringen överkomlig, likaså de många nära vännernas stöd. Men efter någon tid gav sig Charlie på resa utomlands för att söka nytt livsmod. Det var på en sådan resa som den sista sjukdomen mötte honom med förödande kraft.
Charlie har varit en källa till musikantisk glädje och konstnärlig förnyelse i vårt land. Otaliga äro de musiker som vittnar om vilket starkt intryck Charlie gjort på dem. Man minns honom med glädje, med outsäglig glädje.
Seve Ljungman* 22 jan 1974
* Anmärkning: Seve Ljungman var preses på Musikaliska Akademien under 60-talet. Dirigenterna Bruno Walter och Wilhelm Furtwängler som nämns i texten har båda gästdirigerat Kungliga Hovkapellet.
Ljungman glömmer nämna Susanne Valentin i levnadsteckningen. Hon är dotter till Carl Achatz, koreograf och regissör som, liksom sin pappa, också arbetat på Kungliga Operan.