• 

  Instrumentprovning, klarinett

• 

  Instrumentprovning, valthorn

• 

  Instrumentprovning, cello

• 

  Bo-laget spelar folkmusik av Bo Karlsson

• 

  Barnkonsert med Stockholmskvartetten

• 

  Barnkonsert med Stockholmskvartetten

• 

  Spökkonsert från stora scenen med Hovkapellet

• 

  Spökkonsert från stora scenen med Hovkapellet

• 

  Lektion i dirigering i Rotundan

• 

  Klarinettkvintett i solistfoajén

Foto: Jarl Högbom, Louise Tenn

Välkommen till Operan lördagen den 12 november! Då pågår många aktiviteter i huset mellan klockan 12 och 15. Du kan träffa musiker ur orkestern, provspela deras instrument och prova på att dirigera. Du kan bygga ditt eget instrument och – förstås – lyssna till musik. Spöklik musik utlovas… Evenemanget är gratis och inga biljetter behövs.

Program
Kl. 12.00-14.00 aktiviteter runt om i Operahuset
Kl. 14.00-14.45 Spökkonsert på Stora Scenen med Yankho Kamwendo som värd.

Läs mer på Operans hemsida.

OBS! De barn som vill får gärna komma till Operan utklädda till spöken. Varmt välkomna!

Fredag 30 september 19.00
Uppsala Konsert & Kongress. Stora salen, Uppsala

Lördag 1 oktober 15.00
Konserthuset, Stockholm. (Läs mer om konserten och musiken här…)

Hovkapellet leds av dirigent Michael Boder. Presentatör: Stefan Johansson.

PROGRAM:
- Richard Wagner (1813-1883) Förspel till akt 1 ur Lohengrin
- György Ligeti (1923-2006) Atmosphères
- Richard Wagner (1813–1883) Der Ring ohne Worte (Arrangemang Maazel)

Provspelningen äger rum efter personlig kallelse den 8:e november 2011 i Rotundan på Kungliga Operan i Stockholm.

Obligatoriska stycken:
Omgång I: Stamitz alt Hoffmeister, konsert i D-dur, sats 1 och 2 med valfri kadens.
Omgång II: Konsert, sats 1 av Bartók, Walton eller Hindemith (der Schwanendreher).

Orkesterutdrag kommer att skickas ut tillsammans med kallelsen.

Alla sökande ska också vara beredda att göra ett a vista- och ensembleprov.

Maila anmälan/CV senast den 14 oktober 2011 till: marion.gluckman@operan.se

Upplysningar: Marion Glückman, 08-791 44 12.

Tale Olsson

Hej Tale Olsson! Du har redan varit en flitig gäst i orkestern (sedan 2006) och har nu under våren blivit anställd av Operan som 1:e konsertmästare. Grattis! Från hela orkestern vill vi önska dig varmt välkommen som fast medlem i Hovkapellet. Vad har hittills varit mest spännande för dig? Har någon produktion och/eller dirigent stannat kvar i ditt minne särskilt?

Omställningen är naturligtvis stor vad gäller repertoaren eftersom jag hittils i livet mest spelat symfoniorkester, kammarorkester, kvartett osv. Tycker att Operans repertoarval genomgående har hög kvalitet som jag kan ”stå för”, har varit glad att göra allt jag hittils varit involverad i. Jo, förresten nu minns jag speciellt Rucklarens väg av Stravinsky, Spader Dam av Tjajkovsky, (jag brukar inte vara förtjust i Tjajk.) och så glädjen att få spela Wagner och bli så ”förförd” av hans musik! (även där förvånade jag mig själv eftersom jag hittills ansett mig vara Brahmsälskare. Men man behöver ju faktiskt inte välja det ena eller andra; ”I can have it all!!” Vad skönt!)

Du har många järn i elden – du spelar kvartett, barockmusik med mera. Vad är det som gör operajobbet speciellt? Och är det någon del i arbetet som gör att det skiljer sig från tex att vara konsertmästare i en symfoniorkester?

Operajobbet är väldigt speciellt och spännande eftersom den ena kvällen sällan är den andra lik. Man måste konstant vara flexibel och närvarande i stunden eftersom vi ofta har en ackompanjemangsroll och sångare gärna tar sig friheter… Ingenting för kontroll-freaks… Vidare gillar jag att spela verk många gånger!

Vilka är dina egna inspirationskällor eller förebilder?

Läser Muminböcker för mina barn och inser vilken ljuvligt accepterande livshållning dom har! Världen skulle vara en bättre plats om vi kunde vara lite mer som mumintrollen!

Vad lyssnar du på för musik när du är ledig?

Är nog vad man skulle kunna kalla för musikalisk allätare. Lyssnar gärna på jazz och på folkmusik, sedan är jag barnsligt förtjust i Tom Waits och andra obskyra typer. Aretha Franklin, Björk, Beatles (från uppväxten…) för att nämna några få… en salig blandning alltså!

Ofta diskar jag till P2…

Vilka egenskaper tycker du är de viktigaste hos en konsertmästare?

Tydlighet, öppenhet, lyhördhet, passion och mycket mer…

Kungliga Hovkapellet och Operans solister under ledning av Patrik Ringborg framför arior och musikstycken som på olika sätt visat sig vara speciella för Operans publik.

Så hur ser då önskeprogrammet ut? Det blir en överraskning som avslöjas först på konsertkvällen!

Läs några av önskningarna som kom in från publiken här.

Det var en mycket trevlig och intressant kväll, med många intressanta synpunkter från operakritiker, regissör, kulturjournalister, bloggare och publik. Något som slog mig var en liten del i en större analys av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, när det gällde bristen på ”utomstående” skribenter som vill recensera eller skriva om opera. Han menade (om jag förstod honom rätt) att det har att göra med en alltför djupt rotad respekt för operakonsten.  Att det skulle vara så respektingivande, det jag håller på med, var för mig en helt ny tanke.

Att jag jobbat med opera i mer än 25 år, det beror ju förstår på att jag verkligen älskar det jag gör – men  så extremt respektingivande tycker jag inte det ska behöva vara! Jag har ju kollegor som känner på samma sätt inför symfonimusiken, och initialt kände jag att det förstås är mer eller mindre borde vara en smaksak.

Vad beror det då på, den här respekten – om den finns?

Opera är ju enligt mitt sätt att se det den optimala konstformen. När det är bra! Vi får fantastisk musik, en text, en handling – ja, någon form av musikaliskt och sceniskt allkonstverk i dess bästa stunder. Och där kommer jag fram till de resterande orden i rubriken ovan – jag tänker inte alls gå in på vad som INTE blir till de här fantastiska allkonstverken. Jag tänker istället ägna mig åt en hyllning till två stora operatonsättare – Puccini och Verdi.

I fredags kväll spelade vi Tosca på Kungliga Operan. För mig säkert den 100:e i ordningen, men jag tröttnar aldrig på Tosca. Som operamusiker finns det ju en hel del operor och baletter man spelar väldigt mycket – Tosca, Bohème, Rigoletto,  Svansjön, Carmen för att bara nämna några. De här verken som varken publik eller ensemble tröttnar på någonsin – det måste ju finnas något speciellt med just dem, eller hur?

För någon vecka sedan spelade vi också Tosca, och samma dag hade en kär kollega till mig, en hornist, begravts. Han dog alldeles för ung, och vi saknar honom mycket. Under sista akten av Tosca, efter horninsatsen som inleder akten, såg jag att mina hornistkollegor på min vänstra sida satt resten av föreställningen med tårar i ögonen och var väldigt berörda. Det säger en hel del om musikens makt, och dess förmåga att påverka även ”luttrade” operamusiker. (Det händer för övrigt mig väldigt ofta att jag blir tårögd, och väldigt berörd, utan någon som helst yttre anledning.)

Det finns ju ganska många operor med liknande handling, men det är något visst med Puccini – kombinationen handling/musikaliskt innehåll, kanske?

Just nu repeterar vi Verdis Stiffelio, en opera som  aldrig spelats i Sverige. Verdi fick stora problem med censuren på grund av operans handling, och Stiffelio föll till slut i glömska.När vi repeterade med enbart orkester var vi kanske lite fundersamma till den musikaliska kvalitén i vissa delar av verket, men sedan hade vi samsjungning, (det som ofta kallas ”sitzprobe”, och där vi går igenom verket musikaliskt med kör, soli och orkester) och där var han ju, den där alldeles magiska operatonsättaren Verdi.

Själv har jag inte så mycket att spela i Stiffelio, men redan under de inledande orkesterrepetitionerna fascinerades jag som så många gånger förut av hans sätt att komponera otroligt intressanta och bitvis dramatiska ackompanjemang i orkestersatsen. Solopartier och körsatser svävar över en kokande gryta med rytmer, och det blir helt fantastiskt dynamiskt när man får till det!

Stiffelio har dessutom en väldigt intrikat handling – jag rekommenderar verkligen ett besök!

Så vad kom jag fram till beträffande den här respekten, då? Om den finns?

Tja, jag kom nog fram till att opera är alldeles underbart, men det där respektingivande förstår jag inte mig på.

Jag tror att vi alla ska sälla oss till de tusentals barn som årligen besöker Kungliga operan för att träffa musiker, dansare, sångare och alla andra som arbetar i operahuset. De verkar mest tycka  att vårt hus är jättespännande och inspirerande. Någon överdriven respekt känner de nog inte, utan snarare en upptäckarglädje.

Faktum är, att det är ligger väldigt nära vad jag själv känner efter mer än 25 år som operamusiker!

Bilden visar en repetition med Kungliga Hovkapellet – troligen inför orkesterns 400-års jubileum 1926 – under ledning av 1:e hovkapellmästare Armas Järnefelt.

Vi har fått oss fotot tillsänt av Åke Trobäck, vars farfar Emil Trobäck återfinns på bilden längst ut till höger med kontrabas. Emil Trobäck var för övrigt orkesterns förste ordförande.