Kung Carl XVI Gustav instiftade i mars 2011 Kungliga Hovkapellets medalj av åttonde storleken med djuprött band, och Kungliga Hovkapellet fick exklusiva rättigheter till densamma. Fredagen den 27 januari 2012 ägde den första högtidliga medaljceremonin rum i Operans guldfoajé. Medaljutdelningen förrättades av kung Carl XVI Gustav.

HOVKAPELLET har utformat statuterna så att det huvudsakliga ändamålet är att hedra de medlemmar som varit fast anställda i orkestern i 25 år (eller längre tid). Eftersom det här var första gången medaljen delade ut var det hela 27 hovkapellister som emottog detta förtjänsttecken ur kungens hand. Alltifrån cellisten Tommy Svanström, med 42 tjänsteår, till 5 hovkapellister med 25 tjänsteår.

Dessa 27 medaljerna blev de sista som präglades på det nu nedlagda Svenska Myntverket i Eskilstuna, ett av Sveriges äldsta företag med en tusenårig historia. I fortsättningen kommer tillverkningen att ske på något av de övriga myntverk som finns kvar i Norden.

Under ceremonin hölls tal av operachef Birgitta Svendén, H.M. Konungen och ordföranden för Kungliga Hovkapellets förening Lars Gerdt.

MEDALJÖRER 2011 (anställningsår och tjänsteår)

MARIE ALEMO (1981, 30 år)
MIKAEL BREHMER (1980, 31 år)
TOMAS GUSTAFSSON (1983, 28 år)
ANN-MARIE HOFER (1972, 39 år)
LISBETH LINDSTRÖM (1975, 36 år)
GUNILLA MARKSTRÖM (1979, 32 år)
ANDERS ERIKSSON (1975, 36 år)
PETER LUNDSTRÖM (1984, 27 år)
CARL-GUSTAV MALMGREN (1980, 31 år)
BERIT MATTSSON (1983, 28 år)
MICHAEL PAASCHE (1976, 35 år)
KRISTINA WESTFELT (1972, 39 år)
ELISABETH HAHN-ERIKSSON (1984, 27 år)
TOMMY SVANSTRÖM (1969, 42 år)
MICHAEL KARLSSON (kontrabas) (1983, 28 år)
ROSE-MARIE THÖRNQVIST-NORDSTRÖM (1973, 38 år)
CARL-JOHAN NILSON (1974, 37 år)
TRINE BJERKE (1981, 30 år)
STAFFAN LUNDBERG (1976, 35 år
URBAN ERIKSSON (1982, 29 år)
KENT JONSSON (1983, 28 år)
ULF VÄREMO (1976, 35 år)
ÅSA LÄNNERHOLM (1984, 27 år)
LEILA FORSTÉN (1986, 25 år)
BACKA KATARINA ERIKSSON (1986, 25 år)
KRISTINA KÄRLIN (1986, 25 år)
LARS WESTERGREN (1986, 25 år)

Orkestern vill varmt tacka Richard ”Rufus” Nyström för hans stora engagemang och ovärderliga hjälp i samband med medaljens tillkomst.

Kungliga Hovkapellet är en av världens äldsta orkesterinstitutioner, och finns såvitt man vet första gången nämnt år 1526 i Gustav Vasas hovstat. Från 1773, då kung Gustaf III instiftade den svenska operan har orkestern funnits med som en central del i Operans verksamhet, precis som den fortfarande gör än idag.

Vill du veta mera om Kungliga Hovkapellets historia finns en mängd artiklar på denna sida, samt en övergripande historik under rubriken Om orkestern.

Text: Backa Katarina Eriksson
Foto: Markus Gårder och Mikael Rydh

Några bilder från Guldfoajén fredag 27/1 2012

• 

  HM kung Carl XVI Gustaf höll tal till Hovkapellets medaljörer

• 

  Operachef Birgitta Svenden och kungen på plats i Operans guldfoajé.

• 

  Birgitta Svendén höll tal.

• 

  Ordförande i Hovkapellets förening, Lars Gerdt, höll tal

• 

  Gunilla Markström

• 

  Medaljpåtagning. Lars Westergren och medaljsekreterare Richard Nyström. I bakgrunden Åsa Lännerholm.

• 

  Backa Katarina Eriksson och Åsa Lännholm

• 

  Hovkapellister och anhöriga i Guldfoajén.

• 

  Staffan Lundberg med hustrun Maria

• 

  Anders Eriksson och Berit Mattsson

• 

  Medaljören Kristina Kärlin med Magnus Bagge och Magnus Wretblad

• 

  Stråkkvartett ur Hovkapellet: Jannica Gustafsson, Anna Petry, Emilie Hörnlund och Kati Raitinen

• 

  Mingel i Guldfoajén

• 

  Mingel i Guldfoajén

Carl Jakobsson med sina instrument, från vänster till höger: Bb-tuba, F-helikon, C-tuba och Cimbasso i F. Tack till Marcus Boldemann som höll i kameran.

Tale Olsson

Hej Tale Olsson! Du har redan varit en flitig gäst i orkestern (sedan 2006) och har nu under våren blivit anställd av Operan som 1:e konsertmästare. Grattis! Från hela orkestern vill vi önska dig varmt välkommen som fast medlem i Hovkapellet. Vad har hittills varit mest spännande för dig? Har någon produktion och/eller dirigent stannat kvar i ditt minne särskilt?

Omställningen är naturligtvis stor vad gäller repertoaren eftersom jag hittils i livet mest spelat symfoniorkester, kammarorkester, kvartett osv. Tycker att Operans repertoarval genomgående har hög kvalitet som jag kan ”stå för”, har varit glad att göra allt jag hittils varit involverad i. Jo, förresten nu minns jag speciellt Rucklarens väg av Stravinsky, Spader Dam av Tjajkovsky, (jag brukar inte vara förtjust i Tjajk.) och så glädjen att få spela Wagner och bli så ”förförd” av hans musik! (även där förvånade jag mig själv eftersom jag hittills ansett mig vara Brahmsälskare. Men man behöver ju faktiskt inte välja det ena eller andra; ”I can have it all!!” Vad skönt!)

Du har många järn i elden – du spelar kvartett, barockmusik med mera. Vad är det som gör operajobbet speciellt? Och är det någon del i arbetet som gör att det skiljer sig från tex att vara konsertmästare i en symfoniorkester?

Operajobbet är väldigt speciellt och spännande eftersom den ena kvällen sällan är den andra lik. Man måste konstant vara flexibel och närvarande i stunden eftersom vi ofta har en ackompanjemangsroll och sångare gärna tar sig friheter… Ingenting för kontroll-freaks… Vidare gillar jag att spela verk många gånger!

Vilka är dina egna inspirationskällor eller förebilder?

Läser Muminböcker för mina barn och inser vilken ljuvligt accepterande livshållning dom har! Världen skulle vara en bättre plats om vi kunde vara lite mer som mumintrollen!

Vad lyssnar du på för musik när du är ledig?

Är nog vad man skulle kunna kalla för musikalisk allätare. Lyssnar gärna på jazz och på folkmusik, sedan är jag barnsligt förtjust i Tom Waits och andra obskyra typer. Aretha Franklin, Björk, Beatles (från uppväxten…) för att nämna några få… en salig blandning alltså!

Ofta diskar jag till P2…

Vilka egenskaper tycker du är de viktigaste hos en konsertmästare?

Tydlighet, öppenhet, lyhördhet, passion och mycket mer…

Det var en mycket trevlig och intressant kväll, med många intressanta synpunkter från operakritiker, regissör, kulturjournalister, bloggare och publik. Något som slog mig var en liten del i en större analys av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, när det gällde bristen på ”utomstående” skribenter som vill recensera eller skriva om opera. Han menade (om jag förstod honom rätt) att det har att göra med en alltför djupt rotad respekt för operakonsten.  Att det skulle vara så respektingivande, det jag håller på med, var för mig en helt ny tanke.

Att jag jobbat med opera i mer än 25 år, det beror ju förstår på att jag verkligen älskar det jag gör – men  så extremt respektingivande tycker jag inte det ska behöva vara! Jag har ju kollegor som känner på samma sätt inför symfonimusiken, och initialt kände jag att det förstås är mer eller mindre borde vara en smaksak.

Vad beror det då på, den här respekten – om den finns?

Opera är ju enligt mitt sätt att se det den optimala konstformen. När det är bra! Vi får fantastisk musik, en text, en handling – ja, någon form av musikaliskt och sceniskt allkonstverk i dess bästa stunder. Och där kommer jag fram till de resterande orden i rubriken ovan – jag tänker inte alls gå in på vad som INTE blir till de här fantastiska allkonstverken. Jag tänker istället ägna mig åt en hyllning till två stora operatonsättare – Puccini och Verdi.

I fredags kväll spelade vi Tosca på Kungliga Operan. För mig säkert den 100:e i ordningen, men jag tröttnar aldrig på Tosca. Som operamusiker finns det ju en hel del operor och baletter man spelar väldigt mycket – Tosca, Bohème, Rigoletto,  Svansjön, Carmen för att bara nämna några. De här verken som varken publik eller ensemble tröttnar på någonsin – det måste ju finnas något speciellt med just dem, eller hur?

För någon vecka sedan spelade vi också Tosca, och samma dag hade en kär kollega till mig, en hornist, begravts. Han dog alldeles för ung, och vi saknar honom mycket. Under sista akten av Tosca, efter horninsatsen som inleder akten, såg jag att mina hornistkollegor på min vänstra sida satt resten av föreställningen med tårar i ögonen och var väldigt berörda. Det säger en hel del om musikens makt, och dess förmåga att påverka även ”luttrade” operamusiker. (Det händer för övrigt mig väldigt ofta att jag blir tårögd, och väldigt berörd, utan någon som helst yttre anledning.)

Det finns ju ganska många operor med liknande handling, men det är något visst med Puccini – kombinationen handling/musikaliskt innehåll, kanske?

Just nu repeterar vi Verdis Stiffelio, en opera som  aldrig spelats i Sverige. Verdi fick stora problem med censuren på grund av operans handling, och Stiffelio föll till slut i glömska.När vi repeterade med enbart orkester var vi kanske lite fundersamma till den musikaliska kvalitén i vissa delar av verket, men sedan hade vi samsjungning, (det som ofta kallas ”sitzprobe”, och där vi går igenom verket musikaliskt med kör, soli och orkester) och där var han ju, den där alldeles magiska operatonsättaren Verdi.

Själv har jag inte så mycket att spela i Stiffelio, men redan under de inledande orkesterrepetitionerna fascinerades jag som så många gånger förut av hans sätt att komponera otroligt intressanta och bitvis dramatiska ackompanjemang i orkestersatsen. Solopartier och körsatser svävar över en kokande gryta med rytmer, och det blir helt fantastiskt dynamiskt när man får till det!

Stiffelio har dessutom en väldigt intrikat handling – jag rekommenderar verkligen ett besök!

Så vad kom jag fram till beträffande den här respekten, då? Om den finns?

Tja, jag kom nog fram till att opera är alldeles underbart, men det där respektingivande förstår jag inte mig på.

Jag tror att vi alla ska sälla oss till de tusentals barn som årligen besöker Kungliga operan för att träffa musiker, dansare, sångare och alla andra som arbetar i operahuset. De verkar mest tycka  att vårt hus är jättespännande och inspirerande. Någon överdriven respekt känner de nog inte, utan snarare en upptäckarglädje.

Faktum är, att det är ligger väldigt nära vad jag själv känner efter mer än 25 år som operamusiker!

Bilden visar en repetition med Kungliga Hovkapellet – troligen inför orkesterns 400-års jubileum 1926 – under ledning av 1:e hovkapellmästare Armas Järnefelt.

Vi har fått oss fotot tillsänt av Åke Trobäck, vars farfar Emil Trobäck återfinns på bilden längst ut till höger med kontrabas. Emil Trobäck var för övrigt orkesterns förste ordförande.

Lurarna anknyter till vikingatraditionen och är inspirerade av Wagners musikdramer.
- De är mycket sköna att spela på och det låter alltjämt väldigt bra om dem, säger trombonisten Espen Aareskjold i Hovkapellet.

På arnljotlurar trombonisterna Lars Westergren, Åke Lännerholm, Karl Frisendahl och Rickard Ekenblom. De står på scenen framför den bevarade originaldekoren av Thorolf Jansson. Ytterligare en tagning kan ses på Youtube. Filmklipp: Mikael Rydh.

Delar ur Arnljot ges konsertant fredagen den 17 dec på Kungliga Operan, men ni som inte kan komma och lyssna då har möjlighet att ta del av lurarna – och all den övriga musiken – via Sveriges Radio P2, lör 25/12 kl 19.15/19.30 då inspelningen från Operan sänds.

Lurar, tjurhorn, wagnertuba och kontrabastrombon…
Läs mer om orkesterns annorlunda instrument (som bland annat används i Wagnerrepertoaren) i DN-artikel från 2007.

Hundra år efter premiären
1910 var premiäråret på Operan för Wilhelm Peterson-Bergers Arnljot, ett existentiellt drama i fornnordisk miljö och före Blomdahls Aniara den mest spelade svenska operan. Operan markerar jubileet med att – förutom två korta avsnitt ur akt I – framföra den dramatiskt i hög grad självständiga andra akten med dess storslaget sköna tonmålning av den jämtländska naturen.

Konserten framförs den 17 december 2010 med den bevarade originaldekoren som teaterhistoriskt unik inramning. Läs mer om konserten på www.operan.se.

Specialvisning av historiska instrument
I samband med det konsertanta framförandet av Arnljot finns det möjlighet att delta i två specialvisningar med musiker ur Hovkapellet.

Följ med till orkesterfoajén där Michael Karlsson (stämledare i kontrabasstämman) visar upp äldre kontrabasar med intressant historia. Bland annat förevisas Hovkapellets äldsta instrument, den 413 år gamla Magginibasen som drottning Kristina lät importera till Sverige från Italien år 1597.

Visningarna pågår omkring en halvtimme och utgår från stora trappan i huvudentrén. Start kl. 16.30 respektive kl. 17.00. Visningsbiljetterna är gratis och finns endast att hämta i Kungliga Operans biljettkassa.

OBS! Begränsat antal. Inga förbokningar.

Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.

Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.

Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!

Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.

Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
Text: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh

Emil Trobäck

Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.

Inför det här jubiléet  har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.

Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.

Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!

Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.

I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!

I räkenskaperna för 1926,  jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.

TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.

Under  resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.

Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…

KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit  en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.

Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer

Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor  och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.

Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.

1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.

Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen  och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.

De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.

Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!

På den rent fackliga sidan  är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.

16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).

Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.

Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning,  för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.

PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.

Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.

På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.

1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.

PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.

Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?

Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.

Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.

På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år

Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr  fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.

Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950  hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.

Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.

Concordia in consonanti!

Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.