Minnen

Publicerat den 12 april 2010 av Malin Peterson

Hej igen!

Att skriva bloggar är annorlunda än vad jag trodde.  Från början trodde jag det var busenkelt att komma på vad jag ville skriva om..men icke!! Jag liksom funderar annorlunda, jag tänker är det här intressant eller det här eller detta kanske och det mesta tänker jag nej om. Nu ska  jag göra på ett nytt sätt jag ska skriva om mina veckor och strunta i om det är intressant för det var nog tanken från början!!

Nu har det varit påsklov för barnen  och vi lyckades med att de fick vara hemma hela veckan med undantag av en dag. Vi har ju inte påsk eller sportlov på operan så just dessa veckor kan kännas lite sådär.. Denna veckan gick  bra med hjälp av min fina bror och min kompis som ibland säger- behöver ni hjälp är det bara att säga till!! Sånt betyder mycket känner jag.

Jag har repeterat Våroffer, ett verk som jag har längtat efter att få spela!! Jag har ett helt otroligt minne från just Våroffer när jag var barn.

Eftersom jag har vuxit upp med två föräldrar som jobbade på operan så har ju Våroffer dykt upp med jämna mellanrum. Pappa var fagottist så redan där har ju stycket gett en viss spänning. Det kunde kännas  hela dagen innan föreställning att det var något spännande pappa skulle göra på kvällen. Mitt starkaste minne gäller mamma…

Hovkapellet skulle spela Våroffer konsertant i Berwaldhallen med Maestro Sixten Ehrling. Mamma hade  övat mycket och säkert pratat om att det var svårt och kanske sagt -hur ska det gå, jag kommer inte riktigt ihåg. Det jag kommer ihåg är när jag sen skulle höra denna konsert. Jag blev så otroligt nervös för mamma! Jag visste ju att Maestro Ehrling hade ett stort temperament och inte alltid sa saker till musikerna på det ”snälla” sättet. Jag satt uppe på en läktare och var helt övertygad om att ifall mamma hamnade fel bland alla rytmer skull Maestro bryta konserten och skälla på mamma inför all publik!! Vilken puls jag hade. Det gick bra för mamma och vi kunde återse varandra efter denna konsert med en glad känsla.

Minnen har jag gott om!  En rolig sak med att vara på operan som barn är att allt finns där, alla fantasier kan bli ”på riktigt”. Fortfarande kan jag ibland tänka att det är lite konstigt och underbart att man inte hajar till för mer än vad man gör. T ex när man sitter i matsalen under en repetition och hör kallningarna.. Ett lik till scenen tack,  två kaniner till scenen, tomteblossen passa nu osv eller om man(utan att reagera) möter blåmålade människor utan huvud i korridoren.

Jag fick ofta följa med mamma och pappa till jobbet (oj vad jag tjatade).  Pappa och jag gick ofta runt bakom kulisserna och träffade olika människor och tittade på olika saker. En gång fick jag titta och prova kniven som Tosca lite senare skulle mörda Scarpia med.  Jag satt sen och såg detta mord och kände mig nöjd för JAG visste ju att det inte var på riktigt…