Kommentarer till Debut

Av: Ingemar Öhberg

Ingemar Öhberg — Mon, 15 Mar 2010 17:39:44 +0000

Jag mejlade Elle-Kari H som svarade i går söndag:
”Hej Ingemar,
tack för ditt utförliga brev som var spännande att läsa. Jag tror ämnet – eller temat – eller frågeställningen om du så vill – kan vara intressant för t ex Mitt i Musikens veckomagasin, som ju botaniserar i allehanda musikfrågor, oftast aktuella men understundom också mer eftertänksamma. Jag skickar därför ditt brev vidre till dem!

hälsningar,

Elle-Kari
som just i går var på Konserthuset i Stockholm och där var just en sådan man som reste sig och ropade Bravo ! Är det alltid samme man tror du?”

Mitt i musiken Veckomagasin sänds fredagar 1230.
Du kan få mitt mejl till henne men jag vill inte tynga bloggen. Mejla mig i så fall (i.ohberg@tele.se) så skickar jag det.

Av: Ingemar Öhberg

Ingemar Öhberg — Fri, 12 Mar 2010 17:38:17 +0000

Vart tror du, Mia, att jag bör vända mig för försöka väcka en opinion mot det här oskicket.
Jag tycker att efter det här framförandet skulle jag velat bara ställa mig upp. Och sen, lite senare, börja klappa händer.
Jag börjar med att mejla till Elle-Kari Höjeberg. Men om du tycker det är intressant att få upp en diskussion om detta kunde du kanske höra dig för lite. Jag är beredd att lägga lite krut på frågan – hur bör en modern konsertpublik visa sin uppskattning (eller motsatsen) efter ett framförande.

Av: Mia Nyström

Mia Nyström — Fri, 12 Mar 2010 13:42:42 +0000

Tack för dina vänliga ord.
Nej, vi musiker, eller i alla fall jag, tycker nog att det finns ett magiskt ögonblick just när slutackordet klingar ut som bör få vara oantastat. Och olika musik behöver dessutom olika lång tid. Mahlers 2′a förtjänar en rejäl tystnad.
Mia

Av: Ingemar Öhberg

Ingemar Öhberg — Thu, 11 Mar 2010 20:13:41 +0000

Ja, det är jag igen. Alldeles matt efter det storartade framförandet av Mahlers andra symfoni. Men var är det för en som vrålar Bravo innan musiken ens klingat ut!! Jag har hört honom flera gånger förut på olika konserter. Jag tror iaf att det är samme man.
Självförhärligande, störande och direkt ohyfsat!
Eller tycker ni musiker verkligen att det är OK?

Av: Ingemar Öhberg

Ingemar Öhberg — Thu, 11 Feb 2010 21:10:17 +0000

Det verkar som mitt l-å-n-g-a inlägg sitter som en propp på den här bloggen. Låt mig därför ta upp en väldigt konkret grej. Om man hör någon som spelar fel i en orkester så är det nästan alltid en hornist. OCH det är så gott som alltid en äldre inspelning. Något måste ha hänt. Jag tror inte att hornen har blivit bättre och inte heller ”musikermaterialet”. Är det speltekniken? Pedagogiken? Övandet?

Vad tror di, Mia? Eller ni andra?

Av: Ingemar Öhberg

Ingemar Öhberg — Sat, 23 Jan 2010 23:53:37 +0000

Detta är mitt första besök på en blogg. Jag valde ”valthorn” som sökord eftersom jag är en f d hornist (väldigt mycket f d). Började spela mässing ca 45, hittade ett, inte buckligt utan skrynkligt, horn i en musikaffär i Göteborg och köpte det för tio kr. Gjorde det spelbart och presentabelt och ställde upp i skolorkestern.
Musikläraren skickade mig till Evert Svensson, tredjehorn i Göteborgssymfonikerna som snabbt beställde ett enkelhorn i F från König, Tyskland (som ju då låg i ruiner).
Jag utvecklades väl (välj kort eller långt ä) och hamnade så småningom på Rickard Strauss första hornkonsert som han ju skrev till sin pappa vid 18 års ålder. (Pappan (hornist) tyckte den var för svår.)
Jag kom så långt att jag kunde ta mig igenom den, rent tekniskt. Jag t o m framförde den en gång när gymnasiets musikintresserade var samlade. Jag hade fått tag i en pianoversion av kompet och vid flygeln satt ingen mindre än Bengt Hallberg som klarade pianostämman a vista. Det kan inte ha låtit alltför illa för Bengt skrev sen ett konsertstycke för valthorn och piano som han tillägnade mig. Jag har solostämman nedtecknad av honom men ackompanjemanget hade han i huvudet. Den blev aldrig nedskriven.
Sen tog jag studenten och for till Lund för att läsa matte. Där och då (hösten 48) fick jag kontakt med Lunds Akademiska Orkester som vid konserterna bytte namn till Lunds Orkesterförening med tillskott av proffs från Malmö och Helsingborg. Så jag blåste första horn på repetitionerna och tredje horn på konserterna. Det ungdomliga övermodet kände inga hinder.
Men då hade jag insett att jag inte var född till musiker, jag var inte av ”rätta virket”. Så när jag kom in på Chalmers sålde jag hornet.
Ännu idag lyssnar jag efter hornen och lägger märke till att missarna numera är sällsynta och undrar vad det beror på.
Epilog
Evert Svensson, min lärare, gammal militärmusiker, fin yrkesman, god lärare och en vänlig människa sa till mig ”förlova dig gärna med fru Musica, men gift dig aldrig med henne!”. Det var klokt sagt. Jag blev istället en rätt bra ingeniör och teknisk direktör.
Mot slutet av den karriären (jag hade tänkt på Evert många gånger) tog jag – i slutet av 80-talet – kontakt med honom. Han kom mycket väl ihåg mig efter dessa 40 år! Han var då pensionerad och sålt sitt horn och köp sig en elorgel (det hade jag också gjort). Men han hade problem med synen och jag lovade att kolla hjälpmedel. Två veckor senare kunde jag redovisa tips om bra lampor och sånt. Ännu två veckor senare svarade hans fru när jag ringde. Evert hade dött av en hjärtinfarkt på väg hem från affären. Jag hade alltså, efter 40 år, fått kontakt med honom och kunnat tala om för honom vad han betytt för mig fem veckor innan han dog!
Men tack vare Evert kan jag lyssna på vilken Bruckner-symfoni som helst i vetskapen om att de hornstämmorna skulle jag ha klarat. Med Mahler är det inte lika säkert.
PS Idag satt jag med mitt sjätte barnbarnsbarn, Ester, 28 timmar gammal, i mina armar. Vad har det med saken att göra? Inget alls. Eller med allting.

Av: Roger

Roger — Tue, 19 Jan 2010 08:58:36 +0000

Tjena Mia
Wow -jag är inte bara mamma och hornist, jag är skribent också-
Fint skrivet, fast man blir ju liiite bekymrad över alla anteckningsböcker?

Av: Rolf bengtsson

Rolf bengtsson — Mon, 18 Jan 2010 18:49:35 +0000

Övat hela ditt Valthornsliv? En vecka-44år. Man bara undrar. Hilsen R